För alltid!

Det är märkligt vilka tankar som kommer till en när någon som står hjärtat nära plötsligt och alldeles för tidigt lämnar det här livet. En av mina nära anhöriga har precis gått bort och även om personen inte var någon ungdom känns det alldeles för tidigt. Minst tjugo år förtidigt tänker jag. Att det här var en person jag skulle förlora nu fanns inte i min tankevärld och jag kan således inte riktigt föreställa mig världen utan. Det är lite märkligt det där med sorg egentligen. Igår var jag förtvivlad och förkrossad och kunde inte sluta gråta och idag fungerar jag ungefär som normalt. Fast kanske inte helt normalt ändå eftersom tankarna fladdrar och jag har svårt att fokusera. När jag körde bilen hemåt kom jag att tänka på de mest märkliga saker som vem skall jag nu fråga om råd om bilar eller vad ska vi göra dagen före julafton. Vi har ju varje år haft en särskild destination att besöka. Helt själviskt tänker jag på hur sorgen och dödsfallet påverkar mig och mitt liv, mina känslor. Fast en människa som dör påverkar ju så oändligt många och inte bara jag utan hela min familj är i sorg och vi har varandras sorg att förhålla oss till. Att finnas, stötta och kanske till viss del också vara stark för någon annan. Försöker vara rationell och fundera på begravningsblommor, sådant måste ju ordnas tänker jag. Tittar och inser att jo jag är lika förtvivlad idag men gråten stannar på insidan just idag. Så har det nästan alltid varit för min del att det går ganska bra att hålla ihop fram till begravningen. Innan begravningen kan en leva i en låtsasvärld och helt enkelt låtsas att det som skett inte är sant. Insikten att det är sant och att vi aldrig mer kommer att ses är alldeles för tung att ta in och helt omöjlig att acceptera. Vi var ju inte färdiga, vi hade ju så mycket mer att prata om och jag så mycket mer att lära. Sist vi sågs visade jag stolt upp vår trädgård och allt som hänt där den sista tiden och viste att den jag visade den för kände samma glädje som jag. Att därifrån har många goda råd och mycket hjälp kommit genom åren. Förvisso fanns vi inte i varandras vardag varje dag men det var en relation jag satte stort värde på och kommer att sakna under resten av mitt liv. Tung sak att skriva det där tänker jag, under resten av mitt liv, alltså för alltid. Så viktigt att värdesätta de relationer vi har i våra liv och idag känner jag en särskild tacksamhet över vänner och mina föräldrar som hört av sig bara för att höra av sig eftersom de vet precis hur svårt det är att hantera begreppet för alltid!

70 år

I helgen hade vi kalas hemma i Hult. Kalas är ju något vi brukar ha titt som tätt här hemma men den här sommaren har det av olika skäl inte varit så. I helgen var det dock dags för ett kalas eftersom min pappa fyllde 70 år. Pappa var själv lite förvånad när dagen väl var där. Inte så konstigt kanske med tanke på att han för si så där 35 år sedan fick veta att han var sjuk och inte skulle bli gammal. Livet blir inte altid som en tror och i det här fallet är det verkligen så. I lördags fyllde far 70 år vilket också innebär att han är precis dubbelt så gammal som jag. Märkligt det där att när jag var yngre tyckte jag alltid att jag hade en så gammal pappa. Nu när jag själv är i den åldern känner jag mig inte ett dugg gammal.

Jubilaren hade beställt maten för dagen. Bara att göra som pappa säger när han trots allt fyllde år. På menyn stod hel lax i ugnen som smaksattes med ingefära, lime och kokos. Till detta serverades kokt potatis och sallad från våra egna odlingar. Kul att kunna skörda våra egna tomater äntligen! Vi har dessutom en riktigt god skörd med sockerärtor i år vilket känns bra. Jag fullkomligt älskar sockerärtor och varje kväll när jag vattnar växthus och odlingar brukar jag passa på att äta några.

Tomma fat är ett tecken på nöjda gäster. Pappa hade dock hoppats på lite mer rester så han kunnat äta lite mer som nattamat.

Till efterrätt hade far önskat sig mammas nöttårta. Tänk hur smaker kan få dig att resa i tid och rum. Den här nöttårtan gjorde mamma alltid till alla födelsedags kalas under hela min barndom. Första gången det blev en annan tårta var när jag fyllde 10 år och det efter lång övertalning. Nu är det många, många år sedan jag sist åt mammas goda tårta och konstaterar att den smakar nostalgi.

Min syster och jag försökte oss på att ta ett kort tillsammans med pappa men trots att vi hotade att kittla honom så vägrade han att titta in i kameran. 

Måste skriva några ord om min klänning också. Ett av sommarens många loppisfynd och ett som jag är synnerligen nöjd med. Förvisso en alldeles ny klänning där till och med prislappen satt kvar men stilen är helt i min smak. Fick dock komplettera med ett linne eftersom klänningens urrigning var lite väl vågad för min smak.

Huset i Hult är som gjort för kalas och kalaset i lördags var ett synnerligen trevligt sådant!

Regnrusk och höstkänsla

Det känns som om det var väldigt länge sedan jag skrev något sist och så är det ju också. Vi har fortfarande en nätlös tillvaro här i Hult. En tillvaro som skulle ha återställts idag men där det senaste beskedet nu är 2 september. Det är onekligen inte lätt att vara företagare och jobba med sociala medier när en inte har en ordentligt uppkoppling. På mobilen har jag rätt bra mottagning ute i trädgården och förra inlägget gjordes från den. Känner dock att jag inte har tålamod att mobilblogga och blev därför riktigt glad när jag kom på att jag kunde skapa en internetdelning från mobilen till Ipaden. Intressant hur bloggen tvingar mig att bli allt mer tekniskt kunnig. Hade för några år sedan aldrig kunnat föreställa mig de saker som jag numera har koll på och dessutom tycker är roliga. Nu sitter jag då ute i trädgården där det åskar och ösregnar men det gör mig ingenting. Jag har ju tak över huvudet. Förvisso bara en vägg, men vem behöver väggar?

Kommer ni ihåg uterummet som vi började bygga i våras? Nu börjar det faktiskt bli ett riktigt hus. Taket är på plats och en av väggarna har klätts med brädor. 

Där jag sitter har jag än så länge en fri utsikt men snart skall det sättas brädor även här. Fast det kommer att bli en rätt bra utsikt mot växthuset trots allt eftersom det också ska sättas in två stora fönster. Jag har en vision om vårt uterum och den är att vi skall sitta här ute på julafton och öppna de första julklapparna. Vi brukar alltid låta barnen öppna några klappar redan på morgonen. Jag tänker att det skulle vara mysigt att ha en gran i uterummet från advent. Tänk så fint det kommer att lysa upp i trädgården. På själva julafton tänker jag mig att vi tar med mysiga filtar och varm choklad. Uterummet är inte uppvärmt men men är vi bara ordentligt påklädda så tror jag att det blir riktigt mysigt. Undrar om det är höstrusket de senaste dagarna som fått mig att tänka på julen? Den härliga sommarvärmen från juli har helt bytts mot regn och betydligt svalare grader. Som alltid blir jag dessutom förvånad över att det i augusti börjar skymma om kvällen.

Fast hela augusti är ju en sommarmånad och det märks i växthuset. Där växer det så det knakar. Lite senare än vad som var planerat men än hinner det bli en bra skörd. Inne i växthuset odlar vi en mängd olika tomater, squash, aubergine, paprika och spagettipumpa. Än så länge har jag bara skördat tomater och paprika men de övriga grönsakerna är på gång även de.

Växthuset är inte riktigt färdigt ännu men vi valde att ändå flytta in alla växterna för någon månad sedan. Bättre att få en skörd än att det ser snyggt ut resonerade vi. Kommer på mig själv med att redan längta till nästa vår och till nästa odlingssäsong. Då har vi ett växthus redan från början och det måste göra gott för skörden.

Märkligt det här hur mycket jag har saknat min blogg nu när jag inte bloggat. Är så van vid att skriva ner mina tankar och funderingar att jag inte riktigt tänkt på betydelsen av den handlingen. Saknar samtalet med övriga bloggare och andra läsare med för den delen. Första augusti var det fyra år sedan jag startade VisaLiza och hade då inte en aning om vad jag gav mig in på. Hade jag vetat tidigare vad jag vet idag så hade jag börjat blogga långt tidigare!

Festplanering

Saker blir inte alltid som en tänkt sig vilket jag fick erfara idag när jag skulle baka cupcakes och strömmen försvann. Attans vad irriterande eftersom vi idag skulle ha planering för vår bröllopsfest och provsmaka cupcakes. Vi har en tanke om cupcakes istället för tårta eftersom det blir lättare med alla allergier.

Det har varit många saker att ta ställning till när det gäller vilka cupcakes vi skall bjuda på. Vilken sort, fyllning och topping? Viktigast av allt vilka formar ska användas? Jag har ju några att välja mellan.

Nåväl cupcakes blev det lagom till kvällen och det var inte heller så dumt. Smaken var dessutom helt perfekt balanserad. En kaka med smak av citron och vanilj. En fyllning av lemoncurd och en topping av maräng. Sött och syrligt tillsammans ger perfekt balans. Känns skönt att bit efter bit faller på plats när det gäller bröllopsfesten. Nu kan vi egentligen bara invänta att gästerna lämnar besked så vi vet hur många som kommer.

För min del har jag festens kläder ordnade och på en av sommarens loppisturer hittade jag de perfekta skorna att ha till. Är lite sugen på att ha hatt till också. Har funderat på att ge mig på att tillverka en själv men får se om det hinns med eller ej. 

Ett av barnen fångar mig på bild i rosenträdgården när jag sitter i djupa tankar. Ledigheten är över och nu väntar vardag men också två extraordinära händelser som kommer ta mycket tid i anspråk framöver. Den ena är bröllopsfesten och den andra valet. Båda otroligt viktiga på sitt eget sätt. 

Strömlöst

Det är en prövningarnas tid för familjen i Hult. I alla fall enligt barnen. Förutom att vi inte har något nät har vi inte heller någon ström. Tänk det är som på stenåldern eller enligt barnen so. När Raimo och jag var barn!

Men tiden kan ju ägnas åt att organisera köksskåpen lite till. Ännu ett skåp går från grönt till rött med prickar.

Långt bort från resten av världen

Redan innan den sista tidens åskoväder har vår internetuppkoppling varit lite si så där. Efter åskan var den obefintlig och samtidigt har även mobilen riktigt usel mottagning. Det går knappt att ringa ett vanligt samtal och att gå ut på nätet från mobilen är bara att glömma. Prognosen är att vi blir uppkopplade mot verkligheten i mitten på nästa vecka igen!

Tänk så beroende vi är av att nätet funkar. Jag sköter det mesta av mitt jobb på nätet. Har ofta möten via Skype och känner sällan att Hult ligger särskilt långt borta från resten av världen. Fast nu känns det som att vi bor oändligt långt borta från resten av civilisationen. Inget bredband, ingen hemtelefon, knappt någon mobiltäckning och inte heller någon TV eftersom den också går via nätet.

Ida klagar inte över sakers tillstånd i alla fall. Faktiskt är det så att hon aldrig klagar över något!

Mer prickar i skåpen

När jag lagt in hyllpapper i skafferiet såg de övriga skåpen i köket än mer bedrövliga ut. Känner att jag vill ingenting hellre än att röja ur köket och börja renovera. Fast nu är det inte möjligt riktigt ännu så då får jag hålla tillgodo med hyllpapper istället. Det blev papper över när skafferiet var klart och då fortsatte jag med ett av överskåpen i köket. I skåpet sitter ett helt bedrövligt självhäftande hyllpapper som antagligen är äldre än vad jag är. Det har hållit i många år men nu har de gjort sitt.

Här har vi skåpet som det såg ut från början. Onekligen en deprimerande syn. De översta hyllorna rymmer sällanförvaring, det vill säga sådant som sällan används. Vi är inte så långa i vår familj vilket gör att de där hyllorna når vi inte till att använda

Resultatet efteråt känns mindre deprimerande och nu står jag nog ut med mina skåp ett litet tag till. Tänk vilken skillnad lite prickigt hyllpapper kan göra!