Protester & aktivism!

För ett år sedan precis idag var jag med om en märklig dag. En sådan där dag som alltid kommer att finnas kvar starkt i mitt minne och som jag ofta tänker på. Jag befann mig då i Kapstaden i Sydafrika tillsammans med ABF. Det var första dagen på den praktik som ingick i utbildningen som jag gick där. En kamrat och jag skulle följa med en av journalisterna på tidningen Ground Up och bevaka en demonstration vid parlamentet. Just då pågick omfattande studentprotester till följd av förslag om höjda avgifter för universitetsstudier. Vi for till parlamentet där det samlats demonstranter som protesterade. Deras önskemål var att någon skulle komma och prata med dem och lyssna till deras krav. Människor sjöng och dansade och det kändes mer som en gatufest än som en demonstration. Det fick mig lite att tänka på en demonstration jag var på i Oslo för många år sedan då vi demonstrerade mot världsbanken. Även det var en positiv känsla med mycket sång och dans och glada människor.

Allt efter att tiden gick blev det tydligt att ingen tänkte bemöta demonstranternas krav. De satte en tidsfrist och när den inte möttes började röra sig bort från parlamentet. Det var många journalister med och bevakade demonstrationen och alla undrade vart vi var på väg. Fanns det alls ett mål med att flytta demonstrationen? Ingen lyckades där och då få något svar och vi fortsatte följa med demonstrationen. Den var fortfarande präglad och sång och dans men många uttryckte också en uppgivenhet.

Så kom vi till sist fram till centralstationen i Kapstaden och efter en viss förvirring förflyttade sig alla i riktning mot tågen och klev ombord på ett tåg. Under tågresan fortsatte sången och nu ryktades det att vi var på väg till universitetet.

Väl framme vid universitetets tågstation höll en av demonstranterna ett brandtal. Eldade upp de vid det här laget ganska trötta demonstranterna. Det hade ju nu pågått i flera timmar. Sedan tågade alla mot universitetsområdet och vidare in i själva universitetet. Det var nu mycket få journalister kvar och vi försökte hålla jämna steg med den som vi skulle skugga. Det ledde till att vi följde med demonstrationen hela vägen in i den aula där universitetets rektor höll ett möte. Även nu sjöng och dansade många men en av demonstrationens ledare manade till lugn och bad folk att sätta sig ner så de kunde samtala med universitetets ledning. De ville att de studenter som skulle skriva tentor skulle ha rätt att vara lediga för att kunna delta i demonstrationerna som pågick. Rektorn stod på sig i sitt nej och det hela urartade när demonstranterna började kasta flaskor på rektorn.

Det som varit en gemytlig folkfest hade nu ändrat karaktär och stunden kändes nu hotfull. Vi förstod att vi faktiskt befann oss i fara inne i aulan som var helt fylld med människor. Just då tänkte vi inte så mycket utan sprang för att komma ut, det var ju ingen som visste hur det hela skulle sluta. Även resten av demonstrationen tog sig ut ur universitetsbyggnaden och samlades åter på skolgården. Våldsamheterna inne i aulan avslutades med kastandet av flaskor, men människor var upprörda och flera höll tal. Journalisten som vi skuggade sa åt mig att stoppa undan kameran och kommenterade att vi nu var de enda journalisterna kvar. Under tiden som demonstrationen stod samlad kom en ny grupp människor som slog sig ner en bit bort. De började bända loss stenar från en mur som de sedan kastade ut på parkeringen. Där och då förstod jag uttrycket att luften tätnade, det som vibrerade i luften att något var på gång att ske. Det fanns inte längre någon glädje eller sång. Bara ilska och uppgivenhet. Just då kom chauffören som skulle hämta oss. Det innebar att vi var tvungna att ta oss mellan de båda folksamlingarna och passera precis där stenen låg. Det kändes fånigt att springa men det var ändå det vi valde att göra, det kändes som att det var sekunder kvar till stenarna skulle börja kastas. Vi for därifrån och kunde sedan andas ut i bussen och någonstans börja processa det vi varit med om. Minns hur jag kände mig upprymd och lite rädd på en och samma gång.

Just den dagen slutade protesterna ungefär samtidigt som vi for iväg. Fast det var långt ifrån över och redan dagen efteråt hade demonstrationerna på universitetet fortsatt. Då möttes demonstranterna av poliser som sprutade vattenkanoner och tårgas. Demonstranterna i sin tur eldade bildäck och vandaliserade en av universitetsbyggnaderna. Människor kom till skada, men då var vi inte där, vi kunde istället läsa om det som skett i efterväg. I den stunden kände jag mig liten och insåg också hur händelserna dagen innan kunde ha urartat än mer. Då var inte polisen på plats på universitetet vilket jag tror var en av anledningarna till att allt trots allt avlöpte ganska lugnt.

Tänker ofta tillbaka på den där dagen och konstaterar att den på många sätt är en av mina drivkrafter för mitt eget engagemang idag. Mina erfarenheter driver mig att fortsätta engagera mig internationellt för att skapa möjligheter för andra. Det blir också till en viktig påminnelse om att stå upp för det trygga samhälle jag själv lever i. Att låta det fortsatt vara öppet och välkomnande, att vara en fristad för människor på flykt och vara en plats där jag fritt kan uttrycka min åsikt utan rädsla. Att det fortsatt är ett land där även arbetarbarn som jag själv har tillgång till en kostnadsfri universitetsutbildning. Där min klassbakgrund inte skall vara det avgörande för vilka möjligheter jag har att leva ett gott liv.