Januari i korthet

Februari inleds med regn och mildare väder. Kanske är det trots allt så att våren nu är på väg. Egentligen på tok för tidigt att hoppas men jag kan som ändå inte låta bli. Januari var i år en synnerligen hektisk månad inser jag när den lagts till handlingarna. Mycket att göra men otroligt spännande och roliga saker nästan hela tiden.

 Månaden inleddes med renovering hemma. Jag har fått ett alldeles nytt rum att husera i och trivs fantastiskt gott. Så härligt med ett eget rum anpassat för både arbete och vila. Började även månaden med att hinna med två kalas. Ett för yngsta barnet som fyllt 11 år och ett för Regina som fyllt 25 år. Egentligen fyllde Regina år redan i november men då var ju jag ute och reste. Alltså sparade vi firandet till nu så det kunde göras ordentligt.

I mitten på januari blev det snö och ordentligt kallt. Jag tillbringade några dagar i Stockholm i strålande vackert väder. Kände mig varm om hjärtat när jag deltog i en manifestation för öppna gränser och att stoppa vinsterna i asylmottagandet. Att vara politiskt engagerad har känts tungt en längre tid när fler och fler väljer att se till sig själva istället för till det som är rätt och medmänskligt.

Under månadens andra del var det äntligen dags för inspelningarna av Smartare än en femteklassare att dra igång. Yngsta barnet är med i årets klass och vi ser verkligen fram emot att programmen skall börja sändas. Något som jag också sett fram emot var releasepartyt för boken Berättelser från Gamlestaden. Det kändes nästan overkligt att äntligen hålla i den tryckta boken och se mitt eget namn på omslaget. Den känslan kommer jag alltid att bära med mig, känslan av att jag nu faktiskt ser mig som författare på riktigt. Releasepartyt följdes av resa till Stockholm där jag tillbringade några dagar tillsammans med goda vänner, shopping, fest och god mat. Bättre än så blir livet nog inte!

Januari är också månaden då de politiska aktiviteterna drar igång igen. Min favoritaktivitet varje månad är när vi har fikaprat hemma i Munkedal. Det är precis så enkelt som det låter. Vi fikar och pratar! Att prata politik utan dagordning är inte ofta vi har möjlighet till så därför blir de där träffarna otroligt värdefulla och viktiga. Att ha utrymme att vara visionär och pröva sina tankar och dessutom dricka kaffe till det.

Ljus eller mörk?

I somras färgade jag håret mörkt och kände mig innerligt trött på att vara blond. Tänk att det där med hår är så ombytligt. Skall det vara långt eller kort? Lockar eller rakt? Färgen, ja vilken färg skall jag egentligen ha? När jag för många år sedan klippte håret riktigt kort då trodde jag aldrig att jag skulle vilja ha det långt igen. Jag älskade verkligen att ha håret kort. Nu när jag äntligen sparat ut till lite längd igen då kan jag inte föreställa mig att jag skulle vilja ha det kort igen. Med färg är det lättare att vara ombytlig. Jag brukar växla mellan att vara riktigt blond eller att ha brunt hår. Skulle egentligen vilja ha vackert knalligt rött men provade en gång och konstaterade att det inte var för mig. Så snart jag känner att våren nalkas då vill jag alltid vara blond. Obeslutsamhet tror jag att det kallas.

Ljus eller mörk? Just nu lutar det åt att bli blond igen

Du borde skämmas!

Jag väljer att engagera mig politiskt för att jag tycker att det är så roligt. Det är spännande att vara med och påverka samhället och veta att jag gör en viktig insats med min tid. Allt i livet är politiskt vilket är en slående insikt. När det pratas om politik är det dock inte vardagen som nämns i första hand utan istället ofta sådant som utrikespolitik och andra stora nationella frågor. Den politik som påverkar som mest i vardagen är den som förs i kommunen där människor lever sina liv. Den politiken förs av alldeles vanliga människor som bara råkar vara ovanligt intresserade av politik.

I helgen befann jag mig i Stockholm helt privat för att umgås med vänner. Jag gjorde sådant som en normalt gör på en privat semester. Bodde på hotell, shoppade, umgicks med vänner och var på fest. Just det där att vara på fest resulterade i ett argt meddelande från en bekant. Hen undrade hur jag kunde med att festa på skattebetalarnas bekostnad och att jag borde skämmas! Blev först lite ställd över meddelandet, jag var ju på semester, på min egen lediga tid. Fast jag har insett att som politiker ses jag som politiker dygnet runt och oavsett vad jag gör. Att allt jag gör är politiskt eftersom kunskapen om vad en politiker egentligen är inte är så stor. En första tanke var att kanske är det så att en som politiker inte alls bör lägga upp något privat på sociala medier. Att tänka över vad en lägger upp är klokt oavsett vad en har för sysselsättning. Det är ju trots allt så att vad vi lägger upp påverkar bilden av oss som människor. Just det där att vara människor är en viktig grej. Att jag som politiker är en alldeles vanlig människa, som lever som de allra flesta fast mitt fritidsintresse är politik. För till skillnad mot vad många tror är de allra flesta politiker just fritidspolitiker. Det vill säga vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt på samma sätt som andra väljer att engagera sig i fotboll, i orientering eller kanske som frimärkssamlare. De uppdrag jag är vald till i kommunen får jag arvode för och även förlorad arbetsinkomst. Det handlar om några möten i månaden för min del och med uppehåll över sommaren. Det stora jobbet är däremot ideellt och omfattar möten innan möten där det skall fattas beslut, det är all den tid en lägger på att läsa in sig på handlingar, att organisera partiets verksamhet, möta väljare, åka på kurser för att vidareutbilda sig och att driva valrörelse.

Bilden av en politiker är ju annars att vi lever långt från verkligheten och på heltid ägnar oss åt politik och det dessutom med en tämligen hög lön och många förmåner. I själva verket är en politiker ofta som jag en trettiosexårig mamma till fyra som försöker pussla med livet och tiden för att allt ska hinnas med. Funderar precis som de flesta andra över hur andra lyckas ha det så där städat och fint hemma som jag aldrig tycks hinna med. Jag kör barn mellan aktiviteter, går på möten i skolan, när min pappa levde hade jag kontakten med hans hemtjänst och drabbades ofta av dåligt samvete av att inte hinna med att träffa honom oftare. Min verklighet är den som finns här i kommunen där jag också är politiker. Jag påverkas av besluten som fattas kring skola, taxor, skolskjutsar, resurser till kultur och bibliotek och allt annat som som ingår i kommunens verksamhet.

Fast ser övriga politiker ut som jag? Givetvis inte! Någon av mina kamrater i kommunpolitiken är en tjugofemårig undersköterska och mamma till ett barn, en annan han är nära pensionsåldern och med vuxna utflugna barn, en är året äldre än jag och ordförande på fackklubben på pappersbruket. Flera är undersköterskor, någon är socionom, några är bönder, bara jag är etnolog och bara en var under tjugo när hon valdes i senaste valet. Några av oss bor i hus på landet och andra i lägenhet eller kanske hus i tätorterna. Gemensamt för oss alla är att vi är som folk är mest!

Liza Kettil, en ovanligt vanlig politiker

Stranden vid staden

När regnet vräker ner och världen är allmänt grå är det lätt att drömma sig bort. Lätt att börja längta efter att resa till platser där det är lite varmare och lite soligare. En plats jag gärna skulle besöka igen är Kolovare beach i Zadar. En strand som ligger på bara någon kilometers promenad från den historiska delen av staden.

Att som i Zadar ha tillgång till både stad och strand tycker jag om. Att kunna välja om en vill tillbringa dagarna på stranden eller vill ta del av stadens utbud är onekligen fint.

Under promenaden till stranden slog det mig att platsen påminner mycket om Saltkällans badplats i Munkedal. Tänk att en plats plötsligt kan kännas bekant trots att en aldrig varit där förut.

Undrar hur många höststormar som krävs för att forma träd på det sätt som dessa gjorts?

När jag besökte Zadar var det i mitten av april och våren var onekligen vacker med all grönska och vackra blommor. Vinden var ljum och alldeles ljuvlig, långt från det ombytliga aprilväder som ofta råder här hemma.

Så härligt att kunna välja att sakta strosa längs havet. Att stanna längs vägen för att fika och läsa en bok och sedan fortsätta promenaden. Att inte ha något annat mål än att någonstans längs vägen doppa fötterna i Adriatiska havet.

Att kunna välja att här stannar jag så länge jag vill. Jag har ju min bok med mig som sällskap och solen är precis lagom varm. En försmak av sommaren och en tjuvstart på våren.

Doppade även fötterna till sist men attans så kallt. Må så vara att det kändes som sommar i luften. Havet var däremot isande kallt, eller om en så vill uppfriskande efter en stund i solen.

Releaseparty och lite semester

Visst låter det alldeles fantastiskt med releaseparty! Helt galet fantastiskt om jag skall vara helt ärlig. Det har varit en låg process från tanke till bok och därför kändes det nästan lite surrealistiskt att till slut befinna sig på fest för att fira det färdiga resultatet i fredags. Vi minglade, beundrade boken, höll lite tal och beundrade boken lite till. Nu känner jag mig på riktigt som författare, jag har ju ett tydligt bevis på att så är fallet. Förutom att det var smått magiskt att befinna sig på releaseparty så var det också riktigt roligt att ha större delen av kooperativet samlat. Vi har ju spridit ut oss över landet och träffas inte längre lika ofta som när vi studerade tillsammans i Göteborg.

Mingel, böcker och längst upp till höger Louise min vice ordförande i Aldir och jag.

Från Göteborg och bokmingel for jag så vidare till Stockholm i lördags för lite minisemester. Tillbringade åter några dagar i huvudstaden. Fast den här gången för att umgås med vänner, shoppa och ha det allmänt bra. Det där med semester och att umgås med vänner hör till det riktigt viktiga i livet och något som jag har varit dålig på att prioritera. Balans är bra helt enkelt. Lagom delar arbete och lagom delar ledighet helt enkelt.

Åter hemma i vardagen men med både energi och engagemang. Politik och arbete om vartannat väntar och jag känner förväntan inför de utmaningar som väntar. Förväntan är en enligt mig synnerligen bra känsla. När en känner förväntan är allt möjligt och världen helt enkelt en plats som faktiskt går att förändra.

Jag kan själv!

Jag är inte särskilt teknikintresserad och har egentligen aldrig varit det. Brukar definiera mig själv som teknikanalfabet just på grund av min bristande kunskap. Samtidigt inser jag att det där inte riktigt stämmer med verkligheten. Jag är verkligen inte intresserad däremot kan jag numera ganska mycket. Bloggen är det som driver min vilja att lära mig mer tekniska saker. Att själv kunna förändra bloggens utseende och vilka funktioner som skall finnas är viktigt. Förvisso går det att be om hjälp men då kan ju inte förändringarna göras precis när jag vill göra dem. Alltså googlar jag hur en gör, jag testar, svär, testar lite till, blir extremt frustrerad när det inte fungerar och vill helst kasta ut datorn genom fönstret. Så plötsligt fungerar det och jag lyckas ändra det jag vill ändra eller lägga till och lyckan är total. Givetvis ber jag även om hjälp ibland men den där känslan av att lyckas själv är smått fantastisk. Känner mig minst en decimeter längre varje gång och dessutom kan jag lägga till ytterligare kunnande i kunskapsbanken.

Under en längre tid har jag varit frustrerad över storleken på bilderna på VisaLiza. Har velat ha dem större men det har inte fungerat. Bilderna har då gått in i elementen på höger sida och det har sett allt annat än bra ut. Så igår lyckades jag äntligen komma på hur jag skulle göra. Äntligen är bilderna stora och fina och jag känner mig stolt över att ha lyckats på egen hand.

Bray på Irland

Även om text är min stora passion är bilderna en viktig del av en berättelse. Text och bild hör ihop och kompletterar varandra. Ibland klarar den ene sig utan den andre men allt som oftast blir det bäst när de får vara tillsammans.

Hult om vintern

 Mitt nästa projekt i att lära mig själv handlar just om bilder. Jag vill lära mig mer helt enkelt och blir en tekniskt bättre fotograf. Att få till bilderna precis så där som jag vet att de skulle kunna bli med bara lite mer kunskap. Hittills har jag varit en tämligen lat fotograf trots att jag älskar att fotografera. Den stora fördelen med att lära sig mer är att en inser hur mycket som en inte kan. Just det där är sporrande. Att se att det ständigt går att utvecklas och lära sig mer är som lite skönt att veta.

Kärnsjön om hösten

Somliga saker kommer jag nog aldrig att lära mig, men det gör inte så mycket egentligen. Känner mig nöjd över att faktiskt hitta motivation till att lära mig även sådant som jag tycker är synnerligen tråkigt.

Planering och förnekelse

Till förra årets odlingssäsong hade jag tämligen höga ambitioner. Jag gjorde en lång, mycket lång lista över vilka fröer som skulle köpas in och vad jag skulle driva upp för plantor. Jag sådde i omgångar under någon vecka och till en början kändes projektet hanterbart. Fast sen började fröna gro och plantorna växte allt efter tiden gick. Plötsligt skulle alla tomater, gurkor och allt annat planteras om i nya större krukor. Efter den första omskolningen började paniken så smått infinna sig. Hur skulle jag få plats med alla plantor? Efter den andra omskolningen hade vi plantor på varje ledig yta hemma i Hult trots att jag köpt ett praktiskt växthus för inomhusbruk.

Eftersom jag aldrig tidigare drivit upp plantor i någon större skala var det svårt att veta hur mycket jag skulle så. Hur många plantor gurka kan en egentligen behöva? Hur många pumpor behövs och hur lång tid tar det egentligen att driva upp physalis? Konstaterar att det behövs inte särskilt många plantor av varje pumpasort för att få en god skörd och att det tar mycket lång tid att driva upp physalis.

Från att de första fröerna såddes förde jag trädgårdsdagbok. Där finns alla svårigheter men också det som fungerade riktigt väl. Nu när jag planerar för nästa säsong utgår jag från förra årets erfarenheter. Samtidigt kommer jag på mig själv med att undra hur jobbigt det verkligen var. Befinner mig helt i förnekelse vad gäller arbetsinsatsen och tänker att det nog bara var jag som var en ovan odlare. Tittar på årets planering och inser att jag gör precis det jag lovat mig själv att inte göra. Jag planerar för fler sorter! Till mitt försvar skall dock tilläggas att jag tänker driva upp färre plantor av varje sort.