Vinterns bästa

Det bästa med vintern är att jag får anledning att använda mina fina lovikavantar. Utan tvekan är dessa vantar de allra bästa om vintern för att slippa frysa om händerna.

Det som gör mig särskilt förtjust i dem är att jag faktiskt har stickat dem alldeles själv. Det är förvisso tjugo år sedan och det tog mig en hel syslöjdstermin när jag gick i åttan. Jag svor över dem många, många gånger innan jag äntligen var klar men det var onekligen värt arbetet. Med tanke på allt arbete som krävdes för att göra dem är jag också mycket rädd om dem. Andra vantar har jag en märklig förmåga att slarva bort men dessa har jag alltid koll på.

Trots att jag använt dem i tjugo år är de fortfarande lika fina och varma. Det lönar sig således med arbete när resultatet håller så pass länge!

Tiden den går

Det är på barnen man ser att tiden går. Eftersom vi planerar vår bröllopsfest till hösten satt jag igår och tittade på bilderna från vårt bröllop. Tio år har förändrat oss men det är allra mest på barnen det syns. Tänk Anna som idag är 18 år och snart skall ta studenten är så liten på kortet. Det finns många bilder från vårt bröllop men just den här är en av mina favoriter. Rent fotografiskt finns det bättre bilder men den här har lyckats fånga oss när all nervositet har släppt och vi äntligen kunde slappna av. Det frestar på att ha kalas som innehåller ett hemligt bröllop hur roligt det än var. Det är en sådan där dag som är både en av de allra bästa dagarna i livet men också en av de allra värsta. Att gifta sig med den man älskar och vill dela sitt liv med är något helt fantastiskt och alldeles underbart. Att få allt att klaffa på ett bröllop som ingen vet om att det just är ett bröllop var lite av en utmaning och mycket tålamodsprövande. Så här i efterhand när man tänker tillbaka skulle jag dock inte vilja vara utan alla nerver och stress eftersom det är stort att gifta sig och då vore det konstigt att inte bli lite nervös.

Fröbytarkväll

Tänk ikväll har jag varit på en fröbytarkväll. Trots att jag lyckades ställa ifrån mig mina egna fröer i farstun när jag skulle åka så fick även jag med mig ett gäng fröer hem! De flesta andra på träffen var till skillnad från mig riktiga odlingsveteraner som hade ordentlig koll på sina fröer och noga samlade från år till år. Känner mig faktiskt lite stolt över att ha några fröer sparade från förra året. Jag lyckades ju få mina att mögla men tack vare den milda hösten så hann jag ta en ny omgång fröer innan det var allt för sent. Kul initiativ det här att byta fröer med varandra tycker jag. Nästa gång vi ses blir det för att byta plantor istället. Undrar om jag skall föreslå att vara i Hult den gången så jag är säker på att ha mina plantor med mig!

Fick med mig lite blandade fröer i egengjorda små kuvert. Min kalender som jag verkligen älskar för att den är praktisk och rymmer hela familjens tider riktar sig egentligen till hemmafruar. Alltså innehåller den allt möjligt smått och gott. Även små inköpslistor som visade sig vara alldeles utmärkta att tillverka kuvert av.

Vinterljus och svart kappa

Fler än jag som längtar efter ljuset? Kom på igår eftermiddag att det skulle vara trevligt med en bild på min nya kappa. Det var fortfarande ljust ute så dottern och jag gav oss ut för att hitta en lämplig bakgrund att fotografera mot. Det har sina fördelar att bo på en vacker plats på jorden eftersom här på grund av det finns gott om lämpliga miljöer att fotografera i.

Även om vi bara var ute i några minuter så hann det under den tiden bli så pass mörkt att de flesta av bilderna bara blev sudd eftersom jag helst inte vill använda blixten.

Den nya kappan är en kort enkel svart kappa som är lite lätt klockad. Skulle jag klaga på något så är det kanske just det att den är lite kort. Jag föredrar egentligen lite längre kappor så jag slipper frysa om benen. Fast jag gillar det här med kretslopp för kläder än mer så jag är riktigt nöjd och glad. I vår bekantskapskrets har vi tagit för vana att skicka runt sakerna mellan oss när någon har rensat ur sin garderob. Det innebär att vi ofta slipper köpa nytt vilket onekligen är riktigt bra. Det som inte har passat till oss skickar jag vidare till nästa familj och då kompletterat med sådant som rensats ut hos oss. Det som till slut inte passade någon skickas vidare till second hand och blir på så vis till glädje och nytta även då.

Ännu en skön söndag

Söndagen har kommit att bli min favoritdag i veckan. Våra söndagar börjar alltid likadant med tidig morgon och färd till gymmet. Känns härligt att börja dagen med att springa eller att ro. Det är förvisso inte alltid jag känner mig pigg och motiverad om morgonen men efter en stund går det som inte att låta bli att bli glad av att få röra på sig. Känns bra att jag börjar komma tillbaka efter vinterns sjukdomar och nu känns det som att jag orkar att springa igen vilket är otroligt skönt. Förutom träning har vi dessutom hunnit med lite fika med goda vänner, röja här hemma och förbereda för veckan som komma skall.

Från en vän som just i denna stund flyttar från Sverige till ett annat land fick jag ta över en vinterkappa. Den var egentligen tänkt till dottern men visade sig passa perfekt till mig. Jag hittade mig en grå ullkappa på loppis i höstas och har varit mycket nöjd med den. Däremot har jag saknat att ha en svart kappa till kalas. Den grå känns mer vardag och en svart mer elegant. Onekligen världsliga problem men likväl roligt att nu också ha en kappa till kalas. Har ägnat en stund denna dag åt ännu ett världsligt problem, nämligen hur jag skall klippa mig. Man är tämligen begränsad vad gäller klippning när man sparar ut till långt hår. Sedan jag började spara ut håret i somras har jag upptäckt något mycket märkligt. Håret som växer ut är nämligen lockigt! I hela mitt liv har jag haft alldeles spikrakt hår och nu plötsligt växer det ut i lockar. Som barn önskade jag mig lockigt hår så kanske det är en önskan som slagit in, det har bara tagit lite tid!

Vägra vintage!

Det var en riktigt trevlig dag i Hult igår även om en stor del av dagen tillbringades i bilen. På eftermiddagen lämnades maken av i Munkedal för att kunna göra de sista förberedelserna inför kvällens spelning. Själv begav jag mig hemåt och tog tag i lite av alla måsten som blivit liggande. Efter en riktigt lugn fredag kändes det riktigt roligt, det räckte alltså att vara ledig en stund för att få lite ny energi. Så framåt kvällen var det dags även för mig att göra mig i ordning och åka och lyssna på Åke och Raimo när de skulle spela. Klev in i min klädkammaren och tittade på mina kläder och drabbades av den märkliga känslan att jag var helt trött på både vintage och retro. Detta innebar givetvis att det blev smått problematiskt att hitta kläder för kvällen då merparten av mina kläder är just vintage eller retro. Efter mycket letade och klurande hittade jag till slut ett par byxor och en tröja som kändes bra. Håret plattades istället för att lockas och sättas upp med hårnålar. Det blev en tuffare outfit än den klassiskt eleganta stil jag annars brukar ha och det kändes riktigt uppfriskande. Skulle dock känslan av att inte vilja ha vintage och retro stanna kvar då står jag inför lite större problem eftersom det skulle innebära att jag behöver en helt ny garderob. Fast kanske krävs det även där bara lite vilja för att den rätta känslan åter skall infinna sig.

Vad gäller spelningen så måste jag säga att jag blir så stolt över både Raimo och Åke. Dels är de riktigt duktiga både på att sjunga och spela. Förvisso en högst subjektiv uppfattning med tanke på att jag råkar vara gift med den ena musikanten. Fast vad jag hört från andra som var där så uppskattade även de musiken. Fast musiken var inte det som imponerade mest utan istället hur de hanterade situationen när ena surfplattan inte fungerade och det var i den som alla låtarna fanns. Då bara löste de situationen och jag tror inte ens att publiken märkte att det var något strul. Dessutom sitter många av låtarna så pass bra numera att varken text eller ackord behövs för att de skall kunna spela.

Sophie och jag på Café Corner

Ord och bild

Ord brukar inte vara någonting som jag har problem med men de senaste veckorna har det varit så. Det är märkligt trögt att skriva både här på bloggen och de artiklar jag skrivet för Livåleva. Allt tycks ta dubbelt så lång tid och det är svårt att alls veta vad jag skall skriva om. Livet rullar förvisso på i en hög hastighet för närvarande och sådant tenderar att ta död på kreativiteten. Å andra sidan håller jag ett högt tempo jämt så det är egentligen inte någon större skillnad. Läser dock att det är många bloggare som upplever samma sak just nu och jag tänker att kanske är det årstiden som gör det svårt att skriva. Det är fortsatt mörkt och kallt och även om våren är helt nära är det alltid svårt att förutse när den verkligen kommer. Förra våren tog ju onekligen tid på sig innan den väl bestämde sig för att anlända. Ljuset är mer tillförlitligt, det blir lite ljusare för varje dag oavsett om det råder bister vinterkyla eller ljumma vårvindar.

Frågan om hur man skall hantera skrivkramp återstår dock. Det är nämligen inte helt praktiskt att inte kunna skriva när man driver en tidning. Ofta när jag saknar inspiration till bloggen brukar jag ta fram min kamera och ägna mig åt att fotografera och helt släppa tanken på skrivandet. När jag sedan går igenom bilderna och redigerar då brukar texten bara komma. En bild har ju alltid minst en berättelse som kan berättas.

När jag började blogga för dryga tre år sedan var det texten som stod i fokus för mig. Bilderna var en bisak, något som var trevligt att ha med men kanske inte helt nödvändigt. Idag ser jag bilderna och texten som två delar av en helhet och där båda behövs för att skapa något. Det innebär också att jag idag fotograferar oändligt mycket mer än tidigare, att jag lärt mig otroligt mycket och samtidigt förstår hur mycket jag skulle behöva lära mig för att bli ännu bättre. Jag har också förmånen att ha tålmodiga vänner som villigt låter mig använda dem som fotomodeller. När jag går tillbaka i mitt bildarkiv märker jag också att det inte bara är jag som blivit bättre på att fotografera utan också att de har lärt sig precis hur man skall göra för att bli bra på bild. Fast de bästa bilderna är inte alltid de perfekta bilderna. Många bilder kan vara alldeles suddiga och fel i sina proportioner och ändå vara alldeles underbara eftersom man lyckats fånga ett särskilt ögonblick på bild.

Magdalena är en av mina tålmodiga fotomodeller