Ett långsamt farväl

Jag har alltid varit fascinerad av övergivna platser. Även om platsen nu är öde bär den tydliga spår av historien och av att det där har levt människor. Mitt första möte med en övergiven plats var en gammal husgrund som jag hittade i skogen nära där jag bodde som barn. Allt som fanns kvar av det som en gång varit en bostad var grunden, skorstenen och farstutrappen. Allt annat hade på något sätt försvunnit. Jag brukade ofta gå till huset i skogen och sätta mig på trappen och fantisera över hur där en gång varit. Då var jag sju nu är jag över trettio och min fantasi tyckts inte ha förändrats. De senaste veckorna har jag flera gånger passerat en plats där lönnlöven hade en ovanligt vacker färg. Har varje gång tänkt att jag måste ha med mig kameran nästa gång jag åker förbi så jag kan ta kort på de vackra löven. Idag hade jag äntligen tid över och tog med mig kameran och gav mig av på en liten tur. Dessvärre låg löven redan på marken men platsen jag kommit till var betydligt mer intressant än en färgstark lönn. Det jag fann var en gård som övergivits för länge sedan. Här fanns två boningshus, ett äldre och ett yngre. Där fanns också en lada som verkar vara betydligt yngre än de båda husen och till skillnad från dem har den ännu inte börjat rasa.

 Lite sly växer mellan trapans steg på huset som jag tror är det äldsta huset på gården. Lägg märke till det fina arbetet runt fönster och att det är två ytterdörrar.

Taket har börjat ge vika och det är bara en tidsfråga innan farstun rasar. Träden intill bromsar upp takpannor och murket virke men snart, snart kan de inte stå emot.

 Ladugården

Det andra bostadshuset är nog lite yngre än det andra. Farstun är nu ett rum och inte bara en trapp med tak på. Önskar att jag hade lika vackra dörrar här hemma i Hult.

 Här har taket redan gett med sig och lite längre till höger var det ett stort hål där det egentligen borde ha varit tegelpannor.

 Till vänster syns resterna av det som en gång var gårdens jordkällare.

Jag vågade mig nära det trasiga fönstret. Ställde mig på tå och höll upp min kamera. Husets fönster var täckta av smuts och helt omöjliga att se igenom. Kameran kunde däremot visa vad som dolde sig innanför rutor och väggar.

Övervåningen håller på att ge sig och delar är redan på väg ner i bottenvåningen. Till höger om kakelugnen kan man se hur en gammal spiralmadrass är på väg genom taket. Önskar att kakelugnen stod hemma i Hult istället för i ett hus som håller på att bli ett med naturen.

Det är något lite vemodigt över en plats som övergivits. Det här har trots allt varit en gård där människor har levt sina liv. Vad skulle de säga om de såg sitt hem idag? Jag undrar vad som hände som gjorde att gården övergavs och lämnades åt sitt öde. Läget är trevligt, husen onekligen vackra och skogen runt gården sträcker sig högt mot himlen.

För den som är intresserad av övergivna platser kan jag rekommendera att besöka sidan Övergivna platser där Jan Jörnmark har samlat en fantastisk mängd bilder av platser som övergivits. Han har även skrivit böcker om ämnet och i somras var han aktuell med en fotoutställning på Bohusläns museum.