Falska leenden

För en tid sedan läste jag någonstans om någon som var trött på falska leenden. Hon menade att de var av ondo och från henne skulle man aldrig få se ett falskt leende. Jag har tänkt på det där sedan dess och inser att jag inte håller med. Jag tror faktiskt att falska leenden kan vara väldigt bra. Tidigare arbetade jag inom hemvården och nu i sommar har jag jobbat lite extra. Där är de falska leendena nödvändiga om man själv inte är på topp. Även om jag mår dåligt en dag så måste jag gå hem till gamla människor och hjälpa dem i deras hem med det de kan behöva. Skulle jag då visa upp en sur min och svara enstavigt finns ju risken att personen jag besöker skulle bli ledsen eller faktiskt kunna må dåligt. Det man istället gör är att kliva in i en roll ungefär som att man tar på sig arbetskläderna. När arbetskläderna är på då är man glad och trevlig oavsett vad man möter under sin arbetsdag. Även som egen företagare är det tydligt att leendet är en del av framtoningen. Den som är sur och otrevlig gör knappast ett gott intryck under ett kundmöte. Betyder det att jag är en oärliga människa om jag ler fast jag egentligen känner något annat på insidan? Absolut inte! Dessutom tror jag starkt på det här med affirmation. Ett leende på utsidan kan faktiskt innebära att även insidan blir glad.