Projektplanering

Även om taket inte är färdigt ännu så har jag gått vidare till nästa projekt. Eller rättare sagt till planeringen av nästa projekt. Idag delar småtrollen rum men det blir allt tydligare att de behöver egna rum. Nu när vi ändå har hållit på och grejat med taket har vi dessutom sett till att få bytt ut fönstret i deras rum till två fönster. Flickornas stora rum ska delas av till två lite mindre rum och även om ytan per barn blir blygsam tror jag ändå att den kommer att vara uppskattad. Dessutom har de ju hela lekrummet att vara i. Att planera renovering av barnrum är dock inte helt enkelt av flera faktorer. Å ena sidan skall det vara slitstarkt och lekvänligt och å andra sidan hålla över tid. Det vore ju trevligt om vi slipper renovera barnens rum de kommande 4-5 åren. Just där ligger utmaningen eftersom flickorna idag är 7 och 9 år och då skall rum skapas som passar även när de är 11 och 13 år. När jag var 6 år flyttade min familj till ett nybyggt radhus. jag valde tapeterna själv och älskade mina rosablommiga tapeter och tyckte att de var helt fantastiska. När jag var 11 år avskydde jag tapeterna och önskade mig istället något annat. Det skall bli spännande att se vart det här landar och dessutom se om vi klarar tidsplanen.

Ungefär så här kommer barnens nya rum att bli i storlek. Bild från Hemnet

Med en enkel tulipan eller vad man nu väljer...

Fördelen med en egen trädgård är att det alltid finns vackra blommor att tillgå när man ska gå på kalas. Jag har lite svårt för buketter gjorda av snittblommor. Buketter med snittblommor blir så perfekta, de blir lite för tjusiga och även om det kan vara fint så är det inte riktigt min grej. Att göra en bukett av de blommor som finns i trädgården blir både mer kreativt och personligt. Jag har ju dessutom den stora fördelen att ha massor av ogräs växande som ofta gör sig riktigt bra i en bukett även om de kanske inte är älskade i trädgården.

Bukett gjord på praktlysing, rönnspirea och rosenhallon

Ombunden med brunt silkespapper och gammaldagspaketsnöre

Anna på väg till kalas tidigare i sommar

En riktig jävla knöl

6 juli upptäckte jag en liten knöl och tänkte att den där var nog bra om den blev undersökt. Tänk om jag har cancer, tänk om jag har cancer, tänk om jag har cancer. Tankarna har varit lättare att mota bort under dagarna. Ibland kan jag glömma bort det men så plötsligt är de där igen, tänk om jag har cancer.  När jag upptäckte knölen och snabbt fick komma till vårdcentralen kändes det inte så farligt. Snabbt in snabbt ut och det med en remiss till bröstmottagningen. Har de inte hört av sig på en vecka då bör du kontakta dem. Jag väntade, väntade, väntade Ingen hörde av sig och jag kontaktade dem och fick beskedet att det var semesterstängt.

Istället för att gå i några dagar kanske en vecka och undra förvandlades dagarna till veckor och till månader. Tanken som inte funnits där från början började allt oftare att dyka upp, tänk om jag har cancer! Tänk om jag har en sjukdom som faktiskt kan innebära döden! Till slut kommer så en kallelse att jag skall till bröstmottagningen 21 augusti. En och en halv månad har gått och oron är maximal. Det spelar inte någon roll att jag läst på och vet att de flesta knölar är ofarliga, min hjärna vill inte fungera logiskt och rationellt just nu. Istället fullkomligt skriker det i huvudet TÄNK OM JAG HAR CANCER!!!

Idag är det alltså 21 augusti och jag har varit på bröstmottagningen. Allt är bra, jag har inte cancer, jag ska inte dö. Eller jo det ska jag faktiskt men nu ställer jag in mig på att det kommer att hända först när jag passerat 90 eller kanske 100 år. Inne på bröstmottagningen gick allt väldigt fort och jag kände mig verkligen trygg med bemötande och undersökning. Jag har inte cancer och känner mig idag tacksam över livet. Känner mig dock bestulen på min sommar och mina nätter då jag borde ha sovit. Tänk så mycket oro i onödan. För även om man vet att det troligaste är att allt är bra så finns ändå den där risken att det kanske inte är bra. Jag har haft min oro som sällskap under allt för lång tid och det fanns ju inte något att oroa sig för. Att inte oroa sig i onödan är en klok men mycket svår lärdom. Dessutom tror jag att det är svårt att låta bli att oroa sig när det är livet som är föremålet för oron.

Jag är tacksam för att mina besked idag var goda men tänker på de som inte haft samma tur. Att stötta Bröstcancerfonden är enkelt. Kostar 25 kronor för ett sms svårare än så behöver det inte vara att bidra till forskningen om bröstcancer. Länk till Bröstcanerfonden hittar du HÄR!

Förföljd

Jag förstår inte varför men ibland känner jag mig lite övervakad här hemma! Utöver övervakarna på bordet ligger Ida vid mina fötter. Fast jag ska verkligen inte klaga både katter och hund är onekligen trevligt sällskap. Nu ska vi se vad den här dagen kan ha att erbjuda. God morgon!

Nemi, Saga och Selmer övervakar noga mitt arbete vid datorn

Vem är det som bestämmer?

Fobier är inte något logiskt även om en del fobier kan vara lättare att förstå än andra. Själv har jag två fobier i livet som jag numera försöker att bemästra. Jag tänker inte låta fobierna styra, det är ju jag som bestämmer och jag gillar när jag får bestämma. Vad gäller fobier så är jag som jag tidigare berättat hysteriskt rädd för att flyga. Samtidigt älskar jag att resa vilket gör att jag någonstans har varit tvungen att bestämma mig för vem som bestämmer, rädslan eller jag själv? Alltså utsätter jag mig för att flyga om och om igen trots att jag varje gång är övertygad om att jag kommer att dö. Det är dock en lite märklig rädsla eftersom jag tidigare älskade att flyga. I slutet av veckan var familjen och jag i Trollhättan och åkte linbana. Jag har åkt linbanan förut och hade inte en tanke på att det skulle kunna vara obehagligt. När jag susade iväg 27 meter upp i luften insåg jag dock att om jag är flygrädd borde jag kunnat förutse att detta skulle vara obehagligt. Nåväl ena vägen blundade jag mest och fokuserade på att andas medan jag andra vägen kunde njuta av utsikten. Tänk vad bra att utmana sina rädslor! 

När vi var på Korfu i maj bodde vi precis intill flygplatsen. Vårt hotell låg bara några hundra meter från landningsbanan och från restaurangen eller strandpromenaden hade man utsikt över planen som lyfte och landade. det fanns till och med en pir som gick rakt igenom landningsbanan där människor gick och cyklade helt obekymrade över de jättelika maskiner som passerade över deras huvuden. För turisterna var landningsbanan något av en turistattraktion och många hade åkt just hit för att så nära kunna se planen som lyfte och landade.

Jag tror starkt på att kunskap är rätt medicin mot rädsla oavsett vad rädslan är. Just därför kan jag numera märkligt mycket om flygplanssäkerhet och annat som hör flygningen till. Mitt förnuft vet att allt är normalt och just därför går det att faktiskt hålla paniken på en hanterbar nivå. Som sagt det är jag som bestämmer och inte mina rädslor! Just därför sitter jag just nu och klurar på vart vi skall resa i höst. Maken och jag vill tillbaka till underbara Korfu medan Anna helst vill åka till Edinburgh som blivit hennes stora favorit.

Två rädslor var det ju! Min andra stora rädsla eller fobi om man så vill handlar om att gå till tandläkaren. Att vara rädd för att flyga känns onekligen mer rationellt än att vara rädd för att gå till tandläkaren. Om flygplanet störtar är risken att dö onekligen stor, men vad är det värsta som kan hända hos tandläkaren? Jag kan få mina tänder lagade? Jag kanske inte har några hål? Som sagt fobier är inte logiska men sedan snart ett tillbaka jobbar jag även med min tandvårdsrädsla. Med tanke på att min tandläkare normalt sett är barntandläkare och världens raraste är det ju helt omöjligt att vara rädd för honom! Idag har jag varit hos tandläkaren och nu funderar jag på resor. I mitt liv är det jag som bestämmer!

Ut i vildmarken

Att plocka bär och svamp är så mycket mer än själva plockningen. Det är naturupplevelsen, sällskapet och givetvis också allt det trevliga man får med sig hem. När man väl är ute i skogen finns det inte något som stressar på. Det är en plats där man bara kan vara. Det är faktiskt en av de stora anledningarna till att jag trivs så gott i Hult. Jag har skogen och fina promenadstråk precis utanför dörren. Ida älskar när hon märker att vi svänger av vägen och kliver in i skogen istället för att bara gå längs grusvägen. Hon vet att så snart vi kommit bort från vägen tar jag bort kopplet och hon kan få springa fritt. Fast hon är aldrig långt borta, helst skall hon sitta precis bredvid och försöka provsmaka bären jag försöker plocka. Nåväl gårdagens skörd resulterade i några burkar lingonsylt och massor av kantareller till middagen. Inte dumt alls!

Kort paus i plockandet

Lingon finns det onekligen gott om i år

Förväntan

Sommarlovets sista dag har onekligen varit bra här i Hult. Först en lång sovmorgon följt av en tur ut i skogen vilket resulterade i mycket bär och svamp. Tillbaka efter turen i skogen hade vi fått besök av äldsta dottern med familj. Kan inte tänka mig något bättre sätt att avsluta sommarlovet än tillsammans med hela familjen samt syster, barnbarn och svärson. Nu har småtrollen gått och lagt sig även om det var nästan omöjligt att få dem att varva ner. De är onekligen förväntansfulla inför morgondagen, skolstart är viktigt när man är liten. När man är i Mandas storlek däremot så räcker det att äta middag för att livet skall bli spännande.

Manda äter kantarellsoppa