Tomatlycka

Lite senare än planerat men nu kan vi äntligen skörda gott om tomater i vårt växthus. Vi kom ju igång lite senare på säsongen med växthuset än vad som varit optimalt. Fast att vara lite sena är ju bättre än att inte ha något växthus alls. Vi har en uppsjö av olika sorters tomater, alla mycket olika varandra. Familjen är dock helt eniga i att chokladtomaterna är absolut bäst. Låter lite galet med en tomat som kallas chokladtomat men namnet är onekligen passande.

Spännande att det finns så många olika sorter och smaker på tomater. Har börjat läsa in mig mer på tomatodling för att vi nästa år skall kunna få en riktigt riklig skörd. När säsongen är slut för i år skall vi göra klart växthuset invändigt vilket vi inte hann i år eftersom vi hade bråttom att få in alla plantor. Det vi skall göra är att lägga grus på marken i hela växthuset och sedan bygga drivbänkar längs sidorna och en rejäl bänk mitt i växthuset.

Då är frågan vad vi skall äta imorgon som innehåller tomater? Jag är svag för kombinationen av tomat och mozzarella. Pastasallad med tomat och mozzarella serverad i rosenträdgården låter som en bra plan för morgondagens lunch. Nu kan vi dessutom njuta av två nya rosor i vår rosenträdgård. En klätterros som skall göra vår honungsros sällskap samt en ny buskros. Flera av våra rosor i rosenträdgården är översållade med knoppar nu och jag ser verkligen fram emot en sista blomning innan hösten tar över helt.

Min andra födelsedag

Idag är det två år sedan jag påbörjade resten av mitt liv. Till viss del ser jag den här dagen som en andra födelsedag eftersom hela livet förändrades med början denna dag. 5 september 2012 gjorde jag en gastric bypass operation och med det förändrades hela livet. Två år senare är jag fortsatt nöjd med min operation och känner mig tacksam över möjligheten till bättre hälsa. Jag har skrivit om detta tidigare vilket inte är så märkligt då detta är en av de största händelserna i mitt liv. Under det första året efter operationen låg mycket fokus på viktnedgången. På ett år gick jag ner över 40 kilo vilket var mycket omvälvande. När så viktnedgången avstannade blev det en fråga att förhålla sig till. Då kom rädslan att åter gå upp i vikt. Samtidigt vet jag att den risken är mycket liten så som jag lever idag. Träning har blivit en av vardagens viktigaste vanor. Inte främst för rädslan av att gå upp i vikt utan främst för att jag mår så gott av att träna. Gillar att ge mig själv utmaningar och klara sådant som jag aldrig trott var möjligt. Löpningen är en sådan sak som fortfarande förvånar mig. Jag älskar att springa! Det hade jag aldrig trott om mig själv men så är det och under tiden min fot var skadad saknade jag det enormt mycket. Min senaste utmaning är styrketräning. Det har inte varit något som lockat mig tidigare men även det har visat sig vara riktigt roligt. Den stora vinsten med både träning och operation är själva måendet.

Firade min årsdag med träning tillsammans med min personliga tränare Camilla. Att ha en personlig tränare är något nytt för mig men det har gett mig nya utmaningar och gör att jag vågar pröva sådant jag inte har testat tidigare. Mitt i träningspasset vill jag helst strypa henne som ger mig så tuffa uppgifter men när jag väl är klar är jag stolt över att ha klarat mer än vad jag trodde var möjligt.

Här har ni mig tidigt i morse precis i slutet av träningspasset. Ser inte så tufft ut men attans så jobbigt och så trött jag var där. Två år har gått sedan min operation och det har verkligen varit en fantastisk resa. Känner mig verkligen tacksam varje dag för att jag fick en möjlighet till att förändra mitt liv.

Att inte räcka till

Under en ganska lång tid har jag känt att jag som inte räcker till. Att mitt bästa helt enkelt inte är tillräckligt för att räcka till. Jag lever ett aktivt men också tämligen komplicerat liv. Det är inte helt enkelt att själv vara i den åldern då jag har barn samtidigt som jag också har ett barnbarn. Mina föräldrar är inte särskilt gamla men istället sjuka vilket gör att de behöver mitt stöd och min hjälp i en tid då jag hade behövt dem. Mina stora flickor är just stora och ett gott stöd men de behöver ju sina föräldrar trots att de nu är vuxna. Sen har jag alltid jobbat mycket och tycker om att tempot är högt, att många saker händer samtidigt.  I början av sommaren var det dock som om jag tappade fart och inte riktigt hängde med längre. Hann inte finnas och hjälpa till, kom efter med arbetsuppgifter och orkade allt mindre. Min uthållighet var sänkt sedan jag skadade min fot under våren och plötsligt kändes livet både tungt och skört. Några vänskapsrelationer visade sig också vara sköra och i slutet av sommaren dog en nära anhörig till mig.

Kvar står jag med en känsla av otillräcklighet, att jag borde kunna göra bättre. Att jag borde hinna mer, hjälpa till bättre och laga de relationer som blivit trasiga. Märkligt nog tycks allt det där bli svårare ju mer jag försöker. Jag som normalt sett har en hög kapacitet har svårt att acceptera att livet som det är just nu är lite mer än vad jag kan hantera. Försöker strunta i det som är mindre viktigt. Arbetsuppgifter få vänta till förmån för trädgårdsarbete som gör mig glad och ger mig energi. Städningen får det bli som det blir med eftersom jag prioriterar träningen nu när min fot äntligen är bra och jag åter kan springa. Skriver en lista varje dag på vad jag skall göra och känner mig nöjd om en enda sak stryks under dagen. Då vet jag att jag under dagen har uträttat något. Relationerna kan jag inte laga hur mycket jag än vill, kanske stämmer det att tiden läker alla sår. Det får i så fall tiden utvisa. Säger till mig själv att jag känner mig otillräcklig och inser att den insikten är viktig. Att äntligen kunna sätta ord på hur jag känner!

Skall göra som flyttfåglarna och om några veckor bege mig söderut för mycket efterlängtad ledighet

Lite äldre

För några dagar sedan fyllde jag år men av olika skäl var det i år inte möjligt att fira med kalas. Jag tar ju annars varje anledning till kalas men den här gången fick det bli annorlunda. Även om det inte blev så som jag hade tänkt mig blev det en riktigt bra födelsedag trots allt. Det är inte alltid som allt kan bli så som en har tänkt sig vilket onekligen kan vara frustrerande. Viktigast är kanske att kunna se att även det oväntade kan bli till något bra även om det inte var vad jag från början hade föreställt mig.

Dagen började så som söndagar alltid inleds här i Hult nämligen med boxning för ett av barnen och träning för maken och mig, När så träningen var avklarad överraskades jag av de finaste av vänner och bjöds på kaffekalas och uppvaktades med presenter. Några av presenterna var kakburkar med helt fantastiskt gott innehåll. Sen fick jag dessutom fina redskap till trädgården. Nu har jag tjusigt prickigt trädgårdsförkläde och matchande trädgårdsvantar. Går jag in så matchar jag dessutom hyllpappret i köksskåpen!

När jag kom hem igen efter att ha uppvaktats väntade fler överraskningar. Min man hade nämligen för första gången i sitt liv bakat tårta! Det är ju bara några år sedan som jag själv började baka tårtor och jag får erkänna att han lyckades betydligt bättre på sitt första försök än vad jag gjorde på mitt. Min första tårta refereras fortfarande till som den fulaste tårtan i världshistorien. Dock är vi alla eniga om att den trots sin fulhet smakade riktigt gott och det är ju egentligen det viktigaste. Ordentligt uppvaktad och lite äldre är jag alltså numera.

Födelsedagen var på sätt och vis inte riktigt slut ens idag eftersom vi till förmiddagskaffet åt det sista av tårtan. Inte dumt alls att sitta i solen i rosenträdgården och njuta av kaffe och tårta.

Katterna i Hult

Det är inte alltid jag är enig med katterna här i Hult om vad som är en lämplig sovplats för en katt. Elvis vill gärna sova på min dator eller i tvättkorgen vilket inte direkt uppskattas från min sida. Han ser alltid mycket förnärmad ut när jag sjasar bort honom från min rena tvätt. Fast kanske menar han att jag får skylla mig själv om jag inte genast viker tvätten och lägger in i skåp och lådor. Katten Selmer har en mer uppskattad plats som sin. Nämligen på mittenkudden i ryggstödet på soffan i vardagsrummet. Där tillbringar han så pass stor del av dagen att vi lagt dit en filt som byts med jämna mellanrum för att ständigt behöva ta bort katthår från soffan.  Att försöka bestämma över en katt är i stort sett omöjligt, de har sin egen vilja och åsikten att vi människor bor i deras hus och inte tvärtom. Alltså gäller det att ge dem bättre alternativ. När nu katten älskar att sova i tvättkorgen då ordnade vi en stor mangelkorg med kuddar i för honom att sova i. Nu får han turas om med hunden om att sova där eftersom båda älskar korgen. Just nu klurar jag på hur jag skall få katten Cleo att överge hennes nya favoritplats. Hon anser nämligen att brödkorgen är husets absolut bästa sovplats. Oftast står den ju undanstoppad men så snart någon glömt den då ligger snart katten där och sover oavsett om det är bröd kvar i korgen eller ej!

Mild septemberkväll

Augustikvällar brukar vara alldeles ljuvliga med ljum kvällsluft och ett mörker som så sakta börjar komma tillbaka. Fast i år bjöds istället på regn, kyla och en försmak av det som komma skall. Nu är vi då inne i september och kvällarna är visserligen inte ljumma men trots allt helt behagliga. Det skymmer tidigare än vad jag har vant mig vid och växthuset måste vattnas lite tidigare än förut i sommar. I alla fall om jag vill se vad det är jag vattnar. Håller tummarna för att september skall få vara mild eller rentav ganska varm så allt som växer i mitt växthus får en chans att växa lite till. Jag har ju fullt med nästan mogna tomater och nu äntligen kan vi skörda squash. Paprikan har börjat skifta från grönt till orange så snart kan även den skördas. Känner att jag verkligen passar på att njuta av trädgården och även av möjligheten till promenader i skog och mark. Om vintern finns förvisso skogen kvar men trädgården kommer då att ligga i dvala i väntan på nästa säsong. Jag har förvisso en dröm om att kunna utnyttja trädgården under mer tid av året och vårt uterum är ett viktigt första steg i denna riktning.

Hult om kvällen precis i början av september

Snabbmat i Hult

Jag älskar soppa, nästan oavsett vilken sort det är. När det är som varmast om sommaren kan jag komma på mig själv att längta till höstens svalare temperaturer då varma soppor åter passar bra som mat. Fast i år har jag för första gången testat gazpacho vilket innebär att det blir soppa även under varma dagar. Soppa är enligt mig helt perfekt eftersom det många gånger går riktigt fort att tillaga. De sorter som tar längre tid är också bra eftersom det går bra att gå ifrån medan soppan kokar.

Nu är det då september och även jag tvingas erkänna att sommaren är över för den här gången. Tur då att jag verkligen älskar hösten. Skönt att åter ha vardagens rutiner med skola och aktiviteter samtidigt som det fortfarande är tillräckligt varmt att tillbringa en stor del av dagen utomhus.

Vårt projekt här hemma i Hult den här sommaren har varit och är vårt uterum. Numera har rummet tak och även fyra väggar. Fönster är det än så länge ont om och huset är tämligen väl ventilerat. Idag regnade det lagom till vår lunch vilket gjorde att vi inte kunde sitta i rosenträdgården som planerat. Istället kunde vi sitta i vårt uterum och titta ut över trädgården och på regnet. Regnet till trots var luften ljum och soppan både god och värmande. Särskilt roligt är det att vi odlat morötterna, timjan och vitlök själva. Allt kunde skördas precis innan det skulle ätas vilket onekligen känns som en lyx i vardagen.

Soppa med morot och kikärtor

3 morötter

2 vitlöksklyftor

1 paket kikärtor

2 msk riven ingefära

1 tsk timjan

8 dl vatten

1 dl cashewmjölk (funkar även bra med mandel, soja, havre eller kokosmjölk eller alldeles vanlig)

1 buljongtärning

Gör så här:

Finhacka vitlöken och fräs den snabbt tillsammans med ingefäran. Riv morötterna grovt och lägg i dem i kastrullen tillsammans med allt utom kikärtorna och låt koka upp. Lägg sedan i kikärtorna och koka ytterligare någon minut. Mixa soppan slät med en stavmixer och servera gärna med lite bröd.