Ett brev från mig själv

För en tid sedan började det dyka upp statusar i mitt flöde på Facebook som berättade om brev som skrivits för tjugo år sedan. Jag mindes vagt att jag nog hade skrivit ett sådant brev men när det inte dök upp något tänkte jag inte mer på det. Så i helgen tog jag tag i den post som kommit medan vi varit bortresta och hittade då ett brev från mitt femtonåriga jag. Tänk ett brev som skrevs till mig själv för tjugo år sedan. Under tiden som gått från då till nu har postmuseum lagrat alla brev och sedan skickat ut dem. 5 november öppnar en utställning som bygger på de brev som skrevs. Brevet jag skrivit var inte särskilt långt men tillräckligt långt för att berätta om mina tankar just då och även tankarna om framtiden. En månad innan brevet skrevs hade jag gått med i SSU och börjat engagera mig politiskt. Då var det alldeles nytt för mig men i mitt brev skrev jag att jag skulle kunna tänka mig att bli politiker i framtiden. Jag ville förändra världen och för att göra det behövde jag vara politiker tänkte mitt femtonåriga jag. Hon funderade en del på sitt trettiofemåriga jag och undrade om jag skulle vara gift och ha barn. Inte troligt menade hon eftersom det där med att förändra världen skulle uppta all tid och då har en inte tid med familj. Hon hade rätt i att det tar tid att vara engagera och påverka men det är inte viktigare än den egna familjen.

Brevet handlade även om de vänner som stod mig nära och hur jag hoppades att vi alltid skulle vara vänner. Just då kändes vi som vänner för livet men när vi slutade nian och började på olika skolor på gymnasiet tappade vi ganska snart kontakten. Att vi så snart skulle tappa kontakten hade varit en omöjlig tanke för mitt femtonåriga jag. Vi var ju de bästa av vänner och sådana försvinner inte. Idag är det tydligt att även av de bästa av vänner gör olika val som för dem in på vägar som leder bort från varandra. För min del blev SSU en sådan väg och jag valde bort allt annat eftersom jag tyckte att det var så fantastiskt roligt. 

Mitt femtonåriga jag hade just varit med i sin allra första valrörelse. Tjugo år senare har jag varit med i många valrörelser, den senaste avslutades ju alldeles nyss. Om mitt trettiofemåriga jag hade kunnat skriva ett brev och skicka tillbaka i tiden då undrar jag vad jag hade skrivit till henne. Främst hade jag nog skrivit att hon inte skulle oroa sig för framtiden. Förvisso har hon många sorger och förluster framför sig. En del av dem har känts omöjliga att bära. Samtidigt väntar henne även mycket glädje och lycka. Jag hade skrivit till henne att hennes största tillgång är hennes förmåga att hantera det som är svårt och att hon aldrig ger upp. Att det är egenskaper som kommer göra att allt går bra för henne. vem vet kanske borde jag skriva ett brev till mitt femtiofemåriga jag så jag får göra om den här upplevelsen om tjugo år.