Längtan och saknad

November närmar sig sitt slut och det känns lite som om det ständigt är gryning eller skymning. Däremellan råder ett grått dis. Det är egentligen inte kallt men regnet och blåsten skapar en fuktig kyla som går in under huden och gör att en fryser mer än om det vore många minusgrader. Kommer på mig själv med att längta efter just minusgrader. Även om jag inte är så förtjust i kyla så är det något särskilt med den friska luften som minusgrader för med sig. Just det där med att frysa är ganska enkelt avhjälpt genom att leta upp mina vinterkappor istället för de tunna som jag envisas med att använda just nu. Normalt sett har jag vid den här tiden på året bytt för länge sedan men den här hösten är ju lite märklig. Säsongen för vår och höst kan ju bli märkligt kort och plaggen inte särskilt mycket använda. Ibland är det isande kallt redan i september och somliga år känns det nästan som sommar i mars. I år har dock ytterplaggen blivit väl använda och jag har kommit att sakna vinterkapporna. Det är något bra med det växlande årstiderna att de gör att en måste både längta och sakna. Var säsong har sina kläder och sina vanor vilket jag tycker om. Tror att längtan och saknad kan göra att vi uppskattar något än mer. Mitt i sommaren kan jag komma på mig själv att längta efter höstrusk eftersom det innebär tända ljus, varma filtar och lugna stunder i fåtöljen med en bra bok. När det höstruskar som mest och promenaderna med hunden är allt annat än mysiga då längtar jag efter de där sena sommarkvällarna när vinden är ljum och det aldrig riktigt blir mörkt. En skulle kunna se det här med längtan som att inte leva i nuet men jag ser det som tvärtom. När den där första kvällen men tända ljus och höstrusk väl infaller då kommer alltid tanken: som jag har längtat! Just den där längtan gör det enklare att säga farväl till sommaren och välkomna hösten.