Tjugo år av myndighet

Idag är det precis tjugo år sedan jag formellt klev in i vuxenlivet. Då kändes det ofattbart stort att fylla arton år, att bli vuxen och att bli myndig. Så här tjugo år senare konstaterar jag att den där dagen inte hade så stor betydelse egentligen. Det stora klivet ut i vuxenlivet var snarare när jag flyttade till egen lägenhet och lämnade gymnasiet. Det var när jag helt och hållet hade ansvar för mig själv och mitt eget liv som jag blev vuxen. När jag var tvungen att hanen försörjning för att kunna betala mat och hyra och allt annat som hör livet till. Jag har varit vuxen halva mitt liv nu, men samtidigt känns det som om 31 augusti 1997 var alldeles nyss!

Fast lite märklig var den ändå artonårsdagen och det på många sätt. Redan tidigt om morgonen började telefonen ringa hemma hos mamma och pappa. Just det där att alla som ville nå mig var tvungna att ringa till vår hemtelefon gör att det känns som en livstid har passerat sedan dess. Hur fungerade livet ens innan jag hade en mobiltelefon? Nåväl telefonen ringde och det var födelsedagsbarnets uppgift att svara. Det första alla frågade den där dagen var: Har du hört om prinsessan Diana? Att prinsessan Diana omkommit i en hemsk olycka var av naturliga skäl det stora samtalsämnet för dagen. För varje person som ringde blev jag mer och mer irriterad. De som ringde var nämligen så uppslukade av att diskutera det hemska som hänt att var och en av dem glömde bort orsaken till att de ringt. Alltså passerade hela min födelsedag utan att någon sa grattis. Så här i efterhand är det onekligen lite komiskt men där och då var jag helt förtvivlad. Det var ju i min mening mitt livs viktigaste dag och ingen kom ihåg eller uppmärksammade det. Att som tonåring inte få spela huvudrollen på sin egen födelsedag var en smärre katastrof. 

Lyssnade på radion imorse medan jag bryggde kaffe, sminkade mig och sedan åt frukost. Genom alla morgonbestyren pratades det om prinsessan Diana och hur det idag är precis tjugo år sedan hon dog. Min första tanke var att det kunde omöjligt vara tjugo år sedan, det skulle ju innebära att det är tjugo år sedan jag fyllde arton år! Kände mig plötsligt mycket gammal när jag insåg att det var precis så. Det sägs ju att ålder bara är en siffra men jag skulle säga att ålder är något betydligt mer komplicerat. När du är arton år är alla dörrar i live öppna och dina möjligheter är oändliga. Allt efter att tiden går och du gör dina olika val stängs en del av de där dörrarna och en del möjligheter försvinner. Å andra sidan öppnar erfarenhet och kunskap upp nya dörrar, kanske visste du inte ens att dessa möjligheter fanns. Jag försöker således förhålla mig praktiskt inställd till min ålder och inte gripas av allt för mycket panik över hur många år av mitt liv som redan hunnit passera. Jag vet i alla fall med säkerhet att jag inte har slarvat bort ett enda av de där åren. Jag har fyllt dem ordentligt med innehåll och upplevelser och tänker fortsätta på precis samma sätt!

På min artonårsdag

Då flyger mitt hjärtas fågel...

Att drömma och tänka framåt är kanske själva essensen av att vara människa. Genom att tänka och
längta och vilja då bär vi oss fram även genom det som bitvis kan vara svårt. Tanken blir till en språngbräda mellan då och nu. Mellan det som varit och det som komma skall. I själva tanken finns allt och alla ständigt närvarande. De vi har förlorat och saknar men även de som vi ännu inte har mött. Jag vet ju egentligen ingenting alls om alla de där människorna som jag aldrig har mött. Inget mer än att många av dem kommer jag att möta, somliga kommer jag att älska och andra kanske rent avsky. De där människorna i livet som är en del av det egna jaget fast ändå inte men som ger luft under vingarna och släpper tanken fri bara genom att jag vet att de finns där. För hur en än tänker är vi ständigt beroende av varandra. Även de människorna som får dig att krympa i tanken och får din hjärtas fågel att kura på tallens allra lägsta gren med svarta, sorgsna ögon, och själen tung som sten. När allt som är nu har blivit till då kommer den erfarenheten att göra att du flyger lite längre, lite högre och lite snabbare. Det är inte bara dina medgångar och de fina människorna runt om dig som får dig att lyfta och nå dina drömmar. Motgångarna har format dig lika mycket som allt det som har gått din väg. Så länge drömmarna, och målen finns kvar Då flyger mitt hjärtas fågel. Då stiger den upp mot skyn. Då svävar den över markerna, och högt över skogens bryn.

Det kursiverade kommer från en sång av Mikael Wiehe och är nog egentligen en kärlekssång. Fast
som jag tänker handlar den lika mycket om att tro på att kunna lyfta och att våga tänka att även jag klarar det som kan tyckas omöjligt. Vad är det som får mitt hjärtas fågel att lyfta och hur skall jag nå dit? Tanken är viktig, för utan den kan livet sakna riktning när en inte vet vart en vill härnäst. Det hjälper ju föga att ha både karta och kompass med i skogen om jag inte har en aning om mot vilket väderstreck jag ämnar bege mig. Mina motgångar bär jag med mig och ser dem som det som gör mig starkare. Visst låter det lite som en klyscha men jag har kommit fram till att det är enda sättet att hantera när livet bjuder på väl mycket av det svåra. Att se det som något som hjälpte mig att veta vart jag vill och gjorde mig stark nog att ta mig dit. Jag vet vart mitt hjärtas fågel vill flyga, känner luften under mina vingar och är redan på väg!

En fågel på Taffelberget som landade precis när jag knäppte ett kort. Kanske en slump eller var det kanske mitt hjärtas fågel!

The Ballad of Lucy Jordan

At the age of 37 she realized she'd never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair...

Ett av mina livsmål var att komma till Namibia. Bilden är från förra hösten då jag var där för tredje gången.
Kanske en dröm att återvinna!

Minns den där sången från min barndom, the Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithfull från skivan Broken English. Tyckte mycket om den men förstod inte som barn vad den egentligen handlade om. Att Lucy Jordan i sångens slut väljer att ta sitt liv eftersom hon är så pass olycklig i sin tillvaro. Det där kan jag inte alls relatera till, däremot har den där sången ofta fått mig att tänka på hur det skulle kännas att bli just 37 år. I slutet av den här månaden är det ju just 37 år jag fyller och helt ärligt hade jag nog tänkt mig att det skulle kännas annorlunda. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en plan och ett mål. Just nu befinner jag mig i det märkliga läget att jag helt saknar en plan. För första gången i mitt liv har jag inte en aning om vad som väntar i livet vilket helt ärligt känns lite skrämmande. Jag saknar inte valmöjligheter, tvärtom finns det många olika möjligheter att välja mellan. Fast så var det ju det där med att veta vad jag vill och veta vad jag ska välja. För Lucy Jordan var drömmen om att åka sportbil genom Paris så stark att allt annat bleknade i jämförelse. För henne var den drömmen så pass stark att när hon insåg att den inte var möjlig att genomföra då ville hon inte något annat heller.

Jag tror att det är viktigt att drömma och att sätta upp livsmål att det fungerar som en drivkraft. Särskilt i de stunder då livet är tufft, i de stunderna tycker jag att det är en trygghet att veta vad jag strävar efter. Däremot tror jag att det är farligt att att inte kunna ändra sig. Att om en inser att något faktiskt är helt omöjligt att lösa kunna acceptera det. Annars är risken tror jag att allt annat bleknar precis som för Lucy Jordan. När jag gick genom mina fertilitetsbehandlingar hade jag aldrig med mig tanken att vad händer om det inte lyckas. Det fanns inte utrymme för den typen av tankar när jag befann mig mitt i processen. Nu när jag befinner mig på andra sidan efter tio års kamp för att bli med barn är det inte enkelt att gå vidare. Alla mina planer har ju varit i relation till att tanken var att jag skulle få barn. Den dörren är stängd och jag måste gå vidare, kan inte sitta och sörja resten av mitt liv för att jag inte får några biologiska barn. Det finns ju så mycket som är gott i livet och jag vill kunna njuta av det. Alltså behöver jag nya drömmar och nya mål, men vad?

Att leva fullt ut trots motgångar är en av mina absoluta ambitioner

Pratade med en av mina fina kloka väninnor om att jag inte vet vad jag vill. Hon påpekade: Du vet ju vad du inte vill! Så är det ju, jag vet många saker som jag definitivt inte vill med mitt liv. Kanske är det helt enkelt där jag skall börja för att hitta fram till vad jag vill. Jag vet med säkerhet att jag inte vill vara bitter och gräma mig över att livet passerade utan att jag tog några chanser. Jag vill leva, dansa och kanske till och med sjunga. Vill springa långt och fort, vill inte bara se världen utan också vara med och förändra den. Så då återstår bara att drömma nya drömmar, sätta nya mål och komma på vad som blir nästa steg. Just nu har jag verkligen ingen aning!

Livsmål

Jag har ett antal livsmål, det vill säga saker som känns viktigt att genomföra i livet. En del av dem tämligen stora och andra lite mindre. Ett av mina mål satte jag upp för snart tre år sedan, att springa en mil. Jag började med löpning för lite mer än tre år sedan och upptäckte till min stora förvåning att det är något jag verkligen älskar. För två år sedan var jag på god väg och ökade distansen för nästan varje pass. Sedan skadade jag min fot och ett tag såg det ut som att jag kanske inte alls skulle kunna springa mer. Hårt arbete och envishet krävdes för att kunna fortsätta springa och nu i vår har det verkligen fungerat väl. Under morgonens löpning konstaterade jag att jag faktiskt inte var trött efter den sträckan jag tänkt mig. Funderade en stund på hur svårt det egentligen kunde vara att springa en mil. Det var ju bara att fortsätta i fyra kilometer till! Märklig känsla när jag insåg att jag lyckades med något som jag trodde låg flera månader bort. Ser verkligen fram emot att göra om det och se om det går att korta tiden något. Tävlingsmänniskan i mig har vaknat och vill gärna ha utmaningar.

Hur är det då med andra livsmål? Har inte alla nedskrivna men några av dem har jag skrivit ner. De som är enkla att definiera. Den dagen jag är gammal vill jag kunna titta tillbaka och se att jag har gjort saker i livet samtidigt som jag hoppas att jag då har nya mål att uppnå.

Springa en mil
Idag var dagen som jag lyckades genomföra målet om att springa en mil. Har sällan känt mig så nöjd och stolt!

Tidigare idag när jag precis sprungit en mil!

Ge ut min första bok
Att vara författare och att skriva böcker är något jag drömt om så länge som jag kan minnas. Den första boken kom ut i januari och två nya projekt är på gång.

Min första bok!

Uppfostra mina barn och följa dem ut i vuxenlivet
Det här är givetvis det som är det viktigaste av livsmålen. Att hålla barnens hand från barndom till vuxenliv. Att ge dem de verktyg de behöver för att bli kloka och ansvarstagande vuxna människor. Två av våra tjejer har hunnit bli vuxna så här långt och jag är otroligt stolt över dem båda. Två kvar hemma och fick jag bestämma skulle jag låta tiden gå mer långsamt. Att de skulle vara små lite längre tid helt enkelt.

Besöka alla världsdelar
Två världsdelar har jag hittills hunnit med och konstaterar att det finns mycket av världen kvar att upptäcka. Sydamerika står högt upp på min lista och verkar vara en spännande kontinent.

Godahoppsudden i november förra året

Avsluta mina mastersstudier
För tre år sedan skulle jag ägna våren till att skriva mastersuppsats. Istället ville livet annorlunda och det fanns inte utrymme och möjlighet att skriva klart. Det där har sedan dess gnagt mig och varit en ständig källa till irritation. Nu är jag dock på väg att uppfylla mitt mål. Jag har påbörjat min uppsats igen. Har bytt ämne och inriktning helt vilket var nödvändigt för att komma vidare. Nu har jag utgångspunkten i folkbildning som immateriellt kulturarv och har möjlighet att använda mig av mina egna erfarenheter från höstens resa till Kapstaden.

Kåkstaden Langa i Kapstaden i november 2015

Förändra världen
Vad menas egentligen med att förändra världen? För min del handlar det om att vilja skapa något bra för andra människor. Att ständigt se till kollektivets bästa och att inte låta medmänskligheten begränsas av något märkligt som nationsgränser. Ett mål som jag hoppas att jag aldrig ser som avslutat.

Göra min inre 85-åring nöjd med livet
Kort och gott är det den detaljen som är meningen med hela skiten. Att Liza 85 år kan titta tillbaka på sitt liv och känna sig nöjd och tillfreds med de val hon har gjort. Vi har haft en del samtal den senaste tiden och för att göra henne nöjd behöver jag göra mer av sådant som gör mig lycklig. Som att klara av att springa en mil, att lägga en eftermiddag på att sitta i vårsolen och bara njuta, att resa, att helt enkelt leva!

Min 85-åring har varit tillbaka i Namibia många gånger och hävdar att det är en plats på jorden där hon är som lyckligast!

Meningen med hela skiten

Jag har precis läst ut boken Meningen med hela skiten som är månadens bok i Den röda bokcirkeln som jag leder just nu. Förra boken vi läste var Egalias döttrar vilket är en bok jag läste för första gången redan när jag gick i sjuan. Den boken kom att på många sätt forma mig som människa, som feminist och väckte mitt politiska jag. En otroligt viktig bok för mig personligen. När jag tittar bakåt om ytterligare tjugo år tror jag att boken vi nu har läst kommer att ha haft än större betydelse för mig. Boken handlar kort och gott om vad som är viktigt i livet, hur du kan välja väg och prioritera sådant som du ser som viktigt. En av övningarna i boken handlar om att ha ett samtal med sin inre 85-åring. Att helt enkelt diskutera sina livsval och sitt liv med sitt framtida jag. Hur ser Liza 85 år på sitt liv när hon ser tillbaka. Vad har hon gjort, vad ångrar hon och vad känner hon var rätt prioriteringar? En otroligt intressant övning som ger mycket perspektiv på tillvaron.

Alltså bestämde jag mig för att ta ett samtal med min 85-åring och kom fram till att vi trivdes gott tillsammans och att hon besitter en trygghet i sina val som jag känner att jag många gånger saknar. Genom henne insåg jag också att jag under ganska lång tid har låtit ett annat jag välja väg. I höstas när jag var ute och reste hittade jag mitt 17-åriga jag längs vägen vilket var ett kärt återseende. Hon påminde mig om sådant som jag glömt bort. Att jag ville förändra världen, att jag ville se hela världen och att ingenting är omöjligt. Att går att genomföra om en bara bestämmer sig för det. Hon kände en del besvikelse över de val som mitt nutida jag har gjort och kunde inte alls förstå hur en stadstjej som hon kunde bo långt ut på landet. Det blev ett intressant möte mellan mina tre jag. Den unga, den äldre och klokare och den nutida förvirrade. Mitt äldre jag konstaterar att det förvisso var trevligt att resa iväg och träffa mitt 17-åriga jag men att hon kanske inte är den bästa av oss på att fatta kloka beslut. Hon har både mod och ambition men saknar en del erfarenhet och ansvarskänsla. Det kändes som lite fint att inse att en del av mina spretiga val och önskemål den sista tiden helt enkelt har styrts av mitt något yngre jag. Samtidigt har hon gett mig lite mer jävlar anamma som jag tappat bort längs vägen.

Det är en intressant tanke att föra ett samtal med sitt äldre jag men även med sitt yngre. Under en ganska lång tid har jag känt att jag har behövt hantera mitt unga jags besvikelse över mina val, har känt det som att jag har varit tvungen att försvara och förklara för henne varför jag valt annat än det hon drömde om. I ett samtal med mitt äldre jag vill jag höra att jag inte ångrar de val jag gjort i livet. Tror att en av mina största rädslor är att ångra mina val och att bli bitter över livet. Jag frågar henne om hon är nöjd med det liv hon levt och får svaret tillbaka att hon är inte bara nöjd hon är tillfreds. Hon säger att vi behövde lyssna till vårt 17-åriga jag för att ta ut en ny kompassriktning men att livsbesluten var något som överläts till den vuxna.  Jag skulle önska att hon säger att jag aldrig gav upp tanken och viljan om att förändra världen. Att jag vågade vara modig och ta stora beslut även om de innebar en annan färdriktning i livet. Min 85-åring säger till mig att det var bra att hitta tillbaka till mitt 17-åriga jag och påminna mig om saker jag glömt att jag drömt om. Däremot är hon inte den som skall fatta besluten i vårt liv. Hon saknar den livserfarenheten som både jag och min 85-åring har fått. Saker kan te sig lite enklare att förändra när en är just 17 år och en ännu inte har valt väg i livet. Min 17-åring har fått mig att känna mig gammal och som om jag har missat många av mina chanser. Just därför känns det verkligen skönt att prata med min 85-åring som påpekar att jag inte är särskilt gammal och att jag inte alls har missat chanser, jag har valt annorlunda. Hon säger till mig att jag skall göra det jag tycker om och att jag skall följa mina drömmar. Att de där drömmarna varit helt avgörande för att jag som 85-åring skall leva ett gott liv. Just det där med att leva ett gott liv där en inte ångrar sina val menar hon är meningen med hela skiten!

Liza 17 år! Riktigt trevligt att hitta tillbaka till henne för ett tag men nu får mitt lite äldre jag bestämma!

Tre år av tacksamhet

Igår var det precis tre år sedan jag gjorde min gastric bypass operation och mitt liv började på nytt. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet över att ha fått möjligheten att göra en operation och med det förbättra min hälsa. Vet att jag har skrivit om detta förut men kan inte nog betona hur härligt det är att ha en kropp som är frisk och stark och orkar hänga med i tempot i mitt liv. Ibland har jag svårt att förstå att det bara har gått tre år sedan operationen. Det känns som om livet alltid har varit så här. Idag är det svårt att förstå hur jag som älskar träning kunde bli så pass överviktig att jag behövde en operation för att klara hälsan. Faktorerna är många men det viktigaste av allt är att jag fick en möjlighet att börja på nytt. Har varje dag i tre års tid känt mig tacksam över detta. Det var inte ett enkelt val att välja operation men det var rätt val och jag har aldrig ångrat mig. För mig har alla fördelar vida överstigit nackdelarna. Fast det där hänger också ihop med träningen. Genom fokuserad träning och kostförändringar gav operationen bra resultat. Många ser en gastric bypass som en genväg och så är inte fallet. Det är en hjälp på vägen, ett verktyg men själva arbetet (och det är hårt arbete) får en göra helt själv.

Idag mår jag som allra bäst en dag som denna då dagen börjat med löpning och styrketräning. Kan komma på mig själv att verkligen längta efter att ta på mig mina löparskor och springa. Tävlar med mig själv och försöker alltid att springa lite fortare och lite längre. Hade till en början svårt att hantera bakslag som frånvaro från träningen på grund av sjukdom eller livspussel som verkligen inte gick att få ihop. Jag skadade min fot förra våren och nu i efterhand kan jag se att det ledde till något positivt. Det fick mig att börja styrketräna samt att hitta möjligheter till träning i vardagen. Det gjorde också att jag insåg att varje löprunda inte behöver vara en tävling för att förbättra sina tider. Den kan istället göras bara för att det är så attans kul att springa. Har också kommit till insikt om att hur mycket jag väger inte är relevant. Det som istället är relevant är just att orka springa, att inte bara orka leva utan också må bra nog att verkligen kunna njuta av livet.

Insikter

Under hösten och våren har jag gått en ledarskapsutbildning vilket har varit otroligt givande. När jag för snart ett år sedan sökte till utbildningen då hade jag en förväntan om att utbildningen skulle ge mig verktyg att kunna utvecklas som politiker. Jag hade däremot inte en aning om att utbildningen skulle skicka ut mig på en själslig resa. Det kan faktiskt inte beskrivas på något annat sätt än som en själslig resa. För att bli en bättre ledare var jag helt enkelt tvungen att få bättre insikt om mitt eget jag och rikta blicken inåt. Detta under samma tid då min pappa gick bort vilket också inneburit att jag har tänkt mycket på min egen barndom, på mina föräldrar och vår historia. Ett tag kände jag mig ledsen över att de där sakerna sammanföll, att jag gick den här fantastiska utbildningen samtidigt som pappa dog. Övervägde att hoppa av men valde ändå att fortsätta det jag påbörjat vilket jag är mycket tacksam över. Det känns plötsligt som att jag har en röd tråd i livet och att jag kan förstå varför en del saker blivit som de har blivit. Har tidigare ägnat allt för mycket tid till att älta det som har varit svårt. Nu kan jag istället se svårigheterna som erfarenhet och som nödvändiga stopp på vägen för att ta mig dit där jag är idag. Är fortfarande inte i en tänkande fas efter utbildningen och i mitt sorgearbete. Märkligt det där med sorg att den vissa dagar knappt är närvarande medan andra dagar är otroligt svåra.

Ett ögonblick fångat av dottern Anna, sommaren 2013.
De där bilderna när en inte vet om att en fotograferas är nästan de som är finast kan jag tycka.

Loppis som livsval

När jag flyttade hemifrån köpte jag allt jag behövde till mitt nya hem på loppis. Inte för att det var vad jag önskade utan helt enkelt för att det var det enda jag hade råd med. Att köpa saker på loppis var enda chansen att kunna möblera och utrusta mitt första egna hem. Jag hade den stora fördelen att ha en riktigt bra loppis på promenadavstånd till min lägenhet. Varje ledig lördag ägnade jag därför åt att leta efter sådant som jag kunde tänkas behöva. De gånger jag hittade möbler fick mamma komma och hjälpa till och köra hem dem. Någon gång promenerade jag till och med hem med en stol eller en byrå. Minns hur jag då drömde om att kunna åka till Ikea och köpa allt nytt till mitt hem. Istället fick mitt hem bestå av sådant jag hade med mig från barndomshemmet, sådant jag ärvt eller fått och sådant jag köpt på loppis.

Även om det bitvis var kämpiga år så är jag nöjd över att jag inte hade möjligheten att köpa allt nytt. Det är klart att när en tar steget från barndomen till det egna vuxenlivet då vill en gärna starta på nytt och vara sin egen person. Sakerna från barndomen påminner ju om det en har lämnat bakom sig så att köpa nytt blir en del av frigörelseprocessen tror jag. Skåpet på bilden ovan är en sådan möbel som har följt mig genom livet. Min mamma köpte den på loppis innan jag föddes för att förvara alla bebiskläder i. Idag står den i vårt kök och kommer att få vara kvar i köket även efter renoveringen. Fast innan dess skall det målas blått, samma färg som det var innan mamma målade om det för att passa in i barnkammaren.

 Idag skulle jag kunna välja att köpa nytt och ersätta det gamla. Fast varför skulle jag? Alla de där udda sakerna som jag samlat på mig genom åren är ju de som gör vårt hem trivsamt. Dessutom är en loppis den perfekta platsen för köp som en kanske inte tänker på. Som glasburkar exempelvis. Vi kokar egen sylt, mos och marmelad i Hult sedan många år och då är glasburkar ett måste. Förvisso sparar vi på de glasburkar som en får över efter diverse matvaror men det är ju roligt att hälla det hemlagade på något fint.

Huset i Hult är byggt i början av 1900-talet och kommet snart att fira hundra år. Alltså skaffade vi oss ett hem som passade till de saker och möbler som vi redan hade. 

Med åren har loppishandlandet förvandlats från en nödvändighet till ett intresse. Om sommaren brukar det bli många turer med goda vänner där målet är att hitta nya loppisar eller återbesöka gamla favoriter. Det har dessutom inneburit resor längs vägar som jag annars inte hade haft anledning att åka på.

 Jag älskar gamla resväskor och har haft den stora turen att hitta många på loppisar genom åren. Den främsta anledningen till att jag har lyckats med detta är att jag blev förtjust i dem långt innan de blev populära. I slutet på 90-talet var det möjligt att köpa skönheter som dessa för 10-20 kronor vilket inte riktigt är möjligt idag.

I och med att det idag finns ett enormt intresse för loppis, vintage och återbruk är det många som intresserar sig för kläder, skor och väskor av äldre datum. Att göra riktiga fynd är betydligt svårare idag än vad det var tidigare. Däremot kan det vara klokt att tänka på att om en klänning från 50-talet fortfarande ser i stort sett ny ut då är den troligen en bra investering som kommer att hålla under lång tid framöver. Fast det är inte bara sådant av äldre datum som är av intresse. När någon i familjen behöver kläder eller skor då börjar vi alltid med att titta på loppis. Det vi själva inte har användning för längre lämnar vi vidare och ser till att våra saker blir en del av ett kretslopp.

Vårt hem består till stora delar av loppis och återbruk men även sådant som är nytt. Ibland är det inte möjligt att hitta det en söker och vissa saker är klokt att köpa nya. När vi renoverar köket satsar vi på nya vitvaror för att kunna sänka våra energikostnader vilket är klokt ur många perspektiv. När det gäller gläder är min devis att gammalt är tjusigast. Här är maken och jag på vår bröllopsfest i höstas. Makens kläder är dock alldeles nya eftersom vi helt enkelt inte lyckades hitta rätt kläder till honom. Min klänning är en tjusig kreation från 1932 och skorna från 60-talet. Skorna hittade jag på en loppis i somras för 30 kronor. Jag kostade sedan på dem en omklackning och de har sedan dess blivit de skor jag använt allra mest det senaste året. Loppis, återbruk och vintage är en del av vårt liv och har blivit ett livsval. 

Livet och bloggen

Ett ämne som jag tidigare har berört är förhållande mellan livet och bloggen. Är ju lätt att tro att någons liv är precis det som visar upp. Jag hamnade en dag i en diskussion på ett socialt medium. Det var en diskussion en bekant hade startat och jag gav mig in i den. En av de andra som kommenterade menade att jag nog borde vara tyst eftersom jag inte visste något om hur svårt livet kunde vara. Hen hade minsann läst min blogg och visste därför att mitt liv bestod av fika med vänner, trädgård, resor och shopping. Hen menade att jag levde i en skyddad värld och aldrig sett några svårigheter. Tänk så märkligt att tolka in att mitt liv skulle vara precis som jag skriver på bloggen. Än märkligare är att vi faktiskt gått i skolan tillsammans på gymnasiet. Även om jag valde att gå i Göteborg var jag inte förberedd på att möta klasskillnader. Det var först då jag insåg att det var något annorlunda att min pappa var sjukpensionär och min mamma städerska. Under grundskolan hade detta varit fullt normalt. Fast de andra föräldrarna i min klass i Göteborg var istället läkare, jurister, ekonomer, ingenjörer och liknande. Jag kämpade så för att passa in under de där åren och kände mig aldrig rätt. När de andra pratade om skidåkning i Alperna kunde jag inte relatera och pratade istället om konstiga saker som feminism eller hur fel det kapitalistiska systemet var. Eller så var jag tyst och låtsades inte höra när de frågade vart jag skulle åka på lovet. Under lång tid försökte jag passa in men gav till slut upp och gjorde det till min grej att vara annorlunda. Hen som gick i skolan med mig hade alltså missat allt detta.

Ett liv är kantat av svårigheter och motgångar. Allt jag har har jag fått bygga själv eftersom ingen fanns som kunde hjälpa mig. Även om mina föräldrar önskade hjälpa till hade de inte några möjligheter på grund av bristande ekonomi och att båda var sjuka. Ibland tänker jag att huset i Hult representerar mitt liv. Att allt vi har byggt och planterat med våra egna händer representerar alla hinder vi övervunnit. Idag har vi ett gott liv min man och jag. Det är inte på något sätt enkelt men ändå ett gott liv. Med oss har vi minnen och erfarenheter som gjort oss starka. Vi vet hur det är att ligga vaken om natten av oro för ekonomin, av oro för att månaderna aldrig gick ihop. Jag skulle kunna skriva om allt det där svåra. Ibland känns det rätt och då skriver jag även om det som är svårt. Exempelvis hur svårt det är att förlora en förälder och lära sig hantera sorgen. Fast oftast vill jag att min blogg skall representera hur jag ser på livet. Varje dag har något gott och positivt i sig och det är vad jag berättar. Om lyckan över hur trädgården grönskar, om kaffe i solen med en god vän och om resorna . De där resorna som jag fortfarande har svårt att förstå att jag ha möjlighet att göra. Allt det där gör mig lycklig och gör livets bördor lättare att bära. De är viktiga delar av mitt liv men de är inte helheten.

Resor, vänner, fika och trädgård hör till det som gör livet gott och som jag gärna skriver om

Ett brev från mig själv

För en tid sedan började det dyka upp statusar i mitt flöde på Facebook som berättade om brev som skrivits för tjugo år sedan. Jag mindes vagt att jag nog hade skrivit ett sådant brev men när det inte dök upp något tänkte jag inte mer på det. Så i helgen tog jag tag i den post som kommit medan vi varit bortresta och hittade då ett brev från mitt femtonåriga jag. Tänk ett brev som skrevs till mig själv för tjugo år sedan. Under tiden som gått från då till nu har postmuseum lagrat alla brev och sedan skickat ut dem. 5 november öppnar en utställning som bygger på de brev som skrevs. Brevet jag skrivit var inte särskilt långt men tillräckligt långt för att berätta om mina tankar just då och även tankarna om framtiden. En månad innan brevet skrevs hade jag gått med i SSU och börjat engagera mig politiskt. Då var det alldeles nytt för mig men i mitt brev skrev jag att jag skulle kunna tänka mig att bli politiker i framtiden. Jag ville förändra världen och för att göra det behövde jag vara politiker tänkte mitt femtonåriga jag. Hon funderade en del på sitt trettiofemåriga jag och undrade om jag skulle vara gift och ha barn. Inte troligt menade hon eftersom det där med att förändra världen skulle uppta all tid och då har en inte tid med familj. Hon hade rätt i att det tar tid att vara engagera och påverka men det är inte viktigare än den egna familjen.

Brevet handlade även om de vänner som stod mig nära och hur jag hoppades att vi alltid skulle vara vänner. Just då kändes vi som vänner för livet men när vi slutade nian och började på olika skolor på gymnasiet tappade vi ganska snart kontakten. Att vi så snart skulle tappa kontakten hade varit en omöjlig tanke för mitt femtonåriga jag. Vi var ju de bästa av vänner och sådana försvinner inte. Idag är det tydligt att även av de bästa av vänner gör olika val som för dem in på vägar som leder bort från varandra. För min del blev SSU en sådan väg och jag valde bort allt annat eftersom jag tyckte att det var så fantastiskt roligt. 

Mitt femtonåriga jag hade just varit med i sin allra första valrörelse. Tjugo år senare har jag varit med i många valrörelser, den senaste avslutades ju alldeles nyss. Om mitt trettiofemåriga jag hade kunnat skriva ett brev och skicka tillbaka i tiden då undrar jag vad jag hade skrivit till henne. Främst hade jag nog skrivit att hon inte skulle oroa sig för framtiden. Förvisso har hon många sorger och förluster framför sig. En del av dem har känts omöjliga att bära. Samtidigt väntar henne även mycket glädje och lycka. Jag hade skrivit till henne att hennes största tillgång är hennes förmåga att hantera det som är svårt och att hon aldrig ger upp. Att det är egenskaper som kommer göra att allt går bra för henne. vem vet kanske borde jag skriva ett brev till mitt femtiofemåriga jag så jag får göra om den här upplevelsen om tjugo år.

Ett livsval för tjugo år sedan

Att det blir mycket politik just nu är inte så konstigt med tanke på att valrörelsen pågår för fullt. Fast även utan valet hade livet varit lite för mycket just nu. Det är lite för många stora saker på gång samtidigt. När september är slut skall jag se till att planera in ledig tid i min kalender och se till att verkligen vara ledig. Samtidigt som det är fullt upp är det också fantastiskt roligt att driva valrörelse. Ständigt aktiviteter på gång precis som för länge sedan när jag var med i SSU. Då var det nästan inte någon skillnad på mängden aktiviteter när det var val, det var ju alltid fullt upp med aktiviteter. Ibland saknar jag verkligen den tiden och känner mig därför riktigt glad varje gång det är val och jag får återuppleva det härliga engagemanget igen. Fast samtidigt konstaterar jag att var sak har sin tid och plats och att det kanske inte fungerar att kombinera familj, arbete och ett så aktivt engagemang som det var under åren i ungdomsförbundet.

Att inte vara engagerad finns däremot inte på kartan, jag tror inte ens jag vet hur en gör gör att inte vara engagerad. Jag har ju sysslat med politik i hela mitt vuxna liv och började redan som tonåring. Faktiskt är det så att i förra veckan var det tjugo år sedan jag tog beslutet att börja engagera mig politiskt. Även då var det valrörelse och det känns lite galet att det har gått tjugo år sedan augusti 1994 då jag var femton år och kände att jag ville vara med och göra skillnad på riktigt. Tänk om jag då vetat att det beslutet skulle komma att prägla resten av mitt liv. Följande val 1998 valdes jag in i kommunfullmäktige i Kungälv där jag är uppväxt och sedan dess har jag även hunnit med att vara förtroendevald i Stenungsund och nu i Munkedal. Det här valet känns dock extra speciellt eftersom min fantastiska dotter Anna kandiderar till kommunfullmäktige här i Munkedal. Vet att jag skrivit om detta förut men jag är så otroligt stolt över henne och hennes vilja att engagera sig och få vara en förändrande kraft.

Under veckorna som kommer blir det än mer valrörelse, en begravning, vår bröllopsfest och dessutom startar alla aktiviteter upp för barnen. Efter vår tid utan internet har mina arbetsuppgifter samlats på hög vilket gör att jag även har galet mycket jobb att få gjort. Rivstart på hösten tror jag att det kan kallas! Jag lär knappast ha tid att ha tråkigt i alla fall!

Det perfekta blogglivet

En av de vanligare frågorna till livsstilsbloggare är om deras liv verkligen är så perfekt som det verkar i bloggen. De beskylls ofta för att måla tillvaron i en rosenskimrande färg där inga problem finns. Visst kan det kännas stressande att så många andra verkar ha en tillvaro där de hinner med pyssel, matlagning, arbete och ändå har gott om tid att umgås med barnen. Kan det verkligen vara så bra? Nja är väl svaret på frågan. Oavsett vilken blogg en läser kan det vara klokt att utgå från att de allra flesta har ett liv som ser ut som de flesta liv gör. Många väljer dock att hålla en positiv ton på bloggen. Många gör ett aktivt val att skriva om det som känns positivt och gott i livet. Inte för att dölja livets avigsidor men för att fokusera på det som är glädjande.

Det är lätt att tro att de som har vackra och positiva bloggar per automatik också har ett perfekt liv. Tittar en på djupet kan det istället vara något helt annat som visar sig. Det kan vara så att hen som gör vackra tavlor i själva verket är arbetslös och behöver en vettig sysselsättning för att hålla oron för ekonomin borta. Hen som alltid skriver om fiffiga pyssel kan vara långtidssjukskriven och pysslar när det är möjligt, ett pyssel kanske tar dagar att göra klart fast det inte verkar så på bloggen. Det där kanske inte är något som skribenten vill blotta på sin blogg eftersom det hör till det privata. Visserligen kan en välja att glänta på dörren även till det privata i sin blogg men då är det ofta ett ytterst medvetet val. Många bloggare vittnar om en missunnsamhet som kan resultera i otrevliga kommentarer på bloggen eller i livet. Somliga väljer att dra det hela ett steg längre och anmäla bloggare till Försäkringskassan. Om hen nu kan blogga så borde hen minsann inte vara sjukskriven! Det anmälaren inte ser är att blogginläggen kanske skrivs klockan tre på natten då bloggaren på grund av värk inte kan sova och försöker att distrahera sig för att klara smärtan.

Nej det är nog så att livet på bloggen är som de flesta andra liv. Däremot krävs det ett visst kreativt intresse för att driva en blogg och det i sin tur kan påverka vilka val som görs i livet. Kanske är det så att livsstilsbloggare är människor som prioriterar att umgås med familjen, odla, laga god mat och att pyssla. Det skulle faktiskt kunna vara så!

Liza Kettil – en livsstilsbloggare som väljer det kreativa framför det tråkiga
och där tid för familj och vänner alltid står högst på dagordningen!

Texten har tidigare publicerats på Livåleva - ett livsstilsmagasin på nätet

Att fastna på bild

Försöker att få till lite fina bilder på mig till ett fotoalbum. Tänkte jag skulle göra ett album var till mor och far med aktuella kort på deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. På barnen har nog mina föräldrar ganska nytagna kort men de på min syster och undertecknad är nog de flesta från när vi var små. Gamla kort är så klart alltid trevligt att titta på men jag tänker att nutiden är inte så dum den heller. I vår familj har vi ju dessutom lite avstånd mellan familjemedlemmarna eftersom vi bort tio mil från där mina föräldrar bor och syster bor ju så långt borta som på Irland. Idag är det ju lätt att hålla kontakten över stora avstånd. Kan fortfarande tycka att det är lite märkligt att sitta vid min dator och se dem jag pratar med i Namibia. När jag var liten och såg barnprogrammet Från A till Ö då önskade jag mig en telefon precis som den Hedvig hade där hon och hennes syster kunde se varandra. När jag var utbytesstudent i Namibia då pratade jag med familjen på telefon vilket gjorde det enklare att vara ifrån dem. Tror att avståndet hade känts ännu kortare om vi sett varandra när vi pratat. Lite på samma sätt tänker jag vad gäller mamma och pappa. De pratar ju med oss ofta men det blir inte lika ofta som vi kan ses. Varsitt fotoalbum kanske kan hjälpa till att minska känslan av avstånd. Det vill säga om jag lyckas få till det här med att fastna på bild!

Att stå och se naturlig ut är inte det enklaste!

Så varför ens försöka?

Spännande vår väntar!

Då har jag precis skickat in mitt pm om min mastersuppsats och bestämt mig för vad jag skall skriva om i vår. Det är ju viktigt att det ämne man väljer är ett ämne som man trivs med eftersom det trots allt är en hel termin som skall ägnas åt uppsatsskrivande. Jag har valt att skriva om stadsomvandlingsprocesser i min tidigare hemstad Kungälv. Känns som en mycket spännande ämne och jag tror att jag har en intressant vår som väntar. Intressant egentligen hur det man tycker är intressant ändrar sig med tiden. När jag började studera på högskola (för ungefär hundra år sedan!) hade jag tänkt att jag skulle bli journalist. Efter en tid ändrade jag mig och kom fram till att jag skulle nog faktiskt bli etnolog istället. Jag blev etnolog men när jag var färdig med mina studier var arbetsmarknaden inte så gynnsam för oss etnologer. Istället arbetade jag under några år inom äldreomsorgen och fick genom det nya perspektiv på tillvaron. Ett tag funderade jag på om det kanske var så att det var sjuksköterska jag skulle bli. Med facit i hand vet jag att det hade varit helt fel väg, men jag trivdes ju så gott inom omsorgen. Olika vägar ledde fram till mastersprogrammet i Kulturarv och modernitet på Göteborgs universitet och jag är så glad att det var precis så det blev. Det har varit otroligt spännande och det känns lite vemodigt att det bara är en termin kvar innan vi skall ut i verkligheten. Igen för min del som redan prövat den vägen. Känner mig lite nervös inför det, men vet också att jag har betydligt mer erfarenhet med mig nu än förra gången. Fast en sak i taget och nu skall jag skriva mastersuppsats om Kungälv. Största bonusen med ämnet är att det ger mig anledning att träffa min äldsta dotter och mitt barnbarn oftare eftersom de bor just i Kungälv.

Fästningsholmen i Kungälv