Den här dagen inleddes med avsked, vår afrikanska vecka här i Hult hade nått sitt slut. Det kändes onekligen vemodigt att köra dem till flygplatsen och sedan vinka när de gick förbi säkerhetskontrollerna. Så märkligt tyst det är i huset när vi inte har en liten bebis här som busar, sjunger Broder Jacob på tyska och leker med småtrollen. Märkligt tomt är det utan min namibiska syster och jag undrar om det tar lika länge som förra gången att vänja sig vid att hon inte är här.
Om dagen inleddes med avsked fortsatt den med en återkomst. Min återkomst till mina studier! Känns fantastiskt skönt att ha tillbringat dagen i skolan och åter tänka kring kulturarv. Tror minsann jag har kommit på temat för min mastersuppsats idag!
 |
| Utanför Humanisten i Göteborg |
 |
| Lite fika med mina stora tjejer innan hemgång |
 |
| Tänk att mormors smothie var så mycket godare än Mandas Festist! |
 |
| Nöjd bebis som provsmakat allas fika! |
2 kommentarer:
Jag är ju en sån som gråter hejdlöst vid avsked.
Jag avskyr att säga hej då när det är för längre period!!
Tror det kan bli svårt att slipa på folierad yta.
Brukar mest kunna skiva sig...
Hoppas att du har en fin dag/Kram Hannis
Avsked är oneklig något svårt särskilt när avstånden är stora. Sist vi sa hej då hade vi ingen aning om att det skulle dröja mer än fyra år tills vi sågs igen.
Du har säkert rätt med den folierade ytan. Tänker dock göra ett försök. Blir galen på bordet och tänker att blir det inte bra så får det bli kaffeved! Kramar Liza
Skicka en kommentar