Jag älskar nog vemodet mest

Jag kan verkligen förlora mig i bilder, både i fotografier och i tavlor. Jag funderar över berättelserna bakom bilden, om människorna de föreställer eller stunderna de förevigar. Vilka är platserna som råkat fastna just på den där bilden. Jag har en tavla här hemma som följt mig genom livet. När jag var barn hängde den på väggen i vårt vardagsrum. Det var en tavla i dova färger som föreställde två människor i båt och en människa i en hydda. Det fanns ett viss vemod i bilden som förstärktes av färgerna. Det enda jag visste om tavlan var att min far köpt den i södra Afrika, i Namibia trodde han, på en av sina många resor som sjöman. För mig var det ett tämligen abstrakt land då men det långa avståndet och tavlans vemod kittlade min fantasi och jag kunde ägna timmar åt att titta på den där tavla och skapa mina egna berättelser kring den. Kanske är den där tavla orsaken till att jag kände mig hemma första gången jag landade i Namibia. Platsen hade ju trots allt följt mig sedan jag var riktigt liten. Numera står tavlan i ett förråd här hemma, hittar inte riktigt någon plats där den passar in just nu. Däremot skall den åter få komma upp på en vägg här i huset i Hult.

Just vemod gör en bild intressant tycker jag. Solsken och glädje är enkelt att förhålla sig till, men vemodet är lite svårare. Det kräver att du öppnar dörren och är beredd innan du släpper det innanför tröskeln. Samtidigt är vemodet en viktig del av livet. Det ger balans till lycka och välbefinnande vilket jag tror är nödvändigt för att en skall uppskatta livets alla delar. Kanske är det därför jag älskar bilder med ett visst vemod mest.

En solig sommarmorgon vid Ales stenar men ändå ett visst vemod i bilden

Lite trolleri...

Innan jag började blogga kunde jag egentligen ingenting alls om fotografering. Bloggandet och främst läsandet av andras fina bloggar fick mig att vilja bli en bättre fotograf. Det tekniska är fortfarande inte min grej, jag går mest på känsla och hoppas på det bästa. Har lärt mig en del om placering och ljus men önskar mig tålamod att helt lära mig det tekniska och hur en i detalj kan styra hur en bild blir. Nåväl tids nog finns det utrymme även för det. Så när blir istället redigeringen min trogna hjälp. Det är egentligen smått fantastiskt vilken skillnad det kan göra att förändra en bild genom beskärning och genom att ljusa upp eller kanske öka kontrasten.

Vissa bilder blir perfekta från början och behöver i stort sett inte någon redigering alls. Pioner och rosor är i min mening de bästa av motiv. De är stilla, alltid vackra och i stort sett omöjligt att misslyckas med så länge som det är bra ljus.

Människor är betydligt svårare tycker jag. De står sällan stilla och att få till ljuset kan onekligen vara lite trixigt. Bilder där människor står stilla och poserar är oftast inte de som är mest intressanta. De bästa bilderna är de som innehåller en berättelse. En rörelse och där människorna på bilden är upptagna med vad de gör och inte lägger märke till kameran. Med min kamera fångar jag barns lek vid vattnet. Ett fint motiv men inte helt lyckat att kapa ena barnet på hälften. Ser bildredigering nästan som en form av återbruk, det ger en andra chans till en bild som inte blev perfekt med en gång. Med lite trolleri kan den bli så som en skulle önska.

Genom att beskära hamnar min lilla kompis istället i centrum av bilden. Hon blir dess huvudperson och fokus. Genom att ljusa upp bilden fångas vattnets reflektioner bättre.

Minns när jag tog den här bilden i den informella bosättningen utanför Swakopmund. Minns det starka ljuset och de intensiva färgerna. Kontrasten mellan ökensanden och den intensivt blå himmeln. När jag tittade på bilden i datorn blev jag uppriktigt förvånad över den bleka kopia av verkligheten som bilden blivit. Här märks det att jag har mer att lära när det gäller inställningar och med det förmågan att fånga ögonblicket.

Med lite redigering var det dock möjligt att förstärka färgerna och genom det återskapa lite av de kontraster som miljön bjöd på. Nu stämmer bilden bättre överens med hur jag minns färgerna den dagen. Det där ljuset i kombination med hettan var smått överväldigande men syntes inte alls på den bleka bild som blev resultatet från fotograferingen.

Vemod i polyester

Går igenom gamla bilder och hittar en bild som jag faktiskt glömt bort. Den är från våren 2013 och det är dottern Anna som är fotografen. Märkligt att se sig själv på bild men nästan inte känna igen sig. Sällan jag ser så allvarlig ut på bild. Det ligger ett vemod i bilden som förstärks av att den är i svartvitt. Det är onekligen något spännande i hur en bild helt kan förändras beroende på om den är i färg eller ej. Jag tycker mycket om just svartvita bilder eftersom avsaknaden av färg ger dem ett extra djup och öppnar upp för fler tolkningar.

Den där dagen skulle vi fotografera en blå vintageklänning som jag fyndat, men ingenting ville gå riktigt rätt. Klänningen är från 60-talet och i polyester, det var attans varmt den där dagen och dessutom ville håret inte alls som jag ville. För den som undrar vad värmen har med det hela att göra så är polyester allt annat än trevligt när det är varmt eftersom det är ett material som inte alls andas. Håret fick jag råda bot på med en sjal i håret och fick för första gång till det så där tjusigt som jag alltid önskat. Det är ju så fint med sjal i håret men fram tills dess hade jag inte lyckats få till det på rätt sätt. Vad gällde klänningen var det bara att härda ut tills dess fotograferingen var avklarad och jag äntligen kunde byta kläder. Konstaterar att den där klänningen hänger långt in i klädkammaren men att det nu är precis rätt tid att plocka fram den igen. Hösten har sina fördelar kylan till trots!

Kanske var det just den där kombinationen av polyester och värme som gjorde bilden så bra. Den får ju till och med mig att undra vilka vemodiga tankar jag tänker på i den stunden.

Jag gillar det lite fula...

Har ägnat en stor del av kvällen till att redigera bilder. Konstaterar att de bilder jag gillar mest är de som är allt annat än perfekta. De bilderna som egentligen är fula och inte alls de som är tänkta att användas. Fast jag gillar just de där bilderna för att de innehåller liv och glädje.

Dottern Anna hjälpte mig att fotografera ett gäng vintageoutfits och jag bryter ihop helt när vi ännu en gång måste pausa på grund av att det kommer en traktor. Det händer som bara i Hult känns det som!

Även här störs vi av traktorer och konstaterar att vägen inte är den bästa platsen för fotografering. När jag sitter och redigerar slås jag av hur lik jag är min mormor på den här bilden och undrar om hon haft en precis likadan klänning. Kan det vara min mormors klänning jag hittat på en loppis?

Fast favoriten är denna! Har ingen aning om vad jag gör, vet som bara att jag inte ser klok ut och att jag fullkomligt älskar bilden. Konstaterar att dottern är duktig på att fånga mina mindre tilltalande sidor. Konstaterar också på att hon är duktig på att fånga bilder med både liv och känsla. Hon fångar det lite fula, men det är bilder med innehåll!

Jag tröttnar nog aldrig!

Har ägnat större delen av den här dagen till trädgårdsarbete. Har rensat ogräs och planterat om plantor. Burit jord till en ny odlingslåda och börjat dra upp riktlinjerna för två nya planteringar. Hårt arbete men otroligt roligt. Så när jag bär en säck jord förbi en av mina planteringar blir jag helt distraherad. Där är helt fullt av vackra fjärilar. Ställer ifrån mig säcken och går och hämtar min kamera. Det går som inte att vänta när det gäller att fotografera fjärilar, det är nu som gäller och då får en släppa allt annat. Skrev ett blogginlägg nyligen om det fina med fjärilsfotografering och konstaterar att det där är verkligen något fint. Att stanna upp en stund och för ovanlighets skull fokusera på en liten detalj i trädgården. Jag uppskattar verkligen det där. Är också glad över att min strategi med att plantera växter som fjärilarna tycker om har fungerat så väl.

Den här sorten har jag inte sett förut men idag var det flera av dem på besök i trädgården.

Det är något särskilt med fjärilar. Vackra och lite sköra men ändå helt fria att flyga vart de vill. Fint att de har valt att komma just till trädgården i Hult. Jag välkomnar dem så gärna och jag tröttnar nog aldrig på att betrakta dem.

Fjäril vingad

Det blir mycket trädgård just nu, men så är ju också årstiden sådan. Det är ju så mycket vackert att titta på och trädgården bjuder på otroligt fina fototillfällen. Jag har medvetet planterat blommor som fjärilar tycker om och det har nu gett resultat.

Att se fjärilar är numera inte något ovanligt. Jag behöver mig egentligen bara ta med mig kameran ut och välja vilken plantering jag skall fotografera. Fjärilarna är vänliga nog att ställa upp och låta sig fotograferas.

Det är något särskilt med att fotografera fjärilar. Du har ditt ögonblick i någon sekund sedan fladdrar de vidare. Det går inte att planera, tveka eller vänta det är nu precis nu om bilden ska fångas. Tror det är nyttigt att ibland ägna sig åt aktiviteter där en måste vara helt närvarande i nuet.

Det är lätt hänt att en blir kvar länge och betraktar fjärilarnas fladder över planteringarna.

Tänk vad lite som egentligen krävs för att en ska stanna upp i nuet. En trädgård, min trädgård är min oas och platsen där jag finner själslig ro.

Ledsen?

Det är märkligt vad som kan tolkas in i en bild. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, men frågan är om alla de där orden stämmer? Det är ju faktiskt möjligt att fånga ett ögonblick som visar på något helt annat än hur det i själva verket var.

Fångade tolvåringen på bild när vi var i Stockholm för någon månad sedan. När jag sedan redigerade bilden slog det mig att hon ser verkligen ledsen ut på bilden. Vet att precis efter att jag knäppt bilden påpekade hon att hon verkligen gillade sina skor. Det är alltså dem hon beundrar på bilden. Däremot är det lätt att tro att hon är ledsen, särskilt som bilden dessutom är i svartvitt. Så förvisso säger en bild mer än tusen ord, men kanske är fotografen lika mycket en berättare som en författare!

It's complicated!

Mitt förhållande till bloggen och till tiden är lite komplicerat just nu. Har så mycket jag vill skriva om samtidigt som jag har så pass fullt upp med livet att jag inte riktigt hinner med. Fast just det här med att skriva och att fotografera hör till något av det roligaste jag vet att lägga min tid på. Att vara vuxen innebär dock ibland att en måste ge avkall på det en vill göra till förmån för det som måste göras. Då är det dock tur att mycket av det som måste göras dessutom är sådant som är riktigt roligt.

Någonstans längs vägen från Windhoek till Swakopmund

Bloggen är aldrig ett måste utan har alltid varit något roligt och som jag ser fram emot. När annat kan vara svårt att skriva är det sällan svårt att hitta orden och bilderna att dela med mig av. Har ägnat mycket tid åt att redigera mina bilder från resan till södra Afrika i november och längtar verkligen efter att dela med mig av både bilder och berättelser. Först måste dock en del måsten skrivas. Sådana där måsten som jag inte kan skjuta på fast jag onekligen försöker. Lite lustigt när en kommer på sig själv att förhandla med just sig själv. Att om jag gör det här tråkiga först då kan jag skriva det roliga som jag hellre vill sedan.

Gatukonst i Dublin

 De måsten som skall skrivas just nu är två bokprojekt och en uppsats. Egentligen riktigt roligt, spännande och kreativt. Det handlar nog mest om att hitta fokus, att bestämma vad jag skall börja och sedan bara sätta igång. Även om det är stora projekt så påbörjas de precis på samma sätt som de små och avslutas även på samma sätt. Det är bara det där i mitten som är lite längre. Fokus som sagt! Fokus är vad som krävs och även lite planering. Tror dock att små avstickare från planen är alldeles nödvändigt. Utan det där som är extra roligt blir livet synnerligen tråkigt. Alltså ska jag planera både för bloggande och för fotograferande. När alla projekt har rotts i land skall jag dessutom planera in en resa som belöning. Dublin känns som ett lämpligt mål att jobba mot.

Ridå för 2015

Att summera året som har gått känns inte helt enkelt. 2015 har nog varit det svåraste året hittills i mitt liv. Sorg, motgångar och svårigheter har kantat hela året och jag tänkte att kanske var det bäst att helt lägga året till handlingarna utan en summering. Fast när en då tänker lite till är det också lätt att se allt det där fina som har hänt under året. De där händelserna som jag kommer att bära med mig som varma minnen och som gör att 2015 trots alla svårigheter faktiskt varit ett riktigt bra år. Det är så lätt att fokusera på det negativa och låta det överskugga allt annat. Istället väljer jag att fokusera på det positiva. 2015 har således inte varit ett enkelt år men det har varit ett år med helt fantastiska händelser!

Saltkällan

En föresats jag haft under året har varit att göra mer utflykter och komma ut i naturen mer. Detta har lett till att nya platser har upptäckts och gamla platser återupptäckts

Under året som gått har jag genomfört och avslutat ett antal projekt. Sådana där grejer som blivit liggande och blivit till ett dåligt samvete. De där kuddarna på bilden ovan låg så länge i mitt arbetsrum att jag till slut nästan inte ville gå in där. Så en dag tog jag tag i projektet och blev attans nöjd. Så nöjd att det blivit än fler trots att jag efter den första kudden svor att aldrig mer komma på något så dumt som att sy kuddar!

Solnedgång i Zadar i Kroatien

2015 har varit de fantastiska solnedgångarnas år. Aldrig förr har jag sett så vackra solnedgångar runt om i världen. Tror nästan att det i sig förtjänar ett alldeles eget inlägg. Just det här att ta sig tiden att se solen gå ner är nog viktigare än vad jag tidigare har förstått.

Under våren utökades familjen med huden Ebba.

Min basgrupp samt Carina Persson som är rektor för Bommersviksakademien

Jag hade under året förmånen att gå den fantastiska ledarskapsutbildningen Bommersviksakademien. Det var en otrolig upplevelse på många plan. Dels för att jag utvecklades som både politiker och ledare och fick med mig verktyg för att kunna fortsätta växa i mina roller. Utbildningen var verkligen otroligt bra men det starkaste jag bär med mig från den är de människor jag träffade under utbildningens gång. Starka, ambitiösa och inspirerande människor. Några av dem har dessutom kommit att bli riktigt nära vänner, sådana som en kan både skratta och gråta tillsammans med och dela sitt liv med. Vänner som kommer att finnas där oavsett vilka stormar som blåser i livet.

Det har varit ett år med mycket politik. Det politiska är sällan enkelt men ofta roligt. Något som var fantastiskt roligt var att åka på Socialdemokraternas partikongress och kongressfest. Otroligt inspirerande att under några dagar få lyssna på människor som drivs av viljan att förändra världen.

Midsommarfirande på Kaserna

Kalas och roliga utflykter har präglat mycket av året. Det finns alltid en bra anledning att ställa till med kalas och en utflykt gör den mest tråkiga dag lite mer spännande. Det handlar bara om att ställa om från negativt till positivt!

Sophie och Regina. Mina närmaste vänner och två av de viktigaste människorna i mitt liv

En av de starkaste insikterna under året är vänskapens betydelse. Att vara vänner när allting är lätt och roligt är inte så svårt. När livet däremot är allt annat än enkelt sätts vänskapen på prov. Att kunna finnas där för varandra genom åren och dela sorg och glädje är onekligen något att värdesätta och vara tacksam över!

Växthuset sett från rosenträdgården

 Min trädgård har kommit att bli ett av mina riktigt stora intressen. Att se hur den varje år vaknar till liv och hur mitt arbete bokstavligen blomstrar är en härlig känsla. Märkligt nog är det i trädgården svårt att ens se motgångarna som något negativt. Mina odlingar blev inte som jag tänkt mig i år. Istället för att ta detta som något negativt ser jag det som en lärdom. Nu vet jag till nästa säsong vad jag skall kunna göra annorlunda för att få ett bättre resultat. Trädgårdsinsikter borde onekligen vara något att ta med sig i övriga livet.

Bilder från Livåleva och utmaningen Four Fit Challenge

Under en vecka i höstas antog Regina och jag utmaningen att under en vecka bara använda fyra plagg. Detta som ett sätt att sätta fokus på ohållbar konsumtion och väcka diskussion kring medveten konsumtion och hur kläder tillverkas. Det var onekligen en utmanande vecka men också mycket lärorikt. Min konsumtion har förändrats genom dessa insikter och även min medvetenhet kring vilket betydelse våra livsval har inte bara för miljön utan också för sådan som arbetsvillkor och livsförutsättningar.

En dag i höstas klev jag upp på ett berg och blickade ner över Gamlestaden i Göteborg. Syftet med att befinna mig där var att ta en omslagsbild till boken Berättelser från Gamlestaden. Boken har skrivits av Aldir Kulturkooperativ och ges ut av Rio Natur och kulturkooperativ. För två dagar sedan levererades boken från tryckeriet och snart kommer den att finnas till försäljning. Det känns verkligen helt fantastiskt att ha fått vara med om processen att skriva en bok och att den nu blivit utgiven.

Fast det som trots allt har varit störst under året som gått var den resa jag gjorde till Kapstaden i November. Det var verkligen helt fantastiskt att se landskapet kring Kapstaden. Andlöst vackert och förtrollande. Egentligen skulle jag velat stanna i flera månader för att verkligen ha tiden att se och uppleva allt det vackra som där fanns att se.

På besök i en skola i kåkstaden Khayelitsha. En kåkstad där mer än en miljon människor bor!

Trots det vackra vyerna är det dock inte det som är mitt starkaste intryck från Kapstaden. Utbildningen YGAP som arrangeras av ABF var intensiv och mycket lärorik. Vi hade ett digert seminarieprogram med otroligt bra föreläsningar och fick möta intressanta och inspirerande människor. Kapstaden är en stad med stor fattigdom, där människor lever i misär. Att ha sett detta på nära håll var svårt. Trots det ser jag den upplevelsen som positiv. Att ha fått se hur svårt livet kan vara sätter press på mig att fortsatt arbeta för att skapa förändring. Att fortsätta att arbeta politiskt och helt enkelt fortsätta vilja förändra världen

Utsikt från Taffelberget

När jag tänker tillbaka på upplevelserna i Kapstaden tänker jag att de vackra vyerna gjorde det lättare att möta det svåra. Att det fanns någonstans där en kunde låta tankarna vila och bara vara.

Sen var det ju också alla de där fantastiska människorna som jag delar upplevelsen i Kapstaden med. Vet att jag redan använt ord som inspirerande och ambitiösa men det är bra ord och beskriver även den här gruppen människor. Folkbildare från Sverige, Norge, Finland och Sydafrika som gör ett otroligt arbete och genom det faktiskt gör världen lite bättre!

Maggy, hon som blivit min syster och varit en del av mitt liv i tio år

Efter Kapstaden fortsatte jag min resa till Namibia och till Swakopmund. Under en dryg vecka bodde jag hemma hos Maggy och hennes familj i kåkstaden Mondesa. En stark upplevelse och även den något som kommer att följa mig i mitt politiska engagemang.

Stranden i Swakopmund

I Swakopmund möter havet öknen och få vyer är vackrare. Jag förälskade mig i ökenlandskapet vilket förvånade mig. Trodde inte jag skulle tycka om ett landskap som helt saknar grönska.

Kan en känna träningskärlek? Träningsglädje finns ju så varför inte kärlek. Träningen har blivit till en av de mest positiva sakerna i mitt liv under åren som gått och särskilt i år. Genom löpning och styrketräning är det möjligt att pausa tankarna en stund och helt enkelt bara låta kroppen jobba. De där tankarna har ofta alldeles för mycket utrymme. Samtidigt har jag insett hur fantastiskt roligt det är med träning. Den där känslan när en lyckas springa lite fortare eller lyfter lite tyngre. När jag lär mig en ny övning som blir till en favorit då känner jag lycka rakt igenom.

Mitt vintagejag! Det här har dessutom varit ett år med ovanligt många fina vintagefynd

Så när året är summerat är det lätt att konstatera att 2015 har varit ett år med många alldeles fantastiska och underbara händelser. Jag har mött människor som inspirerar och engagerar mig. Har fått möjligheten att se nya platser och uppleva sådant som jag alltid kommer att bära med mig. Det svåra finns där givetvis också och har varit en stor del av året som gått men den delen väljer jag att lägga till handlingarna och blickar med tillförsikt fram mot 2016 som jag tror kommer bli ett synnerligen spännande år i livet.

En promenad med detaljer

Eftersom hösten är så där attans vacker har jag den här veckan bestämt mig för att ha kameran med mig i bilen. Då slipper jag bli besviken över alla missade bilder. Jag har inte prioriterat tid till fotografering under mycket lång tid. Istället har det blivit många snabbfoton med mobilen vilket också är bra men jag har saknat att ta mig tid för att fotografera. Det är nästan lite som meditation att stanna upp och betrakta de små detaljerna genom kameran. Plötsligt ser allting annorlunda ut. En promenad med kamera blir en promenad i de små detaljernas värld och den är smått fantastisk.

Höstlöv är så otroligt vackra, särskilt just lönnlöv. Brukar alltid plocka in lönnlöv om hösten och använda som dekoration. Så fint att knyta fast på en sytråd och göra till en girlang.

Med kameran med på promenaden upptäcker jag det vackra i en överblommad hortensia.

Utan kameran hade jag passerat förbi utan att alls märka skönheten i blommorna. De får representera den sommar som passerat och hösten som nu är på väg mot en vinter.

Känner hur hela jag mår gott av att ta mig tid att stanna upp och se detaljerna. Min rosenträdgård är en sådan plats där jag kan glömma tiden helt när jag har med mig kameran. Rosor är otroligt tacksamma att fotografera. Ständigt vackra, med otroligt mycket detaljer och variation. Jag vet precis hur jag skall göra för att få fram det bästa jag kan. Just därför är en kamerapromenad en bra utmaning. Det är bra att ibland fotografera sådant där en inte hunnit förbereda bilden i tanken innan.

Det finns något mycket flyktigt med hösten som gör det nödvändigt att vara närvarande just nu om en vill fånga ögonblicket. Finns så otroligt vackra träd i Hult just nu. En del av dem är alldeles gyllene och blir nästan magiskt vackra när solen lyser på dem. Det är just nu det händer, imorgon kan höstvindarna ha blåst bort löven och ögonblicket ha gått förlorat. Det där är något som jag ständigt måste jobba med. att vara närvarande precis nu. Att ta mig ledigt ibland och ge mig själv tid att stanna upp och var nu, precis nu.

Älskade årstid

Alltså när hösten väl är här då är den helt omöjlig att inte älska. Tog en omväg på vägen hem idag bara för att jag vet att några träd längs vägen brukar få särskilt vackra löv. Blir ständigt irriterad på mig själv när jag är ute och åker men inte har min kamera med mig. Förvisso har jag alltid en kamera med mig i mobilen men det är inte riktigt samma sak som att fotografera med min kamera. Det är något särskilt att se en årstid genom kameran. Tänker alltid att den årstid som är precis nu är den som är vackrast. För nog är det som vackrast om hösten, vintern, våren och sommaren! Motiven växlar mellan årstiderna har jag märkt. Om våren och sommaren är jag nästan som besatt i att fotografera allt som växer i min trädgård. Har nog närmare tusen bilder på de olika rosorna i min rosenträdgård. Om hösten är det omöjligt att inte försöka fånga alla vackra färger på bild. Inte alltid enkelt och just därför särskilt roligt när en lyckas. Om vintern är nog mitt favoritmotiv vår hund Ida när hon leker i snön. Finns inte någon som älskar snö så mycket som hon gör. Känner allt oftare att jag vill lära mig mer om fotografering. Utmanar ofta mina egna gränser och försöker ständigt att lära mig. Att arbeta med ljuset är något jag fortsatt tränar på. Blir helt lycklig när jag får till bilder där ljuset är så där bra som jag önskat mig. Funderar sedan på hur jag ska lyckas få till det där ljuset nästa gång. Så härligt att ägna sig åt något som är kreativt. Så härligt ändå att ju mer jag lär mig desto mer inser jag att det finns kvar att lära.

Ett ögonblick

Vissa bilder blir till berättelser. Ett fruset ögonblick kan väcka många tankar och skapa mängder av möjliga berättelser. Vem är hon? Vart är bilden tagen och när togs den? Det där uttrycket att en bild säger mer än tusen ord är onekligen passande. Fast kanske skulle en hellre säga att en bild berättar tusen berättelser. Vissa bilder är enkla att sätta i sitt sammanhang medan andra är i stort sett omöjliga att placera vilket gör dem så spännande. Kanske är bilden tagen i en förort till Paris, i centrala Berlin eller kanske i en gångtunnel på ett köpcentrum i Uddevalla.

Ett ögonblick

Krakow, Polen

Liten älva

Det är inte så svårt att tro på älvor och andra sagoväsen med bilder som denna. Det fina kortet på vårt barnbarn Manda har hennes mamma Sofia tagit i lördags på vår bröllopsfest. En fantastiskt fin bild på en otrolig liten tjej. Kaserna där vi hade vår fest var verkligen en helt perfekt plats för barn. Ytorna är generösa med ett betryggande avstånd till vägen vilket skapar möjlighet till fri lek. Vi hade vädret på vår sida som gjorde det möjligt att leka ute hela dagen vilket bidrog till att göra festen till en riktigt bra tillställning även för barn. Inte en lätt uppgift att planera ett kalas som passar både barn och vuxna men jag tror att vi lyckades. Dels placerades alla barn vid samma del vid ett av borden och på så vis fanns utrymme för dem att kunna lämna bordet tidigare om de tröttnade. Våra barn hade dessutom packat med sig spel och pyssel för att kunna sysselsätta alla under hela kalaset. Fast kombinationen av en engagerad lekledare och vackert väder gjorde att barnen lekte utomhus och fullkomligt tröttade ut sig.

En dag i solen

Strålande sol och utflykt till en av de vackraste platser jag vet gör det här till en riktigt härlig dag. Vi har kombinerat utflykt och fotografering vilket blev en bra kombination. Innan vi gav oss iväg ägnades en stund åt smink och hår här hemma i Hult innan vi gav oss av.

Picknick bland vitsipporna innan vi ägnades åt dagens uppgift. Min uppgift var att fotografera och barnen och hunden hade i uppgift att leka och ha roligt. Skulle hävda att alla var nöjda med arbetsfördelningen. Särskilt hunden Ida som älskar att få vara med och när det är många som ger henne uppmärksamhet.

Det har varit en härlig dag i solen och jag ser att jag till och med lyckats få lite färg i ansiktet. Har ägnat en stund av kvällen åt att gå igenom dagens bilder och känner mig både nöjd och stolt. Dels kan jag se att jag har utvecklats som fotograf vilket onekligen är roligt. Dessutom har jag fått arbeta med Alexandra som onekligen har blivit en riktigt duktig fotomodell. Bilderna kommer på sikt att användas i Livåleva. Tänker så ofta på vilken spännande resa det är både att blogga och att driva ett nätmagasin. Tänk så många ämnen jag har läst in mig på till alla olika artiklar. Nätmagasinet är ju en utmaning på ett annat sätt än bloggen. Där skriver vi artiklar som vi vill skall intressera och inspirera. På bloggen kan jag lite friare skriva vad jag vill men i en tidning krävs en högre grad av närvaro. Regina har även dokumenterat dagen i bilder