En vit fläck på min karta

Vissa platser förblir märkligt nog en vit fläck på kartan trots att de egentligen känns välbekanta. Insåg igår att Fjällbacka är en sådan plats för mig. Att jag kört igenom samhället flera gånger men aldrig stannat och faktiskt besökt platsen. Känns lite som att jag fortfarande håller på och upptäcker den här delen av Bohuslän fast jag bott här så länge. Älskar att ge mig ut och åka längs slingriga landsvägar och på så vis upptäcka nya platser. Fast helt ärligt var jag själv lite förvånad när jag insåg att Fjällbacka faktiskt var en i stort sett okänd plats för mig.

Fjällbacka

Ibland saknar jag verkligen att bo nära havet. Det är något särskilt med havet och klipporna som jag tycker om oavsett årstid. En promenad längs havet ger mig alltid ett lugn inombords oavsett hur mycket kaos som än råder i övrigt.

Kungsklyftan

Jag har egentligen haft tanken i flera år på att åka till Fjällbacka och gå genom Kungsklyftan. Ni vet den som är med i filmen om Ronja Rövardotter. Igår var det en bitvis spännande promenad eftersom det fortfarande var gott om is på sina ställen. Det blev att klättra lite och se noga vart en satte sina fötter. Men en så imponerande plats! Titta på stenblocken som sitter fastkilade. De är gigantiskt stora men sitter ordentligt fast.

När en passerat Kungsklyftan finns det en trappa som leder upp på berget. Den är rejält brant vilket gör att det blir ett motionspass att ta sig upp. Det är dock helt värt ansträngningen eftersom utsikten är helt fantastisk. Hav och klippor så långt ögat kan nå. Dessutom var det vindstilla och solen värmde. Svårt att inte bli lätt om sinnet när våren och solen äntligen har kommit!

Uttrycket en lisa för själen kändes verkligen passande när jag stod och tittade på utsikten igår. Promenader i solen med en vacker utsikt är sådant som jag verkligen borde prioritera mer i vardagen.

Vinterstrategi

Vintern ser ut att stanna ett tag och nu råder både kyla och snö. I vanliga fall vid den här tiden varje år brukar jag nästan känna lite panik över kylan och än mer över mörkret. Med åren har jag lärt mig att känna igen den uppgivenhet som infinner sig i slutet av januari. Det är helt enkelt min vanliga nedstämdhet på grund av frånvaron av ljus. Tidigare år har jag bitit ihop och härdat ut och intalat mig själv att våren är nära. I år tänker jag att det är ett fasligt slöseri att gå runt och känna sig nedstämd på grund av att en får för lite ljus. Det går ju så enkelt att åtgärda!

Promenad utmed Vänern

Alltså har jag skaffat mig en enkel men mycket effektiv strategi i form av promenader. Jag ser till att varje dag gå ut och gå när det är ljust ute. Vissa dagar blir det långa promenader i solsken och härligt krispigt kall luft. Igår var en sådan dag då ett möte slutade lite tidigare än vad jag planerat och det gav mig möjligheten att promenera drygt en timme längs Vänerns strand. När jag sedan skulle ta mig an eftermiddagens alla uppgifter gjorde jag det med märkligt mycket energi och glädje. Vilken skillnad lite frisk luft och solsken gör!

Andra dagar kan regnet vräka ner och jag hittar på tusen ursäkter till att inte gå ut. Till sist gör jag det ändå även om jag känner mig lite som en tjurig barnunge. Protesterar gärna ljudligt trots att det är jag själv som bestämt att jag skall ut under dygnets ljusa timmar. En promenad i solsken är visserligen betydligt trevligare, men även att komma ut en regnig dag har betydelse. En mår gott av att vistas i ljuset även om himlen råkar vara grå.

Jag har haft min nya vinterstrategi sedan nyår och det fungerar riktigt bra. Jag är piggare och gladare och känner inte längre att januari och februari bara är en transportsträcka tills livet åter kan börja. Jag skall inte sträcka mig så långt som att hävda att jag tycker om vintern. Däremot har den genom denna enkla strategi blivit fullt uthärdlig!

Längs älven

Det har gått tretton år sedan min familj en sensommardag svängde in i Kvistrum i Munkedal. Precis innan stenbron som leder över Örekilsälven svängde vi höger och fortsatte färden i ytterligare någon mil för att för första gången titta på huset i Hult. Sedan dess har jag passerat Kvistrum och stenbron åtskilliga gånger men har aldrig stannat till där och promenerat. Det blå huset ligger precis intill älven och från köksfönstret ser jag den fina gamla stenbron.

Gott om vatten i älven och den lilla bänken som sportfiskarna använder är nästan helt under vatten.

Tänk så många gånger jag har kört över den där bron och inte haft en aning om det vackra promenadstråk som löper längs älven. Det är verkligen något märkligt i att upptäcka något nytt med en plats som är så bekant.

Om jag har gott om tid om morgonen då börjar jag dagen med en promenad längs älven. Ofta är det dimma tidigt om morgonen och en stund in på förmiddagen. Det blir nästan magiskt vackert när solen bryter igenom.

Svårt att hitta vackrare miljö att promenera i

På andra sidan älven går vägen som leder in till Munkedal. Numera passerar någon bil då och då och det är sällan mycket trafik. Förr var vägen en del av E6an genom Bohuslän och trafiken betydligt mer omfattande. Tänker att på den tiden hade min morgonpromenad inte alls varit lika tyst och stilla som den är idag.

Längs älven finns en gammal övergiven småbåtshamn

Jag är lite svag för sådant som är övergivet och som befinner sig i ett mellanrum. Det vill säga tillståndet mellan att en plats varit något och tills den åter är något och används. Ibland kanske mellanrummet blir det permanenta tillståndet och ibland kan en plats förvandlas helt. Längs min promenadväg finns en övergiven småbåtshamn med trasiga bryggor. Den är övergiven men samtidigt syns det så tydligt att den varit använd och hur människor tillbringat sin tid där. Det finns ett gistet gammalt picknickbord där jag gärna slår mig ner och bara tittar. För trots sitt förfall är det en vacker plats.

Utsikten från altanen

Skulle jag inte ha tid att promenera har jag ändå alltid tid att beundra utsikten. Det är verkligen en förmån att kliva ut på altanen om morgonen och mötas av den här vyn. Sånt gör gott för både kropp och själ.

Vid havet i solen

Det nya året presenterade sig på bästa sätt med strålande sol. Regina, Sophie och jag hade bestämt oss för att ta en promenad längs Maltes stig i Munkedal och även passa på att ha årets första picknick. Det är verkligen en vacker promenadväg och än bättre en dag då solen inte bara skiner utan också värmer. Det var många som i likhet med oss tänkt samma tanke och längs stigen passerade vi många som promenerade eller som stannat för att fika.

Maltes stig, god mat och fina vänner

Mat smakar i min mening alltid bättre utomhus. Om vintern blir en snabbt kall när en sitter och äter och då är det bra med varm mat. Så det första jag gjorde i morse var att koka en linssoppa med smak av curry. Soppan hälldes på två termosar och sen var det bara att äta och njuta när vi kom till en lämplig picknickplats. Det hann bli lite kallt i solen medan vi åt soppa och sedan drack en kopp kaffe men omgivningen gjorde det svårt att slita sig. En perfekt stund i det enkla, allt som behövdes var en promenad, vänner, lite sol och något gott att äta.

Utsikten från vårt picknickbord

När vi till sist begav oss mot parkeringen för att åka hem var mina tår genomfrusna men hjärtat varmt och lätt. En stund i solen gav löfte om våren och om många fina dagar. Det nya året har verkligen visat sig från sin bästa sida och jag tänker noga räkna de goda stunderna.

Utflykt till ett ödetorp

När solen skiner och vi är lediga här hemma i Hult då tar vi gärna med oss barn och hundar ut på promenad. Vi packar en fikakorg och beger oss till ett ödetorp några kilometer bort.

Vägen till torpet går genom skogen och det är inte någon trafik där vilket gör att hundarna kan springa fritt. Sällan är Ida och Ebba så lyckliga som när de kan springa med full fart över stora ytor.

Huset är lite mer slitet för varje år som går men fortfarande vackert i sitt förfall.

Eftersom marken brukas runt ödetorpet är här öppet och fint vilket gör det till ett perfekt utflyktsmål. De öppna vidderna manar till lek för både barn och hundar och även för oss vuxna. Jag tänker varje gång vi är där att det här är en av de vackraste platser jag vet. Det är lätt att förstå att någon en gång för länge sedan valde att bygga en gård här.

För länge sedan var det två hus på gården men av det ena finns bara trappan och skorstenen kvar.

Gårdens ladugård står fortfarande kvar och markerar att detta en gång var en gård.