När ska ni skaffa barn då?

 Alla berättelser om ofrivillig barnlöshet är berättelser kantade av sorg! Det är dessutom berättelser som allt för ofta saknar lyckliga slut. Inte ens det där efterlängtade positiva graviditetstesten är rakt igenom lycka. Ett positivt resultat är istället inledningen på dagar, veckor och månader av ångest och oro för om det lilla livet verkligen ska stanna kvar. En graviditet betyder inte med säkerhet att en kommer att bli en förälder och få uppleva födelsen av ett barn! Jag befinner mig just nu lite drygt halvvägs i graviditeten och kan fortfarande inte helt förstå att med största sannolikhet kommer min sambo och jag att få en bebis i november! Vägen hit har varit så lång och motgångarna så många att det känns helt overkligt.

 

Min berättelse om ofrivillig barnlöshet börjar redan när jag som 25åring började känna att något nog inte stämde eftersom jag efter ett år inte lyckades bli gravid. När en växer upp får en höra om vikten av att skydda sig för att inte riskera oönskade graviditeter och sjukdomar. Att det däremot kan vara svårt att bli gravid var inte något som nämndes. Det har hänt mycket under åren som gått och jag tror att det idag generellt sett finns mer information om ofrivillig barnlöshet. För mig var det lite av en chock att det som ska vara det mest naturliga av allt faktiskt inte fungerade. 2006 genomgick jag min första fertilitetsutredning som var en både svår och märklig upplevelse. Dels låg allt fokus på min övervikt, att om jag bara gick ner i vikt så skulle det nog lösa sig på egen hand. I den första utredningen utreddes inte ens min dåvarande partner eftersom han hade biologiska barn sedan tidigare. Senare utredning 2009 visade dock att det största problemet faktiskt låg hos min dåvarande partner. Dessutom visade det sig att jag har endometrios vilket skapar fertilitetsproblem och på intet sätt är kopplat till vikten. För att få möjligheten att göra behandlingar för ofrivillig barnlöshet (IVF) krävdes ett BMI på max 35. Kliniken som utredde oss sa hej och återkom när rätt BMI har uppnåtts! Det kändes som att jag där och då inledde både en kamp mot vikten och tiden. Att få hjälp med vikten visade sig vara allt annat än enkelt och under flera år mådde jag psykiskt mycket dåligt och kände ett starkt självförakt och ett hat mot en kropp som jag inte hade någon kontroll över. Till sist lyckades jag få en remiss för att göra en gastric bypass och genomgick operationen i september 2012. Det var en märklig upplevelse att på mindre än ett år tappa nästan femtio kilo i vikt och plötsligt vara normalviktig. Det fick mig också att inse hur min vikt påverkat det bemötande jag fick inom vården men också av omgivningen. Jag beskrevs som duktig och imponerade på grund av min viktnedgång, men jag kunde inte känna det. För mig handlade det fortfarande om en defekt kropp som inte ville fungera som den skulle. Plötsligt uppfattades kroppens förpackning som tilltalande men jag kunde inte se det. Det var också svårt att hantera att få ett så annorlunda bemötande från omgivningen. Helt ärligt hade jag tidigare inte förstått hur stigmatiserande övervikt faktiskt är! Ett år efter operationen var det till sist möjligt att ansöka om att få gå vidare med IVF-behandlingar och jag kontaktade den vårdenhet som utrett oss. När nu problemet med vikten var åtgärdat började tiden kännas som ett allt större problem eftersom jag 2013 fyllde 34 år. De missade att skicka vidare remissen till Sahlgrenska vilket jag upptäckte tre månader senare när jag kontaktade sjukhuset för att se vart vi låg i kön. Efter flera samtal kom remissen till sist i väg och den första IVF-behandlingen genomfördes i november 2014. Efter tre misslyckade behandlingar fanns det ett embryo kvar i frysen som sattes tillbaka i augusti 2015. Äntligen kom det efterlängtade positiva resultatet och där och då var lyckan total. Allt mitt fokus hade legat på att lyckas bli gravid och jag hade märkligt nog aldrig tänkt steget längre än ett positivt resultat! Jag önskar verkligen att jag hade gjort det, att jag hade varit förberedd. Samtidigt tror jag att det nog inte är möjligt att vara förberedd inför upplevelsen av ett missfall, i alla fall inte det där första! Redan någon vecka senare byttes glädjen i sorg och missfallet var ett faktum. Den där första graviditeten följdes sedan av några spontana graviditeter och lika tidiga missfall varje gång. Fast då jag var mer förberedd. Jag fortsatte att testa varje dag under varje graviditet och studerade styrkan på testen. Såg hur de gick från att vara i en styrka till att bli svagare och svagare och nästa missfall var ett faktum.

 

Livet gick vidare och jag gick vidare, bröt upp och skiljde mig och planerade för en ny tillvaro. Även om jag är ofrivilligt barnlös har jag fyra flickor som jag har haft förmånen att uppfostra och följa från barndom till vuxenliv. Trots det fanns den där nästan förlamande sorgen över att aldrig ha fått vara med från allra första början. Som skild strax innan fyrtio kändes möjligheten till biologiska barn som en omöjlighet. Hur skulle det vara möjligt att innan det var för sent att både hinna träffa någon att vilja starta en familj med och dessutom hinna med nya behandlingar? Jag undersökte möjligheterna att bli förälder på egen hand och hade en realistisk plan på hur det skulle gå till, men jag hittade hela tiden skäl att inte genomföra min plan. Nu i efterhand har jag insett att även om jag önskade mig ett barn ville jag inte genomgå det ensam. Samtidigt hade jag gett upp tanken på att dela livet tillsammans med någon. Ganska exakt för två år sedan träffade jag trots allt någon och inte bara någon utan min någon! När sensommaren kom och vi blev ett par insåg jag att jag träffat människan jag vill dela mitt liv med och att han kände samma sak. Vi båda bar på en längtan efter barn och ville ingenting hellre än att få möjligheten att bilda familj tillsammans. Eftersom jag hunnit fylla fyrtio var oddsen att vi skulle lyckas inte särskilt höga och dessutom var vi tvungna att ta beslutet med en gång. Trots att vi nyss träffats behövde vi bestämma oss för ett av de viktigaste besluten i vårt liv omgående. Ville vi få chansen kunde vi inte tveka det var verkligen nu eller aldrig! I december 2019 inledde vi vår IVF-utredning som var klar i början på 2020. Det fanns hopp men IVF-kliniken var noga med att tala om att statistiken inte var till vår fördel. Däremot var oddsen så pass höga att de och även vi ansåg att det var värt att chansa. Pandemin kom lite i vägen för våra planer under våren, men vi tog i alla fall ett steg framåt när vi i maj flyttade in i vårt gemensamma hus. Just tiden var ju en faktor för oss och det fanns verkligen inte utrymme för fler stopp för vår plan. Eftersom jag fyllt fyrtio var det endast möjligt för oss att söka IVF privat och efter fyrtio är kostnaden dessutom högre. Utöver kostnaderna så minskar fertiliteten hastigt när en har passerat fyrtio år.

 

I oktober genomförde vi till sist vår första IVF-behandling. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur svårt det skulle vara! Hur det gick till rent praktiskt visste jag ju sedan tidigare, men pandemin förändrade allt. Det innebar att min sambo inte fick följa med på några besök inför behandlingen. Att jag var ensam vid ultraljuden där de undersökte hur många äggblåsor som fanns och hur prognosen såg ut. Det innebar att jag var ensam om att få de negativa beskeden om att min kropp inte reagerade som förväntat på hormonerna och att det inte fanns tillräckligt många äggblåsor. Jag var ensam om att få höra om hur hormondosen behövde höjas och hur det behövdes fler dagar med sprutor innan de åter skulle se hur det låg till. Första behandlingen i november gav inte något resultat och vi gjorde nästa behandling redan i december. Över julhelgen gick vi och väntade och undrade om det hade lyckats den här gången eller inte. På nyårsafton kom mensen och året avslutades med ännu ett misslyckande. Efteråt kände vi en total känsla av hopplöshet och ville vänta med att genomföra det tredje och sista försöket. IVF-kliniken menade däremot att det var viktigt att köra på med en gång och i slutet av januari påbörjades den sista behandlingen. Att genomgå hormonbehandlingar är en tuff resa för kroppen både fysisk och mentalt. Att dessutom göra det under så kort tid är riktigt svårt. Hela processen består dessutom av ett enda långt väntande. Först väntar en in mensen för att få komma i gång med hormonsprutorna. Sen väntar ultraljud för att se hur äggblåsorna växer till sig. När en har besked om att det är möjligt att göra äggplock då inleds nästa väntan. Hur många ägg blev det? Hur många ägg blev befruktade? Hur många embryon klarade av att odlas vidare och finns det något att sätta tillbaka? Om det finns något att sätta tillbaka inleds det som kallas för ruvartid, den tid en väntar på att se om embryot har fäst eller inte. 

11 februari i år satte vi tillbaka två embryon och 22 februari testade vi trots att den planerade testdagen var 26 februari. Första testet visade ett svagt litet streck men redan dagen efter var det ett starkare test. På själva testdagen var strecket lika starkt som kontrollstrecket och vi kunde ringa till IVF-kliniken och meddela att vi hade ett positivt resultat. Sen inleddes nästa svåra väntan! Väntan på det bekräftande ultraljudet 18 mars för att se om det fanns hjärtslag. Just den där väntan inför varje moment är det svåra. Att inte våga vara glad men samtidigt hoppas. Min sambo fick inte vara med på det bekräftande ultraljudet vilket innebar att om det inte funnits hjärtslag då så hade jag varit ensam i den stunden och han hade suttit i bilen och varit med på videosamtal. Nu fanns det ett starkt litet hjärta som slog men då infann sig nästa sorg, att inte få lov att dela det ögonblicket tillsammans. Tiden sedan vi fick vårt efterlängtade positiva test har varit kantad av sorg och oro. Vi har hela tiden gått med oron att vårt lilla liv inte ska klara sig. Ultraljuden har blivit till bekräftande milstolpar. Det har varit en total skräck inför varje ultraljud. Fanns det hjärtslag på första ultraljuden? Hur skulle allt se ut på det tidiga ultraljudet och vad skulle vi få för resultat på KUBtestet? Inför rutinultraljudet kom oron lika starkt, mådde bebisen verkligen bra och växte som den skulle? Nu vet vi att allt är som det ska, att vår bebis växer som han ska och att han mår bra. Vi försöker andas ut och försöker lita på att vi om några månader kommer att få träffa vår son för första gången. Han är ett efterlängtat barn och värd alla svårigheter, all oro och all sorg! För mig väntar nu en annan tillvaro! I nästan hela mitt vuxna liv har jag varit ofrivilligt barnlös och det har blivit en del av min identitet. Jag är förälder men eftersom jag inte är biologisk förälder till barnen har mitt föräldraskap alltid varit ifrågasatt och inte något självklart. Så många gånger som jag fått frågan om barnens riktiga mamma eller om jag hellre skulle vilja ha riktiga barn. I min värld är båda frågorna lika absurda. Mina barn är alldeles riktiga, jag är bara inte deras biologiska förälder. Mitt föräldraskap är riktigt eftersom jag gjort alla de där sakerna under barnens uppväxt som gör en till förälder. Nattat, tagit hand om, läst läxor, kramat och allt annat som hör till. Med min son blir den stora skillnaden att jag har förmånen att vara med från början och känner hans närvaro redan i magen. Dessutom får jag dela den här upplevelsen tillsammans med den jag älskar och som står mig närmast i livet!

Första bilden på vår son samt några av alla sprutor som behandlingen krävt!

En tillvaro utan nyanser

 Numera ser dagarna tämligen lika ut. Jag vaknar, klär på mig och går sedan ut på dagens första promenad med mina hundar. Väl hemma igen dricker jag kaffe och äter frukost. Sen sätts datorn igång i arbetsrummet och med det en ändlös räcka av digitala möten. Vissa dagar kanske bara två medan andra dagar kan innehålla upp till sju eller åtta digitala möten. När det är dags för lunch tar jag åter en promenad med hundarna, äter lunch och går sedan tillbaka in till arbetsrummet. Ibland finns det lite tid mellan de olika mötena så jag hinner läsa några handlingar eller svara på ett mail eller två. Någon gång efter fyra brukar jag åter ta en promenad med hundarna och ta en stunds paus innan det är dags för kvällens möte eller utbildning. Vid nio på kvällen tittar vi på Aktuellt och sedan på ett avsnitt av en serie innan det är dags för dagens sista promenad med hundarna och läggdags. Nästa morgon börjar allt om igen och dagarna är svåra att skilja från varandra. Inte ens helgerna blir helt annorlunda! Dels för att jag har en del arbete och förtroendeuppdrag som tar helgen i anspråk men också för att helgen tillbringas även den hemma i mitt hem. Jag tänker att jag är duktig i alla fall! Jag åker inte någonstans, jag träffar bara den jag lever tillsammans med och jag besöker varken gym eller bibliotek. Jag går visserligen och handlar i affären några hundra meter från hemmet, men även det försöker jag begränsa och går helst på tider då få andra människor är i butiken. På mina promenader med hundarna träffar jag så klart på människor jag känner och vi stannar upp och pratar en stund. De där pratstunderna blir till en färgklick i en annars tämligen novembergrå dag. 

I mars när jag mer eller mindre uteslutande började jobba hemma så kändes det faktiskt ganska skönt. Jag var utarbetad och trött och i behov av ett lägre tempo och vila. När våren stod inför dörren var det faktiskt en skön och välbehövd paus att inte längre behöva fara och flyga över halva landet varje vecka. Då njöt jag av att se våren väcka världen till liv igen och kände en tacksamhet över att det inträffat om våren och inte i november när allt även i vanliga fall är grått och trist och mörkt. Så plötsligt är det november och jag konstaterar att jag saknar livets alla nyanser! Jag saknar att ha tempo i tillvaron och att träffa alla de där fantastiska människorna som jag har förmånen att möta både i arbetslivet och i vardagen. Jag saknar de där konferenserna med middag med töntig underhållning på kvällen, jag saknar att dricka bubbel på lokal med fina vänner, jag saknar att kunna bjuda hem min mamma och jag saknar definitivt att jag inte har kunnat åka och hälsa på min nyfödde systerson. Jag saknar alla de där mötena och tillställningarna som gjorde att jag fick användning för alla fina kläder i min garderob, jag saknar att krama om någon som jag inte träffat på ett tag, eller för den delen att kramas alls. Märkligt nog saknar jag också all den där tiden som jag brukar spendera på tåg, bussar eller i bil för att ta mig från en plats till en annan. Först nu inser jag hur värdefull den tiden var, tiden som var bara min och då jag hade tid för eftertanke och reflektion innan jag skulle ge mig i kast med nästa möte på dagen.

Som det är nu är tillvaron novembergrå rakt igenom! De där nyanserna i tillvaron är något jag verkligen saknar. Det där tempot i arbetsdagen som gör att jag i hela kroppen kan känna en skillnad när jag satt punkt för arbetsdagen. Helger med loppisturer och fika som markerar en skillnad mellan vardag och helg. Jag behöver verkligen tillvarons alla nyanser för att må gott. Det tråkigt och jobbiga och tidvis ganska stressiga behövs för att en helt ska kunna uppskatta det lediga, lugna och härliga. Jag trodde nog att jag mest skulle sörja alla inställda tillställningar och kalas men jag konstaterar att jag saknar allt! Jag saknar helheten och nyanserna i tillvaron! När livet åter är mer normalt då ska jag verkligen njuta av en tågresa med flera byten som tar orimligt lång tid!

Tjusigt uppklädd för middag i solnedgången på Bommersvik

Sluthandlat?

Jag har mina kläder utspridda lite här och var i mitt hus eftersom jag har begränsat med plats. Jag har en dröm om att bygga en ordentlig klädkammare eller walk-in closet men det är ett projekt för framtiden. Nu försöker jag dock ordna en lösning i källaren där jag samlar alla kläder och får till en vettig förvaring. Superbra med ny förvaring men mindre bra att när alla kläder samlas på en plats då inser jag hur otroligt mycket kläder jag har. Vid senaste räkningen räknade jag in 195 klänningar vilket faktiskt är en helt galen mängd klänningar. Vid årsskiftet bestämde jag mig därför att ha ett köpstopp under 2020. Jag hade ett köpstopp under 2017 med fokus på att helt sluta köpa nytillverkade kläder. Även i början av förra året hade jag ambitionen om ett köpstopp men det rann ut i sanden under sommaren trots en bra start genom bland annat utmaningen Aktivera garderoben 

Jag är som mina 195 klänningar avslöja mycket förtjust i klänningar. Fast hur förtjust en än är i något finns det ju en gräns i hur mycket som faktiskt får plats. Förra våren funderade jag över rimligheten i 175 klänningar och nu är det ännu fler. Att bygga ut huset för att få rum med fler klänningar är inte riktigt rimligt. Min bestämda åsikt är att kläder ska användas snarare än att förvaras. Alltså har jag gett mig själv två utmaningar det här året. Den ena är att ha ett köpstopp på nytillverkade kläder samt att även mycket sparsamt köpa second hand. Att även på loppisar och Tradera ställa mig frågan om jag verkligen behöver plagget jag tittar på. I praktiken ett köpstopp även när det gäller second hand men ett lite mjukare sådant. Skulle en fantastisk vintageklänning dyka upp och jag konstaterar att jag har användning för den då ger jag mig själv fortfarande möjligheten att köpa den. 

Planen för året är dock att verkligen aktivera garderoben och använda det som redan finns där. Att vara kreativ och hitta nya kombinationer och möjligheter. Dessutom ska jag göra en ordentlig genomgång av alla kläder nu när jag gör i ordning källaren och se vad som kan rensas ut. I en rörig garderob är det lätt hänt att det finns både ett och flera plagg som aldrig används och som jag troligen inte kommer använda heller. För varje plagg borde följande frågor ställas: när använde jag plagget senast? passar plagget, är plagget helt? tycker jag om plagget och kommer jag att vilja använda det igen? Självklara frågor egentligen men min erfarenhet är att mycket får vara kvar i garderoben trots att det inte använts på länge och att en kanske inte ens tycker om det. Det är lite mer utmaning att aktivera den egna garderoben istället för att köpa något nytt. Det som redan finns i garderoben ger ju inte samma lyckopåslag som ett fint loppisfynd eller för den delen något nytillverkat. Fast varje plagg finns ju i garderoben av en anledning och då borde ju egentligen varje plagg framkalla glädje. Om inte, då är det ju ett enkelt plagg att sortera ut och skicka vidare i klädkretsloppet. Antingen till klädbytardag, loppis eller Tradera.

När januari närmar sig sitt slut och hittills har det gått alldeles utmärkt att ha köpstopp även på second hand för min del.

Övre raden från vänster: 50-tals dröm köpt i Dublin. Skor fyndade på Tradera, Klänning och kofta även de traderafynd.

Mittenraden: sommarvintage som jag märkligt nog loppade i min egen loppis bland de saker Regina sålde. Klänning som är ett nyköp men hängt med i många år, koftan är samma som bilden ovan.

Nedre raden från vänster: ett genomtänkt nyköp i höstas som redan använts flera gånger. Nyköpt klänning som hängt med i flera år och varit med på kongresser, hundraårsjubileum. Klänning och skor köpta på Tradera och en nyköpt kofta som hängt med i flera år.

Morotskaka med kokos

För en tid sedan postade jag en bild på en morotskaka på Instagram och lovade att inom kort lägga upp receptet eftersom flera frågade efter det. Inom kort är nog ett farligt löfte att ge. Vad är egentligen inom kort? Samma dag? Samma vecka? Jag håller tummarna för att samma månad räcker gott och väl och kommer här med receptet på en supersmarrig morotskaka med kokos, helt utan vitt socker och utan vetemjöl.

Morotskaka med kokos
5 ägg
0.5 dl kokosolja
1 banan
4 rivna morötter
3 dl mandelmjöl
1 tsk vaniljpulver
2 tsk malen kardemumma
1 msk honung
1 tsk bakpulver
1 dl riven kokos
0.5 tsk salt
kokosflakes
kakaonibs

Gör så här:
Vispa äggen pösigt. Mixa kokosolja, banan, mandelmjöl, kryddor, honung och bakpulver till en jämn smet. Vänd ner i äggen och tillsätt bakpulver och kokos och rör runt. Olja en springform med kokosolja och stjälp ner smeten. Grädda i ugnen på 200 grader i 20-25 minuter. Låt kakan svalna och dekorera kakan med riven kokos, kokosflakes och kakaonibs. Servera gärna med en klick turkisk yoghurt smaksatt med lite vanilj.

Kommentar:
Om smeten känns för kladdig går det bra att tillsätta mer mandelmjöl. Smetens konsistens kan variera lite beroende på storlek på banan och morötter. Kakan kan också dekoreras med mosad banan som mixas med smält mörk choklad. Smeten breds sedan över kakan innan dekorering

Att landa i 20-talet

Hur göra en när en vill komma tillbaka efter en lång tids frånvaro? Smyger tillbaka in i bloggandet som om ingenting har hänt eller gör en markering om att en är tillbaka och minsann kommer att skriva igen? Och hur vet jag helt säkert att jag verkligen kommer att fortsätta att skriva och hur regelbundet kommer det egentligen att bli? Hinner jag alls skriva längre och om jag skriver finns det då någon kvar som kommer att läsa det jag skriver? Kanske behöver en inte ha en färdig plan utan kanske räcker det helt enkelt med att bara börja skriva. Att foga samman ord efter ord tills de bildar ett helt inlägg! Det jag med säkerhet vet är att jag saknar att skriva, jag har massor av ord i huvudet som vill bli till både blogginlägg och berättelser. Alltså gör jag precis så! Jag börjar skriva, har inte en plan och får helt enkelt se i vilken omfattning det kommer att bli framåt. Ett nytt år är ju alltid en ny början och löften om vad som kan kan tänkas bli. Kanske särskilt just nu då det inte bara är ett nytt år som har inletts utan även ett nytt decennium. 

Det är onekligen en intressant tanke att fundera över vart livets vägar har fört mig i slutet att detta nya årtionde. Om jag blickar bakåt till januari 2010 hade jag inte kunnat föreställa mig att det liv jag nu lever är min självklara vardag. Då var jag timvikarie inom äldreomsorgen med en ständig oro över om jag skulle få tillräckligt många arbetspass per månad och om ekonomin skulle gå ihop. Jag bodde ute på landet i ett älskat men utmanande renoveringsobjekt som jag mer och mer började inse att det var ett omöjligt projekt att ro i land. Jag var gift och dessutom mamma till två tonårstjejer varav en av dem fortfarande bodde hemma. Att bo på landet var verkligen ett projekt och det inte bara på grund av renoveringsobjektet utan på grund av all planering som krävdes för att få vardagen att gå ihop eftersom jag inte hade körkort. En liten passande detalj i sammanhanget är att 2010 även var året då jag startade VisaLiza och lite försiktigt började att blogga.  När jag blickar tillbaka känns det som om det snarare passerat tjugo eller kanske trettio år sedan 2010 med tanke på allt som hänt sedan dess. 

Det har inte varit en rak väg från 2010 till 2020 och längs vägen har jag många gånger undrat vart jag är på väg någonstans i livet. När jag nu till sist har landat i tjugotalet då känns tillvaron verkligen helt självklar. Idag har jag den otroligt fina förmånen att arbeta med folkbildning och har sedan flera år tillbaka en fast anställning. Vilken otrolig skillnad det är att känna tryggheten i att veta att jag varje månad har en inkomst och inte behöver känna stress och oro för hur ekonomin ska gå ihop. Sedan ett år tillbaka är jag tjänstledig på halvtid och är oppositionsråd i min hemkommun. Ett uppdrag som visade sig vara oändligt mycket svårare och mer utmanande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är något helt annat att vara förtroendevald än att vara den som förväntas leda och hålla ihop en hel grupp av förtroendevalda. Renoveringsobjektet på landet är bytt mot mitt älskade blå hus med utsikt över älven. Särskilt viktigt att notera att det är mitt hus som jag äger själv. Något som jag under åren som timvikarie inte ens hade kunnat föreställa mig att det en dag skulle vara möjligt. Barnaskaran har utökats och jag har numera fyra fantastiska flickor och dessutom ett barnbarn. Jag har även hunnit med att skilja mig och att ta steget att våga gå vidare i livet. Jag var helt säker på att gå vidare i livet innebar att leva ensam, att det var vad jag ville! Så precis i slutet av tio-talet dök någon upp som ställde allt på ända! Han visade sig vara min någon och den jag vill dela mitt liv med!

 Att sammanfatta allt som hänt under tio år är egentligen helt omöjligt, särskilt när en lever ett aktivt liv och tycker om att ha högt tempo. Det har varit år med mycket glädje men också mycket sorg, med nya upplevelser och nya vänskaper, med studier, ledarskapsutbildningar och resor. Alla dessa händelser som har format och omformat livet och lett fram till idag. Det liv jag lever är mitt och jag skulle inte vilja byta ut varken glädjen eller sorgen som lett fram till hur livet utformat sig!

Övre raden från vänster: jag 2010, Anna och Regina i Edinburgh 2011, döttrarna Anna, Sofia och jag 2012
Mittenbilden: Sydafrika 2015
Nedre raden från vänster: barnbarnet 2013, mamma och jag 2014, Maggy och jag i Namibia 2015

Övre bilden: mina fyra tjejer i december 2019
Nedre raden från vänster: föreläsning om Berättelser från Gamlestaden (bok jag varit med och skrivit) 2016, möhipperesa till Prag 2017, inför en debatt i valet 2018 då jag kandiderade som kommunalråd.

Megaloppisen i Majorna

Igår var det megaloppis i Majorna i Göteborg och jag var där tillsammans med dottern Anna. Megaloppisen arrangeras av Hyresgästföreningen och är verkligen ett helt otroligt bra arrangemang. I år fyllde loppisen dessutom tio år! Konceptet är enkelt, Hyresgästföreningen har sökt tillstånd för loppisen och den som vill sälja behöver bara ta med sig sina grejer och hitta sig en plats att stå på. Det senare kan nog ha varit en utmaning med tanke på hur otroligt många säljare som var på plats. Anna och jag laddade upp med brunch när vi kom till Göteborg och spenderade sedan många timmar med att strosa genom Majorna och titta på både grejer och folk. Det var verkligen otroligt mycket folk på plats och det är tydligt att intresset för loppis är riktigt stort.

Anna och jag

Vilken lycka att hitta både väckarklocka och väska som är vintage!

Att gå på loppis är i min mening alltid roligt. Även de gånger då en inte hittar något. Fast det är klart att allra roligast är det när en gör oväntade och fina fynd. Tjusningen med loppis är att möjligheten alltid finns men en har inte en aning om vad en kan tänkas hitta. Jag är ju tämligen svag för vintageväskor vilket gör att jag inte kunde motstå denna fantastiska vita vintageväska. Lite för stor för att vara en handväska egentligen och lite för liten för att vara en övernattningsväska. Å andra sidan har jag en tendens att släpa med mig många saker i vardagen så kanske är den trots allt en perfekt vardagsväska för mig. Jag är också riktigt förtjust i gamla väckarklockor. Det är nästan en fördel om de inte fungerar eftersom jag inte riktigt står ut med ljudet. Däremot tycker jag att de är riktigt fina och omger mig gärna med dem. Denna röda klocka blev ett fint tillskott i samlingen.

Omöjligt att motstå när en hittar så mycket fint!

 Konstaterar att det egentligen inte finns någon anledning att köpa nytillverkade kläder med tanke på hur mycket fint en kan köpa second hand. På loppisen igår hittade jag en topp, en blus, en kjol, en klänning samt en vintageklänning från 50-talet i nästan perfekt skick. För alla kläderna betalade jag 130 kronor!

Morsdagspresenter från dottern

Dottern gjorde också flera riktigt fina fynd till sig. Dessutom köpte hon två morsdagspresenter till mig. Verkligen fint att få bli lite bortskämd! Vi var båda trötta men mycket nöjda med vår dag i Göteborg och jag hoppas att vi lyckas vara lediga och kan gå även nästa år.

Aktivera garderoben

Under april antog jag en utmaning från Stilkontot på Instagram som handlade om att aktivera sin egen garderob samt att införa ett köpstopp under en månad. Jag insåg redan från början att jag inte skulle lyckas helt med utmaningen eftersom den även gick ut på använda allt i garderoben. Med tanke på att jag landade på 175 klänningar när jag räknade in mina klänningar var det en enkel matematik att en enda månad skulle räcka till för att använda allt i garderoben. En skulle förvisso kunna fundera över antalet klänningar och ställa sig frågan om det verkligen är en rimlig mängd klänningar att ha. Det snabba svaret är att det är givetvis inte en rimlig mängd klänningar. Det lite längre svaret är att det ändå kan ses som lite försvarbart med tanke på att det allra mesta är köpt på loppisar eller Tradera. En hel del har jag även bytt till mig på klädbytardagar. Med åren har de nytillverkade plaggen i min garderob blivit allt färre. Det allra mesta går ju faktiskt att hitta ändå.

Klänning inköpt till näst äldsta dotterns student återanvändes på yngsta dotterns konfirmation

Att aktivera garderoben handlar om att använda det som redan finns där. Som jag redan har konstaterat är innehållet i min garderob tämligen stort. Alltså finns där plagg som sällan eller aldrig används. Vissa av plaggen var ganska enkla att sortera ut och skänka vidare till loppisar eller att lägga i högen för att ta med till nästa klädbytardag. En del saker vet en med sig att de inte kommer att användas igen.

Klänning från senaste klädbytardagen, loppat skärp och älskade favoritskor

Plaggen som är svårare är de som inte känns helt rätt av någon anledning men som en ändå tycker om och inte kan göra sig av med. För att aktivera dem kan det vara klokt att testa dem lite förutsättningslöst och matcha dem med sådant som en inte brukar matcha dem med annars. Andra smycken, en annan modell av skärp eller kanske ett par jeans till en klänning som en tidigare haft barbent.

Ljuvligt traderafynd som jag dessutom har även i orange

Jag har länge hävdat att livet är för kort för att gå klädd i tråkig kläder. Alltså ser jag till att alltid planera mina outfits för hela veckan och hänger fram dem på garderoben. På så vis är jag alltid genomtänkt klädd och sparar dessutom tid varje morgon. Jag är verkligen inte någon morgonmänniska vilket gör att varje minut om morgonen är dyrbar. Att slippa tänka på vad jag ska ha på mig gör verkligen min morgon mindre stressig vilket onekligen är uppskattat. Planeringen har dessutom underlättat att aktivera garderoben. Även efter utmaningen har jag fortsatt att plocka fram plagg som sällan används. 

Sköna hemmakläder

Att fota sina outfits under trettio dagar visade sig vara en utmaning i sig. Det krävdes en del planering för att hitta bra platser att fota outfits på eftersom jag var en hel del på resa. Fast den största utmaningen kom när jag fick ryggskott och bara ville gå klädd i myskläder. Dem ville jag ju inte visa upp på bild tänkte jag. Å andra sidan är de där mysiga hemkläderna en viktig del i garderoben. Det där som en längtar efter att byta om till efter en lång dag på jobbet. De där plaggen som en har när en grejar hemma, går ut med hundarna eller bara sitter och slappar vid TVn i. För min del hamnar de där kläderna aldrig på bild annars men de är en viktig del av min garderob. För även om jag älskar vackra kläder så är det kanske inte det mest praktiska alla gången!

Vardagsoutfit som är både snygg och bekväm

Det var en tankeväckande utmaning på många sätt. Dels för att jag behövde fundera över min egen konsumtion. Även om jag sedan många år tillbaka sällan handlar nytillverkat så shoppar jag ändå betydligt mer kläder än vad jag egentligen behöver. Förvisso vintage, second hand, loppis och så vidare men det är ändå klokt att fundera över den. Kläder är förvisso ett intresse för mig men det finns ju också en rimlighetsnivå även för mig. Att ge sig själv ett köpstopp är nyttigt! Det ger perspektiv och eftertanke och för egen del har det fått mig att återigen tänkta till, tänka om och framförallt att aktivera min egen garderob.

Längtan och förväntan

Luften är ljum och mättad med doft av syren och av salt. Havet ligger helt stilla framför mig medan syrenens doft tycks komma från ingenstans. Dess blommor är inte synliga men påtagligt närvarande trots allt. Omsluts av den milda luften, blir en del av salt och syren. Sitter stilla, så stilla med vattnet intill. Ett stilla hav i ett försiktigt vågspel. Saltsmak på tungan och väderbitet bryggträ under min bara fot. En förväntan inför att nudda vattenytan. Kallt, eller isande kallt vatten? En skräckblandad förtjusning inför det oväntade. Till sist två motsägelsefulla känslor, isande kallt vatten och behagligt mild luft. En sol som går ner vid horisonten och bäddar in världen i ett mjukt gyllene ljus.

Följande morgon är himlen grå och mättad med regn. Isande vind och kyla med jackan ordentligt knäppt och dess huva noga uppdragen. Kalla händer nerstoppade i jackans fickor, genomfrusen men ändå helt uppfylld av känslan av att vara omsluten av salt och syren. Fylld av längtan och förväntan inför det som komma skall. Inför kväll efter kväll med ljumma vindar och stilla hav. Längtan gör kylan inte bara uthärdlig utan också njutbar. Snart, snart byts det gråkalla mot det solvarma och genom att längta tillåts jag njuta av det som kommer redan nu!

Säg inte grattis idag!

Idag är det internationella kvinnodagen och då kan det vara på sin plats med lite råd och tips för hur en på bästa sätt hanterar dagen. Det är nämligen inte helt givet varför dagen finns eller varför den uppmärksammas. Dagen har funnits sedan 1910 efter ett initiativ från Clara Zetkin (1857-1933) som var en tysk kommunist och en kvinnorättskämpe. Sedan 1978 är dagen dessutom en högtidsdag som erkänns av FN. Så vad gäller då när det är dags att ta sig an 8 mars?

Säg inte grattis!

Kvinnodagen är inte en födelsedag och inte heller en högtidsdag i stil med mors dag eller alla hjärtans dag. Visst är det fint med hyllningar till alla fantastiska kvinnor som finns, för det finns verkligen alldeles fantastiska kvinnor. Fast internationella kvinnodagen handlar om att uppmärksamma kvinnors situation i världen och då särskilt den utsatthet kvinnor befinner sig i just för att de är kvinnor!

Vill du uppmärksamma kvinnor idag, säg inte grattis utan poängtera istället det märkliga i att kvinnor som grupp fortfarande tjänar mindre än män som grupp. Hur det fortfarande är kvinnor som gör det mesta av det oavlönade arbetet i hemmet, tar ut mest föräldraledighet och dessutom är de som i störst utsträckning är hemma med sjuka barn. Påtala det galna i att det 2019 pågår allt mer omfattande diskussioner om att inskränka möjligheten till abort och med det förnekar kvinnor rätten att bestämma över sina egna kroppar.

Vill du uppmärksamma en kvinna på internationella kvinnodagen? Gör det, men inte för att hon är underbar utan beskriv istället vad som gör att hon är en fantastisk människa. 

Köp inte presenter

Som sagt det är inte en dag som firas med presenter. Känner du ändå att det är svårt att motstå impulsen att konsumera så finns det många fina projekt som arbetar för att förbättra kvinnors förhållanden. Sätt in en slant till valfritt projekt, skriv gärna varför på sociala medier och var på så vis en god kraft som sprider vidare intentionen med internationella kvinnodagen. (Fatta är en utmärkt organisation att skänka ett bidrag till)

Säg inte: men männen då!

Bara nej gör det inte! Det finns en internationell mansdag som infaller 19 november. Det står var och en fritt att uppmärksamma den dagen på sätt som en kan tycka är lämpliga. 8 mars är dagen då kvinnor står i fokus, en dag då vi konstaterar att kvinnor som grupp fortfarande har sämre möjligheter i samhället än vad män som grupp har och det är inte acceptabelt!

Gör något!

Det kommer att finnas gott om arrangemang runt om i landet under dagen. Passa på att delta på något av dem och fundera över varför samhället ser ut som det gör. Vilken betydelse har det för ett samhälle att kvinnors och mäns möjligheter ser så olika ut?

Då så, jag är redo för internationella kvinnodagen och ser fram emot konstruktiva diskussioner, hyllningar till fantastiska kvinnors styrka och att kvinnors situation i världen för en gångs skull får fullt fokus!

Ordning och reda minskar svinnet

Matsvinnet per person i Sverige idag är 97 kilo per år. Det är egentligen svindlande mycket mat som bara kastas i soporna. Sett till mängden kilon är det svårt att förstå hur det ens kan vara möjligt att så mycket mat slängs. Fast uppdelat per dag på ett år är det betydligt enklare att förstå hur det kan vara möjligt. Det är ju trots allt lätt hänt att en hittar ett äpple längst ner i lådan som har blivit dåligt eller en matlåda som hamnat längst in i kylen och börjat mögla. När jag tänker tillbaka har jag nog nästan varje dag kastat något i min kyl som inte längre gått att äta. Alla de där småresterna blir på ett år däremot något helt annat än smårester, de blir till ett ganska omfattande matsvinn! Jag har de senaste femton åren kunnat stilla mitt dåliga samvete lite vad gäller maten som förfars genom att alla dåliga grönsaker blir till mat för mina kaniner och marsvin. Samtidigt har det där dåliga samvetet ändå skavt, trots att jag inte slänger särskilt mycket har jag ändå känt att det behövs en förändring och jag behöver vara mer klimatsmart.

Äggen förvaras i en skål för att jag enkelt ska se dem

Konstaterade att för mig var den främsta orsaken till att mat slängs helt enkelt att det var rörigt i mitt kylskåp. Att saker hamnade längst bak, att jag inte såg dem och att de på så vis kunde förfaras. Alltså behövde jag bättre ordning för att kunna ha bättre koll på maten i kylen. Det är ju synnerligen dumt att ta hem mat bara för att slänga den. Jag valde att satsa på genomskinliga förvaringskorgar i kylen där varje korg har olika teman. En för smörgåspålägg, en för smaksättare, en för frukt och en för grönt och så vidare. På så vis får jag en enkel överblick över vad som finns i kylen vilket också gör det lättare att se till att använda allt innan det blir dåligt.

När var sak har sin plats har matsvinnet minskat!

Alla matlådor är utbytta till glaslådor med lock för att det även där ska vara enkelt att se vilka matrester de innehåller. Den tämligen röriga lådan längst upp i kylen innehåller alla möjliga sorters nötter eftersom de håller sig bättre i kylen än i skafferiet. Äggen förvaras i en skål eftersom jag även då snabbt ser hur många som finns kvar utan att behöva öppna någon förpackning för att veta. Riktigt smart eftersom det gör att jag alltid vet hur många som finns där.

Det har gått en tid sedan jag tog ett helhetsgrepp och organiserade om kylen och redan märker jag resultat. Jag slänger nästan ingenting längre vilket känns otroligt bra! Dessutom är det mer inspirerande att titta in i kylskåpet när där är ordning och reda vilket också gör att det blivit roligare att laga mat. Både trevligt och klimatsmart alltså!

Ett köpstopp som inleds med ett köp

Under 2017 hade jag ett köpstopp när det gällde nytillverkade kläder. Det var ett år som gav flera insikter när det gäller min egen konsumtion. Som att ibland har nöden ingen lag och trots goda intentioner kan inköp ibland vara helt nödvändiga. I alla fall om en är på väg till ett möte och ens byxor går sönder. Eller att tristess kan vara en anledning till att jag shoppar och att en har märkligt mycket tid över när en inte shoppar. När en väl vant sig fungerar det riktigt bra att inte handla nytillverkade kläder. Inte bara för den som i likhet med mig älskar vintage, allt finns verkligen att hitta. Under året som gått har jag inte haft något köpstopp för nytillverkade kläder men det mesta jag har handlat har varit på loppisar och via Tradera. Dessutom var jag med och arrangerade två klädbytardagar då jag bytte till mig kläder som hunnit bli favoriter i garderoben. Något plagg från den första dagen kändes helt fel när jag väl var hemma, jag gav det flera försök men konstaterade att det enda rätta var att lämna in det till nästa klädbytardag.

Under julledigheten har jag försökt bringa lite ordning bland kaoset som mina kläder skapar. Jag har ordnat mer förvaring och plats att hänga kläder på och förvara väskor och skor men det räcker inte till. Jag har kläder nog inte bara för resten av mitt eget liv utan även för mina barn och grannar! Jag brukar ibland lite skämtsamt hävda att jag har en utrymmeskrävande hobby. Förvisso helt sant eftersom jag har ett stort intresse för kläder, men samtidigt ett bekymmer eftersom jag dels ska få plats och även hinna använda allt jag har. Det var därför tämligen enkelt att ett köpstopp är det enda rätta och att det även kan vara på sin plats att rensa och sortera bland det som finns. Sådant som inte används gör bättre nytta genom att tas med till en klädbytardag eller att skänkas till någon loppis. På så vis ingår de åter i klädkretsloppet och blir till glädje för någon annan. Den här gången har jag bestämt mig för att köpstoppet omfattar nytillverkade kläder, skor och väskor. Underkläder och strumpbyxor blir däremot undantagna från stoppet. Dessutom har jag valt att utmana mig själv genom ett totalt köpstopp, det vill säga även loppis och tradera under årets två första månader och kanske mer. Ett enda plagg bestämde jag mig för att undanta från köpstoppet och istället se till att köpa så fort som möjligt, nämligen en vettig löparjacka. I många år har jag främst tyckt om att springa på löpband men på senare tid tycker jag allt mer om att springa ute. Vintertid ställer det lite andra krav på kläder än vad löpningen inomhus gör. Efter ett antal rundor har jag konstaterat att jag faktiskt inte äger en funktionell jacka för löpning vintertid. Har prövat lite olika hoodies och andra tröjor men det har helt enkelt inte fungerat. Alltså inleddes köpstoppet med ett köp av en funktionell jacka och nu längtar jag efter att komma ut och springa! I övrigt ska det bli spännande att se hur det totala köpstoppet fungerar. Planen är att utvärdera efter två månader och se hur länge jag kan klara mig utan att köpa något alls.

Årets första löparrunda på årets första dag. Pepp inför alla årets utmaningar och särskilt den att ha ett köpstopp!

En räddad klänning

I slutet av sommaren hittade jag en riktigt fin vintageklänning på Emmaus i Göteborg. Konstaterade snabbt att den var i behov av lite omsorg för att åter kunna användas och vara till glädje och nytta. Sömmarna under båda armarna hade gått upp, fållen hade släppt på några ställen och dessutom saknades två knappar. Just knapparna kändes tråkigt eftersom klänningen hade fina klädda knappar i samma tyg som klänningen. Prövade klänningen trots dess brister och konstaterade att jag skulle ångra mig om jag inte köpte den. Klänningen satt ju trots allt helt perfekt och är verkligen en riktig vintagepärla som förtjänade att få komma ut i världen på äventyr igen.

Loppisfynd med fin prislapp

Blir alltid så glad av att handla på Emmaus eftersom de på prislappen talar om vilken nytta det gör att handla hos dem. Förutom att bidra till den internationella solidariteten är det ju bra för miljön att handla loppis vilket gör det till ett himla fint koncept.

Loppisfyndade knappar

Första prioriteten för att kunna rädda klänningen blev att hitta nya knappar. Köper alltid knappar på loppis, dels för att det i regel är finare knappar än nytillverkade men också för att det blir betydligt billigare. Nackdelen är att en ibland kan få leta länge innan en hittar passande knappar om en har otur. Den här gången hade jag tur och hittade flera fina knappar som skulle kunna passa. Dessutom hittade jag en söt lite aftonväska som också fick följa med hem. Knapparna som inte passade till just den här klänningen sparar jag till framtida projekt. Har en låda med loppisknappar som jag alltid börjar med att titta i när det är dags för knappbyte. Köper ofta koftor på loppis som är av nyare datum och de har ofta riktigt tråkiga knappar. Att ersätta tråkiga plastknappar med fina vintageknappar är alltid ett fint lyft.

En perfekt vintageklänning för höst och vinter

Att laga sömmarna och sy i nya knappar tog ungefär två timmars arbete. Helt klart väl investerad tid med tanke på vilken fin klänning jag nu har. Varm och skön för vintern och dessutom i en härlig färg med lite glitter i. Uppklädd men ändå helt perfekt till vardags och i min mening en mycket användbar klänning.

Jag valde knappar i lila som passar fint till klänningen. Lite roligt att det är helt oanvända knappar som satt på en karta när jag köpte dem. Nu är min klänning redo att användas under lång tid framåt. Kan inte låta bli att fundera över klänningens historia och vem som haft den innan mig. Hur länge har den varit trasig och inte blivit använd? Fint ändå att någon valde att skänka den till en loppis istället för att slänga den med tanke på att den just var trasig.

Sensommardagar

När jag nu i november blickar tillbaka till augusti känns det nästan märkligt att jag då tyckte det var kallt och började bli mörkt. Fast det är väl så att även om förändringen från ljusa nätter till mörka kommer smygande så är det först i augusti som en blir riktigt medveten. Nu när jag precis kommit hem från Namibia där det grönskar och är varmt då känns sommaren inte så långt borta som den gjorde innan.

Solnedgång i Saltkällan

Det var lite märkligt när augusti bjöd på lite mer normalt sommarväder. Jag hade ju vant mig vid ständigt soliga och varma dagar och känslan av att bo vid medelhavet. Å andra sidan var det skönt med lite lägre temperaturer och möjligheten att faktiskt få något gjort. Samtidigt har jag tränat på att göra just ingenting och att njuta av stunden. Den här sommaren och även augusti bjöd på många vackra solnedgångar och möjligheten att stanna upp en stund och bara vara i nuet.

Ljuvliga sommardagar hemma och på utflykt i närområdet

Tiden passerar så märkligt fort och förste augusti var det precis ett år sedan jag fick nycklarna till det blå huset. Även i augusti tillbringades den mesta av tiden hemma på min härliga altan. Ofta i sällskap med en bok. Den här sommaren tillbringades till största delen hemmavid med kortare utflykter i närområdet. Bohuslän är onekligen vackert oavsett tid på året, men det är märkligt vad hemmablind en så lätt blir.

Skördetider med hjälpredor i trädgården

I augusti flyttade katten Elvis in i blå huset och då kändes det som om huset äntligen blev ett hem. Har varit lite nervös för att flytta honom från storskogen med tanke på trafik och allt sådant. Han verkar dock trivas och ser ut att ha vett på att hålla sig undan bilarna.

Även om det varit en mycket varm och torr sommar då det mesta av min trädgård vissnat bort så har en del växt väldigt bra. Under större delen av sommaren skördade jag flera kilo squash om dagen och har nästan, nästan börjat tröttna på att ha det i maten. Har även haft otroligt mycket björnbär och plommon i min trädgård. Har aldrig haft fruktträd tidigare men alltid känt att det har saknats i trädgården.

Pride, traderafynd, fika och hemmagjord ketchup kan hinnas med på några dagar

I augusti var det pride i Göteborg samtidigt som kulturkalaset pågick. Jag och tjejerna var där eftersom 15åringen skulle uppträda med sitt band från popkollo. Det blev ett riktigt lyckat framträdande och dessutom hann vi med att göra stan ordentligt med både fika och shopping.

Bröllop och skor som matchar himlen

Att få vara gäst på ett bröllop är alltid fint, men att få möjligheten att vara bröllopsfotograf är nervöst. Det var ett enkelt och fint bröllop med fokus på det som är viktigt, själva vigseln. Lite befriande med ett bröllop som inte förlorar sig i alla detaljer runtomkring.

Skördetider, vackra kvällar och ministerbesök

När skolan började för kidsen då återgick vardagen lite mer till det normala. Då var de långa lediga dagarna över. Fast jag fortsatte att prioritera solnedgångar vid havet så ofta som möjligt. Solnedgångarna finns ju kvar även när en inte är ledig. Kanske är det då en behöver den stunden som mest. Konstaterar att vissa dagar blir lite märkliga. Att en dag kan börja med att skicka iväg barnen till skolan, ha en minister på besök mitt i valrörelsen och sedan plocka plommon om kvällen för att kunna koka sylt. Vitt skilda sysslor men alla viktiga på sitt sätt.

Loppisfynd, rosor och promenader längs älven

Något jag verkligen saknat sedan jag flyttade från Hult är min rosenträdgård. Det har varit svårt att komma igång med arbetet i trädgården. Vart ska en börja? I vilket hörn och med vad? När jag till sist köpte in de första rosorna och bar runt dem i trädgården då var placeringen given. Nu börjar en ny rosenträdgård så sakta att växa fram och jag ser fram emot nästa säsong.

Kaffe på altanen, brunch och födelsedag

Augusti var en härlig månad som slutade fint som alltid. Jag fyller år den siste i månaden vilket gör att augusti alltid får ett fint avslut. Dessutom blev det en dag då jag och kidsen hängde i Göteborg då yngsta dottern var på audition för en film. Om några veckor väntar inspelning och det är verkligen spännande.

Tycker så mycket om att sammanställa varje månad i bild och text. Så lätt att en glömmer alla de där fina små stunderna som varje månad innehåller.

Efter lång tids tystnad

Efter en lång tystnad är det märkligt svårt att ta steget att skriva igen. Att bestämma vad det första inlägget ska handla om. Jag valde i slutet av sommaren att helt pausa att blogga. Skrivandet rymdes inte i livet och bloggen blev till ett dåligt samvete istället för något kreativt och roligt. Under en tid valde jag att skala bort allt som inte gav energi och som inte kändes roligt. Allt som gav mig dåligt samvete sattes på paus om det var möjligt. Vissa saker är inte möjliga att välja bort, en har trots allt en del måsten i livet som inte är valbara. Det var svårt att välja bort sådant som jag tycker om att göra och som jag egentligen ser som viktiga. Första tiden gav det mig än mer dåligt samvete än att inte hinna med allt. Efter en tid ersattes det dåliga samvetet med en känsla av utrymme och frihet.

Efter ytterligare en tid märkte jag hur jag saknade somliga saker medan annat faktiskt kändes bra att ha släppt. Något som jag verkligen saknade var bloggen och skrivandet. Jag är en skrivande varelse, utan skrivandet är jag inte jag. Alltså skriver jag igen! Har ingen aning om hur ofta, däremot vet jag att jag kommer fortsätta så länge som det känns lustfyllt och kreativt. Tror att en paus var alldeles nödvändig för att jag skulle förstå hur viktigt skrivandet är för mig.

Squashmuffins med ost och valnötter

Det är alltid lika spännande att se vad som kommer att ge mycket skörd under säsongen. I år kan jag konstatera att det jag skördat allra mest är squash och björnbär. När en skördar stora mängder squash på en och samma gång gäller det att vara kreativ med vad en ska göra med all skörd. I stort sett hela sommaren har dagens middag fått innehålla squash i olika former. Trots att jag använt av skörden varje dag och gett bort så har jag fortfarande haft tämligen mycket squash att hantera. Jag gillar ju utmaningar och har därför sett till att hitta på nya sätt att göra slut på skörden. Ett av sätten resulterade i det här receptet på matiga squashmuffins med ost och valnötter. Supergoda, saftiga och helt perfekta att ha med på utflykt. Fungerar också bra som mellanmål eller varför inte till soppa.

Squashmuffins med ost och valnötter

1 squash (eller två små)

2 msk olja

4 ägg

1 dl keso

60 g babyspenat

2 dl riven ost

4 dl dinkelmjöl

2 tsk bakpulver

1 tsk salt

1 dl hackade valnötter

Gör så här:

Finriv squash och lägg i en bunke. Tillsätt olja, ägg, keso, spenaten och hälften av osten. Rör ihop till en jämn smet och tillsätt sedan mjöl, bakpulver, salt och hackade nötter. Klicka ut smeten i muffinsformar och toppa med ost. Grädda i ugnen på 175 grader i cirka 30 minuter. Låt svalna under en bakduk.

Kommentar: 

Det går alldeles utmärkt att byta ut osten mot parmesan eller feta istället beroende på vad som finns hemma.

En sommar hemmavid

Nu känner jag igen den svenska sommaren igen. Kallt, grått och lite regn dessutom! Fast vad gör det när en är uppfylld av minnen av fantastiska dagar och ljumma kvällar. Denna sommaren om någon var verkligen rätt sommar att bestämma sig för att tillbringa hemma. Tycker så mycket om att samla månadens minnen i ett inlägg. Mest kanske för min egen skull eftersom det blir lite till en dagbok. Förundras som alltid över allt som kan hinnas med under en enda månad.

Det starkaste minnet för juli är solnedgångarna på Gotland! Helt magiskt vackra och helt omöjliga att tröttna på. Som en fin balans dessutom med tanka på att dagarna på ön var tämligen hektiska. Då var det fint att om kvällen stanna upp och njuta av skådespelet på himlen. Helt tvungen att vara i nuet eftersom solen inte väntar tills det är bättre läge.

Gotland tillsammans med fina vänner

Det var länge sedan jag sist besökte almedalsveckan på Gotland men i år kändes det som att det var dags. Det var intensiva dagar men så otroligt roligt! Dels att få förmånen att dela upplevelsen tillsammans med fina vänner. Att kunna skratta lite åt att sova i en utdragssoffa fem mil från Visby. De där detaljerna har inte någon större betydelse när en försöker att hinna med så många seminarier som möjligt och dessutom försöka hinna träffa vänner och bekanta.

Höjdpunkterna under Almedalen

Det var både långa och intensiva dagar med otroligt mycket spännande att lyssna på. Några saker gjorde dock mer intryck än annat. Störst av allt var nog möjligheten att se De redan frälsta med Tiffany och Bianca Kronlöf. Riksteatern bjöd på föreställningen som var en riktig feministiskt vitaminkick! Så otroligt bra och dessutom fantastiskt att få väl behövd pepp. Har en pepplåtlista där jag lagt in deras Jag har makt! Bra påminnelse om att vi har makt att skapa förändring även när tillvaron känns dyster! Möjligheten att lyssna på Linnea Claesson gav samma känsla! Möjligheten att lyssna på statsministern var också fin. Det var ett sådant där tal som jag under tiden tänkte att det här blir historisk. Det här är ett sådan tal som kommer att citeras och pratas om!

Mitt i allt det fantastiska i Almedalen fanns ju också det fula och riktigt otrevliga. Jag har ju tidigare skrivit om mitt möte med nazisterna. Verkligen omskakande och upprörande och jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. När jag mötte dem var jag på väg för att lyssna när Carina Ohlsson och Tara Twana från socialdemokratiska kvinnoförbudet tog utmaningen att debattera mot kvinnliga företrädare för Sverigedemokraterna. Viktigt att göra och att visa på hur de inte är ett parti som värnar människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Så märkligt hur frågan om abort är en fråga vi behöver diskutera 2018 då kvinnors rätt till sen egen kropp borde vara en självklarhet!

Underbart att åter vara hemma i mitt älskade blå hus

Väl hemma efter en vecka i väg möttes jag av blommande rosor i trädgården. Så spännande att under året som gått fått upptäcka en helt ny trädgård. Jag hade inte ens lagt märke till den oansenliga rosenbusken som växer intill hönshuset. När den väl blommade visade den sig kräva uppmärksamhet och var allt annat än oansenlig. Förutom att mötas av nytt i trädgården så kom också älskade barnbarnet Amanda på besök. Vi hann med både lek och härliga hundpromenader tillsammans även om jag var tämligen trött efter att ha kört bil hela natten från Västervik och hela vägen hem till Munkedal.

Så många härliga stunder!

Juli bjöd på så många fina stunder. Sådana där som en sparar särskilt och plockar fram någon gång i vinter när det är isande kallt och en inte har sett solen på några veckor. Den är sommaren har jag verkligen sett till att ha tid att umgås med både familj och vänner. Det har blivit många koppar kaffe på min altan, på stranden eller iväg på någon utflykt. Så härligt att bo nära havet och på bara några minuter komma ner till både fin strand och en härlig strandpromenad.

Födelsedagsfirande

Juli betyder födelsedagsfirande i vår familj och numera har vi en femtonåring här hemma. På själva födelsedagen hade hon beställt favoriten toscatårta. Helt enkelt två toscakakor med vaniljkräm mellan. Otroligt gott men nästan omöjligt att äta mer än en bit! Till födelsedagskalaset hade hon önskat sig en tjusig tårta med choklad och hallon och nutella. Det blev en liten utmaning men till sist landade jag i en tårta med chokladbottnar med fyllning av nutella och nutellamousse samt ett lager med rårörda hallon. En tårta som kändes lite som ett konstverk och jag ville nästan inte låta gästerna skära i den och äta upp den!

Loppis och utflykter

Under juli såg jag till att komma iväg på flera loppisrundor. Ibland med riktigt fina fynd som böckerna och halsbandet ovan. Ibland kommer jag hem tomhänt men det gör verkligen inte något. Att gå på loppis är en upplevelse i sig och det viktiga är inte att hitta något. Sen är det visserligen roligt de där gångerna en gör riktigt oväntade fynd. Att stanna hemmavid har verkligen inte betytt att jag haft tråkigt. Jag har gjort många fina utflykter till kusten och förvånas ständigt över hur många platser jag helt missat trots att jag bott här i tio år. En av sommarens bästa utflykter var när vi åkte till Lysekil och lyssnade på Uno Svenningsson och Nationalteatern. Hanna från Arlöv är verkligen en av de mest fantastiska låtar jag vet. Så mycket kamp och pepp!

Träning, kvällspromenader och fotografering

Att komma igång med träningen har varit något jag önskat mig länge och när det var som varmast kom Sophie och jag igång och träna. Vi insåg att gymmet var en av få svala platser eftersom det där finns väl fungerande AC. Lite märkligt att kliva från behaglig kyla ut i tryckande värme!

Kvällspromenaderna längs älven har den här sommaren blivit till mina favoriter. Det är en slinga jag aldrig tröttnar på att gå och den är precis lagom lång för en promenad med hundarna. En kväll byttes den vanliga kvällspromenaden ut mot kvällsfotografering då Erika kom förbi och hjälpte mig att ta fina bilder. Hon är verkligen en fantastiskt duktig fotograf. Lite halvmärkligt dock att ha fotografering på en tämligen trafikerad bro som leder in mot centrala Munkedal. Där passerar alltid mycket bilar och det var bara att le och försöka att inte skämmas allt för mycket!

Tid att njuta har varit mitt motto den här sommaren! Alltså har jag njutit av min fantastiska altan med utsikt över Örekilsälven. Där har jag tillbringat många timmar med att läsa, dricka kaffe och med att bara vara. Att sitta och titta på älven är en syssla jag har kommit att uppskatta den här sommaren. Jag har njutit av min härliga trädgård och allt den har att erbjuda. Jag har plockat både vinbär och björnbär i stora mängder. Jag har skördat squash i sådana mängder att jag inte trodde det var möjligt. Mitt hem ger mig ro i själen och den här sommaren har dessutom gett mig gott om påfyllning inför stundande höst och vinter. Nu är jag ordentligt rustad för både snö och kyla när de så småningom kommer!