Jag älskar nog vemodet mest

Jag kan verkligen förlora mig i bilder, både i fotografier och i tavlor. Jag funderar över berättelserna bakom bilden, om människorna de föreställer eller stunderna de förevigar. Vilka är platserna som råkat fastna just på den där bilden. Jag har en tavla här hemma som följt mig genom livet. När jag var barn hängde den på väggen i vårt vardagsrum. Det var en tavla i dova färger som föreställde två människor i båt och en människa i en hydda. Det fanns ett viss vemod i bilden som förstärktes av färgerna. Det enda jag visste om tavlan var att min far köpt den i södra Afrika, i Namibia trodde han, på en av sina många resor som sjöman. För mig var det ett tämligen abstrakt land då men det långa avståndet och tavlans vemod kittlade min fantasi och jag kunde ägna timmar åt att titta på den där tavla och skapa mina egna berättelser kring den. Kanske är den där tavla orsaken till att jag kände mig hemma första gången jag landade i Namibia. Platsen hade ju trots allt följt mig sedan jag var riktigt liten. Numera står tavlan i ett förråd här hemma, hittar inte riktigt någon plats där den passar in just nu. Däremot skall den åter få komma upp på en vägg här i huset i Hult.

Just vemod gör en bild intressant tycker jag. Solsken och glädje är enkelt att förhålla sig till, men vemodet är lite svårare. Det kräver att du öppnar dörren och är beredd innan du släpper det innanför tröskeln. Samtidigt är vemodet en viktig del av livet. Det ger balans till lycka och välbefinnande vilket jag tror är nödvändigt för att en skall uppskatta livets alla delar. Kanske är det därför jag älskar bilder med ett visst vemod mest.

En solig sommarmorgon vid Ales stenar men ändå ett visst vemod i bilden

Ledsen?

Det är märkligt vad som kan tolkas in i en bild. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, men frågan är om alla de där orden stämmer? Det är ju faktiskt möjligt att fånga ett ögonblick som visar på något helt annat än hur det i själva verket var.

Fångade tolvåringen på bild när vi var i Stockholm för någon månad sedan. När jag sedan redigerade bilden slog det mig att hon ser verkligen ledsen ut på bilden. Vet att precis efter att jag knäppt bilden påpekade hon att hon verkligen gillade sina skor. Det är alltså dem hon beundrar på bilden. Däremot är det lätt att tro att hon är ledsen, särskilt som bilden dessutom är i svartvitt. Så förvisso säger en bild mer än tusen ord, men kanske är fotografen lika mycket en berättare som en författare!

En promenad med detaljer

Eftersom hösten är så där attans vacker har jag den här veckan bestämt mig för att ha kameran med mig i bilen. Då slipper jag bli besviken över alla missade bilder. Jag har inte prioriterat tid till fotografering under mycket lång tid. Istället har det blivit många snabbfoton med mobilen vilket också är bra men jag har saknat att ta mig tid för att fotografera. Det är nästan lite som meditation att stanna upp och betrakta de små detaljerna genom kameran. Plötsligt ser allting annorlunda ut. En promenad med kamera blir en promenad i de små detaljernas värld och den är smått fantastisk.

Höstlöv är så otroligt vackra, särskilt just lönnlöv. Brukar alltid plocka in lönnlöv om hösten och använda som dekoration. Så fint att knyta fast på en sytråd och göra till en girlang.

Med kameran med på promenaden upptäcker jag det vackra i en överblommad hortensia.

Utan kameran hade jag passerat förbi utan att alls märka skönheten i blommorna. De får representera den sommar som passerat och hösten som nu är på väg mot en vinter.

Känner hur hela jag mår gott av att ta mig tid att stanna upp och se detaljerna. Min rosenträdgård är en sådan plats där jag kan glömma tiden helt när jag har med mig kameran. Rosor är otroligt tacksamma att fotografera. Ständigt vackra, med otroligt mycket detaljer och variation. Jag vet precis hur jag skall göra för att få fram det bästa jag kan. Just därför är en kamerapromenad en bra utmaning. Det är bra att ibland fotografera sådant där en inte hunnit förbereda bilden i tanken innan.

Det finns något mycket flyktigt med hösten som gör det nödvändigt att vara närvarande just nu om en vill fånga ögonblicket. Finns så otroligt vackra träd i Hult just nu. En del av dem är alldeles gyllene och blir nästan magiskt vackra när solen lyser på dem. Det är just nu det händer, imorgon kan höstvindarna ha blåst bort löven och ögonblicket ha gått förlorat. Det där är något som jag ständigt måste jobba med. att vara närvarande precis nu. Att ta mig ledigt ibland och ge mig själv tid att stanna upp och var nu, precis nu.

Ett ögonblick

Vissa bilder blir till berättelser. Ett fruset ögonblick kan väcka många tankar och skapa mängder av möjliga berättelser. Vem är hon? Vart är bilden tagen och när togs den? Det där uttrycket att en bild säger mer än tusen ord är onekligen passande. Fast kanske skulle en hellre säga att en bild berättar tusen berättelser. Vissa bilder är enkla att sätta i sitt sammanhang medan andra är i stort sett omöjliga att placera vilket gör dem så spännande. Kanske är bilden tagen i en förort till Paris, i centrala Berlin eller kanske i en gångtunnel på ett köpcentrum i Uddevalla.

Livet genom Instagram

När jag skaffade Instagram förstod jag till en början inte riktigt tjusningen med det. Idag kan jag inte förstå hur jag alls kunnat vara utan. Ibland vill jag visa något jag tycker om men det är kanske inte tillräckligt för att vara något att skriva om på bloggen. Jag tycker om att fånga ögonblick, alla dessa bilder blir till intressanta berättelser. Jag följer flera helt fantastiskt inspirerande människor och häpnar över all kreativitet som finns runt om i världen. De allra flesta av dessa är alldeles ovanligt vanliga människor med intresse för trädgårdar, inredning, vintage, mat, bakning eller annat som jag tycker är intressant. Kul att följa andras trädgårdsarbete och inspireras till nya planteringar och nya odlingar. Följer ett gäng otroligt piffiga vintagetjejer som får mig att testa nya sätt att sätta upp håret eller kombinera mina vintageoutfits. Ser bilder på fina hem som jag sparar i minnet inför våra fortsatta renoveringar och låter mig även inspireras av bilder på spännande mat. Tänk vad en bild och några få rader kan bidra till.

Veckan som gått i bilder på Instagram

Hur ser då mitt liv ut på Instagram? Skillnaden är inte så stor mot här på bloggen även om vissa saker blir tydligare. Den som följer mig kan knappast ha missat att jag älskar frukostar. Dagens absolut bästa mål är enligt mig just frukosten. En dag som börjar med en bra frukost kan nästan inte bli dålig! Hem, familj, husdjur, mat, trädgård och träning hör till min vardag och det är även vad mina bilder visar.

Ett ögonblick

Krakow, Polen

Throwback Thursday

Vad göra en höstruskig dag? Gå igenom gamla bilder är alltid roligt, särskilt om de är från varmare årstider eller breddgrader. Lustigt nog fastnar jag för en bild där jag frös mer än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Bilden är tagen i Paris i december 2005. Min väninna Linda och jag var på väg hem från Namibia där vi varit i två månader. På vägen hem mellanlandade vi i Paris och valde att tillbringa dagen där istället för att åka raka vägen hem. Egentligen skulle min väninna Andrea ha mött oss på flygplatsen och varit vår privata guide för dagen men hon blev förhindrad och vi fick spendera dagen på egen hand. Vi kom från Namibia där det var sommar och runt 35 grader varmt till ett Paris som var regnigt och där dessutom bara var några få plusgrader. Så som jag frös då har jag aldrig gjort varken förr eller senare. Inte ens när vi hade 34 minus i Hult frös jag lika mycket som jag gjorde då.

Vår dag i Paris blev inte riktigt som vi hade tänkt oss men det blev ändå en bra dag. Vi tog tunnelbanan in till centrum och hoppade av vid hållplatsen Notre Dame. På ett litet café intill den kända kyrkan åt vi en frukost som var riktigt god men också hutlöst dyr. Har nog fortfarande inte ätit en dyrare frukost tror jag. Det är lite märkligt att befinna sig i en stad som en aldrig har varit i men som en ändå känner väl. Vet att jag har skrivit om detta tidigare till exempel när vi besökte Rom förra året. Nåväl vår dag i Paris var en kall dag och vi var dessutom rejält trötta. Innan vi landade i Paris hade vi dagen innan flugit från Windhoek i Namibia till Johannesburg i Sydafrika. Därifrån åkte vi med ett nattplan och landade tolv timmar senare i Paris.

En enda dag har jag tillbringat i Paris men vi hann ändå se mycket av det som är förknippat med staden. Ända sedan vi var där har jag drömt om att åka tillbaka och då ha gott om tid att upptäcka staden. Dessutom tänker jag mig att vår, sommar eller höst är trevligare årstider för ett besök.

Perspektiv

Ibland är det viktigt att stanna upp för att få perspektiv på tillvaron. Ett viktigt perspektiv för min del handlar om min vikt. Den vikt som jag gått ner på vad som faktiskt är mycket kort tid. Jag kommer på mig själv att bli frustrerad över att all träning inte märks på hur kroppen ser ut. Att den märks på hur kroppen mår är jag fullt medveten om, men jag vill ju att det skall synas också. Känner mig frustrerad över all extra hud som numera bara finns och som inte riktigt vill se normal ut. När jag kommer på mig själv med att tänka sådant då gäller det att stanna upp och tänka till och blicka bakåt. Knappt ett och ett halvt år har gått sedan jag gjorde min gastric bypass operation vilket faktiskt är en mycket kort tid.

 Fast människans minne är kort och det går snabbt att vänja sig vid hur något är och samtidigt glömma hur det precis har varit. När vi har renoverat här hemma i Hult har jag varit noga med att fotografera mycket för att vi skall komma ihåg och reflektera över hur här faktiskt såg ut. När man befinner sig i ett gigantiskt renoveringsprojekt som vi gör då är det lätt att man glömmer bort allt arbete eftersom man snabbt vänjer sig vid de resultat man har uppnått.

Då kan det vara nyttigt att få en tankeställare ibland som ger de där perspektiven man behöver. Jag hittade fotografier på ett minneskort för några dagar sedan. Varför de aldrig hamnat i datorn vet jag inte men nu var de hittade. Tittade igenom den som hastigast och hann tänka tanken vem är det på bild med min familj. Sen insåg jag att det är ju jag!

Bilderna är tagna i augusti 2012 vilket är alldeles nyss egentligen. Då får jag äntligen det där nödvändiga perspektivet att saker tar tid!

Sista bilden är tagen i augusti 2013 och det är ju så här som jag har vant mig vid att jag ser ut. Fast det är en märklig känsla att knappt känna igen sig själv på bilder som inte ens är särskilt gamla.

I väntan på våren

Det känns nästan som om vi rest närmare våren när vi förflyttat oss från Hult till Göteborg. Förvisso finns det snö även i den stora staden men den snö som ligger här liknar mer florsocker än de mängd vi har hemma. Temperaturen visar på nollgradigt och även det känns hoppfullt eftersom jag så längtar efter våren. Sitter just nu och planerar lite inför kommande fotograferingar i vår. Dels för Livåleva men också för Raimo och Åke. De började spela tillsammans under hösten och tänker nu i vår satsa lite mer seriöst och har redan spelningar inbokade. En hemsida skall göras och jag har fått i uppdrag att fotografera de båda herrarna vilket onekligen känns roligt. Lite utmaning för mig som nästan bara fotograferar damer annars. Mina vanliga modeller är ju dessutom så vana vid att fotograferas att de vet precis hur de skall ställa sig för att bilden skall bli bra och fotografen nöjd. Lustigt det här med fotografi att genom att lära mig mer har jag nu kommit till en punkt där jag inser hur lite jag egentligen kan. Vill utmana mig själv och lära mig mer av själva tekniken och framförallt hur man skall hantera ljus och ljussättning och genom detta förhoppningsvis bli en bättre fotograf. Övning ger färdighet sägs det och tittar jag igenom mina bilder från de senaste åren syns det en tydlig utveckling och det är spännande att följa. De fotograferingar som skall göras bygger dock på att våren och lite bättre väder anländer så därför väntar jag och planerar.