Skolan där alla får en ny chans

Under de senaste dagarna har jag befunnit mig i Stockholm på möte och kurs med Olof Palmes Internationella Center. Även om jag rent fysiskt har befunnit mig i den svenska huvudstaden har jag i tanken varit i Namibia där Unga Örnar Väst är med i ett projekt. Vi har pratat, utbytt erfarenheter och jag har fått lära mig otroligt mycket nyttigt. När flera dagar har ägnats till att prata om Namibia är det inte konstigt att tanken hela tiden far dit. Det tar alltid tid att sortera tankar och intryck efter en resa dit och jag inser att den här gången har jag inte riktigt tagit mig den tiden. Trots att jag var där i början av april är det först nu jag landar i mina upplevelser från den resan.

Ett av skolans klassrum

Under en av dagarna i Windhoek fick jag möjligheten att besöka Jacob Marengo School i Katutura i Windhoek. Skolan ligger intill en hårt trafikerad väg i ett område där många har det tufft ekonomiskt. Utbildning är inte en självklarhet vilket gör att skolan har en tuff uppgift att hantera. Sedan jag var där i våras får skolan tydligen inte längre pengar från staten för att betala lärarnas löner vilket försvårar situationen än mer.

Skolbänkar är sig lika vart i världen en än befinner sig

Arbetsmiljön för eleverna är något annat än i den svenska skolorna. Ljudvolymen är hög eftersom klassrummen är i sten utan något som dämpar ljuden. Det är varmt i klassrummen och för att få någon form av svalka står dörrar och fönster öppna. Det släpper in lite luft och gör klassrummet uthärdligt att vistas i men samtidigt släpper det också in alls ljud från skolgården och vägen utanför. Ännu en svårighet är att varje klass består av fler elever än vad det finns bänkar och stolar till. Jag fick chansen att möta en grupp elever och samtala med dem under drygt en timme. Många frågor handlade om hur skolsystemet i Sverige ser ut och vilka rättigheter barn och ungdomar har här. Det var en vetgirig och intresserad grupp som gärna svarade på mina frågor. De var stolta inte bara över sin skola utan också över sin utbildning, att ha möjligheten att utbilda sig var något stort vilket flera av dem noga poängterade. Att alla inte har den möjligheten och att detta gjorde dem priviligierade. Det fick mig att se den slitna skolan med lite andra ögon. I min tanke jämförde jag den med mina egna barns skola och kände lite av en förtvivlan inför kontrasten. De själva jämförde sin skola med alternativet att inte alls ha möjligheten att studera och då blir utgångspunkten en annan.

Skolgården

Tidigare var ytan mellan husen täckt av en grönskande gräsmatta. Eftersom det har regnat alldeles för lite de senaste åren har vatten blivit en bristvara och då blir en gräsmatta en lyx som måste avvaras. Avsaknaden av grönska gör skolområdet kargt och dessutom väldigt dammigt.

Mellan skolans olika byggnader

Träden är betydligt mer tåliga än gräset och erbjuder både grönska och skugga. 

Förskolans lokaler

I utkanten av skolområdet finns också en förskola för de yngre barnen.

Här odlar barnen själva

Allt spillvatten och eventuellt regnvatten används till att vattna barnens odlingar.

Barnen får vara med och odla och får möjligheten att följa hela odlingscykeln.

Skolans egna odlinar

Skolan odlar även majs och tidigare även andra grödor. Idag kan de dock bara odla sådant som inte är så vattenkrävande. Odlingen är ett viktigt inslag i skolans verksamhet eftersom det lär eleverna hur de med enkla medel kan odla trots att de bor mitt i en stad. Odlingen gör också att eleverna får lära sig kretslopp och hur de ska ta hand om både regnvatten och spillvatten.

Ottilie Abrahms

Ottilie Abrahms är rektor för skolan och arbetar träget vidare trots att hon sedan länge nått pensionsåldern. På bilden sitter hon på kanten till det som tidigare var en fiskodling. Två stora bassänger var användes för att odla fisk och vattnet från bassängerna användes sedan till att bevattna odlingarna. Nu är bassängerna torrlagda sedan länge på grund av bristen på regn. Hon hoppas att det åter skall bli möjligt att fylla på vatten och fisk men påpekar att det ser dystert ut.

Det finns fortfarande några platser kvar

På vägen ut från skolan lägger jag märke till en lapp på väggen och frågar vad den betydde. Ottilie berättar att skolan är öppen för alla som vill slutföra sin skolgång. Det innebär att även om du hoppat av skolan i årskurs sju har du här möjligheten att komma tillbaka och avsluta din skolgång tio år senare. Hon poängterade vikten av att inte stänga dörren för den som åter vill studera eftersom avslutad skolgång ger andra möjligheter i livet. Så länge som det finns platser kvar i klasserna är alla elever välkomna. Är deras klass full får de skriva upp sig på väntelista och får en chans så snart det blir tomma platser. Jag lämnade skolan med en känsla av hopp och framtidstro. Det kändes verkligen smått fantastiskt att besöka en skola som erbjuder alla en ny chans!

Alla vackra saker...

Kanske är det något som har smugit sig på med åldern eller möjligen är det en insikt som kommit efter åratals besök på loppisar. Något som har slagit mig genom åren är mängden av finporslin som trängs på loppisarnas hyllor. Vackra, sköra små koppar och fat som ser ut att i stort sett vara oanvända. Troligen är det precis så som det är! De har stått noga inställda i skåpen, allt för fina och dyrbara att användas. Troligen har de plockats fram några gånger per år för att användas till riktigt fina kalas. Fast kanske plockas de inte fram ens då, risken är ju trots allt att kalas innebär kras. Älskade och omhuldade koppar som i årtionden är kära ägodelar slutar sedan sin tillvaro i staplar på bord och hyllor i en loppis. Alla de där kopparna och kaffekannorna väcker alltid min nyfikenhet. Vilka hem har de stått i innan de hamnade på loppisen? Vilka okända berättelser och öden är de knutna till?

I flera år stod mitt tårtfat oanvänt längst inne i ett skåp. Nu förvaras det väl synligt i köket och används ofta

Precis så har jag tidigare hanterat mitt fina porslin och glas och mina finkläder. Noga undanstoppade och mycket sällan använda. Någonstans längs vägen smög sig insikten på att livet är för kort för att förvara alla vackra ägodelar bakom stängda dörrar i skåpen. Alla de där sakerna gör mig glad och då borde jag helt självklart låta dem glädja mig varje dag istället för vid enstaka tillfällen. Började redan för flera år sedan att dricka kaffe ur fina koppar och konstaterar att det faktiskt får kaffet att smaka lite bättre. Det har också resulterat i att alla de där vaserna och ljusstakarna efter farmor och mormor är utplacerade lite här och var i hemmet. 

Loppisfyndad kaffekopp som är en riktig favorit

Samma livsfilosofi omfattar även min garderob vilket innebär att både tjusiga klänningar och klackar slits till vardags. Vissa klänningar är förvisso lite svårare att använda i vardagen men oftast passar även det tjusiga till vardagslivet.  För mig handlar det om att verkligen avhända mina ägodelar. Det är ju annars lätt hänt att en har kläder i i garderoben som inte använts på flera år och samma för hemmets alla andra pryttlar. Resultatet av den här filosofin är att jag i stort sett bara omger mig med sådant jag verkligen tycker om.

Till fest matchas skorna med vintageklänning och i vardagen med jeans och kavaj

Konstaterar att jag tycker väldigt mycket om klänningar, skor och väskor men tröstar mig med att jag använder det allra mesta jag har. Det som jag inte använder har jag så sakta börjat att rensa ut och planerar att fram till våren hålla en loppis i lillasyster som hör till det nya huset. Himla praktiskt att ha ett litet hus som står helt tomt och bara väntar på att användas.

En riktigt bra klänning som jag använder både till möten och riktigt tjusiga fester

Jag ser till att omge mig med alla vackra saker och låter dem bli till glädje varje dag. Vackra saker gör mig glad så varför skulle jag stänga in dem i skåp och lådor?

De mest märkliga insikter

Jag befinner mig på resande fot under några dagar. Ser mig själv som en van resenär och skulle nog hävda att jag är riktigt bra på att packa. Min lilla resväska packas aldrig upp helt eftersom den så ofta används. För att vara säker på att alltid ha vissa saker med nig har jag därför skaffat dubbletter för att väskan ska ha sitt innehåll. När jag gav mg iväg på den här resan slogs jag av hur mycket packning jag hade med mig. Förvisso skall jag vara borta i flera dagar men det är ju inte något ovanligt. Funderade över hur detta kunde komma sig. Under promenaden mellan tåget och hotellet ondgjorde jag mig till väninnan Regina om hur tung och otymplig packning jag hade. Hur det nästan var lite plågsamt att släpa med mig allt jag hade tagit med mig. Hon påpekade då klokt att det kunde bero på mitt köpstopp. Att nu var jag tvungen till att ha allt med mig och kan inte förlita mig till att shoppa när jag är iväg. Jag har fungerat mycket på det där de senaste två dagarna och inser att hon verkligen har rätt. Jag är ofta lite slarvig när jag packar men tänker att det som är glömt kan jag lösa på plats. Dessutom är det ett sätt att fylla tiden mellan möten eller att sysselsätta sig i väntan på tåg eller annat färdsätt. Detta har visserligen resulterat i att min packning ofta väger en del mer på vägen hem men det är inte något jag reflekterat över tidigare. Mitt totala köpstopp har alltså inneburit att jag behöver planera min packning mer noga. Konstaterar också att det är tur att köpstoppet inte omfattar även den glömda tandborsten. Vissa saker är alldeles nödvändiga oavsett om en vill konsumera eller ej.

Till skillnad från igår har Stockholm idag bjudit på strålande sol!

Förutom att mitt köpstopp påverkar min packnings omfattning påverkar det också hur jag spenderar min tid under resan. Den där tiden som jag tidigare lagt på att shoppa, även om det förvisso till stor del varit loppisshopping ägnas nu åt annat. Det har fått mig idag att upptäcka nya platser i Stockholm. Strosar i parker som jag inte tagit mig tiden att gå genom tidigare, tittar på vackra byggnader och allt annat som finns att se. Dricker kaffe på en uteservering och tittar på människorna som myllrar förbi. Som lever sina liv i den stora staden eller kanske precis som jag bara är på tillfälligt besök. När jag till sist promenerar till mitt hotell efter att dagens möten är slut börjar det regna och jag fryser. Inser att trots att min packning den här gången var välplanerad har den en stor brist. Den enda jackan jag har med mig är trekvartsärmad och dessutom tunn. Det är helt enkelt lite kallare än vad jag räknat med. Blöt och genomfrusen tar jag beslutet att titta in på Myrorna och köpa mig en varmare kappa. Får lite dåligt samvete över hur jag redan bryter mitt köpstopp men njöt hela vägen till hotellet av att ha en varm kappa på mig och att jag äntligen slipper frysa.

Hörde när jag vaknade den här morgonen hur regnet vräkte ner och kände mig nöjd över att veta att det inte skulle spela någon större roll. Nu skulle jag i alla fall inte frysa! När det väl var dags att möta dagen och lämna rummet då sken solen och Stockholm visade sig från sin bästa sida. Nästan så att jag nu önskar mig sämre väder för att min kappa skall ha varit ett vettigt köp!

Håller tummarna för sämre väder så jag får anledning att använda min varma nya kappa

Retrodröm i Prag

Under sommarens olika resor har jag hittat två riktiga retrodrömmar. Den ena i Emmaboda och den andra i Prag. Helt olika platser och helt olika ställen men båda lika fina och bjöd på lite av en tidsresa.

Retrodrömmen James Dean i Prag hittade vi lite av en slump en eftermiddag under möhipperesan när vi råkat hamna på fel väg och försökte hitta skydd från ett annalkande regn. Vi tittade efter ett ställe där vi kunde äta något lite lättare och samtidigt sitta och vänta ut regnet. Vi svängde runt ett hörn och där låg det perfekta stället som fullkomligt ropade på oss att vi skulle gå dit! Förutom att det verkligen var en häftig upplevelse att kliva in genom dörrarna var både mat och dryck toppenbra. Tror aldrig jag ätit en bättre burgare någon gång faktiskt!

Vi kom precis i skiftet mellan lunch och middag och hade därför i stort sett stället för oss själva. Först när vi var redo att gå började middagsgästerna att strömma till och stället blev snabbt fullt.

Namnet James Dean känns onekligen passande men Grease hade varit ett lika passande namn. Någon av tjejerna påpekade att det kändes lite som att befinna sig i någon av scenerna i filmen Grease.

Extra pluspoäng dessutom till att personalen var retrorätt klädd. Kul för min del att kunna matcha både personal och inredning med min klädstil, inte direkt varje dag det händer. Det här var en plats som vi hittade helt av en slump och inte hade en aning om att den fanns innan vi hittade den. Jag älskar när slumpen får avgöra och när allt på resan inte är planerat i detalj. Förvisso innebär det ibland att en hamnar på tråkiga bakgator och känner att en har slösat med sin tid. Fast oftast innebär det att en hamnar på platser som en aldrig hittat annat och som ger ett mervärde för hela resan. Jag ser därför alltid till att planera in tid för det oplanerade. För att helt enkelt ha gott om tid at strosa planlöst! Hittills har den planen fört mig till många spännande platser runt om i världen.

Farväl till sommaren

Om någon skulle fråga mig vilken årstid som är min favoritårstid skulle jag utan tvekan svara hösten. Jag älskar verkligen hösten när luften om morgonen har ett litet stråk av kyla i sig och hela världen fullkomligt exploderar i färg. När den första frosten kommer blir jag nästan fånigt glad över hur vackert det är. Trots att jag älskar hösten är det med en kluven känsla jag möter årstiden varje år. Att omfamna hösten innebär att acceptera att sommaren är över för det här året och att det dröjer ett år till nästa gång. Det är alltid vemodigt att inse att tiden med de ljusa ljumma kvällarna har passerat och att nu väntar mörker och kyla. Å andra sidan är det också charmen med hösten. Mörkret och kylan ger en ständigt en anledning till att tända ljus, kura under filt och titta på film.

September har en tendens att vara en oförutsägbar månad. September kan mycket väl vara en något svalare men alldeles ljuvlig fortsättning av sommaren. När en nästan inte märker hur kylan sakta smyger sig på och det finns gott om tid att vänja sig på. Eller så kan september vara en definitiv höstmånad. En månad som från start känns mer som november än som sommarens slut. Efter en vecka av novemberväder konstaterar jag att det inte längre finns någon tvekan. Det här årets sommar har ersatts av höst och det är dags att säga farväl till sommaren. Som alltid ett vemodigt farväl men samtidigt en öppen famn för att välkomna en alldeles fantastisk årstid.

Nu får det vara nog!

Vid årskiftet inledde jag ett köpstopp vad gäller nytillverkade kläder. Det har fungerat väl även om det många gånger har varit frustrerande. Vid två tillfällen har jag brutit mitt köpstopp. Den första gången när mina byxor gick sönder på väg till ett möte. Funkar mindre bra att gå med rumpan bar! Andra gången var när jag var i Namibia i april. Istället för att åka direkt hem från flyget fick jag ändrade planer och skulle istället på politisk kongress. Jag hade inte planerat för kyligt aprilväder eller för kongress vilket innebar att en kjol och strumpbyxor inhandlades i Namibia och sen funkade det att använda en blus och en kofta från packningen.

Loppisfyndad sidenblus

Jag älskar vackra kläder och helt ärligt tycker jag att det är roligt att shoppa. Jag har ju under många år till stor del handlat på loppis och har även haft ett köpstopp för några år sedan. På loppisar och vintagebutiker kan det dock ta frustrerande lång tid att hitta vad en söker eftersom utbudet är begränsat. Då visade sig Tradera vara en guldgruva, där hittade jag ju allt jag ville ha! Bara att se till att vinna auktionerna!

Kofta, klänning och skor är samtliga fyndade från Tradera

Just det där med att vinna visade sig aktivera tävlingsmänniskan i mig. Attans så frustrerad jag kan bli över en förlorad auktion och så euforiskt glad jag blir över att vinna.

Traderafyndad klänning, loppad vintageaftonväska och skor från förra året

Det där att ha tillgång till ett obegränsat utbud visade sig vara lite farligt. Det var ju helt enkelt bara att klicka hem det jag ville ha och resulterade i att jag det här året shoppat mer än någonsin. Förvisso är det loppis och Tradera men jag känner mig ändå bekymrad över min egen konsumtion. Hur mycket jag än älskar vackra kläder så inser jag att det är inte helt vettigt att ha en så pass hög konsumtion.

Traderafyndad kofta och linne, skorna hittade jag i Malmö förra året. Jeansen är köpta i Italien sommaren -99

Alltså har jag bestämt mig för ett totalt köpstopp året ut. Jag har en klädkammare som är fylld till bristningsgränsen och mycket av det som finns där har jag inte ens hunnit använda ännu. Min utmaning året ut blir därför att verkligen använda det jag redan har. När året är slut ska jag se över vad som inte använts och fundera över varför. Kanske har rätt tillfälle inte infunnit sig men kanske är det så att plagget inte är rätt för mig. Allt som visar sig vara fel för mig skall rensas ut och skickas vidare eftersom de kan vara helt rätt för någon annan.

Sommarens loppisfynd från loppis i Emmaboda

Sedan första september gäller mitt köpstopp. Jag hade först tänkt att inkludera även skor men inser att det bär mig emot. Skor är verkligen min stora passion och något jag aldrig kan få nog av. Just därför borde skor vara det första jag sätter köpstopp på! Min medelväg blir att rensa ut det som inte används och vara mycket restriktiv i att köpa just nya skor. Ett steg i taget alltså och nästa månad är jag kanske redo även att sätta helt stopp vad gäller skor.

Fem år eller en evighet

Genom åren som gått har jag skrivit många inlägg om min viktresa. Flera gånger har jag känt mig färdig med frågan och tänkt att nu blir det inte fler inlägg. Så dyker det upp saker som trots allt gör frågan aktuell igen och det känns åter relevant att skriva om ämnet.

Idag är det precis fem år sedan jag gjorde min gastric bypass operation. Jag har sedan dess gått ner massor i vikt, gått upp lite och sedan gått ner lite igen. Numera är jag som de flesta andra som ibland väger något kilo mer och ibland något kilo mindre. Tidigare gav de där små uppgångarna mig ångest och en säker känsla av att nu skulle jag hastigt gå upp allt jag gått ner. En har ju hört om så många som operationen inte har fungerar för. Numera känner jag mig trygg och vet att vikten går både upp och ner och det där är tämligen normalt.

Så här fem år efter min operation har jag nästan svårt att komma ihåg hur livet var innan. Även om jag just för tillfället är lite slarvig med min träning så orkar jag oändligt mycket mer än förr. Det är ju just det där som i min mening är operationens vinst. Att jag orkar mer och mår bättre. De förlorade kilona är bara en bonus i sammanhanget. 

Att välja operationen var det klokaste jag gjort i mitt liv. Däremot är det valen jag gjort sedan dess som har den stora betydelsen. Att jag väljer att äta hälsosamt och att motionera är det som gör att jag mår gott och håller min vikt. Operationen var bara ett verktyg, förvisso ett bra sådant men det stora jobbet för jag själv varje dag. Jag har valt att fortsätta må gott och det är ett val som blivit till en livsstil som hållt i sig i fem år!

Den sista sommarmånaden

Det har redan hunnit passera några dagar av september och det känns redan som höst. Luften är lite kallare och träden börjar att skifta i färg. Nästan lite märkligt att det kan kännas kallare eftersom sommaren inte direkt varit varm. För min del har jag knappt märkt att sommarvädret inte visat sig från sin bästa sida eftersom det varit så fullt upp.

Augusti inleddes med tillträde till det blå huset i Munkedal. Det första som ställdes in i köksskåpen var mina fina kaffekoppar med mönster i blått. Det är inte alltid en har möjligheten att matcha hus och porslin. Det är fortfarande mycket kvar att göra innan huset är ordentligt inflyttat men det händer något varje dag.

Dagen efter tillträdet till huset var det dags för en av sommarens stora händelser roadtrip på Irland samt bröllop. Det var verkligen ett fantastiskt vackert bröllop och det var så fint att få vara med och dela deras dag. Dessutom var det fint att få en anledning att se mer av Irland. Trots alla mina besök på den gröna ön har jag i stort sett bara sett Dublin tidigare.

Efter Irland var det dags att bege sig söderut till Spanien och Malaga. Kidsen hade ju valt resmålet och även om min röst föll på Kroatien får jag nog erkänna att Spanien var ett riktigt bra val. Så skönt dessutom att få lite sol och värme och avsluta sommarlovet med kroppen helt fylld av sommarkänsla.

Väl hemma igen finns det nu två trädgårdar att ta hand om. Jag skördar och tar tillvara i Hult och det visade sig även finnas skörd i den nya trädgården. Alltså skördas tomater, squash, gurka och paprika i Hult medan jag skördar plommon och björnbär i den nya trädgården. Jag känner mig onekligen bortskämd med så mycket gott att skörda.

Avslutade månaden med en hektisk vecka där jag hann med märkligt mycket. Jag besökte två olika folkhögskolor och var en tur till Göteborg. Hann med att använda presentkortet jag fick på Beyond Retro när jag fyllde förra året och fick med mig tjusiga klänningar hem. Jag avslutade som alltid sommaren med att fylla år och måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i att fylla år. Nu när en dessutom får alla fina hälsningar i sociala medier är dagen en enda lång egoboost. Fantastiskt fint och härligt måste jag säga. Bilden med tårtan är faktiskt från dagen efter födelsedagen och alltså egentligen inte en bild från augusti. Fast den var galet god och får representera födelsedagen fast den åts i fel månad.

Ett fint litet liv

För ganska många år sedan hittade jag en kanin i trädgården i Hult. Det var en mager, smutsig och tämligen eländig liten krake jag hittat. Hon var så pass trött och utmattad att jag med lätthet kunde fånga henne och ta med henne in. Under månaderna innan hade vi sett flera kaniner som inte haft samma tur som kaninen som skuttade in i trädgården i Hult. Vi gav henne namnet Betty och efter några veckor hade hon hämtat sig och var en stark och välmående kanin. Däremot var hon fortsatt skygg och litade inte på människor. Hon markerade tydligt att hon inte ville bli klappad och var mest nöjd om hon fick skutta runt på egen hand och upptäcka saker. Några som hon däremot älskade var marsvinen som hon delade bur med. De blev till hennes ungar som hon både vårdade och tucktade. Allt efter att åren gick blev Betty en stark och självsäker kanin men fortsatt skygg. Ibland när hon var riktigt nöjd böjde hon fram sitt huvud och ville att jag skulle klia henne en gång mellan öronen. Försökte jag klia mer då bet hon mig helt enkelt. En bestämd liten dam med tydliga gränser helt enkelt.

Det har gått en vecka sedan hon lämnade oss och hon är onekligen saknad. Samtidigt tänker jag att vilket fint litet liv hon fick ändå. Istället för att möta döden i skogen för alla de där år sedan tillbringade hon sitt liv tillsammans med våra marsvin. De där marsvinen blev noga ompysslade av Betty varje dag. Inte dumt att ha en kaninkompis som pysslar om en och tar hand om en.

Det är lite ledsamt varje gång en måste ta farväl av sina husdjur. De gör livet lite rikare bara genom att finnas. Jag hade inte planerat att skaffa en kanin till den där dagen då jag hittade Betty. Hon hade däremot bestämt sig för att hitta ett hem och så blev det.