Längtan efter ljus

En stund idag satt jag i solen på en bänk vid en spårvagnshållplats. Det var inte kallt och solen tycktes faktiskt värma. Blundade en stund och insåg i den stunden hur mycket jag saknar ljuset. Inte en helt oväntad insikt precis så här i slutet av november. Där i solen tidigare idag när jag slöt mina ögon kom jag att tänka på tre platser med helt fantastiskt ljus.

Den första av dem är Skanör i Skåne som jag besökte i somras. Tittar ofta på bilderna från den där dagen Regina, Sophie och jag spenderade på stranden i Skanör. Det där ljuset var verkligen något alldeles särskilt.

Tanken på den skånska stranden fick mig så att tänka på Skagen och ljuset där. I min mening inte lika spektakulärt men onekligen omtalat. Molnen till trots var det en varm och skön dag då jag promenerade längs stranden i Skagen förra sommaren.

Båda de där stränderna och ljuset påminde mig om Namibia. Mitt älskade Namibia där havet möter öknen. Egentligen inte särskilt märkligt att tankarna vandrade även dit eftersom det idag är precis ett år sedan jag senast for därifrån. Undrar om det hör till den ökade mängden år i mitt liv att jag börjar tänka mer och mer på årsdagar. Ju äldre en blir desto mer finns det att minnas. Både det en gläds över, det en saknar och det en ångrar.

Stranden och ljuset

För precis en vecka sedan satte Regina, Sophie och jag oss i bilen och körde hela vägen ner till Skåne med Skanör som destination. Mina förväntningar var milt sagt höga efter alla vackra bilder jag sett från stränderna vid Skanör och Falsterbo. Kunde det verkligen vara så där vackert som det verkade? Det första som slog mig när jag stod där på stranden var dock inte hur fantastiskt vackert där var. För där var alldeles otroligt vackert. Det som istället slog mig var ljuset. Ljuset som påminde mig om stranden i Skagen och märkligt nog även om en strand utanför Swakopmund. Det där ljuset i kombination med hav och strand är något alldeles särskilt. Märkligt hur det på tre så skilda platser i världen kan uppstå samma sorts ljus.

Det var inte strålande sol den dagen vi besökte Skanör och jag är lite nöjd över det. På så vis fick vi en dramatisk himmel som fond till havet och stranden. Tror ärligt talat att det var lite vackrare just på grund av att vädret inte var perfekt.

För oss bohusläningar är det lite ovant med all denna sand. Sandstrand så långt ögat når är inte riktigt något vi är bortskämda med. Klippor däremot har vi gott om.

Stranden i Skanör var verkligen en sådan där perfekt plats. En plats som en borde besöka ofta och ta sig gott om tid att strosa längs stranden. Märkligt nog är det så jag har känt om varje plats vi besökte i Skåne.

För två veckor sedan såg jag Öresundsbron från Malmö och nu från Skanör. Är nog dags att ta en tur över den där bron snart.

Har haft en lång lista över platser som jag har velat se och det känns smått fantastiskt att kunna bocka av dem en efter en.

Språk och förtjusning

Jag befinner mig i en flerspråkig tillvaro som är mycket spännande. Här pratas engelska, tyska, afrikaans men framförallt damara nama. Det är märkligt att befinna sig i en tillvaro där jag inte behärskar språket, där det pågår samtal i rummet som jag inte kan följa. Det innebär att min egen möjlighet att interagera är annorlunda mot vad jag är van vid. Samtidigt är det också intressant hur mycket det ändå är möjligt att fånga upp av ett samtal på ett språk jag inte förstår. Satt igår och lyssnade till en gammal man som berättade för mig om livet här för i tiden. En skicklig storyteller som berättat sin historia många gånger förr. Trots att berättelsen berättades på damara nama var det för mig fullt möjligt att följa med i känsloväxlingarna. Även i vardagslivet märker jag att jag förstår mycket av det som sägs fast jag inte förstår orden, det handlar om hur de sägs. Har en liten systerdotter här på dryga fyra år som talar tyska med mig. Lite av en utmaning då tyska inte helt är ett språk jag behärskar till skillnad från henne. Ibland tittar hon så frågande på mig och kan inte alls förstå att jag inte förstår. Fast ibland behövs inte några ord eller något språk. Vi tillbringade stor del av dagen igår vid havet. På stranden, vid havet och sanden behövs bara glädje och förtjusning. Att vänta på nästa våg och veta om att vattnet är isande kallt. Ändå står vi kvar med skräckblandad förtjusning och glädje.

Sammanträffande

Märkligt ibland hur saker sammanfaller. Börjar känna reslängtan igen och tänkte idag särskilt på sandstranden i vackra Malahide utanför Dublin. Den där sandstranden är verkligen speciell även om den i Skagen var en bra ersättning förra veckan. Har varit ensam hemma och grejat idag och då haft den sällsynta möjligheten att lyssna på ljudbok samtidigt. Det där med ljudbok har verkligen blivit min grej. Med en bok blir en resa eller en tråkig syssla som att stryka något som jag nästan ser fram emot. I boken jag lyssnar på nu besökte en av huvudpersonerna stranden i Malahide och beskriver hur hon strosar längs vattnet. Efter det gick det ju inte alls att släppa tanken på den där stranden och jag satte mig och tittade på mina bilder från senaste besöket. Det visade sig då att jag idag för precis två år sedan besökte just den där stranden.

Den där sommaren för två år sedan besökte jag Malahide både i juni och i augusti. Insåg redan vi första besöket att det var en plats att återvända till

Jag älskar stränder oavsett tid på året. Förvisso är det trevligt med sommar och sol men att strosa längs en strand gör gott året om. När jag var barn bodde vi precis vid havet och jag älskade stranden där. Allra bäst tyckte jag om den om hösten när badgästerna åkt hem men solen fortfarande värmde.

För den som tycker om sandstränder är stranden i Malahide verkligen rätt plats. Det är en vacker promenad från centrum längs havet och dessutom finns det en glassbil när en kommer fram.

Den här sommaren har det varit alldeles för få promenader längs havet. Just om sommaren vill en ju att det skall vara varmt och skönt på stranden. Jag skulle behöva påminna mig själv att jag trivs där året om och se till att ta mig till stranden även om sommaren är kylslagen. Nåväl idag har jag besökt en strand i tanken och det är inte så tokigt det heller.

En tur till Skagen

Tidigare i veckan besökte vi Skagen i Danmark. Jag har i många år velat åka dit och av en slump blev det hastigt och lustigt bestämt att vi skulle åka ditt tillsammans med familj och vänner. För barnens del var det första gången de besökte Danmark och för mig var det första gången på många år. Fredrikshamn som blev vår första destination har jag besökt tidigare och det är onekligen en charmig liten stad. Det visade sig vara enkelt att ta sig med tåg till Skagen och allt som krävdes var en kort promenad mellan färja och tåg.

God mat, trevligt sällskap och vackra miljöer är onekligen en bra kombination för en minisemester. Solen ville inte riktigt göra oss sällskap men vi var tacksamma över att slippa det regn som under stor del av dagen tycktes följa oss. När vi kom fram till Fredrikshamn hade regnet precis dragit förbi och samma sak när vi anlände till Skagen.

När jag har längtat till Skagen har jag mest tänkt på långa sandstränder och ett ljus som skall vara något alldeles särskilt. Det jag inte visste om var vilken otroligt charmig liten stad det är. Massor av små charmiga butiker som jag gärna kommer tillbaka för att ägna mer tid.

Stockrosor tycks trivas i Skagen. De växer i alla trädgårdar och lite var som helst.

Vi hittade en butik med en märklig stor maskin som visade sig tillverka godis.

Till sist nådde vi stranden som alla längtat efter

Barnen vågade sig på att bada medan maken och jag nöjde oss med att strosa längs stranden och känna på vattnet. Onekligen en plats att ta sig tiden att njuta av. Silkeslen sand, kallt vatten och makalös utsikt. Sen var det ju det där ljuset, det var faktiskt något särskilt med det.

På vägen från stranden hittade vi ett övergivet hus med ett helt fantastiskt fönster. Önskar jag hade haft möjlighet att se insidan av huset och se rummet som fönstret hör till. Tänker att det skulle vara ett passande rum för en konstnär. Märkligt med ett övergivet hus med ett sådant läge.

En härlig dag avslutades med en otroligt vacker solnedgång. Möjligheten att kunna njuta av en vacker solnedgång är verkligen livskvalitet. Det är sådana där tillfällen som gör en lite lättare om hjärtat och ger kraft och energi.

Vi anlände Göteborg när det nästan var natt. Nöjda och glada över en riktigt bra dag.

Den efterlängtade värmen

Den här dagen har verkligen varit en helt perfekt sommardag. Det har varit sol, salta bad och lite glass. Precis så som man önskar att det skall vara. Det var en månad av sådana dagar jag önskade mig på semestern men istället fick jag till största delen höstrusk. Nåväl än är det sommartid och familjen och jag har många lediga dagar kvar innan barnen börjar skolan igen. Solen och värmen gör det omöjligt att hålla ett högt tempo vilket jag tror är bra. Kanske är det inte bara solen vi längtar efter under vintern utan också en anledning att kunna ta det riktigt lugnt. Idag har jag således badat, läst bok, badat lite till och tagit det väldigt lugnt. Fast en helt vanligt dag har det inte riktigt varit, idag är nämligen dagen då minsta lärde sig att simma! Simkunnigheten skulle sedan firas när vi kom hem och hon fick önska sig något gott till kvällsmat. Önskningen blev smörgås med kantareller, tur att Anna varit ute och plockat så vi kunde fira ordentligt!

Sol och salta bad är en riktig sommarfavorit

Dagens läsning är boken vi läser i bokcirkeln