Ständigt denna rastlöshet

Jag är tämligen rastlös som person och brukar skylla det på min pappa som var sjöman. Just ett yrke kan kanske inte skapa rastlöshet hos nästa generation. Däremot gjorde hans yrke att jag växte upp med historier om platser världen över. Det verkade ju dessutom fullt rimligt att jag skulle kunna åka till dem, min pappa hade ju redan varit där. Tänker att det där är nog den största gåvan han har gett mig. Att se världen som möjlig och fullt rimlig för mig att se.

Zadar i Kroatien

Något jag har insett under mina egna resor är att jag tycker om att återvända. Att inte bara se en plats en enda gång. Jag tycker om att ha platser att återvända till och ha möjligheten att upptäcka mer än vid ett första besök. Att få möjligheten att skaffa mig vanor och favoriter. Vissa platser känns självklara att återvända till. Zadar är en sådan plats. Den här solnedgången gjorde att jag redan innan jag lämnade staden började fundera över när det var möjligt att återvända. När jag återvände var jag nästan orolig att jag skulle bli besviken över solnedgången. Var den verkligen så magisk som jag mindes den? Ja den var verkligen precis så magisk.

Krakow i Polen

Krakow är också en sådan plats som jag känner att jag inte är färdig med. Var där för ganska precis två år sedan och tänker ofta på staden, på människorna jag mötte där och alla intryck. Har däremot inte någon brådska utan tänker att Krakow lär finnas kvar och när möjlighet finns då far jag tillbaka.

Rom i Italien

När jag precis tagit studenten besökte jag Rom. Det var ett tämligen intensivt besök på fyra timmar och jag önskade i många år att jag haft möjlighet att att se staden ordentligt. Det tog ganska många år innan jag hade möjlighet att återse staden. Ägnade några dagar till att promenera, promenera och promenera. Såg massor, upplevde allt det där som jag tänkt att jag ville uppleva och kände sedan att jag var färdig med staden. Vem vet kanske vill jag någon gång återvända men just nu känns det som att jag faktiskt har sett och gjort precis det jag ville och det känns bra så.

Edinburgh i Skottland

Edinburgh är nästa stad att återse. Redan nu på lördag för att vara exakt. Det var den första platsen jag reste till på egen hand. Då skulle jag fylla 13 år och åkte på scoutläger i en vecka och bodde sedan hemma hos en skotsk familj i ytterligare en vecka. En otrolig upplevelse som jag för alltid kommer att bära med mig. Tänker att det kanske är den känslan jag söker varje gång jag återvänder till staden. Den där känslan av sitt livs första äventyr.

Utanför Kapstaden i Sydafrika

Tänker att jag nog fortfarande söker den där känslan av det första stora äventyret. När jag for till Namibia första gången för drygt tio år sedan var det den längsta resan jag någonsin gjort. Kände mig smått skräckslagen inför det okända och på samma gång alldeles förtjust inför allt det okända. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Sedan dess har jag återvänt till Namibia och till Sydafrika men det var nog första gången när jag var där förra året som jag förstod på allvar vad det handlade om.

Swakopmund i Namibia

Förvisso var det fantastiska vyer och naturupplevelser men det stora var alla de människor jag mötte. Allt engagemang och vilja att förändra tillvaron. Kände mig stärkt i mitt engagemang och en ödmjukhet inför livets skörhet. Att leva ett tryggt och ordnat liv är inte en självklarhet, men trots det finns utrymme att kämpa för förändring. Inte bara för sin egen tillvaro utan också för andras. Det där bär jag med mig, inser att det är därför jag ständigt längtar tillbaka och det är därför jag till våren ska åka tillbaka. Inte för att i första hand uppleva de vackra vyerna utan för att möta de människor som inspirerar mig och får mig att fortsätta vilja förändra världen.

Bedagad skönhet

Det finns en byggnad som jag har tittat på lite på avstånd från den gamla delen av Zadar. En gammal tjusig byggnad som helt klar krävde promenden över till andra sidan för att se den på lite närmare håll.

Det finns en bro som knyter samman den historiska stadskärnan med den andradelen av staden. Det är verkligen två skilda delar av staden. Promenaden till det tjusiga huset var lite längre än planerat, särksilt som det är tämligen varmt i Kroatien just nu.

Till slut är målet nått och jag konstaterar att skönheten onekligen är bedagad. Framsidan är tjusig på håll men tål inte en närmare granskning. Baksidan däremot där är det tydligt att huset snarere är att betrakta som en ruin. Hela våningsplan saknas och även fönster och dörrar. Undrar om det är tidens tand eller kriget som har orsakat förfallet.

Även om framsidan är förfallen även den är den fortsatt vacker. Kan som inte låta bli att det ligger något vackert i det övergivna och vildvuxna.

Det är ändå lite fint att trädgården fortsätter grönska trots att huset förfaller och allt mer blir en del av naturen.

Någon gång har en ansats till renoveringar gjorts, men det är så länge sedan att även ställningarna har börjat förfalla.

Det går att se rakt genom huset och frågan är hur många vintervindar som det kan tåla? Hur tuff är egentligen en kroatisk vinter?

Märkligt nog ser ena sidan i det närmaste normal ut. Som om resten av huset inte alls var en ruin. Märklig men spännande kontrast, älskar onekligen det där med konstraster. Funderar på vad huset en gång har varit och hur där såg ut under dess glans dagar. Tänker att med tanke på läget precis intill havet är det troligt att det kan ha varit ett hotell. Föreställer mig huset fyllt med människor i tjusiga kläder  på en tillställning värdig Gatsby.

När tiden står stilla

Vår har bytts ut mot sommar och med det äntligen ett lugnare tempo. Omställningen mellan högt och lågt tempo är dock inte helt enkel kan jag känna. Att gå från att ständigt vara effektiv till att plötlsigt kunna ta saker lite mer som de kommer. Då kan det vara vara en god idé att byta miljö om så bara för några dagar. Landade i Zadar om söndagsmorgonen och började dagen med en kopp kaffe vid havet. Satt där i flera timmar med min kopp kaffe, tittade på folk och njöt av att bara vara. Har varit i Zadar förut och känner inte några krav alls på sådant som jag borde göra. Min plan är mycket enkel den här gången. Gå tll stranden, vara på stranden, strosa längs havet, äta god mat och kanske titta i en bok eller så. Insåg när jag kom till rummet igår att jag inte tittade på klockan en enda gång på hela dagen. Märklig känsa det där att tiden inte har betydelse när varje minut brukar vara intecknad annars. Ett lugnare tempo gör också att en har möjlighet att umgås med sina egna tankar. Att fundera över de stora sakerna i tillvaron på ett sätt som annars inte är möjligt. Känner att jag för första gången på mycket länge landar i mig själv och att det onekligen känns riktigt bra.

Stranden vid staden

När regnet vräker ner och världen är allmänt grå är det lätt att drömma sig bort. Lätt att börja längta efter att resa till platser där det är lite varmare och lite soligare. En plats jag gärna skulle besöka igen är Kolovare beach i Zadar. En strand som ligger på bara någon kilometers promenad från den historiska delen av staden.

Att som i Zadar ha tillgång till både stad och strand tycker jag om. Att kunna välja om en vill tillbringa dagarna på stranden eller vill ta del av stadens utbud är onekligen fint.

Under promenaden till stranden slog det mig att platsen påminner mycket om Saltkällans badplats i Munkedal. Tänk att en plats plötsligt kan kännas bekant trots att en aldrig varit där förut.

Undrar hur många höststormar som krävs för att forma träd på det sätt som dessa gjorts?

När jag besökte Zadar var det i mitten av april och våren var onekligen vacker med all grönska och vackra blommor. Vinden var ljum och alldeles ljuvlig, långt från det ombytliga aprilväder som ofta råder här hemma.

Så härligt att kunna välja att sakta strosa längs havet. Att stanna längs vägen för att fika och läsa en bok och sedan fortsätta promenaden. Att inte ha något annat mål än att någonstans längs vägen doppa fötterna i Adriatiska havet.

Att kunna välja att här stannar jag så länge jag vill. Jag har ju min bok med mig som sällskap och solen är precis lagom varm. En försmak av sommaren och en tjuvstart på våren.

Doppade även fötterna till sist men attans så kallt. Må så vara att det kändes som sommar i luften. Havet var däremot isande kallt, eller om en så vill uppfriskande efter en stund i solen.

Den första våren

Bara tanken på våren gör mig smått lycklig. Jag älskar verkligen våren och den förväntan som ligger i årstiden. Att det åter blir ljusare, lite varmare och att naturen åter vaknar till liv. Att se den där första antydan till grönska och att känna att vinden inte längre är isande kall. Just förväntan är en härlig känsla. När en känner förväntan är allt möjligt och det i sig är onekligen fantastiskt. Under förra året hade jag den fina förmånen att uppleva våren tre gånger. Den första våren var i Zadar i Kroatien, den andra några veckor senare här hemma i Sverige och den tredje i Kapstaden.

Även om det var april när jag var i Zadar var det fortfarande kallt hemma och våren lät vänta på sig. Att då komma till en plats där tulpanerna blommade och träden precis började grönska var fint.

Zadar som är en härlig kuststad förberedde för den annalkande sommaren

Lyckades också få se vårens flyktighet. Den passerar snabbt och då är bäst att njuta medan tid är!

Jag tycker mycket om kontraster. Som här vid grönsaksmarknaden i Zadar. Gammalt och nytt möter varandra. Sten möter trä och blommande körsbärsträd mot en flagande fasad.

Vackert dessutom med ett träd med blommor i två färger.

Överallt blommor och färger. Efter ljuset är det nog just färg jag längtar efter när vintern är slut.

Sen ligger det något smått magiskt i att kunna strosa längs vattnet en vårkväll. Att inte frysa trots att en har klänning och bara ben. Att se solen gå ner och sedan fortsätta strosa utan att ha ett bestämt mål eller någon tid att passa.

Ridå för 2015

Att summera året som har gått känns inte helt enkelt. 2015 har nog varit det svåraste året hittills i mitt liv. Sorg, motgångar och svårigheter har kantat hela året och jag tänkte att kanske var det bäst att helt lägga året till handlingarna utan en summering. Fast när en då tänker lite till är det också lätt att se allt det där fina som har hänt under året. De där händelserna som jag kommer att bära med mig som varma minnen och som gör att 2015 trots alla svårigheter faktiskt varit ett riktigt bra år. Det är så lätt att fokusera på det negativa och låta det överskugga allt annat. Istället väljer jag att fokusera på det positiva. 2015 har således inte varit ett enkelt år men det har varit ett år med helt fantastiska händelser!

Saltkällan

En föresats jag haft under året har varit att göra mer utflykter och komma ut i naturen mer. Detta har lett till att nya platser har upptäckts och gamla platser återupptäckts

Under året som gått har jag genomfört och avslutat ett antal projekt. Sådana där grejer som blivit liggande och blivit till ett dåligt samvete. De där kuddarna på bilden ovan låg så länge i mitt arbetsrum att jag till slut nästan inte ville gå in där. Så en dag tog jag tag i projektet och blev attans nöjd. Så nöjd att det blivit än fler trots att jag efter den första kudden svor att aldrig mer komma på något så dumt som att sy kuddar!

Solnedgång i Zadar i Kroatien

2015 har varit de fantastiska solnedgångarnas år. Aldrig förr har jag sett så vackra solnedgångar runt om i världen. Tror nästan att det i sig förtjänar ett alldeles eget inlägg. Just det här att ta sig tiden att se solen gå ner är nog viktigare än vad jag tidigare har förstått.

Under våren utökades familjen med huden Ebba.

Min basgrupp samt Carina Persson som är rektor för Bommersviksakademien

Jag hade under året förmånen att gå den fantastiska ledarskapsutbildningen Bommersviksakademien. Det var en otrolig upplevelse på många plan. Dels för att jag utvecklades som både politiker och ledare och fick med mig verktyg för att kunna fortsätta växa i mina roller. Utbildningen var verkligen otroligt bra men det starkaste jag bär med mig från den är de människor jag träffade under utbildningens gång. Starka, ambitiösa och inspirerande människor. Några av dem har dessutom kommit att bli riktigt nära vänner, sådana som en kan både skratta och gråta tillsammans med och dela sitt liv med. Vänner som kommer att finnas där oavsett vilka stormar som blåser i livet.

Det har varit ett år med mycket politik. Det politiska är sällan enkelt men ofta roligt. Något som var fantastiskt roligt var att åka på Socialdemokraternas partikongress och kongressfest. Otroligt inspirerande att under några dagar få lyssna på människor som drivs av viljan att förändra världen.

Midsommarfirande på Kaserna

Kalas och roliga utflykter har präglat mycket av året. Det finns alltid en bra anledning att ställa till med kalas och en utflykt gör den mest tråkiga dag lite mer spännande. Det handlar bara om att ställa om från negativt till positivt!

Sophie och Regina. Mina närmaste vänner och två av de viktigaste människorna i mitt liv

En av de starkaste insikterna under året är vänskapens betydelse. Att vara vänner när allting är lätt och roligt är inte så svårt. När livet däremot är allt annat än enkelt sätts vänskapen på prov. Att kunna finnas där för varandra genom åren och dela sorg och glädje är onekligen något att värdesätta och vara tacksam över!

Växthuset sett från rosenträdgården

 Min trädgård har kommit att bli ett av mina riktigt stora intressen. Att se hur den varje år vaknar till liv och hur mitt arbete bokstavligen blomstrar är en härlig känsla. Märkligt nog är det i trädgården svårt att ens se motgångarna som något negativt. Mina odlingar blev inte som jag tänkt mig i år. Istället för att ta detta som något negativt ser jag det som en lärdom. Nu vet jag till nästa säsong vad jag skall kunna göra annorlunda för att få ett bättre resultat. Trädgårdsinsikter borde onekligen vara något att ta med sig i övriga livet.

Bilder från Livåleva och utmaningen Four Fit Challenge

Under en vecka i höstas antog Regina och jag utmaningen att under en vecka bara använda fyra plagg. Detta som ett sätt att sätta fokus på ohållbar konsumtion och väcka diskussion kring medveten konsumtion och hur kläder tillverkas. Det var onekligen en utmanande vecka men också mycket lärorikt. Min konsumtion har förändrats genom dessa insikter och även min medvetenhet kring vilket betydelse våra livsval har inte bara för miljön utan också för sådan som arbetsvillkor och livsförutsättningar.

En dag i höstas klev jag upp på ett berg och blickade ner över Gamlestaden i Göteborg. Syftet med att befinna mig där var att ta en omslagsbild till boken Berättelser från Gamlestaden. Boken har skrivits av Aldir Kulturkooperativ och ges ut av Rio Natur och kulturkooperativ. För två dagar sedan levererades boken från tryckeriet och snart kommer den att finnas till försäljning. Det känns verkligen helt fantastiskt att ha fått vara med om processen att skriva en bok och att den nu blivit utgiven.

Fast det som trots allt har varit störst under året som gått var den resa jag gjorde till Kapstaden i November. Det var verkligen helt fantastiskt att se landskapet kring Kapstaden. Andlöst vackert och förtrollande. Egentligen skulle jag velat stanna i flera månader för att verkligen ha tiden att se och uppleva allt det vackra som där fanns att se.

På besök i en skola i kåkstaden Khayelitsha. En kåkstad där mer än en miljon människor bor!

Trots det vackra vyerna är det dock inte det som är mitt starkaste intryck från Kapstaden. Utbildningen YGAP som arrangeras av ABF var intensiv och mycket lärorik. Vi hade ett digert seminarieprogram med otroligt bra föreläsningar och fick möta intressanta och inspirerande människor. Kapstaden är en stad med stor fattigdom, där människor lever i misär. Att ha sett detta på nära håll var svårt. Trots det ser jag den upplevelsen som positiv. Att ha fått se hur svårt livet kan vara sätter press på mig att fortsatt arbeta för att skapa förändring. Att fortsätta att arbeta politiskt och helt enkelt fortsätta vilja förändra världen

Utsikt från Taffelberget

När jag tänker tillbaka på upplevelserna i Kapstaden tänker jag att de vackra vyerna gjorde det lättare att möta det svåra. Att det fanns någonstans där en kunde låta tankarna vila och bara vara.

Sen var det ju också alla de där fantastiska människorna som jag delar upplevelsen i Kapstaden med. Vet att jag redan använt ord som inspirerande och ambitiösa men det är bra ord och beskriver även den här gruppen människor. Folkbildare från Sverige, Norge, Finland och Sydafrika som gör ett otroligt arbete och genom det faktiskt gör världen lite bättre!

Maggy, hon som blivit min syster och varit en del av mitt liv i tio år

Efter Kapstaden fortsatte jag min resa till Namibia och till Swakopmund. Under en dryg vecka bodde jag hemma hos Maggy och hennes familj i kåkstaden Mondesa. En stark upplevelse och även den något som kommer att följa mig i mitt politiska engagemang.

Stranden i Swakopmund

I Swakopmund möter havet öknen och få vyer är vackrare. Jag förälskade mig i ökenlandskapet vilket förvånade mig. Trodde inte jag skulle tycka om ett landskap som helt saknar grönska.

Kan en känna träningskärlek? Träningsglädje finns ju så varför inte kärlek. Träningen har blivit till en av de mest positiva sakerna i mitt liv under åren som gått och särskilt i år. Genom löpning och styrketräning är det möjligt att pausa tankarna en stund och helt enkelt bara låta kroppen jobba. De där tankarna har ofta alldeles för mycket utrymme. Samtidigt har jag insett hur fantastiskt roligt det är med träning. Den där känslan när en lyckas springa lite fortare eller lyfter lite tyngre. När jag lär mig en ny övning som blir till en favorit då känner jag lycka rakt igenom.

Mitt vintagejag! Det här har dessutom varit ett år med ovanligt många fina vintagefynd

Så när året är summerat är det lätt att konstatera att 2015 har varit ett år med många alldeles fantastiska och underbara händelser. Jag har mött människor som inspirerar och engagerar mig. Har fått möjligheten att se nya platser och uppleva sådant som jag alltid kommer att bära med mig. Det svåra finns där givetvis också och har varit en stor del av året som gått men den delen väljer jag att lägga till handlingarna och blickar med tillförsikt fram mot 2016 som jag tror kommer bli ett synnerligen spännande år i livet.

Förra söndagen

Det är fortfarande ljust ute och så pass varmt att jag kan ha fönstret öppet och höra fåglarna utanför. Den varmare temperaturen gör att förra söndagen inte känns så avlägsen trots att avståndet mellan Hult och Zadar är långt.

Förra söndagen drack vi elvakaffe med utsikt över Adriatiska havet. Parken intill var fylld av söndagslediga människor och hela tiden hördes någon av Zadars alla kyrkklockor. Det kändes så märkligt att faktiskt vara där på den där platsen som vi i flera veckor hade drömt om.

Vi hittade en park i staden och njöt av all blomsterprakt som fanns där. Så härligt att få provsmaka lite även på den senare delen av våren. Tulpaner är verkligen vackra och nu längtar jag efter att de skall blomma även i Hult.

När kvällen kom promenerade vi längs kajen och såg den mest spektakulära solnedgång. Även efter att solen gått ner var himlen fylld av vackra färger och oändligt vacker. Vi dröjde oss kvar tills dess det blivit mörkt innan vi fortsatte vår promenad. Det finns något särskilt med att ta sig tiden att betrakta solnedgången. Undrar om en skulle tröttna på solnedgången om en hade tillgång till denna fantastiska vy varje dag? Jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Kanske är det snarare så att den skulle bli till dagens tid för eftertanke och kontemplation. Sedan förra söndagen har jag hunnit spendera några härliga dagar i Zadar, varit hemma och arbetat med trädgården och dessutom tillbringat hela helgen på Viskadalens folkhögskola. Nu är jag helt fylld av alla intryck från den senaste veckan och skulle egentligen behöva några dagars ledighet för att kunna sortera tankar.