Att vara en lantis

För en tid sedan läste jag en artikel som radade upp ett antal punkter som bevisade om du var en lantis. En av punkterna handlade om att om du missar bussen är det bara att gå de tre kilometerna hem från busshållplatsen eftersom det inte kommer någon mer buss den dagen. Riktigt så illa är det inte i Hult, i alla fall inte på vardagarna, men det är en viktig fråga att prata om. Livet på landet var onekligen en utmaning innan jag hade körkort och min egen bil. En annan av punkterna handlade om att när du bor på landet ser du inte till din närmsta granne men du kallar alla inom de närmsta kilometerna för granne. Det där är verkligen sant och även en av anledningarna till att jag valt att bo som jag gör. Jag tycker att det är skönt att min trädgård inte gränsar direkt till en annan tomt.

Min trädgård är ett av mina stora intressen. Något som jag delar med många både i stad och på landet!

Resterande punkter upplever jag däremot som bekymmersamma. De handlade om hur den som bor på landet alltid går klädd i bekväma kläder och att det spelar ingen roll om det är jord eller olja på dem ens om du åker in till affären. Det handlade om att den som bor på landet alltid har på sig foppatofflor vart den än åker och vad den än gör. Här blir det problematiskt eftersom att det nu handlar om att beskriva människor och att ge dem egenskaper. När jag är hemma och arbetar i trädgården i Hult har jag på mig kläder som är anpassade efter trädgårdsarbete. Så skulle det även vara om jag haft min trädgård mitt i ett samhälle. Det betyder däremot inte att jag inte är intresserad av kläder och inte skulle bry mig om hur jag ser ut. Det är ju inte bara en enda typ av människor som bor på landet och de så kallade lantisarna ser inte ut på ett och samma sätt. Det enda vi egentligen har gemensamt är att vi just har valt att bo på landet. Precis som i en stad finns det de som i likhet med mig älskar kläder och inte riktigt har koll på hur många skor en egentligen äger. Sen finns det både de i staden och på landet som inte alls är brydda och kan åka direkt från att mecka med bilen till att handla.

Några av alla de skor som ryms i min klädkammare

Själva ordet lantis har en negativ klang och om den som bor på landet då beskrivs som någon som inte ens kan klä sig ordentligt blir det inte bättre. För egen del är jag den typen av lantis som älskar att greja i min trädgård, har en förkärlek för höga klackar och vintagekläder. För mig var det ett absolut måste att ha ett hus tillräckligt stort för att rymma ett bibliotek och ett rejält kök. Någon av mina grannar är den typen av lantis att hen gillar att mecka med sina bilar, bygger gärna egna om möjlighet finns. Hen tycker också om att grilla på altanen runt huset. Den där altanen hörde till ett måste för hen när huset byggdes om. En annan av mina grannar har under många år sålt kläder och har ett stort intresse för mode, en annan har doktorerat, någon är bonde, någon lärare och en annan är konstnär. En brokig skara människor således vars gemensamma nämnare är just det där att vi har valt att bo på landet.

Den här sortens lantis är vegetarian med en förkärlek för paprika

Jag har valt att bo på landet, att vara en lantis men det gör mig inte dum. Det gör inte heller att jag måste vara på ett särskilt sätt. Enda skillnaden mot att bo i staden är att vi har lite mer yta här på landet, lite färre folk och sämre kollektivtrafik. I övrigt är livet precis som det är överallt annars. Här finns gott om alldeles fantastiska människor samtidigt som det finns en del som är fantastiskt korkade. Det finns människor som lever sina liv och kommer att fortsätta att leva sina liv oavsett fördomar kring hur en lantis är.

Att bryta en vana är inte lätt!

Veckoslutet tillbringades i London vilket var mycket trevligt. Har bara besökt staden i några timmar tidigare och har länge velat åka tillbaka. En av punkterna på listan över saker att göra i London var att shoppa. Alltså inte till mig, jag handlar ju inte nytillverkade kläder längre. Istället var det resterande familjens garderober som skulle fyllas på. Barnen växer och hos dem till skillnad från hos mig finns ett verkligt behov av nya kläder. Förvisso skulle även de kunna shoppa allt på loppis, men eftersom tjejerna är så pass stora är det deras eget val att göra. Jag är glad att hittills ha kunnat inspirera dem att tycka om loppisshopping. Däremot är de inte beredda att bara handla sina kläder på loppis. 

Nu hade tjejerna beställt kläder från London. Det vill säga kläder som inte alla andra har. Det är ju inte helt enkelt att vara unik när alla handlar sina kläder från samma kedjor. Beställningarna var tydliga och då är det bara att se till att handla och göra tjejerna nöjda. Alltså tillbringades några timmar i affärer för att hitta det barnen ville ha. Helt plötsligt såg jag så mycket fint som skulle passa in i min garderob, som den där blekrosa klänningen i femtiotalsstil eller den där svarta långkoftan som var en sådan som jag letat efter långe. Jag är svag för kjolar och anser bestämt att en garderob behöver många och då särskilt pennkjolar som är en en favoritmodell. Märkligt hur det skall vara så svårt att låta bli att handla. Det låter i praktiken enkelt men jag inser nog kanske först nu vilken utpräglad konsument jag har blivit. En sådan som ser något, får ett ha-begär och genast måste tillgodose denna önskan. Att handla har blivit en vana, ett mönster i vardagen som jag har skrivit om tidigare. Vanor, vilka de än är kan ofta vara svåra att bryta. När det gäller träning är det ju positivt att när det blivit en vana att träna då fortsätter en av bara farten. Hör det däremot till vanor eller olater som en inte är så nöjd med då är det lite värre att det är svårt att bryta dem.

Alltså tittade jag på kläder i London, suktade efter dem och irriterade mig över att inte kunna köpa dem. Tänkte åter en stund att det här köpstoppet är ju bara något jag hittat på. Fast jag vet ju att stoppet är allt annat än fånigt, det är inte bara viktigt utan också nödvändigt. Förvånas dock återigen över hur attans svårt det skulle visa sig vara.

En av mina riktigt fina vintageklänningar. Dessutom i en färg att bli glad av!

Kattliv

Att dela sitt liv med en katt eller fler är att acceptera att jag inte längre är den som styr i mitt hem. Ett hem som rymmer en katt är alltid kattens hem i första hand och ditt i andra hand. Hur en än försöker är det helt omöjligt att bestämma över en katt. De är egensinniga och självständiga varelser som konstaterar att deras mening med livet är att ha det gott och att bli klappade. Om en accepterar att katten är hemmets härskare då väntar en fin tillvaro.

Selmer

Katten Selmer har jag delat nästan 17 år tillsammans med och det är omöjligt att tänka mig tillvaron utan honom. Han är katternas katt och den som bestämmer i huset i Hult. Det senaste året har han blivit lite mer av en bekväm gubbe och ligger helst och sover på sin kudde på soffan i vardagsrummet. Nåde den som flyttar på Selmers kudde, då står han och jamar tills dess kudden är på sin rätta plats igen. Han är allt mer noga med att tala om när han inte är nöjd med tillvaron. Som när jag inte är snabb nog att öppna ytterdörren för honom. Resterande katter använder kattluckan, men inte Selmer. Han har sina egenheter Selmer men han är också den som känner av när jag inte mår bra. Som ligger och sover på min mage när jag är sjuk och som gärna inspekterar mitt arbete när jag sitter vid datorn. Vi känner varandra utan och innan Selmer och jag och står ut med varandras egenheter.

Nemi

Nemi är den yngsta av katterna i Hult. Jag ser henne fortfarande som min lilla kattunge men konstaterar att hon blir åtta år i år. Hennes mamma Saga var även hon en av katterna här i Hult. Liten och försynt men mycket saknad när hon lämnade oss. Nemi tillbringar helst sina dagar på elementet i vardagsrummet eller i fåtöljen på mitt rum. Hennes superkraft är att riva sönder papper och förvandla det till mycket små bitar. Ursäkten att hunden åt upp ens läxa kanske inte brukar vara sann. När det gäller ursäkten att katten strimlat läxan så har den ursäkten dessvärre varit sann.

Mirakelkatten Elvis

Miraklet i Hult heter Elvis! Han är svårt sjuk och borde enligt veterinären inte vara vid liv och definitivt inte må bra. Det har gått många år sedan vi fick besked att han troligen inte skulle överleva mer än några veckor till. Fast mirakelkatten överlevde och lever fortfarande och jag är tacksam över varje dag som han finns kvar. Elvis är min ständige följeslagare här hemma i Hult. Han följer med mig på promenader med hundarna, när jag arbetar i trädgården eller när jag lagar mat. Så länge som han får vara med är han till freds med livet. De kvällar jag är på möten sitter han på farstutrappen och väntar tills dess jag kommer.

Så om en accepterar kattens villkor ger den dig i gengäld villkorslös kärlek. En katt är en livskamrat och lojal på sitt eget lilla vis.

Vegomat

Det finns gott om fördomar när det gäller vegetarisk matlagning. De allra flesta av dem handlar som jag ser det om okunskap. För mig är det märkligt hur vegetarisk mat kan vara en ständig källa till diskussion och till djupa suckar från värden som just har bjudit in en på middag. Samtidigt som det är sagt upplever jag också att det har hänt något alldeles fantastiskt de senaste åren. Allt fler människor väljer att äta mer vegetariskt och det vegetariska utbudet på både restauranger och affärer blir allt bättre. Det har onekligen hänt något sedan jag gick på högstadiet och som vegetariskt alternativ blev serverad broccoligratäng varje dag i tre år. Helt ärligt har jag fortfarande lite svårt för att äta broccoli tjugo år senare.

Många av mina vänner som börjat laga vegetariskt på senare tid menar att ett hinder för dem har varit att de upplevt vegomat som tråkig och krånglig. För egen del vet jag ju inte något annat sätt att laga mat. Merparten av maten som äts här hemma i huset i Hult är vegetarisk och det är även så jag har lärt mig att laga mat. För mig är alltså den krångliga maten den som innehåller kött. Den maten har jag inte riktigt lärt mig att bemästra. Förvisso lagar jag det ibland till resten av familjen men det är verkligen svårt att laga mat som jag inte kan smaka på. För den som vill laga mer vegetarisk mat kan jag tipsa om en av mina favoritkokböcker Mera Vego Den är en riktigt bra grund för vegetarisk matlagning oavsett om en är en van vegetarian eller bara vill ha fler alternativ i vardagen.

Om sommaren är det i min mening särskilt fint att äta vegetariskt eftersom jag då kan hämta en stor el av råvarorna från den egna odlingen. Riktigt fint att själv kunna odla sin egen middag och känna sig lite självförsörjande. Förvisso bara en kort tid om året, men den tiden om året är alldeles ljuvlig. Några mina bästa recept har jag kommit på när jag funderat över vad jag kunde laga av det jag precis skördat. Även om det inte är skördetid just nu kan jag ändå tipsa om dessa recept till dagens middag.

Lizas linssoppa 

Squashplättar med fetaost

Spagettipumpa med spenat, tomat och rostade hasselnötter

Pasta med tofu och squash

Rotfruktsbiffar

Vintageväskor

En ständigt återkommande fråga som jag får är: hur många väskor kan du egentligen behöva? Inte en helt enkel fråga att svara på om jag skall vara helt ärlig. Egentligen skulle svaret mycket väl kunna vara en enda väska, men visst skulle det vara ett synnerligen tråkigt svar!

Den allra första av mina vintageväskor som jag köpte när jag var tre eller fyra år.

Jag har tidigare konstaterat att en behöver flera typer av aftonväskor för att vara rustad för alla sorters galej. Även i vardagen är jag av den bestämda uppfattningen att en behöver många sorters väskor. Dels för att väskorna gör mig på gott humör men också för att de fyller olika funktioner.

En av mina mest praktiska väskor

I vardagen behövs en väska som är praktisk och rymmer allt en måste ha med sig. Vad detta allt är varierar givetvis från person till person, men kanske också från dag till dag. Alla dagar är ju inte lika även om de råkar vara vardagar. Min favorit i vardagen är min fina skolportfölj som är både praktisk och fin. Lagom stor att rymma det jag behöver ha med mig en arbetsdag men inte så stor att den känns klumpig att ha med sig.

Ett av mina bästa loppisfynd som bara kostade mig tolv kronor!

Det är lätt att tro att en väska med många fack är mest praktisk, men jag skulle inte hålla med. Risken att en får ägna tid åt att titta igenom fack efter fack i jakten på det en ska ha. Jag tycker istället om väskor med få fack eftersom det då är enklare att överblicka väskans innehåll.

Det går liksom inte att motstå en fin aftonväska

En aftonväska har inte samma krav som en vardagsväska. Den används ju betydligt mer sällan och det är sällan en behöver ha med sig lika mycket saker på fest som i vardagen.

Riktigt fin väska men helt opraktisk!

Sen finns det de där väskorna som inte är ett dugg praktiska. Som inte alls rymmer vad jag behöver ha med mig, men som ännu inte går att motstå. Ibland får helt enkelt skönhet gå före funktion!

Praktisk förvaring

Några av mina väskor har fått andra användningsområden än att användas som väskor. Det gäller främst mina resväskor men även några av mina handväskor. De har numera sina givna platser i mitt arbetsrum och fungerar som vacker förvaring. Onekligen betydligt vackrare att ha väskor som förvaring än tråkiga lådor.

Allt ljuvligt som väntar

Februari kommer alltid med ett löfte om våren. Även om det skulle vara så att Hult är inbäddat i snö och det råder minusgrader så kommer februari med en förändring. Det börjar åter bli ljust och med det finns den första tanken om att våren är på väg hur kallt det än skulle vara. Den där första känslan av vår känns nästan nödvändig för att klara av februarikylan.

Förra veckan såg jag för första gången i år hur det tittade upp något grönt i min trädgård. Jag blir nästan fånigt lycklig över att det åter grönskar i min trädgård. Förvisso mycket, mycket blygsamt men ett definitivt tecken på att våren kommer åter även i år.

För när det är kallt och mörkt är det nästan omöjligt att tro att världen åter skall bli varm och grönskande grön. Att solen åter skall värma och att vinden skall vara ljum och träden skifta i skir grönska. Den där känslan är svår att slå, känslan när en för första gången lägger märke till den gröna skiftningen i träden.

Jag längtar så efter min trädgård, min alldeles ljuva trädgård och oas i livet. Det känns som att min själ krymper när jag inte har möjlighet att på samma sätt vistas i min trädgård. Hur tung till sinnes jag än kan vara blir jag lättare i tanken av att gräva i mina odlingslådor eller att rensa ogräs. Jag har noga inspekterat mina odlingslådor och planerat hur jag ska plantera i år. Nu väntar jag bara på att det skall bli vår och med det dags att börja arbetet.

Längtar också tills dess min gräsmatta översållas av vitsippor. För varje år har de blivit fler i antalet och det skall bli spännande att se hur detta året blir. Första våren i Hult var det bara någon enstaka vitsippa och sedan dess har de blivit hundratals. Så länge som vitsipporna blommar är det förbjudet att klippa gräset här i Hult. Tiden de blommar är ju så kort och då vill jag hellre njuta av vitsippornas skönhet än av en prydligt klippt gräsmatta.

Tänk så mycket ljuvligt som väntar! Allt det vackra ligger framför oss som ett oskrivet blad och ett löfte om vackra dagar. Dagar då himlen är blå och bäst betraktas liggandes i ett av av vitsippor. Dagar då allt känns möjligt bara för att solen skiner och världen är grön.

Tristess är en anledning

Sedan jag tog beslutet om att sluta köpa nytillverkade kläder har jag funderat mycket över mina konsumtionsvanor. Jag vet med mig att jag under det senaste året har köpt med kläder än vad jag brukar göra annars. Jag har också i större utsträckning ätit mat ute och har nästan helt slutat baka bröd. Vad gäller brödet har det mest berott på köksrenoveringen men inte bara. När livet snurrar på lite snabbare än vanligt då är det lätt att börja ta genvägar och att välja det enkla. Att börja köpa bröd istället för att baka själv. Det trots att det hembakta brödet är betydligt godare och dessutom inte tar särskilt lång tid att göra. I den snabba tillvaron har jag blivit allt mer otålig och dålig på att vänta. Normalt sett brukar jag tycka om en timmes väntan när jag byter tåg. Det innebär ju att jag har en hel timme då jag i lugn och ro kan dricka kaffe och läsa en bok. Det senaste året har jag inte haft tålamod att sitta och vänta. Alltid denna väntan och alldeles för ofta har det känts som. Att vänta har helt enkelt känts tråkigt och jag har valt att istället sysselsätta mig med att gå i affärer.

Älskade favoriter som funnit i min garderob länge

Svårare än så behöver det helt enkelt inte vara att ändra sitt eget konsumtionsmönster. Hade det varit engångsföreteelse hade det inte varit något större bekymmer, men nu handlar det om ett mönster över tid. Det är väl inte så farligt kan en då tänka. Givetvis skulle det inte vara det om det inte vore för att de flesta av oss konsumerar betydligt mer än vad vi faktiskt behöver. Jag brukar se mig själv som en medveten konsument med de rätta perspektiven. Jag väljer att handla klokt och etiskt och väljer att tillverka själv om jag kan. Efter en tid började jag dock göra fler och fler undantag från mina principer. Köpte kläder som inte alls var etiskt tillverkade och som jag egentligen inte behövde. Så här i efterhand är jag förvånad över hur lätt det var att gå från medveten konsument till slöshoppare.

Tvätt som fått torka i solen luktar sommar

Nu har jag ställt om och det känns verkligen skönt. Samtidigt är det en viktig kunskap att se hur enkelt det var att ändra min egen konsumtion. Att det var något så litet som tristess och lite för högt tempo som fick mig att hoppa över mina egna principer. Ibland har jag tidigare ställt mig frågan hur andra kunnat vara så obekymrade kring vad de köpt och inte alls kunnat förstå. Nu inser jag att det är tämligen enkelt att helt enkelt bara låta bli att bry sig.