Eftertanke och reflektion

 Allhelgonahelgen har inte varit någon helg jag reflekterat över något särskilt tidigare i livet. Ju fler år som läggs till ens levnad desto fler människor har en hunnit att både älska och mista. De flesta av de människor jag har mist i mitt liv har hört till min äldre generation. En del av dem har dock lämnat det här livet alldeles för tidigt. För flera år sedan dog en nära vän till mig vilket jag tror på många sätt har präglat mitt liv och mitt sätt att se på livet. Den förlusten fick mig att sluta drömma om framtiden och istället se till att genomföra mina drömmar här och nu. När någon som är jämnårig går bort väcker det många tankar. Det lyfter upp frågan om livets egentliga mening och vad som sker efteråt. Mest smärtsam är dock insikten om att vi inte är odödliga. Allas dagar är räknande även om ingen av oss vet när den sista dagen väl är inne. Förluster är en del av livet men likväl svåra att bära. Oavsett när de sker känns det som att en inte är redo. I år har jag förlorat en nära anhörig vilket kom helt utan förvarning. Trots att det har hunnit gå månader sedan dess känns förlusten fortfarande alldeles ny och märklig. Är inte van vid att personen fattas mig och jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid det. Livet är skört vilket är viktigt att komma ihåg. Just därför lever jag här och nu och väntar inte med mina drömmar. Ikväll har jag tänt ljust för dem jag saknar. Jag bär dem med mig nu och för alltid.