Med en vacker prislapp

Väskor är onekligen en av mina passioner. Det går som inte att motstå vackra väskor, särskilt inte om de är vintage. För visst är det så att en alltid har behov av ännu en väska. Den senaste i samlingen är en riktigt fin skolväska. Känns riktigt passande nu när jag åter är student och skriver uppsats. I väskans foder står det Lars-Göran 1B. Undrar hur Lars-Göran kände när han packade väskan till första skoldagen i årskurs ett. Troligen var han både nervös och förväntansfull. Undrar vilket året var när han gick i första klass och kan inte låta bli att föreställa mig honom som min pappa som också hette Lars-Göran. Fast pappa kallades alltid för Lasse och tyckte inte riktigt om det mer formella namnet. Kanske var det även så för pojken som en gång ägde min väska. Jag tycker om föremål med historia och kan som inte låta bli att fundera över vad som hänt innan ett ting hamnat hos just mig.

Det här är en synnerligen praktisk väska och passar bra till mina många möten. Den rymmer kalender, Ipad och anteckningsboken samt de där glasögonen som jag borde komma ihåg att ha med mig. Den enda nackdelen är att det är ett enda stort fack i väskan. Det leder till att jag får tömma i stort sett hela väskan innan jag hittar mitt läppstift.

Något som jag älskar med vintageväskor är de många detaljerna. Förstärkta hörn gör att väskan får en betydligt längre livslängd och hållbarhet. Dessutom gör detaljerna helheten och är riktigt fina.

Finaste detaljen är nog det lilla låset! Så fint och lite speciellt.

Fast finast av allt på mina nya väska är ändå prislappen. Solidaritet är nog det vackraste ord jag vet. Tänk då att kunna kombinera min passion för väskor med att göra solidaritet i praktisk handling. Min förtjusning i väskor blir en liten del i arbetet för ett fritt Palestina, det är onekligen stort!

Ett år med Ebba

För ett år sedan hade jag börjat fundera på att det skulle vara roligt med två hundar istället för en. Hann knappt tänka klart den tanken innan Ebba lite märkligt flyttade hem till oss. Hon hade inte möjlighet att bo kvar i sitt hem och vart skulle hon då ta vägen? Hon skulle snart bli två år och var en nervös tjej som varit med om många uppbrott i sitt korta liv.

Redan innan frågan ställdes om hon kinde flytta in kände jag en stark samhörighet med Ebba. Kände att hon skulle trivas och ha det gott i Hult. Jag hade ju egentligen tänkt mig en cockerspaniel till. En vovve till som var lika snäll och fin som Ida. Istället blev det en dvärgpinscher med stor mängd energi.

Så har ett år passerat och Ebba blir snart tre år. Hon är trygg, glad och ibland lite väl kaxig. Hon mår gott i livet helt enkelt. Hon sätter bra fart på Ida vilket kan behövas eftersom hon tenderar att vara lite lat. Samtidigt följer Ebba sin stora kompis och vill alltid vara nära och är mån om hennes uppmärksamhet. Ibland kan alltså det mest oplanerade bli alldeles fantastiskt bra!

Hemma i min trädgård en stund...

Efter några dagar på resa landar jag en stund hemma i Hult och passar på att ta en tur i trädgården.. Elvis följer som alltid med mig ut och den här kvällen ville han inte vika från min sida. Helst skulle han sitta på min axel under tiden som jag tittade runt och fotograferade. På bara några dagar har mycket hunnit hända i trädgården och jag är nästan rädd att jag ska missa allt det vackra när jag flyger och far så mycket som just nu.

Den lilla stund som Elvis bestämde sig för att vara på marken passade jag på att fotografera honom.

Rabarbern växer så det knakar och jag skulle tro att det redan nästa helg blir dags för en första skörd. Rabarberpaj till första maj känns som en riktigt bra plan.

Lite här och var i trädgården växer det små minipåskliljor. Ser alltid till att plantera ut dem när de har blommat över. Varje vår köper jag dem för att det skall blomma inne i huset innan trädgården tar fart. På så vis har det blivit tämligen många blommor genom åren. Fiffigt återbruk helt enkelt!

Det tittar upp lite nytt i planteringarna också. Jag satte ju en stor mängd lökar i höstas och helt ärligt har jag inte riktigt koll på vad det är jag har planterat. Fina är de dock och än mer tittar upp.

Vid brunnen växer det vackra vitsippor. Ja hela trädgården är faktiskt översållad av dem. Så länge som vitsipporna blommar råder gräsklipparförbud i Hult. Först när de blommat över får gräsklipparen börja jobba för säsongen.

Jag har den här våren varit riktigt orolig för rosenträdgården i Hult. Det såg länge ut som att merparten av mina rosor gått hädan under vintern vilket gjorde mig smått förtvivlad. När jag inspekterade samtliga rosor idag konstaterar jag att det nu endast är fem sorter som inte uppvisar några livstecken alls. Tre av dem är gamla favoriter och två av dem planterades så sent som förra året. Håller dock tummarna för att de trots allt skall ha överlevt. Vore riktigt tråkigt annars!

Buskarna grönskar åter

Mitt på gräsmattan växer lupiner. Plötsligt ett år var de bara där och jag låter dem hållas eftersom de är så vackra. Funderar lite på att skapa en plantering där de har bestämt sig för att växa. Jag klipper ju ändå inte gräset där längre eftersom lupin hör till mina favoriter bland blommorna trots att den växer vilt.

Kaprifolens vedartade grenar har åter fått blad. Det dröjer dock ett tag till innan den blommar. Som jag längtar efter doften av kaprifol i en ljum sommarvind. Sånt där gör mig lycklig ända in i själen.

 Pärlhyacinterna har även de börjat blomma. Lite färre i år än vad det brukar vara men jag håller tummarna för att fler tittar upp innan säsongen för dem är slut.

Syrenen har även den fått fina knoppar och det dröjer inte länge innan den är översållad med blommor. Tänk för bara några år sedan var syren bara en blomma för mig. Nu är den en högt uppskattad ingrediens i saft och socker. Vem kunde ana att syrensaft är något nästan magiskt gott eller att kakor bakade på syrensocker smakar och luktar sommar?

Dags att skolka lite

Drömmar är ju ofta ett bra sätt att avgöra om en är stressad eller ej. Eller rättare sagt så är det för min del men möjligen inte för alla. När jag i mina drömmar väver in saker från mina dagar på ett märkligt sätt brukar det vara dags att försöka varva ner och vara ledig. Som i valrörelse när jag drömde att en kamrat och jag var hemliga agenter på uppdrag och färdades med en undervattentandemcykel. Då var det bara att inse att jag behövde lite ledigt från politiken. Eller eventuellt söka professionell hjälp för drömtydning!

Nu befinner jag mig där igen där ledig tid nog är att prioritera. Drömde en natt alldeles nyss att jag var tvungen att åka till försäkringskassan för att få ett personbevis. I min dröm låg den enda tillgängliga försäkringskassan i Langa i Kapstaden. Förvisso var själva byggnaden en ytterst ordinär svensk myndighetsbyggnad men likväl låg den i en kåkstad i Sydafrika. Väl där fick jag vänta i timmar i olidlig värme innan det till sist var min tur. Något personbevis kunde jag dock inte få. Inte på grund av det faktum att detta sköts av skatteverket utan för att jag var tvungen att lösa en uppgift först. En väninna har strul med sin mail som inte vill fungera som den ska vilket onekligen är både frustrerande och irriterande för henne. Av någon anledning var jag tvungen ordna detta för henne innan jag kunde få mitt personbevis. Dessvärre misslyckades jag med uppgiften och lyckades istället vidarebefordra all hennes mail till en person som jag jagat den senaste tiden. Eller jagat är kanske inte rätt uttryck jag har snarare varit angelägen om att få besked i frågor som står stilla men eftersom jag misslyckats i detta har känslan av att vara tjatig istället infunnit sig!

Nåväl personen i fråga blir i min dröm upprörd över alla mail hen får skickat till sig och ringer och är mycket otrevlig och skäller ut min väninna. Hon svarar med en polisanmälan och båda är synnerligen irriterade på mig och försäkringskassan konstaterar att jag misslyckats helt med min uppgift. Förutom att jag inte får något personbevis måste jag därför ägna den kommande månaden åt att klistra igen och frankera alla deras kuvert!

 Konstaterar att jag just nu har många projekt som snurrar på samtidigt som jag inte har full kontroll över hela processen. Alltid svårt att behöva invänta andras medverkan samtidigt som det är alldeles normalt och bara att förhålla sig till. Undermedvetet känner jag nog just nu att mina vänner får stå tillbaka eftersom jag helt enkelt inte hinner med att träffa dem så som jag skulle önska. Resultatet blir således märkliga drömmar som ibland borde skrivas ner då de innehåller material nog att fylla en hel bok! Den stora fördelen med detta är att jag oftast vaknar på ett gott humör. Det är som omöjligt att vara sur när en har så märkliga drömmar att tolka.

Det enda rätta den här helgen har således varit att skolka från de flesta av mina måsten till förmån för viktiga saker. Sådant som att gå på loppis med kidsen, fika med barn och barnbarn, dricka kaffe hemma hos bästa vännen och fnittra åt just ingenting, dricka ännu mer kaffe fast i en vitsippsbacke, hänga i min trädgård och att tillbringa några timmar på gymmet. Alla mina måsten finns förvisso fortfarande kvar men märkligt nog känns de betydligt enklare att hantera.

Här någonstans ligger det enligt mina märkliga drömmar en svensk försäkringskassa!

Tiden då vitsippor blommar

Från en dag till en annan är trädgården plötsligt fylld med vitsippor. Igår blommade de inte och idag råder det ett överflöd. Det om något är värt att stanna upp en stund för och ta in ögonblicket. Bestämde mig för att ta med mig jobbet ut idag och sitta i trädgården och arbeta. Det dröjde dock inte länge innan blicken började vandra från penna och papper till blommande vitsippor. Tanken vandrade från det som skulle göras till att istället fundera över om det kanske är dags att så i odlingslådorna till helgen. Efter en stund hade jag slagit ihop min anteckningsbok och lagt pennan ovanpå. Satte mig istället tillrätta med ansiktet vänt mot solen. Blundade och lyssnade på fåglarnas sång. Arbetet finns kvar senare men den där stunden när vitsipporna precis börjat blomma är flyktig. Att stänga av mobilen och välja stundens stillhet kan vara svårt men är alldeles nödvändigt för att hålla balans i tillvaron.

Not always a vintage lady!

Det är nog bara att erkänna att jag har en svaghet för vackra kläder och då oftast sådant som är vintage. Fast ibland är det skönt att strunta i lockar och hårnålar och inte ta på sig en tjusig kreation som är äldre än jag. Ibland råkar jag få syn på något som är från alldeles nu och blir som helt förälskad.

Hittade en klänning förra helgen som inte var min stil alls. Som inte ser ut som något annat i min klädkammare men som jag blev riktigt förtjust i. Tänker att det är bra att gå utanför sin komfortzon då och då. Att utmana sig själv är alltid bra oavsett vad det gäller. Just när det gäller kläder är det intressant att testa något annat, att byta stil är nästan lite som att bli en annan person. I alla fall på ytan.

Så när mamma skulle firas blev det min nya klänning i kombination med svarta uppvikta kostymbyxor samt mina älskade blåa pumps. De där skorna är något av en förälskelse. Otroligt bekväma, galet snygga och helt enkelt helt underbara. Har gärna dem på mig när jag ska hålla föreläsning och är lite nervös. Med världens snyggaste skor går det nämligen inte att vara annat än självsäker! Det blå halsbandet hittade jag på en rea samma dag som jag hittade skorna på en loppis. De har precis samma blå nyans och jag har dem gärna ihop. Yngsta barnet tyckte att min klänning såg namibisk ut så för sakens skull fick jag kombinera med ett armband från Kapstaden. Förvisso inte namibiskt men i alla fall från samma hörn av världen.

Tänk att det gick utmärkt att gå på kalas i något annat än i en vintagekreation, fast det är nog bäst att inte göra det till en vana! Tror dock att det här kan bli en av mina mest användbara klänningar. Har redan konstaterar att den passar både till vardag och till fest. Fin med klackar och byxor men passar nog lika bra till bara ben och sandaler i sommar.

Krokusens skönhet

Det är onekligen intressant att följa våren genom sociala medier. Där blir det tydligt hur stora skillnaderna egentligen är från norr till söder. Där det fortfarande ligger snö i norr medan somligt redan blommat över i syd. I Hult ligger vi lite mitt emellan, lite lagom helt enkelt. Snön är äntligen helt borta även från de mest skuggiga hörnen. Dessutom blommar de första blommorna fortsatt vackert.

I de flesta av mina planteringar tittar det nu upp vackra krokusar. Tänk egentligen vilken fantastiskt vacker liten blomma. Har redan börjat klura på fler planteringar för att få än mer att njuta av till nästa vår.

För krokus är verkligen något att njuta av! Jag hade tänkt mig ett överdådigt överflöd av blommor i mina rabatter men så har det ännu inte blivit. Å andra sidan har det sina fördelar eftersom jag nu istället verkligen uppskattar varje blomma som har kommit upp. Tror faktiskt att varenda krokus i hela trädgården har fotograferats i år!

För var och en av dem tänker jag att gula är nog vackrast, eller så är de vita allra vackrast, eller kanske de som är lila... Nöjer mig med att konstatera att de onekligen är vackra blommor!

Bara det faktum att krokusen växer och blommar gör den lite märkvärdig efter vintern. Snart har jag åter vant mig vid att trädgården är ett överflöd av grönska och blommor. Då blir de enskilda blommorna en del av en helhet och kanske inte var för sig föremål för förtjusning. Passar därför på att njuta lite extra precis nu och konstaterar att krokusarna verkligen är vackra.

En firad jubilar

Ännu en vecka till ända och nu börjar det kännas att det är vår. Igår firade vi mamma som fyllt 60 år och då passade solen på att både skina och värma. Tänk vissa år när vi firat mamma har det varit snö!

Mammas kalas blev precis så där trevligt och fint som ett kalas borde vara. Gott om trevliga gäster, massor av gott att äta och kaffe som serverades i fina koppar. Jag hävdar bestämt att kaffe smakar bättre när det serveras i kopp och inte i mugg.

Det var riktigt roligt att min kusin och hennes barn åkte hela vägen från Skåne för att vara med på kalas. Vi lyckades dessutom att fastna på kort tillsammans. Fast den som stal showen och fastnade på alla kort var min lilla kompis Vida. Hon och Ebba gjorde viktiga saker tillsammans hela kalaset. Ebba vaktade noga när Vida skulle spela. När det var dags att gå tyckte Vida att Ebba passade bättre i hennes jacka och givetvis skulle detta testas. Otroligt roligt att vår lilla Ebba som sedan hon kom varit så nervös och ängslig nu kan följa med på kalas. Hon har tidigare varit lite rädd för barn och därför är det än roligare att hon nu funkar så bra ihop med min lilla kompis. Det är verkligen en ynnest att ha en treårig kompis. Otroligt spännande att se världen med hennes ögon. Just igår testade hon världen med mina skor. Tog på sig dem och sa sedan bestämt: Jag är Liza! Inte illa att så tidigt ha lärt sig att uppskatta tjusiga skor.

I min egen lilla bubbla

Just nu befinner jag mig i min egen lilla bubbla, min uppsatsskrivarbubbla. Första intervjun till min mastersuppsats är genomförd och jag varvar transkribering med att läsa litteratur. Just det där att transkribera är vansinnigt tråkigt. Att skriva ner en intervju ord för ord tar oändligt med tid och just därför är det vansinnigt tråkigt. Har insett att det är lite lättare om jag har lyssnat igenom hela intervjun en eller två gånger innan men det är trots allt en tidsödande uppgift. Samtidigt är det en alldeles nödvändig del av processen och således något som helt enkelt måste göras. Alltså transkriberar jag en liten stund och gör sedan annat en stund innan jag återvänder. Kanske inte det mest effektiva sättet men det fungerar för mig.

Det är lite märkligt det här med att skriva uppsats och helt uppslukas av ett ämne. Inte så ofta som en har möjlighet att ge en enda fråga det mesta av ens uppmärksamhet. Jag skriver om ABF och folkbildning som ett immateriellt kulturarv. Mitt fokus ligger på ABFs utbildning i Kapstaden som jag själv hade förmånen att gå i höstas. Ämnet är abstrakt, lite svårt och vansinnigt roligt. Känner hur jag verkligen utmanas. Älskar verkligen den här processen när en ser hur materialet börjar ta form. Än så länge är utgången inte given, men snart kommer pusselbitarna börja falla på plats och uppsatsens berättelse ta form.

Blev riktigt glad när nästan hemmavid lyckades hitta en av böckerna jag sökte till uppsatsen. Den var inte uppdaterad till det senaste utlåningssystemet eller systemet innan dess heller. Sist den skulle vara återlämnad var 30 mars 1978. Alltså dryga året innan jag föddes. Helt fantastiskt att det tog mindre än tio minuter för personalen på biblioteket att lokalisera boken i sitt magasin. Så den här helgen skall ägnas åt ABFs historia samt åt att fira mor som fyllt 60 år den här veckan.

Otålig längtan

Vårvärmen tar tid på sig i år och jag börjar att känna mig otålig. Längtar så efter elvakaffe i trädgården när jag kan sitta vänd mot solen och bara njuta en stund. Allra mest längtar jag dock efter att vitsipporna skall börja blomma. Så snart de blommar väntar nämligen besök på en av de vackraste platser jag vet. Återkommer till min vitsippsbacke varje år och slås alltid av häpnad över hur vackert där är. Otroligt egentligen med en plats som är vackrare än vad en minns. Ofta har jag med mig sällskap och gör besöket till en utflykt. Andra gånger passar jag bara på att stanna en stund när jag ändå passerar. Någon minuts promenad och sen väntar skönhet och stillhet. En stunds möjlighet att samla tankarna och helt enkelt bara vara.

Ida och Vida bland vitsipporna 2014

 Det finns en scen i Ronja där hon befinner sig i ett hav av vitsippor. Kommer ofta att tänka på den scenen när jag befinner mig bland vitsipporna. I filmen befinner hon sig i en stund av total lycka och jag tror att våren har den inverkan på människan.

Vitsippor representerar lycka för mig. Lycka i dess enklaste form. Många gånger är det lätt att tro att en som människa behöver mycket för att vara lycklig. Egentligen är det nog inte så mycket som behövs. En stunds stillhet i ett hav av vitsippor kan räcka långt!

Sorg utan förvarning

Den här dagen har varit en synnerligen svår och märklig dag. Idag var jag nämligen tvungen att ta beslutet att låta min älskade Cleo somna in. 14 år fick vi tillsammans och det är svårt att tänka sig tillvaron utan älskade lilla Cleo. Hon som alltid kände på sig när en inte mådde riktigt bra och då alltid såg till att hålla sig nära. Som sov alldeles nära och gärna kurrade i mitt öra. Genom åren har vi stått inför det här beslutet förut. Hon har vid två tillfällen varit svårt sjuk och en gång attackerad av en mink. De där gångerna tog jag strid för henne, jag visste att hon skulle bli bra och att det var rätt beslut att ta. Genom det fick vi många fler år tillsammans och hon har varje dag gjort min vardag lite behagligare. Alltid kärleksfull och aldrig krävande, bortsett från om jag råkade skiva ost. Enligt Cleo var nämligen ost det bästa som fanns.

I morse visste jag dock med säkerhet att den här gången var det fel att välja striden. Hon hade troligen blivit påkörd av en bil men tog sig trots allt hem. Ena tassen helt obrukbar och det hördes att hon hade svårt att andas. Höll henne i min famn och insåg där och då att den här gången skulle det inte bli bra. Efter många timmar hos veterinären bekräftades detta och Cleo fick till sist bege sig iväg på sin egen resa. Är märkligt tomt här hemma ikväll, ingen Cleo som kommer och buffar på mig när jag sitter i min fåtölj och skriver på datorn. En liten stunds klappande och sedan var hon nöjd och lade sig att sova.

14 år är en lång tid även i en människas liv och vi har hunnit uppleva mycket tillsammans. Jag kommer att sakna henne och det kommer ta tid att vänja sig vid en vardag utan Cleo. Egentligen hette hon Cleopatra men det var det aldrig någon som orkade säga. Dottern Anna försökte när hon var liten. När hon skulle vara sträng mot katten brukade hon kalla henne för Cleoprata Kettil! Jag brukade nämligen alltid säga Anna Norrgran när jag skulle markera ordentligt när hon var liten. Med både förnamn och efternamnet då visste hon att nu var mamma irriterad.

Livet förändras, Anna är vuxen och Cleo är innerligt saknad. De senaste åren har inneburit många förändringar av det svåra slaget och då har Cleo ständigt funnits där. Den här gången får jag hantera det svåra utan hennes stöd.

Cleo

Katten med förmåga att hitta de mest märkliga sovplatser.

April, april...

April kom med strålande sol och härligt väder. Hult är verkligen som bäst i solsken, särskilt nu när min trädgård vaknar till liv igen.

I en av mina rabatter tittar krokusen äntligen upp. Under många år ville krokus inte trivas i trädgården i Hult men sedan något år tillbaka har jag ganska gott om dem. I den nya planteringen har bara en enda krokus tittat upp än så länge men jag hoppas på många fler.

Rabarbern är även den på gång och jag längtar verkligen efter första skörden. Plockade upp den sista flaskan med rabarbersaft ur frysen tidigare idag så det passar onekligen bra att det snart är möjligt att koka ny saft.

Gräslöken är även den på väg upp vilket är bra eftersom den varit helt slut i frysen en längre tid. Jag slarvade med att skörda förra året vilket gjort att den tog slut betydligt tidigare än annars. Alltså note to self: slarva inte med att skörda! Det lönar sig helt enkelt inte att vara lat. Å andra sidan är det mycket som skall hinnas med i vardagen och då kanske det viktigaste inte blir att just skörda gräslök.

I höstas testade jag att så palsternacka. De senaste två åren har jag nämligen missat små palsternackor som växt i odlingslådan under den tidiga våren. Funderade därför i höstas på hur det skulle bli att så nya frön när jag ändå höll på och skörda. Idag såg jag två fina rader med palsternackor och flera var redan klar för skörd.

Dagens skörd!

I en av odlingslådorna tittar det upp persilja och snart finns det möjlighet att skörda även den.

Rönnspirean är bland det första i trädgården att få blad. När den är tuktad och i rimlig mängd är det egentligen en ganska fin buske. Den uppskattas dessutom av fjärilar vilket onekligen är trevligt.

I den nya planteringen är det som sagt bara en enda krokus som har tittat upp så här långt. Med tanke på mängden lökar som jag har planterat där i bör det komma mycket mer de kommande veckorna.

Även om det är få lökar som kommit upp i den nya planteringen så tittar annat upp. Ska verkligen bli roligt att se hur den kommer se ut i år när allt fått växa till sig lite. Förra året var det lite glest mellan blommorna med då valde jag att fylla ut med krasse. Krasse är verkligen en tacksam växt att använda även om den är ettårig. Det blir mycket av den på kort tid och den blommar fantastiskt vackert.

Som alltid när jag är ute i min trädgård gör katten Elvis mig sällskap. Vi har vår lilla rutin han och jag och trivs gott tillsammans. Han är verkligen speciell den där katten och är ibland mer människa än katt. Ett synnerligen gott sällskap att ha vid sin sida de där dagarna som inte är helt enkla.