Nyårsförhoppningar

Jag brukar inte avge nyårslöften utan tycker egentligen att de är lite fåniga. Varför vänta in ett nytt år för att börja med något nytt brukar jag tänka. När jag nu blickar bak och ser åren 2016 och 2015 är det lätt att konstatera att det har varit två svåra år. Just idag är det två år sedan min pappa gick ur tiden och jag har fortfarande svårt att vänja mig vid att han är borta. Jag har förlorat andra människor jag har älskat, men förlusten av en förälder verkar vara svårare att hantera. En förälder är ju en del av min egen historia, en människa som är själva orsaken till att jag finns. Det är ju inte bara min far jag har förlorat utan någon som mindes mig innan jag själv kunde minnas. Någon som såg mina första steg och fanns med mig från den första dagen. Det här har fått mig att tänka på nyårslöften fast istället vill jag sätta nyårsförhoppningar, vad vill jag med året 2017? Den första förhoppningen är enkel, jag vill att livet skall vara mindre tungt. Samtidigt får jag dåligt samvete över att ens tycka att livet har varit tungt under de senaste två åren. Jag lever ju i fred och frihet och behöver aldrig bekymra mig över om jag har mat nästa dag eller en plats att sova på. Jag tror det där är en viktig insikt att bära med sig, särskilt de dagar när en tycker att livet är svårt.

Så min förhoppning för 2017 är att det skall vara ett år fyllt med glädje! Ett år då jag utmanar mig själv att våga testa nya vägar. Livet är egentligen ganska gott redan som det är, men det är så enkelt att fokusera på det svåra istället för det lätta och det fina. Märkligt hur människan är konstruerad egentligen. Jag har tidigare skrivit om att det är en av anledningarna till att jag är så förtjust i Instagram eftersom där finns alla de fina glimtarna i livet samlade, ett enkelt sätt att affirmera helt enkelt. 2017 väljer jag att prioritera glädje och sådant som är gott i livet. Det kan låta enkelt men det innebär också att jag måste bli bättre på att välja bort sådant som stjäl energi både vad gäller människor och aktiviteter. In med det positiva, ut med det negativa och jag tror att 2017 kommer att bli ett alldeles strålande år!

Känner mig förhoppningsfull inför det nya året och tror att det blir ett spännande år!

Granna granar i Hult

Sedan några år tillbaka har vi fler än en julgran här i Hult. I år är det faktiskt hela tre granar i huset! En i vardagsrummet, en liten en i matrummet och en på övervåningen. Anledningen till att det blivit så många granar här i Hult beror på att barnen och jag har haft lite olika syn på hur en gran ska se ut. I vardagsrummet vill jag gärna ha en som passar in och är genomtänkt. Samtidigt vill jag ha en gran som är alldeles proppad med julpynt av alla former. Helst sådant som är hemtillverkat. Alltså konstaterade vi att det behövdes mer än en gran här i Hult.

Granen på övervåningen är lite mer lekfull

Granen i vardagsrummet är enligt barnen tråkgranen och enligt mig husets stora stolthet. På grund av takhöjden är det möjligt med en hög gran som får ta mycket plats. På övervåningen är takhöjden lägre och där blir det således en lite mindre gran.

Julpynt som tillverkats av mig för si så där trettiofem år sedan

Fast ska jag vara helt ärlig är granen på övervåningen den mest älskade. Det är ju den som innehåller alla minnen, som är alldeles galet klädd och inte alls är det minsta stilren. Det är den som innehåller sådant som barnen tillverkat men faktiskt också sådant som jag tillverkat som barn.

I år blir dock sista året som det är möjligt att ha en gran just där denna gran står. Till våren skall övervåningen byggas om och då kommer det att gå en vägg rakt igenom granen. Tanken är att bygga ytterligare ett sovrum istället för en möblerbar hall. Å andra sidan är det ju fullt möjligt att ha en gran i sovrummet, alltså finns det gott om plats för en gran på övervåningen även nästa år!

I väntan på renovering

Ett av projekten för året som kommer är att renovera matrummet. Det kommer att bli en ganska omfattande renovering eftersom fönster och element skall bytas ut. Dessutom skall en altandörr sättas in och rummet behöver nytt golv och tak. Givetvis behövs även lite nya tapeter i rummet vilket innebär att allt blir nytt och inget gammalt blir kvar. Nästan som att bygga ett helt nytt rum helt enkelt.

Matrummet i väntan på renovering

I väntan på renoveringen har rummet gjorts i ordning och känns riktigt mysigt. Den gamla dörren har satts igen och en ny har öppnats upp från köket. Det är verkligen skönt att ha en dörr direkt från köket och slippa gå genom vardagsrummet och hallen för att komma in i matrummet. Efter att den gamla dörren sattes igen känns rummet betydligt mer logiskt och blev enklare att möblera. Även om rummet skall renoveras kommer de gamla möblerna att få flytta tillbaka in så snart allt är klart. Den enda möbeln som är köpt nytillverkad är köksbordet. De övriga möblerna är loppisfynd eller sådant vi fått.

Babyblått är inte riktigt mitt val av färg men under färgen döljer sig ett vackert gammalt skåp

Mitt fina hörnskåp hittade jag på en loppis för över tio år sedan. Jag höll på att gå rakt förbi det på grund av hur gräsligt det var målat. Sedan dess har planen varit att måla om skåpet men det har blivit ett projekt som jag har skjutit på framtiden. Ett tag hade jag inte ens en bra plats för skåpet och tänkte att jag dessvärre skulle behöva göra mig av med det. Nu har det dock sin givna plats i matrummet och när renoveringen drar igång skall jag passa på att måla det grått.

Tavlorna är en blandning av egentillverkning, loppisfynd och nytt

Just nu är en del av matrummets ena vägg en rå brädvägg. För att dölja den fula väggen valde jag att sätta upp en tavellist och ett gäng tavlor. Blev så pass nöjd med resultatet att jag tänker att när rummet väl är klart får både tavlor och list komma upp igen.

Den lilla pallen som granen står på fick jag när jag var ett år så den har hängt med ett tag

Rå brädvägg och tre sorters golv i ett och samma rum! Märkligt hur sådant knappt märks när en stället möbler och en liten gran på plats. Bokhyllan har tidigare stått i köket i många år och innan dess stod den i Reginas kök. När köket renoverades råkade hyllan hamna i matrummet så länge. Det visade sig vara en alldeles utmärkt plats och här kommer den att få stanna. Även den kommer att målas grå eftersom matrummet precis som köket kommer att ha vit pärlspont. Kommer att bli en fin kontrast med det grå mot det vita. I matrummet finns också en stor brun skänk som även den ska målas grå, däremot kommer soffa och bord få vara som de är.

Tavlan i mitten är ett motiv från Kvistrum i Munkedal. Fint med konst där en känner igen sig

Jag är svag för att köpa tavlor på loppisar. Det finns så otroligt mycket spännande berättelser som alla de där tavlorna berättar. Fram tills nu har de flesta av dem blivit stående i ett förråd här hemma i Hult. Nu har dock de flesta av dem fått komma upp sedan vi gjorde i ordning ett hörn i vardagsrummet och plats i matrummet.

Dukat för julaftonsmiddag

När bordet dukades fint till jul och i skenet från de levande ljusen då spelade det inte någon roll att rummet ännu inte är renoverat. Då var det ett mysigt och fint rum oavsett brädvägg och allt annat som är lite galet i rummet. Det är egentligen inte mycket som krävs för att ett rum skall upplevas som mysigt och fint trots att det i själva verket är ett ganska sjavigt rum.

Julen i Hult

Jag önskade mig en lugn och fin jul med god mat och tid att bara vara. Precis så har julen i Hult varit och jag har verkligen fått det jag har önskat mig. Det blev dessutom en extra lång jul eftersom vi smygstartade julfirandet hemma hos mamma i Kungälv redan två dagar innan julafton. Smygstarten fortsatte med jul på Liseberg.

Härlig och lugn julafton

Själva juldagarna har firats här hemma i Hult med de yngsta barnen och mamma på besök. Vi har fikat, ätit god mat, sett på massor av töntiga men söta julfilmer, öppnat julklappar och tagit det riktigt lugnt. Större delen av annandagen gick hela familjen runt i pyjamas samtidigt som stormen viner runt husknutarna.

Tända ljus, julpynt och god mat. Onekligen bra kombinationer för jul!

Den här julen kändes julbaket och matlagningen så mycket enklare än tidigare år. Det gör verkligen skillnad att ha ett fungerade kök. Andra år har det verkligen varit kaotiskt att försöka laga mat och sedan förvara allt som lagats. I år var det inte några problem alls och dessutom både enkelt och fint att servera maten i köket och sedan äta i matrummet. Förvisso ska matrummet renoveras även det men just nu har det gjorts i ordning så länge och känns riktigt mysigt.

Uppdukat för julbord i Hult

När det gäller julmaten har vi sedan länge valt bort hur ett julbord borde se ut och skapat vårt eget. Det finns ju ingen anledning att laga mat som ingen egentligen tycker om. Istället har vi valt att ha med sådant som vi tycker om och på så vis skapat våra egna julmatstraditioner. I min mening finns det bara ett enda måste när det gäller julen och det är att en skall trivas och ha det bra. Vilket innehåll som julen fylls med kan variera från år till år vilket jag tycker känns skönt. En måste inte göra som en alltid har gjort utan kan göra som en känner just nu istället. Mitt just nu är lugn och ro och möjligheten att inte lämna gårdsplanen på hela julhelgen.

Lizas Rockyroadfudge

Det är åter juldag, min absoluta favoritdag på hela året. Det är dagen som tillbringas i soffan och familjen ser film efter film. När någon blir hungrig är det bara att gå och hämta något ur den fullproppade kylen. Det finns gott om både mat och annat gott och min favorit bland dessa är rockyroadfudge. Den kom till för några år sedan då jag hittade ett recept jag tänkte pröva men insåg att jag saknade hälften av ingredienserna. Så istället för att göra en fudge enligt recept råkade jag hitta på ett alldeles eget recept.

Tveklöst världens godaste fudge!

 Nästa jul såg jag till att ha de rätta ingredienserna för det andra receptet och fick till en fudge som inte ville stelna. Barnen frågade varför jag inte gjorde samma som förra året. Alltså var det bara att försöka komma ihåg vad jag haft i mitt recept för att göra barnen glada. När receptet väl var återskapat såg jag till att noga skriva ner hur jag gjort. Har nämligen en tendens att komma på spännande recept men glömmer att skriva ner dem. Många bra smaker som försvunnit ur minnet eftersom de aldrig skrivits ner. Jag vill gärna tro att minnet är bättre än vad det i själva verket är.

Kombinationen av choklad, nötter, marshmallows och dumle är helt oemotståndlig. Alla goda smaker samlade i en enda fudge. Risken finns att en inte nöjer sig med en eller ens två bitar!

Lizas Rockyroadfudge
200 g mörk choklad
200 g vit choklad
25 g smör
2 dl grädde
2.5 dl salta jordnötter
200 g dumlekolor (eller annat liknande godis)
4 dl minimarshmallows

Gör så här:
Bryt chokladen i bitar och smält den och smöret i en skål över ett vattenbad. Rör runt ordentligt, tillsätt grädden och låt svalna lite när allt är smält. Under tiden som smeten svalnar passa på att klä en fyrkantig form med bakplåtspapper. Formens storlek avgör tjockleken på fudgen. Hacka jordnötterna rör ner i chokladsmeten. Skär sedan dumlekolorna i mindre bitar och rör ner dem tillsammans med minimarshmallowsen.  Häll ut smeten i formen och ställ in i kylskåp i några timmar. När fudgen stelnat är det dags att skära den i lämpligt stora bitar. Servera och njut! Skulle allt mot förmodan inte ätas upp med en gång förvaras fudgen i kylen för längst hållbarhet.

Kommentar:
Viktigt att låta smeten svalna innan dumle och minimarshmallows läggs i. Är smeten för varm smälter de nämligen. Det blir fortfarande en god fudge men smakerna kommer inte helt till sin rätt.

It´s the most wonderful time of the year

Det är måndag och jag har helt gått in i christmasmood. Jag förstår verkligen inte konceptet med julstress, istället väljer jag att njuta så mycket som det bara går. Spelar julmusik på hög volym och frossar i mat smaksatt med sådant som saffran och kanel. I övrigt tänker jag som så att det som hinns med det hinns med och det blir julafton oavsett. Kanske är det åldern som gör det enklare att förhålla sig till högtiden och i så fall är det onekligen en fördel med att åldras. Kanske är det också en insikt om att det är synd att stressa bort sin favorithögtid. Förr om åren har jag haft långa listor med alla måsten innan det fick lov att bli jul. Allt skulle vara perfekt städat, all mat skulle vara klar innan julafton, det skulle göras eget godis och bakas. Numera gör jag fortfarande allt det där men bara de delar som är roliga, annars låter jag det vara. Förr längtade jag efter stora julkalas, med huset fullt med folk och massor av mat och aktiviteter. Idag ser jag istället fram emot en stilla jul med bara familjen hemma. Vi har ingenstans vi behöver åka, inga tider att passa och helt enkelt inte några måsten alls. Skulle jag önska mig något mer är det i så fall ett strålande vackert väder. Det behöver inte vara snö, men jag önskar mig sol och långa promenader med vovvarna. Fast skulle vädret vara dåligt då tänder jag istället massor av ljus, spelar mer julmusik och ser det som en fin anledning att sitta i soffan och läsa.

Skulle inte köpa mer julpynt men kunde inte motstå en ljuslykta med texten till min favoritjulsång

Jag älskar nog vemodet mest

Jag kan verkligen förlora mig i bilder, både i fotografier och i tavlor. Jag funderar över berättelserna bakom bilden, om människorna de föreställer eller stunderna de förevigar. Vilka är platserna som råkat fastna just på den där bilden. Jag har en tavla här hemma som följt mig genom livet. När jag var barn hängde den på väggen i vårt vardagsrum. Det var en tavla i dova färger som föreställde två människor i båt och en människa i en hydda. Det fanns ett viss vemod i bilden som förstärktes av färgerna. Det enda jag visste om tavlan var att min far köpt den i södra Afrika, i Namibia trodde han, på en av sina många resor som sjöman. För mig var det ett tämligen abstrakt land då men det långa avståndet och tavlans vemod kittlade min fantasi och jag kunde ägna timmar åt att titta på den där tavla och skapa mina egna berättelser kring den. Kanske är den där tavla orsaken till att jag kände mig hemma första gången jag landade i Namibia. Platsen hade ju trots allt följt mig sedan jag var riktigt liten. Numera står tavlan i ett förråd här hemma, hittar inte riktigt någon plats där den passar in just nu. Däremot skall den åter få komma upp på en vägg här i huset i Hult.

Just vemod gör en bild intressant tycker jag. Solsken och glädje är enkelt att förhålla sig till, men vemodet är lite svårare. Det kräver att du öppnar dörren och är beredd innan du släpper det innanför tröskeln. Samtidigt är vemodet en viktig del av livet. Det ger balans till lycka och välbefinnande vilket jag tror är nödvändigt för att en skall uppskatta livets alla delar. Kanske är det därför jag älskar bilder med ett visst vemod mest.

En solig sommarmorgon vid Ales stenar men ändå ett visst vemod i bilden

Miss Penny Lane

Sedan i förra veckan när de första bilderna på Pinup Akademins fina kalender släpptes har frågorna varit många. De allra flesta rör möjligheten att beställa kalendern och det är riktigt enkelt, skicka ett mail till pinupakademin@gmail.com En kalender kostar 120 kronor plus 30 kronor i porto. All vinst går till bröstcancerfonden. Alla som jobbar med kalendern ställer upp helt ideellt för att få fram en troligt tjusig kalender med ett grymt bra ändamål.

Att känna sig som en filmstjärna varje dag borde egentligen vara en självklarhet!

Ett av mina motton i livet är att: livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder! Tror att det är en av anledningarna till att jag älskar att ta tjusiga outfitsbilder och jag älskar tjusiga vintageklänningar. Jag hade aldrig tidigare tänkt tanken på att vara pinupmodell men nu känns det egentligen alldeles givet. Det är något lite fult över att ta selfies vilket egentligen är dumt. Fler borde ta mer selfies för att sprida fler bilder av ur människor ser ut, hur kvinnor ser ut. Framförallt dagens unga tjejer behöver motvikter till idealen de matas med. Jag behöver motvikter och andra kvinnor att spegla mig mot för att själv inte tappa fokus. Att känna att en inte duger, inte är vacker nog är lätt även när en är en vuxen kvinna på 37 år. Även jag påverkas av det jag ser i medierna och just därför blir jag så fantastiskt glad över pinupkalendern och den motvikt den representerar. Att temat för årets kalender dessutom är kitschig femtiotal gör den ännu lite bättre.

Rosen Penny Lane

Mitt namn som pinuppa är Miss Penny Lane och då känns det onekligen passande att också visa upp rosen som inspirerat namnet. Tänker att jag måste göra en fotografering i sommar tillsammans med min ros när den blommar. 

Att känna sig vacker är något jag ser som en rättighet. Alla människor är vackra och vi borde hylla detta stället för att ägna oss åt att oroa oss för att inte klara av att uppfylla de normer som sätts. Normer kan brytas och förändras och jag tror att pinupkalendern är ett av många steg i rätt riktning.

Fröknäck

Knäck är i min mening något av det bästa med julen. Även det bästa går att både förändra och fullända och så är även fallet med knäck. Till helgens julfest hemma i Hult gjorde jag ett experiment där jag plockade de bästa egenskaperna från olika knäckrecept och lade till pumpakärnor och solrosfrön. Lite lustigt är detta också viktiga ingredienser till det snarlika namnet fröknäcke. Det senare något nyttigare än fröknäck men båda minst lika goda och enkla att göra.

Fröknäck
150 g smör
1 dl råsocker
1 dl honung
1.5 dl solrosfrön
2 dl pumpakärnor

Gör så här:
Koka smör, socker och honung i femton minuter. Gör sedan en kulprov för att se om smeten är färdig, om inte koka en stund till och gör sedan ett nytt kulprov. Häll i fröna i smeten och blanda ordentligt och fördela sedan smeten i knäckformar. Om smeten blir för seg är det bara att värma på den igen.

Köksinvigning och julmarknad

Helgen som passerat har varit en synnerligen bra helg. Nu är nämligen köket ordentligt invigt med julfest i Hult. Det innebär att jag dessutom verkligen fått chansen att testa hur köket fungerar när det ska lagas mat till många. Mitt älskade nya kök klarade utmaningen med bravur och det går inte att vara mer nöjd med ett kök tror jag.

Det nya köket är som gjort för kalas och för mycket mat

Köksfesten var egentligen en alldeles vanlig julfest fast kanske med lite extra fokus på maten. Det var länge sedan det var ordentlig fest i Hult och det har vi nu tagit igen ordentligt. Jag har en tendens att vara rädd att gästerna skall gå hungriga och lagar av den anledningen och att det är så attans roligt gott om mat. Kvällens favorit lyckades jag inte fånga på bild men den kommer att göras många gånger igen. Vi gjorde nämligen minihamburgare på hönsfärs och med vörtbröd till hamburgerbröd. Till detta en senapsdressing som även den var riktigt god. Kul när en tanke fungerar hela vägen smakmässigt.

God mat och fina vänner, den bästa av kombinationer!

Jag gillar att servera plockmat så gästerna kan gå och ta vad de känner för under hela kvällen. Brukar bli lite friare och mer mingelvänligt än en traditionell sittning med middag. Tycker om det informella när en kan flytta runt under en kväll och på så vis hinna umgås med alla gäster. Dessutom hinner en verkligen att äta av allt gott. Min andra favorit för kvällen var även det ett nytt recept, nämligen knäck med frön och honung.

Julmarknad på Gamla bruket i Munkedal

På söndagen var det inte någon vilodag utan istället en lång arbetsdag. Fast trots det hann mamma och jag med en tur till Gamla bruket i Munkedal där det var julmarknad. Mysig plats, med mycket fint att titta på och dessutom riktigt god fika. Även det en synnerligen bra kombination. En riktigt fin helg och precis så där mycket julmys som jag önskat mig att helgerna i december i år.

Debut som pinuppa!

I början av oktober for jag från en studiekoferens i Stockholm till en fotografering i Göteborg. Jag hade fått äran att bli en av Pinup akademins kalenderflickor. Varje år ger de ut en kalender till förmån för bröstcancerfonden och i år är jag en av dem som fått förmånen att vara med. För mig är det en seger på så många sätt att vara med. Dels för att Pinup akademin gör en kalender som är kroppspositiv med fokus på att varje kvinna är fantastisk men dels också för min egen resa. Jag trodde aldrig att jag skulle ha självförtroende nog att ställa upp för en fotografering som pinuppa. Idag känner jag mig trygg med mig själv även om det har varit en lång väg dit. Dagens ideal är alldeles galna och så många framförallt unga kvinnor går genom livet med en känsla av att de inte duger. Just därför tycker jag att Pinup akademins kalender är helt fantastisk. Den bejakar att det finns inte några skönhetsideal bara skönheter. Det är en kroppspositivistisk kalender helt utan manlig blick. Den helt fantastiska fotografen är Jana Mäkinen. Dessutom går all vinst från kalendern till bröstcancerfonden. Skulle säga att det svåraste med att bli pinuppa var att komma på ett bra artistnamn. Funderade länge och väl innan jag insåg det självklara namnet Miss Penny Lane. Självklart eftersom Penny Lane är en av mina favoritrosor i min rosenträdgård. Otroligt vacker och alldeles unik, precis som varje pinuppa!

Den som är intresserad av att beställa kalendern gör det enklast via Pinup Akademin. De kostar 120 kronor med en fraktkostnad på 30 kronor.

You can call me Miss Penny Lane!

Jag vill skratta mer!

När året nästan är slut känns det naturligt att blicka framåt. Känner mig nyfiken inför vad 2017 har att erbjuda. Detta trots, eller kanske just på grund av att de senaste två åren varit tunga. Tänker att 2017 vill jag ha anledning att skratta mer. Inte bara ett litet skratt så där i förbifarten. Jag vill skratta bubblande av glädje. Ett sådant där skratt som inte går att hejda!

Elvis får mig alltid på gott humör

Fast hur det än är med livet i stort finns det alltid tillfällen till skratt. Jobbar hårt på att se allt det positiva som sker även när livet är tungt. Jag kan ju faktiskt välja vad jag vill ge mest uppmärksamhet, det positiva eller det negativa. Att helt enkelt välja att vara glad är ju inte något som en bara kan göra. Däremot kan jag planera in sådant som jag vet gör mig glad. Som tid för min trädgård och tid för att fotografera.

Jag på Viskadalens folkhögskola i våras när jag pratade om sociala medier

Konstaterar när jag tittar igenom årets alla bilder så är det när jag föreläser eller håller kurs som jag trivs som allra bäst. Gillar utmaningen det ger och alla dessa fantastiska människor det gett mig möjligheten att möta. Mer av sånt och mindre av möten där människor mest bevakar sina egna positioner.

Från i somras när Regina skulle ta en bild på mig där jag skulle vara arg

Känner att jag det sista har sörjt så det räcker för en livstid. Har till och med skämts för att jag så att säga inte riktigt lyckas rycka upp mig och bli som förut. Fast det är ju så det fungerar med sorg, det är inte bara att gå vidare alla gånger. Fast helt utan förvarning kommer den där dagen då en känner att nu vill jag skratta mer. Nu vill jag göra det som är roligt och konstaterar att de lätta dagarna är fler än de svåra.

Nostalgiskor

Jag har gått igenom alla mina skor i min klädkammaren och arbetsrummet. Många av skorna har tillkommit under senare år men många har funnits med under lång tid. Får syn på ett par gamla favoriter som jag inte använt på länge och undrar varför. De var verkligen ett favoritpar under lång tid och jag har haft fantastiskt roligt i dem. Tänker att just alla de där minnena som är kopplade till skorna är minst lika viktiga som själva skorna. När jag köpte skorna 1997 var jag 18 år och precis på väg att kliva ut i vuxenlivet. Jag visste inte riktigt vart livet skulle bära mig men jag var helt säker på att jag ville inte ha tråkigt och att jag inte ville vänta. Ville att det spännande vuxenlivet skulle börja med en gång! Nu är jag 37 år och befinner mig mitt i det där vuxenlivet som jag längtade efter så. Konstaterar att mycket är samma som då när jag började trippa runt i dessa skor. Det där med skor är ju fortfarande en passion och jag vill fortfarande förändra världen. Mycket av livet är också förändrat. De senaste två åren har varit allt annat än enkla men inser att jag är nöjd över tillvaron och känner att jag trots allt uppfyllt de drömmar jag hade om hur mitt liv som vuxen skulle bli.

Det gör det lite spännande att blicka framåt och fundera över vart livet har tagit mig om ytterligare 19 år. Då kommer jag att vara 56 år och verkligen befinna mig mitt i livet. Är onekligen nyfiken på vad jag gör då och vilka människor jag korsat väg med för att komma dit. Med blicken i backspegeln vågar jag inte ens gissa. Tänker att jag kommer dit tids nog. Under tiden skall jag plocka fram mina nostalgiskor och ställa dem längst fram. De där skorna gör mig glad och påminner om en tid med så många löften.

Inte vintage men med tanke på att de är från 90-talet får de nog räknas som retro!

Vintagemisstag

Jag älskar vintagekläder och brukar, i alla fall enligt mig själv ha blick för vad som funkar och inte. Det visar sig dock att även solen har sina fläckar och ibland blir det inte riktigt som jag har tänkt mig. Hittade en fin blå vintageklänning med blommor på loppis i somras och föll för det fina mönstret. Fina färger och en riktigt fint klänning. Om det inte vore för att den är alldeles outhärdlig att ha på sig. Syntetmaterial och värme fungerar nästan aldrig bra ihop. Det gäller därför att undvika att ha syntetklänningar på sommaren. Den här klänningen var värre än allt annat. När Anna och jag skulle fotografera outfiten blev det inte en enda bra bild. Det syns på varenda bild hur jag vantrivs och helst bara vill ta av mig den hemska klänningen. Höll tummarna för att den skulle gå bättre att använda till vintern när det är kallt. Så brukar det ju vara, men inte den här gången. Klänningen är verkligen helt fruktansvärt otrevlig att ha på sig och jag förstår att den är i perfekt skick. Det kan inte finnas en människa som står ut med att ha den på. Alltså hänger den som prydnad på klädstången i mitt arbetsrum. Tänkte först tanken att sälja den vidare, men konstaterar att det vore inte snällt att låta någon annan vantrivas.

Klänningen må vara fin men är verkligen hemsk att ha på sig!

Julförtjusning och förväntan

I vanliga fall brukar jag ta in granen någon eller några dagar innan julafton. I år känns det dock som om jag inte kan vänta längre. Det är ju trots allt redan tredje advent till helgen och då borde en väl kunna ta in sin gran. Har försökt få med barnen på mina planer men konstaterar att även de yngsta nu blivit så stora att de har släppt taget lite om julen som magisk. Själv blir jag nog aldrig för gammal när det gäller just julen. Jag känner ständigt en barnslig förtjusning inför julmusik, gran och pepparkakor. Konstaterar att jag kanske är lite väl förtjust med tanke på att jag med åren har samlat på mig tillräckligt med pynt för att klä minst tre granar. Lösningen skulle ju kunna vara att resa ut lite bland pyntet, men det känns onekligen som en lite tråkig lösning. Min lösning har därför varit att ha två granar, en uppe och en nere. I år funderar jag istället på vart jag ska kunna få plats med en tredje gran. Kanske behövs det en gran till matrummet! Det är ju när en tänker på det ganska självklart att ett matrum behöver en alldeles egen gran precis som vardagsrummet och hallen på övervåningen. Några adventsgranar har det däremot inte blivit i år, måste kanske åtgärda det också. Mer granar åt folket helt enkelt!

Förra årets fina julgran

Livet i ett renoveringsobjekt

På lördag är det äntligen dags för invigningsfest i det nya köket här i Hult. Fortfarande lite småfix kvar men det skall nog hinna bli klart till helgen. Just nu fullkomligt bubblar jag av renoveringsplaner och känner att det finns ingen gräns för vad som kan orkas med. Nu när köket, husets själ och hjärta är klart då känns det som om huset nästan är färdigt.

Mitt arbetsrum, här tillbringas många timmar varje vecka

Nu är nog köket favoritrummet i huset men innan dess var det mitt älskade arbetsrum som blev klart precis i början av året. Det är otroligt skönt att ha ett helt rum som är mitt, bara mitt och som jag kan stänga dörren till. Inte ens katterna får lov att komma och gå som de vill i mitt eget rum.

Uterummet med utsikt över både rosenträdgården och växthuset

Bit efter bit faller på plats och det är verkligen så att slutet av alla renoveringar närmar sig. Nästan lite obegripligt eftersom huset i Hult befunnit sig i ständig renovering sedan tolv år tillbaka. Med tiden är det lätt att drabbas av vanmakt och känna det som att ingenting händer. Då är det bra att jag har dokumenterat hela processen från dag ett och kan gå tillbaka och titta. När en ser allt jobb som faktiskt gjorts då är det smått överväldigande.

Blommor plockade längs vägen. I pappas vas och på farmors hallbord

I och med att mer av huset blivit klart är det faktiskt möjligt att inreda på riktigt. Tidigare har sakerna mest flyttats från rum till rum beroende på vad som skulle renoveras. 

Köket så som det såg ut tidigare

En del av att leva i ett renoveringsobjekt handlar om att lära sig att helt enkelt inte se allt som måste göras. Att njuta av det som är gjort, fokusera på det nuvarande projektet och samtidigt komma ihåg att leva. Livet pågår ju faktiskt hela tiden och då kan en inte ständigt renovera. Förvisso är det alldeles nödvändigt att ha en långsiktig plan när det gäller huset men ibland behöver en pausa. Ibland är det viktigare att ta en promenad med hundarna och plocka lite blommor längs vägen och inte låta sig få dåligt samvete av det.

Veckans avsnitt

Missa inte veckans avsnitt av CamiLiza Podd. Den här veckan pratar vi om kläder och hur svårt det kan vara att hitta rätt bland alla valmöjligheter. Dessutom pratar vi lite om min utmaning att inte köpa nytillverkade kläder under det kommande året. Det är ett avsnitt om konsumtion, kläder och tankar kring hur en basgarderob ska vara. In och lyssna och glöm inte att gilla vår sida på Facebook också.

Berättande väskor och skor...

Så länge jag kan minnas har jag haft två passioner i mitt liv som varit starkare än det mesta. Jag är en hopplöst splittrad människa och har haft många passioner och de varierar över tid. Det som dock är bestående är intresset för väskor och skor. Ett av mina allra första loppisfynd var just en handväska. Älskade redan som barn att klä ut mig och gå i klackskor som mamma hittat på någon loppis. Kanske är de där utklädningskläderna orsaken till att jag älskar vintage. När jag var barn i början på 80-talet köpte mamma en utklädningsgarderob till mig på loppis. Det tog något år för henne att samla ihop kläderna och de blev snabbt älskade favoriter. Kläderna kom från 40-talet till 60-talet och kom att bidra till att skapa min bild av hur kläder skulle vara. Det är ju precis de årtiondena jag ständigt återvänder till i min vintagegarderob. Som tonåring var jag dessutom väldigt förtjust i 70-talet vilket är en förtjusning som återkommit det senaste året. Min utklädningsgarderob blev ett sätt för mig att testa olika roller, att pröva min identitet och att berätta berättelser. När jag sedan lärde mig att skriva ersatte det skrivna ordet garderoben. Då kunde jag berätta min berättelser genom min penna och på så vis blev de också mer bestående än när de berättades genom lek. Kanske är det just berättelserna och historierna mina väskor och skor bär på som gör att de är ett så stort intresse för mig. Jag undrar ständigt över de människor som haft dem före mig. För en tid sedan hittade jag en tågbiljett i en av mina vintageväskor. Biljetten var för en resa mellan Malmö och Arlöv. Vem var det som hade rest och varför. Otroligt spännande att börja fundera över vilken historia väskan bär med sig. En av mina vintageresväskor har en etikett på sidan som berättar att den rest från Göteborg till Malmö. Tänk om det var samma person som ägt väskan som farit mellan Malmö och Arlöv. Helt omöjligt är det inte då båda väskorna är loppisfynd från Göteborg.

Kanske är det så att mammas loppisfynd i min barndom är orsaken till att jag blev etnolog. Som etnolog är det ju just människors minnen och berättelser som intresserar mig. Dessa är i sin tur ofta knutna till de ting som vi omger oss med. Alla våra saker representerar en tid i vår liv och har våra minnen knutna till sig. Även om jag inte känner till de berättelser mina väskor och skor bär på kan jag ändå ana dem. I en av mina aftonväskor hittade jag en spegel och på dess baksida fanns en kalender från 1956. Då får jag en ledtråd till människan som haft väskan före mig. Någon behövde en aftonväska i mitten av 50-talet. I samma väska fanns också ett litet syetui samt tändstickor från en restaurang i Uddevalla. Således en praktisk person som förstod vikten av att ha med sig nål och tråd samt en spegel. Var tändstickorna för hennes eget bruk? Med tanke på tidsandan är det troligt men väskan luktade inte av rök så kanske hade hon dem med för någon annans skull. Mer än så vet jag inte om ägaren till väskan men det är tillräckligt för att bli till en berättelse som i sin tur sätter igång fantasin och väcker författaren i mig.

En loppad resväska, en ärvd handväska från tidigt 1900-tal och ett par skor som är nya men med rätt känsla

Att inte köpa nytt!

Det har gått några dagar sedan mitt beslut om att inte köpa nytillverkade kläder under 2017 och med det har jag också hunnit få en del frågor kring beslutet. Vad innebär det egentligen att inte handla nytillverkade kläder under ett år? Varför tycker jag att det är ett klokt beslut? Kul att mitt beslut har väckt frågor tycker jag och dessutom ger det mig anledning att tänka igenom utmaningen en gång till.

Detta är nog min favorit i sommargarderoben. Ett riktigt fint loppisfynd från 50-talet

Så vad innebär då mitt beslut? Tanken är inte att sluta köpa kläder. Jag är alldeles för förtjust i tjusiga klänningar för att helt kunna avstå. Kanske blir det nästa års utmaning men för nu är beslutet att undvika det som är nytillverkat. Min shopping det kommande året kommer därför att begränsas till att handla second hand. Det lär inte bli särskilt svårt eftersom det finns gott om möjligheter genom loppisgrupper på sociala medier, loppisar, klädbytardagar och andra fina initiativ.

Loppisfyndad ullkappa. Ett riktigt fynd då den bara kostade 30 kronor!

Jag har valt att göra några undantag vad gäller mitt köpstopp av nytillverkade kläder. Undantaget omfattar underkläder och träningskläder. Till underkläder räknar jag även strumpbyxor och tights. Även om jag valt att undanta dessa båda kategorier innebär inte det att det så att säga är fritt fram att köpa vad som helst. Här kommer jag att leta efter goda alternativ med en etiskt hållbar tillverkning.

Kofta, blus och sjal är samtliga fina loppisfynd. Halsbandet är ett vintagesmycke jag fått i present.

Under året kommer jag att skriva om hur det går med min utmaning. Kanske låter det inte som en så märkvärdig utmaning men det är det. För några år sedan valde jag att under ett år helt sluta att köpa kläder. Även då var undantaget underkläder. Den gången kändes ett totalt köpstopp motiverat eftersom jag befann mig i den omvandling som min gastric bypass operation innebar. Det kändes helt enkelt märkligt att köpa kläder som snart skulle vara för stora. Trots det kändes utmaningen svår och många gånger tittade jag in i min välfyllda klädkammare med känslan av att där inte fanns några kläder alls.

En av mina outfits under veckan med Four Fit Challenge

Det är ju märkligt hur en kan ha gott om kläder men ändå ha känslan av att där verkligen inte finns något som är rätt. Förra hösten deltog Regina och jag i Four Fit Challenge som kort och gott gick ut på att under en vecka bara använda fyra plagg. Själva utmaningen var att tänka nytt kring de kläder som en redan har. Veckan då utmaningen fick mig att tänka nytt och dessutom att våga pröva andra sätt att kombinera mina kläder. Jag hävdar med bestämdhet att livet är för kort för att gå klädd i tråkiga kläder. Trots det har även jag klänningar reserverade för fina tillfällen. En del av dem skulle bli konstigt att använda i vardagen men de allra flesta är möjliga att tona ner och använda. En fin festklänning passar bra till vardagen när den kombineras med en stickad tröja. På så vis blir det fler möjligheter att använda kläder som annars mycket sällan används.

Känns som att det här kommer att bli ett spännande och intressant år. Det kommer krävas nytänkande och kreativitet och det är ju onekligen positiva förutsättningar för ett nytt år.

Mitt eget paradis

Tidigare idag gick jag igenom mina bilder i jakten efter julbilder. Tänkte jag skulle inspirera mig själv till lite pyssel här hemma. Istället fastnade jag länge med att titta på bilderna från när jag för några år sedan besökte Läckö slott. Själva slottet var helt klart fint men det som verkligen gjorde intryck på mig var slottsträdgården. Den var alldeles fantastiskt vacker och bestod av ett helt otroligt överflöd av både blommor och ätbart. En synnerligen fin kombination av det vackra och det praktiska. Jag kunde inte se mig mätt på allt det vackra och ville helst fånga varje blomma och varje blad genom linsen på min kamera.

Dessa tjusiga tistlar föll jag särskilt för. Har en plan för vart jag ska plantera likadana i trädgården i Hult

Jag var som förlorad när det gällde all uppfattning av tid. Hade jag varit i trädgården i en timme eller en dag? Det var som att betydelsen av tid upphörde att existera. Det enda som fanns var nuet och allt det vackra. En upplevelse för alla sinnen och inte bara för ögat eftersom luften var mättad av dofter från trädgården och själva luften sjöd av liv och rörelse.

Minns hur jag där och då tänkte att precis så här är det jag önskar att min trädgård skall vara. En plats där växtligheten talar högre än ord och där en förlorar sig helt inför deras skönhet.

Trädgårdsland i slottsträdgården

Insåg att just kombinationen av nytta och skönhet i sig är vacker. Maten som odlas är inte bara praktisk odling även den är vacker.

Vackert blommande squash i trädgården i Hult

Så när jag bläddrade genom de senaste två åren av trädgårdsbilder från min egen trädgård här i Hult insåg jag att jag faktiskt har lyckats. Förvisso är min trädgård inte fullständig ännu men den trädgård som finns skänker mig samma glädje och känsla som slottsträdgården på Läckö slott. Jag har en kombination av det praktiska som skall ätas och konstaterar att det onekligen skapar vackra blickfång i trädgården.

Hemodlad gurka

Det ligger också en extra glädje i att odla grönsaker och se hur ens framtida middag växer framför en ögon. De där sommarmiddagarna på egenodlade grödor smakar bättre än allt annat. Särskilt som jag vet vad som har krävts längs vägen från sådd till skörd.

Alla de där blommorna som bara är vackra men inte kan ätas kan även de ses som föda. De är näring för själen helt enkelt, det där som gör att en känner sig lätt om både hjärta och sinne.

Numera kan jag förlora mig även i min egen trädgård. Särskilt när jag har kameran med mig på jakt efter fjärilar Då kan minuter bli till timmar utan att en ens har reflekterat över att det är så.

Här är då mitt eget lilla paradis i somras. Det är inte många veckor sedan jag stängde dörren till växthuset för i år och ställde undan mina spadar och verktyg men jag längtar redan. Har storslagna planer för fler planteringar samt att utöka odlingarna än mer. Behöver ta ner en gran till våren och sedan får jag plats med ett tunnelväxthus om jag så skulle önska. Dessutom har jag fyllt på önskelistan med rosor som är absolut nödvändiga att plantera i rosenträdgården. Nu skall jag fylla på med doftande rosor och på så vis skapa en trädgård för alla sinnen.