Smarrigaste sommartårtan

När jag var barn brukade min farmor baka världens godaste tårta. Dessvärre tänkte jag aldrig på att be henne om receptet. Sen hittade jag för några år sedan ett recept som var mycket likt farmors och efter lite experimenterande lyckades jag få till en tårta som smakade som hennes.

Det är den perfekta sommartårtan och passar till sommarens alla kalas. Här i Hult åt vi den på midsommar men jag kan tänka mig att det blir en favorit i repris nästa vecka när vi skall ha barnkalas!

Sommartårta med jordgubb och rabarber

Tårtbotten
100 g Smör
1 1⁄2 dl strösocker
5 st äggulor
4 msk mjölk
2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver

Maräng:
5 st äggvitor
2 1⁄2 dl strösocker
50 g mandelspån

Fyllning:
350 g rabarber
1 dl vit sirap
250 g färska jordgubbar
5 dl vispgrädde
Garnering:
100 g jordgubbar

Gör så här:

Börja med fyllningen. Ansa och skär rabarber och jordgubbar i skivor. Koka hälften av rabarbern med sirapen i en kastrull ca 5 min. Tillsätt resten av rabarbern och koka tills den är mjuk. Häll upp i en skål och låt svalna. Blanda ner jordgubbarna. Vispa grädden hårt och blanda ner strax innan tårtan läggs ihop.

Tårtbotten: Sätt ugnen på 150°. Lägg bakplåtspapper i en långpanna, ca 30x40 cm. Vispa smör och socker poröst. Vispa ner en äggula i taget. Rör i mjölken. Blanda mjöl och bakpulver och rör ner.

Maräng: Vispa vitorna med sockret till ett fast skum. Bred ut smeten till botten i långpannan. Bred över marängen toppigt. Strö på mandelspån. Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min. Låt kakan kallna. Dela den i 2 delar. Receptet är tänkt att räcka till tolv bitar men jag tycker att det är snålt tilltaget. Jag brukar därför göra två bottnar istället för att dela den.

Bred ut fyllningen på den första bottnen och lägg sedan på nästa botten. Garnera med jordgubbar.

Det här är en tårta som går att variera i oändlighet. Pröva gärna grädde och lemoncurd som fyllning istället! Det här också en tårta som lämpar sig väldigt väl att göra både gluten och laktosfri.

Förvandlingen i Hult

Kommer ni ihåg före och efter bilderna jag visade för en tid sedan? Om ni gör det kan ni raskt glömma bort efter bilderna eftersom ingenting längre är sig likt här i Hult.

Förvandlingen började med en grävskopa som lastades av här i Hult när vi satt och njöt av solen och det nyklippta gräset. Tonårsdottern har muttrat en del om det de senaste dagarna eftersom hon varit snäll och klippt gräset och en stund senare var arbetet ogjort. Till vårt försvar får vi säga att vi inte visste att grävaren skulle komma just nu.

När grävaren så satte igång då gick det onekligen undan. På några timmar såg ingenting sig likt ut längre. Där det tidigare hade varit gräs var det uppgrävt och plötsligt fanns där en grusad gårdsplan. Som vi har längtat efter detta!

Allt sedan vi köpte huset i Hult har vi kämpat mot spirean som varit oss övermäktig. Den hade ju gott om tid att växa och frodas under de femton år som huset i Hult stod tomt. Nu är den dock ett minne blott!

Den nedre delen av trädgården har aldrig gjorts i ordning som trädgård. De tidigare ägarna använde den delen till att bland annat gräva ner skräp i. Ett stort problem har också varit att det samlats vatten och varit en över lag svår plats. Det rejäla diket till vänster i bild skall dock råda bot på detta.

När helvetesspirean var borta tippades ett antal lass matjord som blir underlag för gräsmattan som komma skall.

Ännu en grävmaskin som sprider ut och plattar till. 

Här har vi då den nya gårdsplanen i Hult. Som synes har marknivån ändrats lite. Idag kan inte tvätthon stå under spegeln längre så det blir till att göra om lite i tvättstugan. Från förrådet skall det på sikt byggas ett plank för att ge insynsskydd och att göra trädgården lite mer ombonad. Nu är här väldigt öppet vilket känns lite märkligt!

Hur många bilar ryms i Hult nu? Med en så fin gårdsplan känns det som att vi måste skynda på att byta husets fasad så huset i Hult blir lika fint!

En primitiv tillvaro

Alldeles nära Munkedal har Magdalenas föräldrar byggt ett litet torp. Torp kanske inte är det rätta orden utan fritidshus eller sommarstuga kanske är mer passande. Det är en sommarstuga av den gamla sorten trots att den stor klar först förra sommaren. Med den gamla sorten menar jag att där finns varken el eller vatten och en bit från huset finns ett utedass. Förr var ju ofta sommarstugorna precis så enkla, men det är få av den varan idag. Att välja att bygga så är nog än ovanligare skulle jag gissa.

Med tanke på att man faktiskt skymtar havet från stugans trapp hade vi givetvis önskat oss strålande sol och möjligheten till att sitta i solen och göra just ingenting. Istället hängde regnet konstant i luften och vi fick sysselsätta oss på annat vis. Barnen spelade spel och byggde koja när det var uppehåll.

Vi vuxna tog flera varv i den härliga trädgården, vilket visade sig vara fruktsamt. Lite rostiga grejer och några plantor har fått följa med till Hult. Raimo tittade skeptiskt på mig när jag kom bärande på en rostig gammal hink, men numera så vet han att jag har en tanke med att samla skrot. Någonstans i trädgården kommer dagens rostiga fynd att få stå.

Det är något alldeles särskilt med lövskogar tycker jag. En bokskog som denna är verkligen enastående vacker!

Magda med spaden i högsta hugg på väg att gräva upp lite plantor. Det märks verkligen att här är hon i sitt rätta element.

Trots att stugan med dagens mått är primitiv så går det inte någon nöd på oss. Trevligt sällskap och en härlig plats, vad mer kan man önska? Det skulle vara den där flädern som vi fick med oss hem för att koka saft av!

Vårt första decennium

Idag är det tio år sedan Raimo och jag blev tillsammans. Ett decennium har vi således varit tillsammans och jag undrar lite vart åren tog vägen. Å ena sidan kan jag knappt föreställa mig livet innan Raimo och barnen, samtidigt har åren gått så fort. Det var ju alldeles nyss som Anna och Sofia var två småtjejer som busade runt och nu är de båda vuxna kvinnor. Hade jag för tio år sedan kunnat få en glimt av det liv vi lever idag så hade jag känt mig mer än nöjd. Allt har inte blivit varken så som vi önskat eller som vi hade tänkt oss, men livet har blivit riktigt bra. Vägen att komma dit där vi är har varit allt annat än rak men idag kan jag se att den resan har varit nödvändig för att komma fram. Utan de erfarenheter vi bär med oss hade livet kunnat sett väldigt annorlunda ut och jag är glad och tacksam över livet precis som det är.

Det har onekligen hänt mycket på de tio år som gått sedan vi blev tillsammans. Precis i början så hände saker med en svindlande hastighet. Bara tio dagar efter att vi blivit tillsammans så friade Raimo till mig. Galet kan man tycka men är det rätt så vet man det med en gång tror jag. Efter en månad flyttade vi ihop och i september året därpå så gifte vi oss. Strax innan bröllopet köpte vi oss huset i Hult vilket visade sig vara det klokaste och galnaste vi gett oss in i någonsin. Jag är både glad och stolt över att vi vågade köpa huset i Hult trots att så många sa till oss att vi skulle låta bli. Jag tror nämligen att huset här i Hult är en av delarna i att vi har ett riktigt bra liv. 

På tio år har mycket hänt och vi har dessutom blivit mormor och morfar. Det har varit mycket glädje under de här tio åren. Samtidigt har vi också delat svårigheterna som att min pappa blivit allt sjukare eller som när Raimos syster gick bort. Genom det svåra har vi haft varandra och det gamla talesättet stämmer verkligen att delad glädje är dubbel glädje och att dela sorgen gör den halv.

Det svindlar nästan att tänka på allt som har hänt under detta vårt första decennium tillsammans. Varje glädje och varje sorg är en del av vår helhet idag. Jag vågar inte ens gissa vad som ligger framför oss, men jag hyser stor tillförsikt inför framtiden!

Födelsedagsfirande

Igår fyllde maken och vi klurade på hur vi skulle kunna följa upp fjolårets lyckade kidnappning av honom. Han har en tid sagt att vi må ha kunnat lura honom förra året men vi skulle inte lyckas med det igen. I år hade vi inte något sådant planerat, men det kändes onekligen lite som en utmaning när han så bestämt hävdade att vi inte skulle kunna lura honom igen. Tidigt igår morse väckte Anna alla i huset utom Raimo. Vi smög ner i köket och kokade te och bakade scones och fyllde två picnickorgar med sådant som skulle behövas för en frukost i det gröna. Sedan packade vi in barn, saker och hund i bilen och ringde in till maken och sa att nu var det bråttom och att han var jättesen. Helt yrvaken hade Raimo inte tid att tänka på vad han kunde tänkas vara sen till och skyndade ner. För andra året i rad lyckades vi således att kidnappa maken!

Platsen vi valde till att äta frukost på heter Borgmästarbruket och ligger utanför Munkedal. Borgmästarbruket är en gammal kulturarvsmiljö där det under dryga två hundra år fanns en sågverksindustri. Idag finns det bara stengrunderna kvar och mycket lite vittnar om den aktivitet som måste ha rått på platsen. Vi besöker den ofta på grund av dess vackra läge vid Örekilsälven och att där är lugnt och stilla.

Jag tycker om att packa med porslinet med mig på utflykt. Även porslinet man använder till vardags känns märkligt lyxigt när det används på en utflykt. Nygräddade scones smakar alltid bra, men nog smakar det lite extra gott mitt ute i skogen!

Vi hade faktiskt två födelsedagsbarn i familjen igår. Vår lilla vovve Ida fyllde tre år vilket kändes lite märkligt. Hur har hon redan hunnit bli tre?

Under presentöppningen måste presenterna givetvis testas. Kan säga att det var inte helt lätt att inte avslöja innehållet på paketen. Hur slår man in en tamburin och får den att vara absolut tyst?

Makens födelsedag fortsatte med fler trevligheter och avslutades med övernattning i Magdas torp. Eftersom torpet är litet fick inte alla plats att sova inne. Raimo och jag anmälde oss som frivilliga till att tälta. Som vanligt när vi sover i tält så ställer jag mig frågan varför det sker så sällan? Finns det något mysigare än att sova i tält och lyssna till ett stilla sommarregn?

Om jag var tvungen att fly!

Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara en flykting. Att behöva lämna allt man håller kärt bakom sig för att söka trygghet i ett annat land. Hur skulle det kännas att lämna huset i Hult och inte veta om jag någonsin skulle se mitt älskade hem igen. Hur skulle kännas att bara packa med mig de tillhörigheter jag kunde bära och sedan tvingas lämna allt annat bakom mig? Kanske skulle jag få med mig hela min familj men resten av mitt liv behöva leva i en ovisshet kring vad som hade hänt mina vänner och släktingar. Kanske skulle jag se nyhetsbilder från min barndomsstad och se brinnande ruiner och människor på flykt. Jag blir så illa berörd när jag hör människor som på fullt allvar menar att vi inte skall ta emot människor på flykt. Tror någon på allvar att det är ett lätt beslut att bryta upp och lämna allt bakom sig? Varje gång jag ser nyhetsbilder från krigszoner känner jag en så stark tacksamhet över att jag lever med mina barn på en plats som är trygg och säker. Det borde vara varje förälder förunnat att kunna känna så! Genom att ha förmånen att vara född i ett land med fungerande välfärdssystem behöver jag inte oroa mig när mina barn blir sjuka, jag vet att jag kan ta dem till en läkare utan att familjen ruineras. Jag vet att mina barn får tillgång till en bra skola och att de om de vill kan läsa vidare på högskola och universitet. Just eftersom jag kan känna den tryggheten inför mina barns framtid vill jag också att det skall vara en möjlighet för alla föräldrar.
Att välkomna människor som flyr sitt hem känns inte bara självklart utan också som en medmänsklig plikt. Även om jag själv inte är kristen så känns den gyllene regeln som en bra princip att leva efter! Det vill säga att: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem!

Det vill säga att om jag ger gott kommer jag också att lönas gott! Många angriper mitt resonemang med att vi måste se till våra egna först. Att se till sina egna är ett begrepp som inte är helt enkelt utan behöver problematiseras. Som jag ser det är mänskligheten våra egna. Att öppna upp vårt hem för människor i nöd är således att se till våra egna. Vad de som säger en sådan sak menar är nog att vi skall  i första hand se till dem som bor inom nationalstaten Sveriges gränser innan vi hjälper någon annan. Jag blundar inte för att det finns stora svårigheter i Sverige och att människor även här lever i social utsatthet och misär. Däremot är Sverige ett land där det råder fred och frihet och där det finns sociala skyddsnät. Sedan ser jag inte någon motsats i att hjälpa människor i andra länder samtidigt som vi hjälper människor som råkar bo i Sverige.

Här kan jag känna mig trygg och vet att samma gäller för hela min familj och släkt.
Det är onekligen en förmån och en ynnest ha ha det så i livet!

På tur

Igår lämnade vi av min syster på flygplatsen i Rygge. Eftersom det ändå är en ganska lång väg att åka kombinerade vi det med att göra en familjeutflykt till Halden. Eftersom syrrans flyg gick så pass tidigt kunde vi parkera vid Fredrikstens fästning strax innan tio på förmiddagen. Med på resan hade vi två välfyllda picnickorgar och med det möjligheten att stanna borta så länge vi önskade. Hemligheten bakom en lyckad familjeutflykt har jag insett ligger i att hålla familjens blodsockernivå jämn.

Strålande sol och kaffe i det gröna är verkligen en helt perfekt kombination.

Något som jag tycker var mycket positivt är att det är gratis inträde till Fredrikstens fästning. Tycker att det är riktigt bra när museum och liknande har fri entré eftersom de ger alla möjligheten till en kulturupplevelse. På fästningen finns även två museum att besöka, men till dessa var det entré. 60 kronor för vuxna och 20 kronor för barn och det ger tillgång till båda fästningens museum. I priset ingår även möjlighet till guidad tur på de båda. Även den som inte är intresserad av historia an ändå vara intresserad av att besöka Fredrikstens fästning. Utsikten är en makalöst vacker och går nästan inte att se sig mätt på.

Utställningarna på fästningen var lite för avancerade för att barnen riktigt skulle uppskatta dem. Mest spännande tyckte de att historierna om spökena var. Det sägs finnas ett helt gäng spöken på fästningen och tjejerna var helt säkra på att vi skulle få syn på några. Nåväl, bättre lycka nästa gång!

Den plats som intresserade mig mest var fästningens bryggeri och bakstuga. Kan tänka mig att när det begav sig var det nog den enda platsen på fästningen som var riktigt varm. Alla andra rum kändes kalla och inte särskilt trevliga. Bakstugan däremot kändes däremot både mysig och välkomnande. Det kändes som en plats där man gärna ville dröja sig kvar.

Eftersom vi hade vädret på vår sida kunde vi i lugn och ro utforska fästningen och pausa för både fika och lunch. Även om utställningarna inte riktigt roade tjejerna så fanns det mycket annat som de tyckte var spännande. Positivt också att utställningarna var uppdelade på två museum, då blev det lagom länge för dem att ha tråkigt så de hann inte riktigt att tröttna.

Nu har vi haft några riktigt fullspäckade veckor här i Hult. Vi har varit ute och rest, haft gäster och ordnat kalas. Känns som om det skulle vara trevligt att ha lite småtråkigt i några dagar nu!