Ett decennium senare

Den här morgonen har jag landat i ett soligt Windhoek och är tämligen trött efter en lång flygresa för att komma hit. Precis idag för tio år sedan vaknade jag i en egen liten studentlägenhet i på University of Namibia. Jag hade landat på eftermiddagen dagen tidigare och var nu helt ensam. Förvisso inte i en främmande stad eftersom jag varit där tidigare. Men jag var ensam på ett av mina största äventyr i livet. Hemma i Sverige var det snö och kallt men jag vaknade till strålande sol från en klarblå himmel. Hörde svalorna på universitetsområdet och visste för en stund inte vart jag var någonstans. Precis där och då överväldigades jag av ensamheten och de många månader jag skulle vistas borta från mitt liv. Förvisso hade jag vänner i Namibia men flera av dem var inte längre kvar i staden och jag hade inte hunnit lokalisera dem den där första kvällen. Då hade jag handlat lite mat, köpt ett simkort till min telefon, burit hem maten och packat upp den i mitt lilla kök. Konstaterade att jag på något sätt lyckats tappa simkortet jag köpt. Affären stängde precis när jag var där och det var därför inte möjligt för mig att gå tillbaka och köpa ett nytt simkort. Istället satt jag där helt ensam i min lägenhet utan möjlighet att kontakta någon. Inte så konstigt att den där ensamheten överväldigade mig tänker jag så här i efterhand.

För länge sedan var det här min dagliga promenadväg

Nu när jag är här igen tio år senare och denna första dag är jag fylld av förväntan. Nu väntar några spännande dagar tillsammans med Unga Örnars samarbetspartner i vårt internationella projekt. Som alltid är det så många minnen som kommer tillbaka. Särskilt den här gången när jag åter bor på Roof of Africa, alltså samma plats där jag bodde under de två månader 2005 som jag arbetade med min kandidatuppsats. Förmiddagens promenad till affären för att köpa vatten blev därför så mycket mer än en promenad. Det blev en tur längs minnenas allé, en väg som jag gått. Märkligt det där när en plats en känner väl förändras och verkligheten inte helt stämmer överens med verkligheten.

Christina och jag på promenad i Windhoek

Barns lek är gränslös

Sedan i söndags har vi besök här hemma i Hult, ett långväga besök hela vägen från Namibia. Det är min namibiska syster Maggy och hennes dotter som är här vilket onekligen är riktigt fint. Det är nästan precis fem år sedan de var här sist. Sedan dess har mina tjejer hunnit bli högstadietjejer och Maggys lilla bebis är nu en kavat sexåring. Hon pratar flera språk flytande och passar in oavsett sammanhanget. En helt fantastisk liten tjej helt enkelt! Igår hade vi bestämt att vi skulle åka och besöka min väninna Regina och hennes dotter. De båda barnen har pratat med varandra på skype tidigare men det här var första gången de skulle träffas på riktigt. Det var lite svårt att förklara för min namibiska lilla kompis att hennes svenska kompis bara kan prata svenska. Att en fyraåring i Sverige oftast bara har ett enda språk. Onekligen lite märkligt om en jämför med resten av världen.

Det som är så spännande med barn är att för en fyraåring och en sexåring behövs inte ett gemensamt språk. Leken är deras gemensamma språk och de förstod varandra alldeles utmärkt trots att de pratade sina egna språk. De lekte i flera timmar och när det var dags att åka hem frågade båda barnen när de kunde leka igen. Barn har verkligen något att lära oss vuxna tänker jag. Att hinder bara finns om vi gör dem just till hinder. Det går att umgås med någon som du inte delar språk med, visserligen kräver det lite mer kreativitet men det är fullt möjligt. Det blir också tydligt hur de där gränserna som finns i tillvaron är något som vi vuxna sätter upp och som vi sedan låter oss styras av. Om barnen själva får bestämma bryr de sig inte ett dugg om språk, kön eller etnicitet. De bryr sig istället om att leka kurragömma, leka i en lekstuga eller att måla tillsammans. Trots att de båda barnen inte talar samma språk lyckades de enas om att just leka kurragömma. Om vem som skulle räkna och vem som skulle gömma sig. De turades om i leken och hade riktigt roligt tillsammans flickan från Sverige och flickan från Namibia. När barnen sedan växer upp kommer de att bära med sig minnet av deras lek som barn och hur det är möjligt att vara vänner trots hinder. Det är två tjejer som växer upp med en djupare insikt om världen än många vuxna!

Lekstugelek behöver inte något språk, leken är sitt eget språk!

Märkliga sammanträffanden

Livet består av en rad märkliga sammanträffanden och ibland upptäcker en att det finns en röd tråd i det som kan tyckas slumpartat. kanske är det just slumpen som avgör eller möjligen är det så att en gör val som bygger på de erfarenheter alla sammanträffanden har gett. Första gången jag var i Namibia var hösten 2005. Då var jag här tillsammans med min väninna Linda för att göra en fältstudie inför vår kandidatuppsats i kulturvetenskap. Innan vi for hade vi en plan för vad vår uppsats skulle handla om. Vi hade tagit kontakter med en organisation vi var intresserade av och kände att vi hade kontroll över planerna. Väl på plats visade det sig att ingenting som vi planerat fungerade. Organisationen som vi skulle undersöka hade inte tid med oss och de som vi haft kontakt med oss var inte längre på plats. Alltså behövde vi på plats tänka om och tänka nytt. Dessutom med en snäv tidsplan eftersom vi bara hade två månader att vara på plats. Vi befann oss på en för oss ny och okänd plats helt utan kontaktnät och kände lite lätt panik över hur det skulle gå för oss. Det är då de märkliga sammanträffandena börjar. Sammanträffanden som knyter ihop nu och då på ett sätt som får det att se ut som en röd tråd, som att det var så här allt var planerat från början.

Varje dag när vi promenerade mellan vårt boende och den närmsta mataffären passerade vi ett hus med en skylt där det stod Sister Namibia. Efter någon dag blev jag nyfiken på vad det där kunde vara för organisation och sökte på deras namn. De visade sig vara en organisation som arbetade med kvinnors rättigheter och att stärka kvinnor. Helt i linje med vad vi ville undersöka. Nästa dag valde vi därför att på vägen till affären stanna till och knacka på och prata med dem. Vi möttes av en mycket sympatisk och öppen organisation som gärna ville bli intervjuade av oss. Dessutom tipsade de om andra organisationer och människor som kunde vara av intresse för oss att träffa. En vän hemma i Sverige tipsade om ännu en organisation som han hade kontaktuppgifter till och med det hade vår förtvivlan vänt och vi hade åter en plan för vår fältstudie. Uppsatsen resulterade i uppsatsen Working with gender Issues - a question of women and power. Den handlar om hur organisationerna Sister Namibia, Womens Solidarity Namibia och Womens Action for Development arbetar med jämställdhetsarbete. 

Nästan tretton år senare befinner jag mig åter i Windhoek och är på en konferens som representant för Unga Örnar Väst och det projekt vi driver här nere. På samma konferens möter jag åter organisationen Sister Namibia vilket känns som en självklarhet snarare än ett sammanträffande

Nätverksträff med Olof Palme Internationella Center i Windhoek, Namibia

Protester & aktivism!

För ett år sedan precis idag var jag med om en märklig dag. En sådan där dag som alltid kommer att finnas kvar starkt i mitt minne och som jag ofta tänker på. Jag befann mig då i Kapstaden i Sydafrika tillsammans med ABF. Det var första dagen på den praktik som ingick i utbildningen som jag gick där. En kamrat och jag skulle följa med en av journalisterna på tidningen Ground Up och bevaka en demonstration vid parlamentet. Just då pågick omfattande studentprotester till följd av förslag om höjda avgifter för universitetsstudier. Vi for till parlamentet där det samlats demonstranter som protesterade. Deras önskemål var att någon skulle komma och prata med dem och lyssna till deras krav. Människor sjöng och dansade och det kändes mer som en gatufest än som en demonstration. Det fick mig lite att tänka på en demonstration jag var på i Oslo för många år sedan då vi demonstrerade mot världsbanken. Även det var en positiv känsla med mycket sång och dans och glada människor.

Allt efter att tiden gick blev det tydligt att ingen tänkte bemöta demonstranternas krav. De satte en tidsfrist och när den inte möttes började röra sig bort från parlamentet. Det var många journalister med och bevakade demonstrationen och alla undrade vart vi var på väg. Fanns det alls ett mål med att flytta demonstrationen? Ingen lyckades där och då få något svar och vi fortsatte följa med demonstrationen. Den var fortfarande präglad och sång och dans men många uttryckte också en uppgivenhet.

Så kom vi till sist fram till centralstationen i Kapstaden och efter en viss förvirring förflyttade sig alla i riktning mot tågen och klev ombord på ett tåg. Under tågresan fortsatte sången och nu ryktades det att vi var på väg till universitetet.

Väl framme vid universitetets tågstation höll en av demonstranterna ett brandtal. Eldade upp de vid det här laget ganska trötta demonstranterna. Det hade ju nu pågått i flera timmar. Sedan tågade alla mot universitetsområdet och vidare in i själva universitetet. Det var nu mycket få journalister kvar och vi försökte hålla jämna steg med den som vi skulle skugga. Det ledde till att vi följde med demonstrationen hela vägen in i den aula där universitetets rektor höll ett möte. Även nu sjöng och dansade många men en av demonstrationens ledare manade till lugn och bad folk att sätta sig ner så de kunde samtala med universitetets ledning. De ville att de studenter som skulle skriva tentor skulle ha rätt att vara lediga för att kunna delta i demonstrationerna som pågick. Rektorn stod på sig i sitt nej och det hela urartade när demonstranterna började kasta flaskor på rektorn.

Det som varit en gemytlig folkfest hade nu ändrat karaktär och stunden kändes nu hotfull. Vi förstod att vi faktiskt befann oss i fara inne i aulan som var helt fylld med människor. Just då tänkte vi inte så mycket utan sprang för att komma ut, det var ju ingen som visste hur det hela skulle sluta. Även resten av demonstrationen tog sig ut ur universitetsbyggnaden och samlades åter på skolgården. Våldsamheterna inne i aulan avslutades med kastandet av flaskor, men människor var upprörda och flera höll tal. Journalisten som vi skuggade sa åt mig att stoppa undan kameran och kommenterade att vi nu var de enda journalisterna kvar. Under tiden som demonstrationen stod samlad kom en ny grupp människor som slog sig ner en bit bort. De började bända loss stenar från en mur som de sedan kastade ut på parkeringen. Där och då förstod jag uttrycket att luften tätnade, det som vibrerade i luften att något var på gång att ske. Det fanns inte längre någon glädje eller sång. Bara ilska och uppgivenhet. Just då kom chauffören som skulle hämta oss. Det innebar att vi var tvungna att ta oss mellan de båda folksamlingarna och passera precis där stenen låg. Det kändes fånigt att springa men det var ändå det vi valde att göra, det kändes som att det var sekunder kvar till stenarna skulle börja kastas. Vi for därifrån och kunde sedan andas ut i bussen och någonstans börja processa det vi varit med om. Minns hur jag kände mig upprymd och lite rädd på en och samma gång.

Just den dagen slutade protesterna ungefär samtidigt som vi for iväg. Fast det var långt ifrån över och redan dagen efteråt hade demonstrationerna på universitetet fortsatt. Då möttes demonstranterna av poliser som sprutade vattenkanoner och tårgas. Demonstranterna i sin tur eldade bildäck och vandaliserade en av universitetsbyggnaderna. Människor kom till skada, men då var vi inte där, vi kunde istället läsa om det som skett i efterväg. I den stunden kände jag mig liten och insåg också hur händelserna dagen innan kunde ha urartat än mer. Då var inte polisen på plats på universitetet vilket jag tror var en av anledningarna till att allt trots allt avlöpte ganska lugnt.

Tänker ofta tillbaka på den där dagen och konstaterar att den på många sätt är en av mina drivkrafter för mitt eget engagemang idag. Mina erfarenheter driver mig att fortsätta engagera mig internationellt för att skapa möjligheter för andra. Det blir också till en viktig påminnelse om att stå upp för det trygga samhälle jag själv lever i. Att låta det fortsatt vara öppet och välkomnande, att vara en fristad för människor på flykt och vara en plats där jag fritt kan uttrycka min åsikt utan rädsla. Att det fortsatt är ett land där även arbetarbarn som jag själv har tillgång till en kostnadsfri universitetsutbildning. Där min klassbakgrund inte skall vara det avgörande för vilka möjligheter jag har att leva ett gott liv.