En tillvaro utan nyanser

 Numera ser dagarna tämligen lika ut. Jag vaknar, klär på mig och går sedan ut på dagens första promenad med mina hundar. Väl hemma igen dricker jag kaffe och äter frukost. Sen sätts datorn igång i arbetsrummet och med det en ändlös räcka av digitala möten. Vissa dagar kanske bara två medan andra dagar kan innehålla upp till sju eller åtta digitala möten. När det är dags för lunch tar jag åter en promenad med hundarna, äter lunch och går sedan tillbaka in till arbetsrummet. Ibland finns det lite tid mellan de olika mötena så jag hinner läsa några handlingar eller svara på ett mail eller två. Någon gång efter fyra brukar jag åter ta en promenad med hundarna och ta en stunds paus innan det är dags för kvällens möte eller utbildning. Vid nio på kvällen tittar vi på Aktuellt och sedan på ett avsnitt av en serie innan det är dags för dagens sista promenad med hundarna och läggdags. Nästa morgon börjar allt om igen och dagarna är svåra att skilja från varandra. Inte ens helgerna blir helt annorlunda! Dels för att jag har en del arbete och förtroendeuppdrag som tar helgen i anspråk men också för att helgen tillbringas även den hemma i mitt hem. Jag tänker att jag är duktig i alla fall! Jag åker inte någonstans, jag träffar bara den jag lever tillsammans med och jag besöker varken gym eller bibliotek. Jag går visserligen och handlar i affären några hundra meter från hemmet, men även det försöker jag begränsa och går helst på tider då få andra människor är i butiken. På mina promenader med hundarna träffar jag så klart på människor jag känner och vi stannar upp och pratar en stund. De där pratstunderna blir till en färgklick i en annars tämligen novembergrå dag. 

I mars när jag mer eller mindre uteslutande började jobba hemma så kändes det faktiskt ganska skönt. Jag var utarbetad och trött och i behov av ett lägre tempo och vila. När våren stod inför dörren var det faktiskt en skön och välbehövd paus att inte längre behöva fara och flyga över halva landet varje vecka. Då njöt jag av att se våren väcka världen till liv igen och kände en tacksamhet över att det inträffat om våren och inte i november när allt även i vanliga fall är grått och trist och mörkt. Så plötsligt är det november och jag konstaterar att jag saknar livets alla nyanser! Jag saknar att ha tempo i tillvaron och att träffa alla de där fantastiska människorna som jag har förmånen att möta både i arbetslivet och i vardagen. Jag saknar de där konferenserna med middag med töntig underhållning på kvällen, jag saknar att dricka bubbel på lokal med fina vänner, jag saknar att kunna bjuda hem min mamma och jag saknar definitivt att jag inte har kunnat åka och hälsa på min nyfödde systerson. Jag saknar alla de där mötena och tillställningarna som gjorde att jag fick användning för alla fina kläder i min garderob, jag saknar att krama om någon som jag inte träffat på ett tag, eller för den delen att kramas alls. Märkligt nog saknar jag också all den där tiden som jag brukar spendera på tåg, bussar eller i bil för att ta mig från en plats till en annan. Först nu inser jag hur värdefull den tiden var, tiden som var bara min och då jag hade tid för eftertanke och reflektion innan jag skulle ge mig i kast med nästa möte på dagen.

Som det är nu är tillvaron novembergrå rakt igenom! De där nyanserna i tillvaron är något jag verkligen saknar. Det där tempot i arbetsdagen som gör att jag i hela kroppen kan känna en skillnad när jag satt punkt för arbetsdagen. Helger med loppisturer och fika som markerar en skillnad mellan vardag och helg. Jag behöver verkligen tillvarons alla nyanser för att må gott. Det tråkigt och jobbiga och tidvis ganska stressiga behövs för att en helt ska kunna uppskatta det lediga, lugna och härliga. Jag trodde nog att jag mest skulle sörja alla inställda tillställningar och kalas men jag konstaterar att jag saknar allt! Jag saknar helheten och nyanserna i tillvaron! När livet åter är mer normalt då ska jag verkligen njuta av en tågresa med flera byten som tar orimligt lång tid!

Tjusigt uppklädd för middag i solnedgången på Bommersvik

Sluthandlat?

Jag har mina kläder utspridda lite här och var i mitt hus eftersom jag har begränsat med plats. Jag har en dröm om att bygga en ordentlig klädkammare eller walk-in closet men det är ett projekt för framtiden. Nu försöker jag dock ordna en lösning i källaren där jag samlar alla kläder och får till en vettig förvaring. Superbra med ny förvaring men mindre bra att när alla kläder samlas på en plats då inser jag hur otroligt mycket kläder jag har. Vid senaste räkningen räknade jag in 195 klänningar vilket faktiskt är en helt galen mängd klänningar. Vid årsskiftet bestämde jag mig därför att ha ett köpstopp under 2020. Jag hade ett köpstopp under 2017 med fokus på att helt sluta köpa nytillverkade kläder. Även i början av förra året hade jag ambitionen om ett köpstopp men det rann ut i sanden under sommaren trots en bra start genom bland annat utmaningen Aktivera garderoben 

Jag är som mina 195 klänningar avslöja mycket förtjust i klänningar. Fast hur förtjust en än är i något finns det ju en gräns i hur mycket som faktiskt får plats. Förra våren funderade jag över rimligheten i 175 klänningar och nu är det ännu fler. Att bygga ut huset för att få rum med fler klänningar är inte riktigt rimligt. Min bestämda åsikt är att kläder ska användas snarare än att förvaras. Alltså har jag gett mig själv två utmaningar det här året. Den ena är att ha ett köpstopp på nytillverkade kläder samt att även mycket sparsamt köpa second hand. Att även på loppisar och Tradera ställa mig frågan om jag verkligen behöver plagget jag tittar på. I praktiken ett köpstopp även när det gäller second hand men ett lite mjukare sådant. Skulle en fantastisk vintageklänning dyka upp och jag konstaterar att jag har användning för den då ger jag mig själv fortfarande möjligheten att köpa den. 

Planen för året är dock att verkligen aktivera garderoben och använda det som redan finns där. Att vara kreativ och hitta nya kombinationer och möjligheter. Dessutom ska jag göra en ordentlig genomgång av alla kläder nu när jag gör i ordning källaren och se vad som kan rensas ut. I en rörig garderob är det lätt hänt att det finns både ett och flera plagg som aldrig används och som jag troligen inte kommer använda heller. För varje plagg borde följande frågor ställas: när använde jag plagget senast? passar plagget, är plagget helt? tycker jag om plagget och kommer jag att vilja använda det igen? Självklara frågor egentligen men min erfarenhet är att mycket får vara kvar i garderoben trots att det inte använts på länge och att en kanske inte ens tycker om det. Det är lite mer utmaning att aktivera den egna garderoben istället för att köpa något nytt. Det som redan finns i garderoben ger ju inte samma lyckopåslag som ett fint loppisfynd eller för den delen något nytillverkat. Fast varje plagg finns ju i garderoben av en anledning och då borde ju egentligen varje plagg framkalla glädje. Om inte, då är det ju ett enkelt plagg att sortera ut och skicka vidare i klädkretsloppet. Antingen till klädbytardag, loppis eller Tradera.

När januari närmar sig sitt slut och hittills har det gått alldeles utmärkt att ha köpstopp även på second hand för min del.

Övre raden från vänster: 50-tals dröm köpt i Dublin. Skor fyndade på Tradera, Klänning och kofta även de traderafynd.

Mittenraden: sommarvintage som jag märkligt nog loppade i min egen loppis bland de saker Regina sålde. Klänning som är ett nyköp men hängt med i många år, koftan är samma som bilden ovan.

Nedre raden från vänster: ett genomtänkt nyköp i höstas som redan använts flera gånger. Nyköpt klänning som hängt med i flera år och varit med på kongresser, hundraårsjubileum. Klänning och skor köpta på Tradera och en nyköpt kofta som hängt med i flera år.

Morotskaka med kokos

För en tid sedan postade jag en bild på en morotskaka på Instagram och lovade att inom kort lägga upp receptet eftersom flera frågade efter det. Inom kort är nog ett farligt löfte att ge. Vad är egentligen inom kort? Samma dag? Samma vecka? Jag håller tummarna för att samma månad räcker gott och väl och kommer här med receptet på en supersmarrig morotskaka med kokos, helt utan vitt socker och utan vetemjöl.

Morotskaka med kokos
5 ägg
0.5 dl kokosolja
1 banan
4 rivna morötter
3 dl mandelmjöl
1 tsk vaniljpulver
2 tsk malen kardemumma
1 msk honung
1 tsk bakpulver
1 dl riven kokos
0.5 tsk salt
kokosflakes
kakaonibs

Gör så här:
Vispa äggen pösigt. Mixa kokosolja, banan, mandelmjöl, kryddor, honung och bakpulver till en jämn smet. Vänd ner i äggen och tillsätt bakpulver och kokos och rör runt. Olja en springform med kokosolja och stjälp ner smeten. Grädda i ugnen på 200 grader i 20-25 minuter. Låt kakan svalna och dekorera kakan med riven kokos, kokosflakes och kakaonibs. Servera gärna med en klick turkisk yoghurt smaksatt med lite vanilj.

Kommentar:
Om smeten känns för kladdig går det bra att tillsätta mer mandelmjöl. Smetens konsistens kan variera lite beroende på storlek på banan och morötter. Kakan kan också dekoreras med mosad banan som mixas med smält mörk choklad. Smeten breds sedan över kakan innan dekorering

Att landa i 20-talet

Hur göra en när en vill komma tillbaka efter en lång tids frånvaro? Smyger tillbaka in i bloggandet som om ingenting har hänt eller gör en markering om att en är tillbaka och minsann kommer att skriva igen? Och hur vet jag helt säkert att jag verkligen kommer att fortsätta att skriva och hur regelbundet kommer det egentligen att bli? Hinner jag alls skriva längre och om jag skriver finns det då någon kvar som kommer att läsa det jag skriver? Kanske behöver en inte ha en färdig plan utan kanske räcker det helt enkelt med att bara börja skriva. Att foga samman ord efter ord tills de bildar ett helt inlägg! Det jag med säkerhet vet är att jag saknar att skriva, jag har massor av ord i huvudet som vill bli till både blogginlägg och berättelser. Alltså gör jag precis så! Jag börjar skriva, har inte en plan och får helt enkelt se i vilken omfattning det kommer att bli framåt. Ett nytt år är ju alltid en ny början och löften om vad som kan kan tänkas bli. Kanske särskilt just nu då det inte bara är ett nytt år som har inletts utan även ett nytt decennium. 

Det är onekligen en intressant tanke att fundera över vart livets vägar har fört mig i slutet att detta nya årtionde. Om jag blickar bakåt till januari 2010 hade jag inte kunnat föreställa mig att det liv jag nu lever är min självklara vardag. Då var jag timvikarie inom äldreomsorgen med en ständig oro över om jag skulle få tillräckligt många arbetspass per månad och om ekonomin skulle gå ihop. Jag bodde ute på landet i ett älskat men utmanande renoveringsobjekt som jag mer och mer började inse att det var ett omöjligt projekt att ro i land. Jag var gift och dessutom mamma till två tonårstjejer varav en av dem fortfarande bodde hemma. Att bo på landet var verkligen ett projekt och det inte bara på grund av renoveringsobjektet utan på grund av all planering som krävdes för att få vardagen att gå ihop eftersom jag inte hade körkort. En liten passande detalj i sammanhanget är att 2010 även var året då jag startade VisaLiza och lite försiktigt började att blogga.  När jag blickar tillbaka känns det som om det snarare passerat tjugo eller kanske trettio år sedan 2010 med tanke på allt som hänt sedan dess. 

Det har inte varit en rak väg från 2010 till 2020 och längs vägen har jag många gånger undrat vart jag är på väg någonstans i livet. När jag nu till sist har landat i tjugotalet då känns tillvaron verkligen helt självklar. Idag har jag den otroligt fina förmånen att arbeta med folkbildning och har sedan flera år tillbaka en fast anställning. Vilken otrolig skillnad det är att känna tryggheten i att veta att jag varje månad har en inkomst och inte behöver känna stress och oro för hur ekonomin ska gå ihop. Sedan ett år tillbaka är jag tjänstledig på halvtid och är oppositionsråd i min hemkommun. Ett uppdrag som visade sig vara oändligt mycket svårare och mer utmanande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är något helt annat att vara förtroendevald än att vara den som förväntas leda och hålla ihop en hel grupp av förtroendevalda. Renoveringsobjektet på landet är bytt mot mitt älskade blå hus med utsikt över älven. Särskilt viktigt att notera att det är mitt hus som jag äger själv. Något som jag under åren som timvikarie inte ens hade kunnat föreställa mig att det en dag skulle vara möjligt. Barnaskaran har utökats och jag har numera fyra fantastiska flickor och dessutom ett barnbarn. Jag har även hunnit med att skilja mig och att ta steget att våga gå vidare i livet. Jag var helt säker på att gå vidare i livet innebar att leva ensam, att det var vad jag ville! Så precis i slutet av tio-talet dök någon upp som ställde allt på ända! Han visade sig vara min någon och den jag vill dela mitt liv med!

 Att sammanfatta allt som hänt under tio år är egentligen helt omöjligt, särskilt när en lever ett aktivt liv och tycker om att ha högt tempo. Det har varit år med mycket glädje men också mycket sorg, med nya upplevelser och nya vänskaper, med studier, ledarskapsutbildningar och resor. Alla dessa händelser som har format och omformat livet och lett fram till idag. Det liv jag lever är mitt och jag skulle inte vilja byta ut varken glädjen eller sorgen som lett fram till hur livet utformat sig!

Övre raden från vänster: jag 2010, Anna och Regina i Edinburgh 2011, döttrarna Anna, Sofia och jag 2012
Mittenbilden: Sydafrika 2015
Nedre raden från vänster: barnbarnet 2013, mamma och jag 2014, Maggy och jag i Namibia 2015

Övre bilden: mina fyra tjejer i december 2019
Nedre raden från vänster: föreläsning om Berättelser från Gamlestaden (bok jag varit med och skrivit) 2016, möhipperesa till Prag 2017, inför en debatt i valet 2018 då jag kandiderade som kommunalråd.