För tio år sedan

Precis nu för tio år sedan var jag i Namibia i södra Afrika. Då hade jag varit på plats i nästan två veckor och började så smått ana att detta var ett land jag alltid skulle vilja återvända till. Få platser i världen har jag känt mig så hemma som där. Om tre veckor kommer jag äntligen att vara tillbaka igen. Det är sju år sedan jag senast var där och jag ser verkligen fram emot att återvända. Idag landar jag i Kapstaden där jag skall tillbringa två veckor tillsammans med ABF. Jag ska få lära mig mer om föreningsarbete, om arbetares situation och om livet i stort i Kapstaden. Dessutom skall jag under några dagar få praktisera på en av organisationerna som medverkar i utbildningen. Detta skall bli otroligt intressant och spännande. När de två veckorna är till ända skall jag sedan fortsätta till mitt älskade Namibia för ytterligare en vecka på resa. Då skall jag besöka Maggy, hon som blivit min syster och som jag träffade första gången jag var i Namibia för tio år sedan.

Då för tio år sedan tillbringade jag två månader i huvudstaden Windhoek. Genom att stanna så pass länga hinner en få vardag även när en är iväg och kommer lite närmare livet i det andra landet. Den där första gången stannade vi i Windhoek hela tiden medan jag vid nästa besök hade möjlighet att se lite mer av landet.

Såg två vackra regnbågar i Tsumeb i norra Namibia och konstaterade att även om vissa saker är annorlunda mot hemma är andra saker helt lika. Regnbågen är densamma vart du än i världen far. Onekligen en bra symbol för priderörelsen.

En del av charmen med att komma bort är att se sådant som är annorlunda än hemma. Landskapet i Namibia är onekligen något som skiljer sig från det hemma i Hult.

Utsikt från trappan till Namibias parlament

Här är jag i Namibia för tio år sedan

Maggy och jag allra sista dagen i Namibia 2005. Då visste vi inte om vi någonsin skulle ses igen med tanke på avståndet mellan våra hem. Redan 2008 var jag tillbaka i Namibia som utbytesstudent och senare samma år kom hon på besök till Sverige. För tre år sedan var hon här igen på besök och nu är det äntligen min tur att besöka dem igen. Tekniken gör avstånden kortare i tanken och gör det möjligt att hålla kontakten. Fast nog är det så att ett riktigt besök är det allra bästa.

Skräprummet

Många av oss har ett rum som kort och gott är ett skräprum. Ett rum som aldrig riktigt blir ordentligt utnyttjat och där allt möjligt ställs in. Vi har inte haft ett helt sådant rum tidigare men sedan dottern Anna flyttade ut i början av året har hennes rum blivit till ett skräprum där allt hivas in. Först visste vi ju inte riktigt om Anna flyttat permanent eller ej. Dessutom var vår tanke att rummet skulle bli till barnkammare. Nu flyttade inte dottern hem och någon barnkammare blev det inte heller. Istället har rummet fyllts på med grejer och ännu mera grejer. Tänk så många saker vi har som vi inte har någon plats för samtidigt som det inte är saker som det är möjligt att göra sig av med heller. Igår kom vi dock på att skräprummet skall bli till arbetsrum. Hurra säger jag eftersom det är mitt arbetsrum det skall bli. Förvisso har jag redan ett fint litet arbetsrum, dock med betoningen på litet. Tror att mitt nuvarande arbetsrum ryms fyra gånger i det blivande arbetsrummet. Skall bli otroligt roligt att tapetsera om och göra fint och sedan flytta in alla mina saker och ha gott om utrymme för både arbete och pyssel. Idag måste jag hela tiden plocka undan allt efter jag har använt det eftersom det inte finns plats att göra mer än en sak åt gången. Nu kommer jag istället ha gott om plats vilket känns riktigt härligt. Dessutom kommer det att finnas en gästsäng så rummet även kan användas som gästrum. Vårt befintliga gästrum har nämligen blivit musikrum åt maken vilket gör att gästerna har svårt att få plats bland alla gitarrer och andra musikrelaterade saker.

Nu måste jag dock ägna mig åt tålmodig väntan. Inte min starkaste egenskap om jag skall vara ärlig. Helst hade jag velat sätta igång och renovera och flytta saker redan igår. Istället konstaterar jag att det inte kommer att hinnas med innan jag åker till Kapstaden på fredag. När jag sedan kommer hem är det dags för advent och sedan jul. Inser att jag kommer att få öva på det där med tålmodighet ända tills efter nyår!

Skräprummet i Hult

Även om jag inte har tid att göra i ordning rummet nu så har jag ändå lagt tid på att rensa lite bland det som finns där. I en växande familj blir det ofta urvuxna kläder vilket gör att vi har gott om avlagda kläder. Nu har jag röjt och rensat och vikt ihop för att skänka kläderna till ett flyktingboende i Munkedal. Där gör kläderna betydligt mer nytta än i mina gömmor. Känns nästan lite galet hur mycket vi har liggande här hemma. Jag tyckte jag var medveten innan jag gjorde Four Fit Challenge veckan men konstaterar att det finns mycket att göra även här hemma i Hult. Vi behöver definitivt inte ha så mycket kläder som vi har! Egentligen ska det inte behövas en anledning till att röja hemma. Det är ju något som borde göras hela tiden. För min del behöver jag dock lite extra påtryckning för att komma igång.

Tack!

Det kändes onekligen läskigt att skriva om det som är min största sorg. Jag brukar ha som riktlinje att låta bloggen vara personlig men inte privat. I ett ämne som ofrivillig barnlöshet är det omöjligt att inte beröra sådant som är ytterst privat. Just därför kändes det lite skrämmande att skriva ett inlägg om vår berättelse. Samtidigt kändes det både självklart och viktigt att skriva om. Ofrivillig barnlöshet är på många sätt ett svårt ämne. Det är omgärdat med tabun, med skuld, skam och okunskap. Min upplevelse är att mycket som är kopplat till kroppen och till sexualitet är svårpratat. Min egen erfarenhet är också att det är lätt att känna skam över att inte kunna bli med barn. Känslan som lätt infinner sig är ju att alla andra blir med barn hela tiden så hur svårt kan det vara? Tror att mycket av detta skulle vara lättare att hantera om vi pratade mer om dessa viktiga frågor. Är så oerhört tacksam över det gensvar mitt inlägg har fått. Många varma kommentarer som gjort mig rörd och glad. Fast kanske viktigast av allt är de samtal som inlägget genererat, de där svåra men viktiga samtalet om livet och dess svårigheter. Det kändes läskigt att blotta sig själv och berätta om denna svåra sorg men jag är otroligt glad över att jag vågade. Hoppas på att kunna öka kunskapen i ämnet och att fler vågar prata om just ofrivillig barnlöshet.

Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt

Odlingsresultat

Redan efter förra sommaren bestämde jag mig för att jag ville utöka våra odlingar. De odlingslådor vi byggt och växthuset som kommit på plats gav fin skörd och väckte tanken om att kunna utöka för att få än större skörd. För första gången i mitt liv ägnade jag vintern åt trädgårdsplanering. Läste på och funderade över vad vi skulle odla under den kommande säsongen. Mest gick jag efter sådant jag själv tycker om att äta och sådant som skulle vara enkelt att odla. Vi gick från att driva upp tomater till att driva upp betydligt mer vilket resulterade i totalt kaos bland plantorna. Efter att plantorna skolats om några gånger hade jag nämligen inte någon koll alls vilka sorters pumpor jag hade eller vad som var paprika eller chili.

Till nästa säsong har jag ett system som skall förhindra att det blir totalt kaos igen. Nu vet jag dessutom vad jag har att vänta i arbete vilket gör planeringen betydligt enklare. Längtar redan efter att komma igång med arbetet för nästa säsong.

Den här säsongen blev inte vad jag hade tänkt mig. När det var varmt och skönt väder redan i mars såg jag framför mig hur säsongen skulle bli ovanligt lång och givande. Nu vet vi att så inte var fallet. Istället kom det att bli en mycket utmanande säsong. Väljer dock att se det som att det var en säsong med ovanligt många lärdomar. Den andra stora utmaningen vid sidan om vädret var de mördarsniglar som fullkomligt invaderade oss. Tidigare har jag plockat några enstaka ur odlingslådorna men i år hade vi fått snigelägg i komposten vilket gjorde att varje odlingslåda fullkomligt kryllade av dem. Den första sådden åt de upp för mig och jag var förtvivlad över allt förspillt arbete. Till slut lyckades vi överfinna dem och u i oktober finns det gott om sallad, morötter och rödbetor att skörda. Fördelen med problemen var att jag insåg möjligheterna i en andra sådd. Det är en erfarenhet som jag ska ta med mig till nästa år och genom det utöka vår skörd.

Ja sådde tre sorters gurka för den här säsongen. Västerås-, frilands- och växthusgurka. Dessvärre drabbades de späda plantorna av sorgmyggor och i slutändan blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick gott om västeråsgurkor, en tämligen stor skörd faktiskt. Frilandsgurkan blev det dock inte en enda planta av och växthusgurkan bara en enda. Även bland gurkorna var det ett tag kaos efter omskolningarna och det var först när jag såg själva gurkorna som jag säkert såg vilken planta som var vilken sort.

Physalis var en ny erfarenhet för mig och verkligen något jag gillade att odla. Skörden blev tyvärr ganska blygsam. Smaken var dock så pass god att jag kommer att odla dem även nästa år. Jag var inte riktigt beredd på att de skulle växa så pass långsamt. Hade läst att plantorna till stor del påminde m tomatplantor. Till viss del stämmer det men det är också så att physalis växer oändligt mycket mer långsamt.

Aldrig har jag haft så många tomater här hemma i Hult och aldrig har jag fått så dålig skörd. Riktigt tur att vi i år hade ett ordentligt växthus att ställa alla plantor i annars hade jag nog inte haft något alls att skörda. Det dröjde en bra bit in i augusti innan det alls fanns något att skörda vilket onekligen kändes mycket märkligt.

Den stora favoriten för i år är squash. Jag odlade squash även förra året men då bara två plantor som jag dessutom drev upp tämligen sent. I år hade jag många plantor och fick gott om skörd. Har egentligen inte varit så imponerad av just squash. Har faktiskt knappt använt den i maten innan i år. Nu förstår jag inte hur jag någonsin har klarat mig utan, den passar ju bra i allt. I sommar har vi hyvlat den i tunna strimmor i salladen, vi har kokat den istället för tagliatelle, haft den som bas i gratäng, rivit den och haft i både plättar och i köttfärssåsen. Vilken otroligt användbar grönsak. Till nästa säsong vill jag dessutom pröva fler sorter och då gärna någon som lämpar sig för vinterförvaring för att öka vår grad av självhushållning. Mitt mål med odlingarna är att vi från juni till oktober skall vara helt självförsörjande på grönsaker. Sen skulle jag också vilja att skörden räckte så pass bra att vi kan vara självförsörjande på vissa saker under vintern och våren. När det gäller dill, persilja, oregano och gräslök är vi helt självförsörjande vilket känns otroligt bra. Kan tyckas vara en liten sak men det innebär att vi har tillgång till våra örtkryddor som vi själva har odlat och det känns otroligt bra. Hoppas verkligen på att kunna lägga till mer till listan över sådant där vi är självförsörjande.

Frost i trädgården

De här morgonen bjöd på strålande sol från blå himmel och en trädgård täckt av frost. Även om kylan markerar det definitiva slutet på trädgårdssäsongen så är det något jag också längtar efter. Den där tidiga frosten på blommorna i trädgården är otroligt vacker. Det ligger något motsägelsefullt i blommor som täcks med frost. Två årstider som krockar under en kort tid.

Rosor har jag alltid sett som sköra men konstaterar att jag haft fel. De klarar tämligen tufft väder innan de ger upp för säsongen. Förra året blommade vår New Dawn ända fram till tredje advent trots att det då varit minusgrader om nätterna i några veckor.

Frosten förvandlar och gör allt lite vackrare!

Ringkragarna har blommat över och har sett ganska tråkiga ut i rabatten den senaste veckan. Med lite frost blir de plötsligt vackra igen och pryder åter sin plats.

Frost och minusgrader om morgonen men under dagen strålande sol och härligt varmt. En perfekt trädgårdsdag då vi kunnat gräva i komposten, skördat sådant som fortfarande finns att skörda och haft det riktigt bra. Valde att glömma bort alla de där lökarna som måste i jorden. Tycker att det är så attans tråkigt att jag ständigt skjuter på sysslan. Nåväl till sist kommer nog även lökarna i jorden och till våren skall de bli spännande att se resultatet.

En promenad med detaljer

Eftersom hösten är så där attans vacker har jag den här veckan bestämt mig för att ha kameran med mig i bilen. Då slipper jag bli besviken över alla missade bilder. Jag har inte prioriterat tid till fotografering under mycket lång tid. Istället har det blivit många snabbfoton med mobilen vilket också är bra men jag har saknat att ta mig tid för att fotografera. Det är nästan lite som meditation att stanna upp och betrakta de små detaljerna genom kameran. Plötsligt ser allting annorlunda ut. En promenad med kamera blir en promenad i de små detaljernas värld och den är smått fantastisk.

Höstlöv är så otroligt vackra, särskilt just lönnlöv. Brukar alltid plocka in lönnlöv om hösten och använda som dekoration. Så fint att knyta fast på en sytråd och göra till en girlang.

Med kameran med på promenaden upptäcker jag det vackra i en överblommad hortensia.

Utan kameran hade jag passerat förbi utan att alls märka skönheten i blommorna. De får representera den sommar som passerat och hösten som nu är på väg mot en vinter.

Känner hur hela jag mår gott av att ta mig tid att stanna upp och se detaljerna. Min rosenträdgård är en sådan plats där jag kan glömma tiden helt när jag har med mig kameran. Rosor är otroligt tacksamma att fotografera. Ständigt vackra, med otroligt mycket detaljer och variation. Jag vet precis hur jag skall göra för att få fram det bästa jag kan. Just därför är en kamerapromenad en bra utmaning. Det är bra att ibland fotografera sådant där en inte hunnit förbereda bilden i tanken innan.

Det finns något mycket flyktigt med hösten som gör det nödvändigt att vara närvarande just nu om en vill fånga ögonblicket. Finns så otroligt vackra träd i Hult just nu. En del av dem är alldeles gyllene och blir nästan magiskt vackra när solen lyser på dem. Det är just nu det händer, imorgon kan höstvindarna ha blåst bort löven och ögonblicket ha gått förlorat. Det där är något som jag ständigt måste jobba med. att vara närvarande precis nu. Att ta mig ledigt ibland och ge mig själv tid att stanna upp och var nu, precis nu.