Tjugo år av myndighet

Idag är det precis tjugo år sedan jag formellt klev in i vuxenlivet. Då kändes det ofattbart stort att fylla arton år, att bli vuxen och att bli myndig. Så här tjugo år senare konstaterar jag att den där dagen inte hade så stor betydelse egentligen. Det stora klivet ut i vuxenlivet var snarare när jag flyttade till egen lägenhet och lämnade gymnasiet. Det var när jag helt och hållet hade ansvar för mig själv och mitt eget liv som jag blev vuxen. När jag var tvungen att hanen försörjning för att kunna betala mat och hyra och allt annat som hör livet till. Jag har varit vuxen halva mitt liv nu, men samtidigt känns det som om 31 augusti 1997 var alldeles nyss!

Fast lite märklig var den ändå artonårsdagen och det på många sätt. Redan tidigt om morgonen började telefonen ringa hemma hos mamma och pappa. Just det där att alla som ville nå mig var tvungna att ringa till vår hemtelefon gör att det känns som en livstid har passerat sedan dess. Hur fungerade livet ens innan jag hade en mobiltelefon? Nåväl telefonen ringde och det var födelsedagsbarnets uppgift att svara. Det första alla frågade den där dagen var: Har du hört om prinsessan Diana? Att prinsessan Diana omkommit i en hemsk olycka var av naturliga skäl det stora samtalsämnet för dagen. För varje person som ringde blev jag mer och mer irriterad. De som ringde var nämligen så uppslukade av att diskutera det hemska som hänt att var och en av dem glömde bort orsaken till att de ringt. Alltså passerade hela min födelsedag utan att någon sa grattis. Så här i efterhand är det onekligen lite komiskt men där och då var jag helt förtvivlad. Det var ju i min mening mitt livs viktigaste dag och ingen kom ihåg eller uppmärksammade det. Att som tonåring inte få spela huvudrollen på sin egen födelsedag var en smärre katastrof. 

Lyssnade på radion imorse medan jag bryggde kaffe, sminkade mig och sedan åt frukost. Genom alla morgonbestyren pratades det om prinsessan Diana och hur det idag är precis tjugo år sedan hon dog. Min första tanke var att det kunde omöjligt vara tjugo år sedan, det skulle ju innebära att det är tjugo år sedan jag fyllde arton år! Kände mig plötsligt mycket gammal när jag insåg att det var precis så. Det sägs ju att ålder bara är en siffra men jag skulle säga att ålder är något betydligt mer komplicerat. När du är arton år är alla dörrar i live öppna och dina möjligheter är oändliga. Allt efter att tiden går och du gör dina olika val stängs en del av de där dörrarna och en del möjligheter försvinner. Å andra sidan öppnar erfarenhet och kunskap upp nya dörrar, kanske visste du inte ens att dessa möjligheter fanns. Jag försöker således förhålla mig praktiskt inställd till min ålder och inte gripas av allt för mycket panik över hur många år av mitt liv som redan hunnit passera. Jag vet i alla fall med säkerhet att jag inte har slarvat bort ett enda av de där åren. Jag har fyllt dem ordentligt med innehåll och upplevelser och tänker fortsätta på precis samma sätt!

På min artonårsdag

Barns lek är gränslös

Sedan i söndags har vi besök här hemma i Hult, ett långväga besök hela vägen från Namibia. Det är min namibiska syster Maggy och hennes dotter som är här vilket onekligen är riktigt fint. Det är nästan precis fem år sedan de var här sist. Sedan dess har mina tjejer hunnit bli högstadietjejer och Maggys lilla bebis är nu en kavat sexåring. Hon pratar flera språk flytande och passar in oavsett sammanhanget. En helt fantastisk liten tjej helt enkelt! Igår hade vi bestämt att vi skulle åka och besöka min väninna Regina och hennes dotter. De båda barnen har pratat med varandra på skype tidigare men det här var första gången de skulle träffas på riktigt. Det var lite svårt att förklara för min namibiska lilla kompis att hennes svenska kompis bara kan prata svenska. Att en fyraåring i Sverige oftast bara har ett enda språk. Onekligen lite märkligt om en jämför med resten av världen.

Det som är så spännande med barn är att för en fyraåring och en sexåring behövs inte ett gemensamt språk. Leken är deras gemensamma språk och de förstod varandra alldeles utmärkt trots att de pratade sina egna språk. De lekte i flera timmar och när det var dags att åka hem frågade båda barnen när de kunde leka igen. Barn har verkligen något att lära oss vuxna tänker jag. Att hinder bara finns om vi gör dem just till hinder. Det går att umgås med någon som du inte delar språk med, visserligen kräver det lite mer kreativitet men det är fullt möjligt. Det blir också tydligt hur de där gränserna som finns i tillvaron är något som vi vuxna sätter upp och som vi sedan låter oss styras av. Om barnen själva får bestämma bryr de sig inte ett dugg om språk, kön eller etnicitet. De bryr sig istället om att leka kurragömma, leka i en lekstuga eller att måla tillsammans. Trots att de båda barnen inte talar samma språk lyckades de enas om att just leka kurragömma. Om vem som skulle räkna och vem som skulle gömma sig. De turades om i leken och hade riktigt roligt tillsammans flickan från Sverige och flickan från Namibia. När barnen sedan växer upp kommer de att bära med sig minnet av deras lek som barn och hur det är möjligt att vara vänner trots hinder. Det är två tjejer som växer upp med en djupare insikt om världen än många vuxna!

Lekstugelek behöver inte något språk, leken är sitt eget språk!

Jag älskar nog vemodet mest

Jag kan verkligen förlora mig i bilder, både i fotografier och i tavlor. Jag funderar över berättelserna bakom bilden, om människorna de föreställer eller stunderna de förevigar. Vilka är platserna som råkat fastna just på den där bilden. Jag har en tavla här hemma som följt mig genom livet. När jag var barn hängde den på väggen i vårt vardagsrum. Det var en tavla i dova färger som föreställde två människor i båt och en människa i en hydda. Det fanns ett viss vemod i bilden som förstärktes av färgerna. Det enda jag visste om tavlan var att min far köpt den i södra Afrika, i Namibia trodde han, på en av sina många resor som sjöman. För mig var det ett tämligen abstrakt land då men det långa avståndet och tavlans vemod kittlade min fantasi och jag kunde ägna timmar åt att titta på den där tavla och skapa mina egna berättelser kring den. Kanske är den där tavla orsaken till att jag kände mig hemma första gången jag landade i Namibia. Platsen hade ju trots allt följt mig sedan jag var riktigt liten. Numera står tavlan i ett förråd här hemma, hittar inte riktigt någon plats där den passar in just nu. Däremot skall den åter få komma upp på en vägg här i huset i Hult.

Just vemod gör en bild intressant tycker jag. Solsken och glädje är enkelt att förhålla sig till, men vemodet är lite svårare. Det kräver att du öppnar dörren och är beredd innan du släpper det innanför tröskeln. Samtidigt är vemodet en viktig del av livet. Det ger balans till lycka och välbefinnande vilket jag tror är nödvändigt för att en skall uppskatta livets alla delar. Kanske är det därför jag älskar bilder med ett visst vemod mest.

En solig sommarmorgon vid Ales stenar men ändå ett visst vemod i bilden

Helt olika erfarenheter

I måndags for yngsta barnet och jag på några dagars semester i Malmö. Väl framme började vi med att checka in på hotellet och fortsatte sedan med en båttur för turister på kanalen. Vi hade tre dagar med härlig sol och många aktiviteter. Dessutom umgicks vi med goda vänner och hann till och med träffa min kusin och hennes barn. Vid frukosten sista dagen hade vi tid att sitta länge och njuta. Det är ju något alldeles särskilt med hotellfrukost, särskilt när en har möjlighet att sitta i lugn och ro. När vi satt där vid frukosten slog det mig vilka olika erfarenheter vi har med oss i livet hon och jag. Hon jämför hotellets frukost med andra hotell vi varit på. Hon har en bestämd uppfattning om hur hon tycker att en bra hotellfrukost ska vara. Hon vill helst att hotellet ska ha ett gym så det är möjligt att träna om en vill och den där frukosten hör till det allra viktigaste. Är frukosten inte bra då är det i hennes mening inte heller ett bra hotell. När jag var elva år hade jag aldrig bott på hotell. Jag hade varit utomlands en gång när jag var tio. Då åkte hela familjen till Tyskland för att vara med när min kusin tog studenten och vi bodde hemma hos dem. Under hela min uppväxt gjorde jag tre resor utomlands först till Tyskland, sen på scoutläger i Skottland som trettonåring och på språkresa med skolan till Tyskland när jag var femton år.

Den där första resan var dock den enda semesterresan som min familj gjorde. Det fanns aldrig ekonomi att åka iväg någonstans annat än till mormor i Småland. Då knödde vi in oss i hennes lägenhet några dagar varje sommar. Förvisso mycket trevligt och jag har fina minnen från det, men det här med semesterresor har jag inte förstått förrän jag själv var vuxen. Jag kan fortfarande inte relatera till husvagnssemestrar eller möjligheten att låna föräldrarnas sommarstuga eftersom det där aldrig har varit en del av mitt liv. Mina föräldrar hade aldrig den ekonomin och deras föräldrar innan dem hade inte möjligheten att köpa någon sommarstuga som jag nu skulle kunna låna.

Mina barn däremot har en annan erfarenhet, för dem är det något fullt naturligt att resa iväg på semester, att bo på hotell eller att hyra en stuga. Husvagn kan inte heller de relatera till och jag konstaterar att jag nog inte är en husvagns och campingtyp. Vandrar gärna med packning och sover i vindskydd i skogen, men campingar tilltalar mig inte alls. När jag satt där med mitt kaffe tillsammans med yngsta barnet och hörde hennes tankar om den kommande dagens aktiviteter kände jag mig nästan överväldigad av tacksamhet. Att jag har möjligheten att ge mina barn de där upplevelserna som jag själv inte hade möjlighet till. Tror dessutom att den där tacksamheten finns där just för att jag vet att det inte är något självklart. Att många föräldrar kämpar på men aldrig får möjligheten att resa iväg på semester med sina barn. Jag är tacksam över att idag inte behöva fundera över hur jag ska klara av att köpa vinterjackor till barnen och till mig själv. Vi har vad vi behöver och även möjligheten att sätta lite guldkant på tillvaron. Jag tar det dock aldrig för givet och minns noga hur det var innan och har lovat mig själv att aldrig glömma. Jag har dessutom förmånen att vara hemma med barnen hela deras sommarlov. På så vis hinner vi med både aktivitet och den viktiga vilan. Vi har en hel sommar av ledighet och behöver inte stressa. På tio veckors lov hinns det mesta med trots allt.

Turist i Malmö tidigare i veckan

Insikter

Under hösten och våren har jag gått en ledarskapsutbildning vilket har varit otroligt givande. När jag för snart ett år sedan sökte till utbildningen då hade jag en förväntan om att utbildningen skulle ge mig verktyg att kunna utvecklas som politiker. Jag hade däremot inte en aning om att utbildningen skulle skicka ut mig på en själslig resa. Det kan faktiskt inte beskrivas på något annat sätt än som en själslig resa. För att bli en bättre ledare var jag helt enkelt tvungen att få bättre insikt om mitt eget jag och rikta blicken inåt. Detta under samma tid då min pappa gick bort vilket också inneburit att jag har tänkt mycket på min egen barndom, på mina föräldrar och vår historia. Ett tag kände jag mig ledsen över att de där sakerna sammanföll, att jag gick den här fantastiska utbildningen samtidigt som pappa dog. Övervägde att hoppa av men valde ändå att fortsätta det jag påbörjat vilket jag är mycket tacksam över. Det känns plötsligt som att jag har en röd tråd i livet och att jag kan förstå varför en del saker blivit som de har blivit. Har tidigare ägnat allt för mycket tid till att älta det som har varit svårt. Nu kan jag istället se svårigheterna som erfarenhet och som nödvändiga stopp på vägen för att ta mig dit där jag är idag. Är fortfarande inte i en tänkande fas efter utbildningen och i mitt sorgearbete. Märkligt det där med sorg att den vissa dagar knappt är närvarande medan andra dagar är otroligt svåra.

Ett ögonblick fångat av dottern Anna, sommaren 2013.
De där bilderna när en inte vet om att en fotograferas är nästan de som är finast kan jag tycka.

Eftertanke och reflektion

 Allhelgonahelgen har inte varit någon helg jag reflekterat över något särskilt tidigare i livet. Ju fler år som läggs till ens levnad desto fler människor har en hunnit att både älska och mista. De flesta av de människor jag har mist i mitt liv har hört till min äldre generation. En del av dem har dock lämnat det här livet alldeles för tidigt. För flera år sedan dog en nära vän till mig vilket jag tror på många sätt har präglat mitt liv och mitt sätt att se på livet. Den förlusten fick mig att sluta drömma om framtiden och istället se till att genomföra mina drömmar här och nu. När någon som är jämnårig går bort väcker det många tankar. Det lyfter upp frågan om livets egentliga mening och vad som sker efteråt. Mest smärtsam är dock insikten om att vi inte är odödliga. Allas dagar är räknande även om ingen av oss vet när den sista dagen väl är inne. Förluster är en del av livet men likväl svåra att bära. Oavsett när de sker känns det som att en inte är redo. I år har jag förlorat en nära anhörig vilket kom helt utan förvarning. Trots att det har hunnit gå månader sedan dess känns förlusten fortfarande alldeles ny och märklig. Är inte van vid att personen fattas mig och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det. Livet är skört vilket är viktigt att komma ihåg. Just därför lever jag här och nu och väntar inte med mina drömmar. Ikväll har jag tänt ljust för dem jag saknar. Jag bär dem med mig nu och för alltid.

Ett brev från mig själv

För en tid sedan började det dyka upp statusar i mitt flöde på Facebook som berättade om brev som skrivits för tjugo år sedan. Jag mindes vagt att jag nog hade skrivit ett sådant brev men när det inte dök upp något tänkte jag inte mer på det. Så i helgen tog jag tag i den post som kommit medan vi varit bortresta och hittade då ett brev från mitt femtonåriga jag. Tänk ett brev som skrevs till mig själv för tjugo år sedan. Under tiden som gått från då till nu har postmuseum lagrat alla brev och sedan skickat ut dem. 5 november öppnar en utställning som bygger på de brev som skrevs. Brevet jag skrivit var inte särskilt långt men tillräckligt långt för att berätta om mina tankar just då och även tankarna om framtiden. En månad innan brevet skrevs hade jag gått med i SSU och börjat engagera mig politiskt. Då var det alldeles nytt för mig men i mitt brev skrev jag att jag skulle kunna tänka mig att bli politiker i framtiden. Jag ville förändra världen och för att göra det behövde jag vara politiker tänkte mitt femtonåriga jag. Hon funderade en del på sitt trettiofemåriga jag och undrade om jag skulle vara gift och ha barn. Inte troligt menade hon eftersom det där med att förändra världen skulle uppta all tid och då har en inte tid med familj. Hon hade rätt i att det tar tid att vara engagera och påverka men det är inte viktigare än den egna familjen.

Brevet handlade även om de vänner som stod mig nära och hur jag hoppades att vi alltid skulle vara vänner. Just då kändes vi som vänner för livet men när vi slutade nian och började på olika skolor på gymnasiet tappade vi ganska snart kontakten. Att vi så snart skulle tappa kontakten hade varit en omöjlig tanke för mitt femtonåriga jag. Vi var ju de bästa av vänner och sådana försvinner inte. Idag är det tydligt att även av de bästa av vänner gör olika val som för dem in på vägar som leder bort från varandra. För min del blev SSU en sådan väg och jag valde bort allt annat eftersom jag tyckte att det var så fantastiskt roligt. 

Mitt femtonåriga jag hade just varit med i sin allra första valrörelse. Tjugo år senare har jag varit med i många valrörelser, den senaste avslutades ju alldeles nyss. Om mitt trettiofemåriga jag hade kunnat skriva ett brev och skicka tillbaka i tiden då undrar jag vad jag hade skrivit till henne. Främst hade jag nog skrivit att hon inte skulle oroa sig för framtiden. Förvisso har hon många sorger och förluster framför sig. En del av dem har känts omöjliga att bära. Samtidigt väntar henne även mycket glädje och lycka. Jag hade skrivit till henne att hennes största tillgång är hennes förmåga att hantera det som är svårt och att hon aldrig ger upp. Att det är egenskaper som kommer göra att allt går bra för henne. vem vet kanske borde jag skriva ett brev till mitt femtiofemåriga jag så jag får göra om den här upplevelsen om tjugo år.

Saknad

Igår var det den gamla midsommaraftonen, det vill säga det datum midsommar hade fram till 1952. Idag är det länge sedan men för mig har den dagen alltid haft sin betydelse eftersom det var min farmors födelsedag. I år hade hon fyllt 94 år om hon fortfarande levt och det är ju numera en högst vanlig ålder. Det har gått nästan tolv år sedan hon gick bort och fortfarande är saknaden så stor. Hon var vid sidan om mina föräldrar den viktigaste vuxna i mitt liv när jag växte upp. Hon och min lärare från lågstadiet var de som kom att ha mycket stor påverkan över vem jag blev som vuxen. Jag önskar så att hon hade fått vara kvar ett tag till och fått träffa min man och mina barn och se vårt hus här i Hult. Vet att hon hade tyckt om det liv jag lever men hade så gärna velat dela även det med henne.

Här är jag till vänster och farmor till höger. Pappa säger till mig att jag ser ut som en tant när jag har mina vintageoutfits och att jag är lik farmor. Han ser det som något negativt att vara tant men jag ser det som något positivt. Min farmor är jag gärna lik eftersom hon var en riktigt fin människa både på insidan och utsidan.

Post påsk

Då är det åter vardag och påsken till ända. Vi befinner oss post påsk alltså efter påsken och dess ledighet. Tänk vilka ljuvliga dagar som ligger bakom oss. Strålande sol, ledighet och full fart på aktiviteterna. Vi inledde påskhelgen på långfredagen med ett besök på ljuvliga Hagalund trädgård där Sophie och jag var på julmarknad i december. Där är så otroligt fint och trevligt att den utflykten får bli ett helt eget inlägg eftersom detta annars skulle bli oändligt långt.

Påskafton i Hult inleddes med en brunch i trädgården. Kanske inte så påsktraditionell mat men mycket trevligt att för första gången i år kunna äta frukost utomhus. Vi testade att göra nyttiga frukostmuffins vilket blev riktigt lyckat. Barnen var lite skeptiska till att de skulle ätas med smör och ost men konstaterade snart att det faktiskt var gott.

Dagen fortsatte med trädgårdsarbete och jag fick hjälp av Anna och hennes Johan att gräva ur vår kompost. Där fanns fin jord att fylla våra odlingslådor med och nu står de färdiga och inväntar sådden. Imorgon skall vi dessutom åka och köpa virke till ytterligare fem lådor så vi kan odla riktigt ordentligt här i Hult den här sommaren. Känns verkligen roligt med vår köksträdgård och hur vi har möjlighet att odla allt mer. För några år sedan flyttade vi vår rabarber dit den är idag och nu verkar den onekligen trivas. På bara några dagar har den växt sig rejäl och fin och snart är det dags för en första skörd.

Påskaftonen avslutades sedan med kalas hos vänner. Magda förevigade min tjusiga vintageoutfit och då var jag givetvis tvungen att föreviga hennes lite mer coola stil. Det var ett kalas med god mat, trevligt sällskap, sång och lek. Roligast hade nog barn, ungdomar och Ida när det spelades fotboll. Johan var inte helt nöjd av att hunden lyckades finta honom och ta fotbollen.

På söndagen hade vi grillkväll här hemma i Hult och fick då bland annat långväga besök av Louise och Douglas som normalt sett bor i Edinburgh. Den senare trivs bäst bakom kameran men jag lyckades fånga honom på bild när han smög runt nere på hygget och fotograferade. Första gången jag fotat något annat än älg som promenerat runt där. När vi nu ändå hade gäster passade jag på att pröva lite nya recept som jag funderar på till Annas student. Från Vida som är ett år och två månader fick maten högsta betyg. Har sällan sett någon så nöjd över att äta mat. Glömde nästan bort att äta själv eftersom det var så kul att se hennes reaktion inför de olika smakerna.

Annandagen tillbringades i min barndomsmiljö, nämligen i Ytterby i Kungälv. Även om det är länge sedan som jag såg platsen som hemma så är det ändå något tryggt i att komma tillbaka. Mamma bor i samma område som vi bodde i de första åren av mitt liv och där är minnena många. Varenda liten vrå i området har noga utforskats och vissa platser var bättre för lek än andra. Även om det har gått nästan trettio år sedan vi flyttade därifrån så är området sig märkligt likt och till viss del har tiden stått stilla där vilket känns lite betryggande när Kungälv i övrigt har förändrats med ett rasande tempo under de dryga tio år som gått sedan jag flyttade därifrån.

Hur tänkte mamma?

I vår trappa står mina träskor från när jag var liten. Mamma köpte dem till mig sommaren när jag var två år så jag har onekligen haft dem ganska länge. Har egentligen inte funderat så mycket på dem annat än att jag tycker mycket om dem. Minns hur jag kände mig längst i hela världen när jag hade dem på mig och att det lät roligt när jag gick. Tror att det var med dessa skor som min kärlek till skor med klackar föddes.

När vi hade Manda på besök i början av veckan kunde hon givetvis inte motstå att pröva mormors skor. Hon är ju i den åldern jag var när jag hade dem och de passade givetvis helt perfekt.

Skorna fick provas flera gånger innan hon var nöjd. Man måste ju vara säker på att de sitter som de ska! Hon prövade även att ha dem på händerna men kom fram till att skor nog trots allt skall sitta på fötterna.

Sedan vinglade hon förtjust runt i mormors träskor. Att hon knappt kunde stå på benen i träskorna var inte så noga, det lät ju så roligt när hon gick i dem tyckte hon. Jag kunde dock inte låta bli att undra: Hur tänkte mamma som köpte träskor till en tvååring!? Det är ju helt livsfarligt! Var till och med tvungen att ringa mamma och fråga. Hon lät lite förvånad över frågan och konstaterade att hon nog inte tänkte alls eftersom att alla gick i träskor då. Lite spännande att jag lyckades göra mamma förskräckt dryga trettio år senare.

Lycklig barndom?

På senare tid har jag funderat en hel del på min barndom. Vet egentligen inte riktigt varför, kanske beror det på att jag själv är plus trettio och har barn i den ålder mina föräldrar hade när de var i den åldern. Eller är det kanske så att barndomen nu börjar ligga ganska långt bort i tiden. Innan man passerar trettio är avståndet mellan tonårstiden och barndomen kort. Nu är det plötsligt betydligt längre och om två år har det gått tjugo år sedan jag gick ur nian. Genom sina barn minns man också sådant som man hade glömt bort. Helt vardagliga händelser triggar minnen från liknande situtioner från när jag själv var barn. Inser att jag tillrättavisar mina barn för samma hyss jag själv gjorde och blir lite full i skratt och kommer nästan av mig mitt i en mening. Kanske blir man ibland barndomsnostalgisk eftersom det var en tid som man själv upplevde som enklare. Min yngsta dotter säger ofta att hon önskar att hon var vuxen eftersom då får man bestämma allting själv. Hon har svårt att tro mig när jag säger att vuxna många gånger önskar att de fick vara små igen så de slapp bestämma allting.

Jag har ibland funderat över där här begreppet med lycklig barndom. Vad innebär det egentligen? Vad är det som krävs för att en barndom skall anses ha varit lycklig? För egen del kan jag se att min barndom innehöll både det som var bra och det som var svårt. Idag kan jag se att mina föräldrar kämpade på så gott de kunde utifrån de förutsättningar de hade. Att uppfostra en familj är inte en enkel uppgift! Som barn kände jag ofta en stark besvikelse över att mina föräldrar aldrig hade råd med någonting, att vi inte kunde göra samma saker som andra familjer. Min högsta önskan var då att åka och shoppa med min mamma. Helt omöjligt eftersom det inte fanns ekonomi till det. Istället fick jag dras med mammas hemsydda kläder. Som barn förstår man inte allt och jag förstod onekligen inte att det var något särskilt att mamma sydde till mig.

Jag är uppväxt med två föräldrar som fick mer att hantera än vad de klarade av. Pappa var sjuk och mamma var den som arbetade tills hon också blev sjuk. De drabbades hårt av nittiotalskrisen och lyckades aldrig komma tillbaka efter det. Själv befinner jag mig i en annan livssituation och för det är jag tacksam. Samtidigt är jag också tacksam för att ha växt upp under knappa omständigheter. Även som vuxen har jag befunnit mig i den situationen att jag känt skuldkänslor över att inte kunna ge mina barn allt de önskar. Har du en gång befunnit dig där så är det inte något man glömmer. För egen del tror jag att dessa erfarenheter är grunden i mitt politiska engagemang likväl som de val jag gör i min vardag.

Midsommar 1989, lillsyster och jag i mammas fina hemsydda klänningar

Skolavslutning 1990, även här är det mamma som har sytt