För tio år sedan

Precis nu för tio år sedan var jag i Namibia i södra Afrika. Då hade jag varit på plats i nästan två veckor och började så smått ana att detta var ett land jag alltid skulle vilja återvända till. Få platser i världen har jag känt mig så hemma som där. Om tre veckor kommer jag äntligen att vara tillbaka igen. Det är sju år sedan jag senast var där och jag ser verkligen fram emot att återvända. Idag landar jag i Kapstaden där jag skall tillbringa två veckor tillsammans med ABF. Jag ska få lära mig mer om föreningsarbete, om arbetares situation och om livet i stort i Kapstaden. Dessutom skall jag under några dagar få praktisera på en av organisationerna som medverkar i utbildningen. Detta skall bli otroligt intressant och spännande. När de två veckorna är till ända skall jag sedan fortsätta till mitt älskade Namibia för ytterligare en vecka på resa. Då skall jag besöka Maggy, hon som blivit min syster och som jag träffade första gången jag var i Namibia för tio år sedan.

Då för tio år sedan tillbringade jag två månader i huvudstaden Windhoek. Genom att stanna så pass länga hinner en få vardag även när en är iväg och kommer lite närmare livet i det andra landet. Den där första gången stannade vi i Windhoek hela tiden medan jag vid nästa besök hade möjlighet att se lite mer av landet.

Såg två vackra regnbågar i Tsumeb i norra Namibia och konstaterade att även om vissa saker är annorlunda mot hemma är andra saker helt lika. Regnbågen är densamma vart du än i världen far. Onekligen en bra symbol för priderörelsen.

En del av charmen med att komma bort är att se sådant som är annorlunda än hemma. Landskapet i Namibia är onekligen något som skiljer sig från det hemma i Hult.

Utsikt från trappan till Namibias parlament

Här är jag i Namibia för tio år sedan

Maggy och jag allra sista dagen i Namibia 2005. Då visste vi inte om vi någonsin skulle ses igen med tanke på avståndet mellan våra hem. Redan 2008 var jag tillbaka i Namibia som utbytesstudent och senare samma år kom hon på besök till Sverige. För tre år sedan var hon här igen på besök och nu är det äntligen min tur att besöka dem igen. Tekniken gör avstånden kortare i tanken och gör det möjligt att hålla kontakten. Fast nog är det så att ett riktigt besök är det allra bästa.

Skräprummet

Många av oss har ett rum som kort och gott är ett skräprum. Ett rum som aldrig riktigt blir ordentligt utnyttjat och där allt möjligt ställs in. Vi har inte haft ett helt sådant rum tidigare men sedan dottern Anna flyttade ut i början av året har hennes rum blivit till ett skräprum där allt hivas in. Först visste vi ju inte riktigt om Anna flyttat permanent eller ej. Dessutom var vår tanke att rummet skulle bli till barnkammare. Nu flyttade inte dottern hem och någon barnkammare blev det inte heller. Istället har rummet fyllts på med grejer och ännu mera grejer. Tänk så många saker vi har som vi inte har någon plats för samtidigt som det inte är saker som det är möjligt att göra sig av med heller. Igår kom vi dock på att skräprummet skall bli till arbetsrum. Hurra säger jag eftersom det är mitt arbetsrum det skall bli. Förvisso har jag redan ett fint litet arbetsrum, dock med betoningen på litet. Tror att mitt nuvarande arbetsrum ryms fyra gånger i det blivande arbetsrummet. Skall bli otroligt roligt att tapetsera om och göra fint och sedan flytta in alla mina saker och ha gott om utrymme för både arbete och pyssel. Idag måste jag hela tiden plocka undan allt efter jag har använt det eftersom det inte finns plats att göra mer än en sak åt gången. Nu kommer jag istället ha gott om plats vilket känns riktigt härligt. Dessutom kommer det att finnas en gästsäng så rummet även kan användas som gästrum. Vårt befintliga gästrum har nämligen blivit musikrum åt maken vilket gör att gästerna har svårt att få plats bland alla gitarrer och andra musikrelaterade saker.

Nu måste jag dock ägna mig åt tålmodig väntan. Inte min starkaste egenskap om jag skall vara ärlig. Helst hade jag velat sätta igång och renovera och flytta saker redan igår. Istället konstaterar jag att det inte kommer att hinnas med innan jag åker till Kapstaden på fredag. När jag sedan kommer hem är det dags för advent och sedan jul. Inser att jag kommer att få öva på det där med tålmodighet ända tills efter nyår!

Skräprummet i Hult

Även om jag inte har tid att göra i ordning rummet nu så har jag ändå lagt tid på att rensa lite bland det som finns där. I en växande familj blir det ofta urvuxna kläder vilket gör att vi har gott om avlagda kläder. Nu har jag röjt och rensat och vikt ihop för att skänka kläderna till ett flyktingboende i Munkedal. Där gör kläderna betydligt mer nytta än i mina gömmor. Känns nästan lite galet hur mycket vi har liggande här hemma. Jag tyckte jag var medveten innan jag gjorde Four Fit Challenge veckan men konstaterar att det finns mycket att göra även här hemma i Hult. Vi behöver definitivt inte ha så mycket kläder som vi har! Egentligen ska det inte behövas en anledning till att röja hemma. Det är ju något som borde göras hela tiden. För min del behöver jag dock lite extra påtryckning för att komma igång.

Tack!

Det kändes onekligen läskigt att skriva om det som är min största sorg. Jag brukar ha som riktlinje att låta bloggen vara personlig men inte privat. I ett ämne som ofrivillig barnlöshet är det omöjligt att inte beröra sådant som är ytterst privat. Just därför kändes det lite skrämmande att skriva ett inlägg om vår berättelse. Samtidigt kändes det både självklart och viktigt att skriva om. Ofrivillig barnlöshet är på många sätt ett svårt ämne. Det är omgärdat med tabun, med skuld, skam och okunskap. Min upplevelse är att mycket som är kopplat till kroppen och till sexualitet är svårpratat. Min egen erfarenhet är också att det är lätt att känna skam över att inte kunna bli med barn. Känslan som lätt infinner sig är ju att alla andra blir med barn hela tiden så hur svårt kan det vara? Tror att mycket av detta skulle vara lättare att hantera om vi pratade mer om dessa viktiga frågor. Är så oerhört tacksam över det gensvar mitt inlägg har fått. Många varma kommentarer som gjort mig rörd och glad. Fast kanske viktigast av allt är de samtal som inlägget genererat, de där svåra men viktiga samtalet om livet och dess svårigheter. Det kändes läskigt att blotta sig själv och berätta om denna svåra sorg men jag är otroligt glad över att jag vågade. Hoppas på att kunna öka kunskapen i ämnet och att fler vågar prata om just ofrivillig barnlöshet.

Min största sorg

För tolv år sedan träffade jag den stora kärleken och med det människan jag vill leva mitt liv med. Allt stämde med en gång och inom en månad hade vi flyttat ihop och förlovat oss. Året därpå köpte vi hus och gifte oss. Förutom att jag fick en livskamrat fick jag också två barn på sju och elva år. Märkligt nog kändes vi fyra som familj från dag ett vilket jag är mycket tacksam och glad över. Att som vuxen kliva in i en befintlig familj är ju inte så enkelt. Redan då önskade vi oss fler barn och tänkte att varför vänta? Hade vi fått styra hade vi alltså köpt hus, gift oss och fått barn redan året efter att vi träffades. Så blev det dock inte. Istället passerade både ett och två år utan att vi blev med barn och i januari 2006 påbörjade vi vår första fertilitetsutredning.

Vet inte riktigt om en skall kalla den där första utredningen för det eftersom de då bara utredde mig. Min man hade ju redan två biologiska barn och då verkade läkaren utgå från att problemet måste ligga hos mig. Det utredningen konstaterade var att jag har polycystiskt ovarialsyndrom PCOS. Vad det innebar fick jag inte veta förutom att det påverkade fertiliteten. Allt jag idag vet om PCOS har jag fått ta reda på själv och stödet från vården har varit helt obefintligt. Hade jag fått stöd redan i den första utredningen då kanske vår situation hade sett annorlunda ut idag. Bemötandet i vår första utredning var riktigt dåligt och gav mig mycket skuldkänslor. Min vikt pekades ut som en faktor till att vi inte blev med barn och barnmorskan påpekade att jag skulle sluta med godis och kakor om jag ville bli med barn. Vad de inte berättade var att min övervikt och min PCOS hänger ihop. Det dröjde drygt två år innan vi åter sökte för vår ofrivilliga barnlöshet. Två år då jag konstant försökte gå ner i vikt och kände ett stort självförakt över att jag inte lyckades. Då hade vi flyttat till Munkedal och jag fick fint stöd från barnmorskan som remitterade oss vidare för ytterligare utredning som påbörjades i januari 2009. Den här gången kändes allt betydligt mer seriöst och utredningen omfattade även min man. Det som då konstaterades var att utöver min problematik hade min man en mycket låg spermietäthet. Enda alternativet för oss att bli med barn var således genom IVF. För att få göra fertilitetsbehandlingar krävdes dock ett BMI under 35. Mitt BMI låg då på 43 och min förtvivlan visste inte några gränser.

Under några månader försökte jag åter på egen hand gå ner i vikt men lyckades inte och kontaktade vården för hjälp. Under året som följde testade jag diverse olika mediciner som skulle hjälpa till med viktnedgången. Den ena medicinen visade sig ge skador på lever och hjärta och drogs tillbaka som godkänd medicin. Nästa medicin skulle göra att fel mat gav diarré. För min del innebar det att allt jag åt gav mig diarré och att jag till slut inte kunde lämna hemmet av rädsla att inte hinna till toaletten. Då tog min närmsta vän tag i mig och sa att det där var ohållbart och att nu fick det vara nog. Stärkt av min vän sökte jag åter hjälp på vårdcentralen och efter många turer fick jag en remiss till att göra en gastric bypass operation (GBP). Det kändes som ett nederlag att inte klara av att gå ner i vikt på egen hand men jag är evigt tacksam över möjligheten och att jag tog steget. I september 2012 opererades jag och började med det ett nytt kapitel i livet.

Det är inte lämpligt att bli gravid under det första året efter en GBP och det var onekligen en frustrerad väntan på grund av detta. Under hösten 2013 tog vi ny kontakt för att kunna gå vidare med IVF. Dessvärre fick jag ett tråkigt bemötande då läkaren påpekade att min vikt var i högsta laget och att jag var gammal. Veckan innan hade jag fyllt 34 år och kände mig inte särskilt gammal. Dessutom visade det sig att läkaren tittade på gamla uppgifter och hade missat att jag istället hade ett BMI på 28. I november 2013 när alla nya prover var tagna skulle en remiss skickas till Sahlgrenska och vi skulle äntligen få ta nästa steg. När tre månader passerat utan att Sahlgrenska hörde av sig kontaktade jag dem och fick veta att de aldrig fått någon remiss. Det krävdes många turer innan remissen till sist skickades iväg och vår väntan åter kunde börja. Den här gången kontrollerade jag redan efter några dagar att Sahlgrenska fått remissen.

Först i augusti 2014 hade vi vårt första möte i Göteborg och i november samma år gjordes vårt första äggplock och två dagar senare en embryoåterföring. Jag blev sjuk i samband med behandlingarna och mådde riktigt dåligt i nästan två månader efteråt. Under den tiden gick även min far bort vilket gjorde det till en synnerligen svår tid i livet. I mars gjorde vi nästa äggplock men fick inte möjlighet att göra någon embryoåterföring då äggen inte blivit befruktade. Det vi inte visste förrän då var att ett äggplock räknas som ett försök vilket innebar att nu var två av våra tre försök över. Efter många diskussioner valde vi att tämligen omgående genomföra det tredje och sista försöket. Raimo var tveksam till att fortsätta eftersom jag mått så pass dåligt av alla hormoner men för mig fanns det inte något alternativ. Eftersom vi nu var framme vid vårt sista försök fick vi frågan om vi ville sätta tillbaka två embryon om det var möjligt. Det skulle ge en något högre chans och vi tackade ja till detta. Även detta försök misslyckades och men vi hade fortfarande en chans kvar eftersom ett embryo gick att frysa ner.

Så snart det var möjligt bestämde vi därför att göra ett försök att återföra det frysta embryot. Ett embryo som var odlat i ett laboratorium i fem dagar det låter onekligen som sience fiction. Vid det här laget hade vi gett upp hoppet om att behandlingarna skulle lyckas och vågade inte tro att det skulle klara att tinas upp. Hela förmiddagen då återföringen skulle ske då gick vi och väntade på att Sahlgrenska skulle ringa och säga att det tyvärr inte hade fungerat. Det kom aldrig något samtal och till sist var det dags att åka för att göra det sista som fanns kvar att göra för att kunna bli med barn. Jag trodde fortsatt inte på att det skulle kunna lyckas och glömde till och med bort att göra ett graviditetstest dagen jag skulle göra det. Kom på det dagen efter och testade mest för att ha det gjort. Plötsligt fanns där resultatet som talade om att jag var gravid. Efter allt vi gått igenom var vi äntligen med barn och jag har nog aldrig varit gladare än i den stunden. Raimo och jag började planera för att livet skulle ändra riktning och förändras helt när en ny liten människa skulle bli en del av vår familj. Att något skulle kunna gå fel fanns inte ens i mina tankar nu när vi äntligen var med barn. Dessvärre dröjde det inte länge innan jag fick missfall. För att göra allt ytterligare mer komplicerat blev vi sedan med barn på egen hand så att säga. Den här gången ville lyckan inte infinna sig, vi litade helt enkelt inte på att det skulle fungera. Vår känsla visade sig vara rätt och vi fick åter ett missfall. Chansen att vi skulle bli med barn igen på egen hand är minimal. Jag vet ju om våra svårigheter och inser att vi blev med barn var ungefär lika vanligt som att vinna storvinsten på lotto. Ibland tänker jag att det hade varit lättare att acceptera barnlösheten om jag aldrig blivit gravid. Även om jag var gravid bara ett kort tag så är sorgen desto större. Jag sörjer barnet som kunde ha blivit, vår familj som den hade sett ut med en medlem till och det liv som kunde ha blivit vårt.

Det är och har varit svårt att acceptera att jag aldrig kommer att vara gravid igen och föda ett barn. Missfallet gjorde det än svårare att acceptera. För mig är inte det viktiga att mitt barn är min biologiska avkomma. Jag har ju reda fyra underbara flickor samt barnbarnet som jag har förmånen att dela livet med. Det jag saknar är möjligheten att få vara med från första dagen. Att se bebisen växa till småbarn, till barn och sedan tonåring och till sist att bli vuxen. Det är en enorm sorg att acceptera att jag aldrig kommer att ha en bebis. Att jag aldrig kommer kunna relatera till sådant som hör småbarnsåren till. Ibland känns det som om jag helt kommer att gå sönder. Andra dagar känns det ganska bra, det kunde trots allt varit värre. Dessutom har jag en liten kompis på två och ett halvt år som jag känt i hela hennes liv. En liten tjej som blir uppriktigt glad över att träffas och som jag har förmånen att vara en viktig vuxen för.

Det kommer att dröja innan jag helt gått vidare och kanske kommer det alltid kännas svårt. Just nu blir jag nästan arg på människor som påpekar att jag är ung och att det finns tid, om jag bara slappnar av lite så ska jag se att det ordnar sig. Det kommer inte att ordna sig, men jag kommer helt garanterat att överleva! Raimo och jag kommer att fortsätta att vara ett vi även utan de barn vi hade tänkt oss, men det blir ett annat liv än det vi trodde. För mig är det här en livssorg, samtidigt försöker jag påminna mig om att jag är bara ofrivilligt barnlös. Jag är frisk, lever i fred och frihet, har ett hem, en familj och behöver aldrig oroa mig för om jag har mat nästa dag. Detta är inte alla förunnat och där försöker jag att lägga mitt fokus.

Raimo och jag är fortfarande vi, nu ska vi bara fundera ut hur vårt liv ska se ut när det inte blev som vi tänkt

Odlingsresultat

Redan efter förra sommaren bestämde jag mig för att jag ville utöka våra odlingar. De odlingslådor vi byggt och växthuset som kommit på plats gav fin skörd och väckte tanken om att kunna utöka för att få än större skörd. För första gången i mitt liv ägnade jag vintern åt trädgårdsplanering. Läste på och funderade över vad vi skulle odla under den kommande säsongen. Mest gick jag efter sådant jag själv tycker om att äta och sådant som skulle vara enkelt att odla. Vi gick från att driva upp tomater till att driva upp betydligt mer vilket resulterade i totalt kaos bland plantorna. Efter att plantorna skolats om några gånger hade jag nämligen inte någon koll alls vilka sorters pumpor jag hade eller vad som var paprika eller chili.

Till nästa säsong har jag ett system som skall förhindra att det blir totalt kaos igen. Nu vet jag dessutom vad jag har att vänta i arbete vilket gör planeringen betydligt enklare. Längtar redan efter att komma igång med arbetet för nästa säsong.

Den här säsongen blev inte vad jag hade tänkt mig. När det var varmt och skönt väder redan i mars såg jag framför mig hur säsongen skulle bli ovanligt lång och givande. Nu vet vi att så inte var fallet. Istället kom det att bli en mycket utmanande säsong. Väljer dock att se det som att det var en säsong med ovanligt många lärdomar. Den andra stora utmaningen vid sidan om vädret var de mördarsniglar som fullkomligt invaderade oss. Tidigare har jag plockat några enstaka ur odlingslådorna men i år hade vi fått snigelägg i komposten vilket gjorde att varje odlingslåda fullkomligt kryllade av dem. Den första sådden åt de upp för mig och jag var förtvivlad över allt förspillt arbete. Till slut lyckades vi överfinna dem och u i oktober finns det gott om sallad, morötter och rödbetor att skörda. Fördelen med problemen var att jag insåg möjligheterna i en andra sådd. Det är en erfarenhet som jag ska ta med mig till nästa år och genom det utöka vår skörd.

Ja sådde tre sorters gurka för den här säsongen. Västerås-, frilands- och växthusgurka. Dessvärre drabbades de späda plantorna av sorgmyggor och i slutändan blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick gott om västeråsgurkor, en tämligen stor skörd faktiskt. Frilandsgurkan blev det dock inte en enda planta av och växthusgurkan bara en enda. Även bland gurkorna var det ett tag kaos efter omskolningarna och det var först när jag såg själva gurkorna som jag säkert såg vilken planta som var vilken sort.

Physalis var en ny erfarenhet för mig och verkligen något jag gillade att odla. Skörden blev tyvärr ganska blygsam. Smaken var dock så pass god att jag kommer att odla dem även nästa år. Jag var inte riktigt beredd på att de skulle växa så pass långsamt. Hade läst att plantorna till stor del påminde m tomatplantor. Till viss del stämmer det men det är också så att physalis växer oändligt mycket mer långsamt.

Aldrig har jag haft så många tomater här hemma i Hult och aldrig har jag fått så dålig skörd. Riktigt tur att vi i år hade ett ordentligt växthus att ställa alla plantor i annars hade jag nog inte haft något alls att skörda. Det dröjde en bra bit in i augusti innan det alls fanns något att skörda vilket onekligen kändes mycket märkligt.

Den stora favoriten för i år är squash. Jag odlade squash även förra året men då bara två plantor som jag dessutom drev upp tämligen sent. I år hade jag många plantor och fick gott om skörd. Har egentligen inte varit så imponerad av just squash. Har faktiskt knappt använt den i maten innan i år. Nu förstår jag inte hur jag någonsin har klarat mig utan, den passar ju bra i allt. I sommar har vi hyvlat den i tunna strimmor i salladen, vi har kokat den istället för tagliatelle, haft den som bas i gratäng, rivit den och haft i både plättar och i köttfärssåsen. Vilken otroligt användbar grönsak. Till nästa säsong vill jag dessutom pröva fler sorter och då gärna någon som lämpar sig för vinterförvaring för att öka vår grad av självhushållning. Mitt mål med odlingarna är att vi från juni till oktober skall vara helt självförsörjande på grönsaker. Sen skulle jag också vilja att skörden räckte så pass bra att vi kan vara självförsörjande på vissa saker under vintern och våren. När det gäller dill, persilja, oregano och gräslök är vi helt självförsörjande vilket känns otroligt bra. Kan tyckas vara en liten sak men det innebär att vi har tillgång till våra örtkryddor som vi själva har odlat och det känns otroligt bra. Hoppas verkligen på att kunna lägga till mer till listan över sådant där vi är självförsörjande.

Frost i trädgården

De här morgonen bjöd på strålande sol från blå himmel och en trädgård täckt av frost. Även om kylan markerar det definitiva slutet på trädgårdssäsongen så är det något jag också längtar efter. Den där tidiga frosten på blommorna i trädgården är otroligt vacker. Det ligger något motsägelsefullt i blommor som täcks med frost. Två årstider som krockar under en kort tid.

Rosor har jag alltid sett som sköra men konstaterar att jag haft fel. De klarar tämligen tufft väder innan de ger upp för säsongen. Förra året blommade vår New Dawn ända fram till tredje advent trots att det då varit minusgrader om nätterna i några veckor.

Frosten förvandlar och gör allt lite vackrare!

Ringkragarna har blommat över och har sett ganska tråkiga ut i rabatten den senaste veckan. Med lite frost blir de plötsligt vackra igen och pryder åter sin plats.

Frost och minusgrader om morgonen men under dagen strålande sol och härligt varmt. En perfekt trädgårdsdag då vi kunnat gräva i komposten, skördat sådant som fortfarande finns att skörda och haft det riktigt bra. Valde att glömma bort alla de där lökarna som måste i jorden. Tycker att det är så attans tråkigt att jag ständigt skjuter på sysslan. Nåväl till sist kommer nog även lökarna i jorden och till våren skall de bli spännande att se resultatet.

En promenad med detaljer

Eftersom hösten är så där attans vacker har jag den här veckan bestämt mig för att ha kameran med mig i bilen. Då slipper jag bli besviken över alla missade bilder. Jag har inte prioriterat tid till fotografering under mycket lång tid. Istället har det blivit många snabbfoton med mobilen vilket också är bra men jag har saknat att ta mig tid för att fotografera. Det är nästan lite som meditation att stanna upp och betrakta de små detaljerna genom kameran. Plötsligt ser allting annorlunda ut. En promenad med kamera blir en promenad i de små detaljernas värld och den är smått fantastisk.

Höstlöv är så otroligt vackra, särskilt just lönnlöv. Brukar alltid plocka in lönnlöv om hösten och använda som dekoration. Så fint att knyta fast på en sytråd och göra till en girlang.

Med kameran med på promenaden upptäcker jag det vackra i en överblommad hortensia.

Utan kameran hade jag passerat förbi utan att alls märka skönheten i blommorna. De får representera den sommar som passerat och hösten som nu är på väg mot en vinter.

Känner hur hela jag mår gott av att ta mig tid att stanna upp och se detaljerna. Min rosenträdgård är en sådan plats där jag kan glömma tiden helt när jag har med mig kameran. Rosor är otroligt tacksamma att fotografera. Ständigt vackra, med otroligt mycket detaljer och variation. Jag vet precis hur jag skall göra för att få fram det bästa jag kan. Just därför är en kamerapromenad en bra utmaning. Det är bra att ibland fotografera sådant där en inte hunnit förbereda bilden i tanken innan.

Det finns något mycket flyktigt med hösten som gör det nödvändigt att vara närvarande just nu om en vill fånga ögonblicket. Finns så otroligt vackra träd i Hult just nu. En del av dem är alldeles gyllene och blir nästan magiskt vackra när solen lyser på dem. Det är just nu det händer, imorgon kan höstvindarna ha blåst bort löven och ögonblicket ha gått förlorat. Det där är något som jag ständigt måste jobba med. att vara närvarande precis nu. Att ta mig ledigt ibland och ge mig själv tid att stanna upp och var nu, precis nu.

Idag saknar jag min far

Min pappa och jag hade en allt annat än enkel relation. Under många år pratade vi knappt med varandra vilket idag känns mycket märkligt. Den sista tiden av min pappas liv tillbringade han med min familj. Under en tid bodde han hemma hos oss och även efter att han skaffat en egen lägenhet så var han mer hos oss än där. Efter många år av frånvaro hade jag vant mig vid att ha honom här, att han var en del av mitt liv och en del av min vardag. Vi byggde upp en ny relation till varandra och lärde känna varandra på nytt. Jag är innerligt tacksam över att vi fick den möjligheten och de tiden tillsammans. Fast ibland tänker jag att livet just nu hade varit enklare om vi aldrig försonats och aldrig fått en relation. Om det varit så då hade jag inte saknat honom och känt en sådan sorg varje dag sedan han dog i december. Just nu känns det mest orättvist att när jag äntligen fick tillbaka min pappa så var det bara tillfälligt. Vissa dagar glömmer jag nästan bort honom men vissa dagar, som idag saknar jag honom enormt. Hör hans röst när han kommenterar det som händer i familjen och hur dagen såg ut. Jag kallar vår hund Ebba för råttan eftersom det är vad pappa hade kallat henne. Jag vet det fast han aldrig träffade henne. Sorg är inte enkel och när en minst anar då är den där igen. Just idag känner jag mig liten och saknar min pappa enormt. Försöker att inte tänka på de där åren som var allt annat än enkla och fokuserar på de senare åren men det är inte alltid lätt. Önskar helt enkelt att vi fått mer tid tillsammans. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att vi hann reda ut allt som blivit fel och kunde bygga upp en ny relation. Är otroligt tacksam över att min pappa fick möjlighet att vara morfar till mina barn och är tacksam över att han är saknad.

Pappa när han trivdes som bäst

Älskade årstid

Alltså när hösten väl är här då är den helt omöjlig att inte älska. Tog en omväg på vägen hem idag bara för att jag vet att några träd längs vägen brukar få särskilt vackra löv. Blir ständigt irriterad på mig själv när jag är ute och åker men inte har min kamera med mig. Förvisso har jag alltid en kamera med mig i mobilen men det är inte riktigt samma sak som att fotografera med min kamera. Det är något särskilt att se en årstid genom kameran. Tänker alltid att den årstid som är precis nu är den som är vackrast. För nog är det som vackrast om hösten, vintern, våren och sommaren! Motiven växlar mellan årstiderna har jag märkt. Om våren och sommaren är jag nästan som besatt i att fotografera allt som växer i min trädgård. Har nog närmare tusen bilder på de olika rosorna i min rosenträdgård. Om hösten är det omöjligt att inte försöka fånga alla vackra färger på bild. Inte alltid enkelt och just därför särskilt roligt när en lyckas. Om vintern är nog mitt favoritmotiv vår hund Ida när hon leker i snön. Finns inte någon som älskar snö så mycket som hon gör. Känner allt oftare att jag vill lära mig mer om fotografering. Utmanar ofta mina egna gränser och försöker ständigt att lära mig. Att arbeta med ljuset är något jag fortsatt tränar på. Blir helt lycklig när jag får till bilder där ljuset är så där bra som jag önskat mig. Funderar sedan på hur jag ska lyckas få till det där ljuset nästa gång. Så härligt att ägna sig åt något som är kreativt. Så härligt ändå att ju mer jag lär mig desto mer inser jag att det finns kvar att lära.

Nostalgisk shopping

Tänkte passa på att tipsa om Nostalgitrippen som är en riktigt mysig butik som finns i Dingle i Munkedals kommun. Den drivs av Sara som även är en otroligt duktig och kreativ frisör som jag går och klipper mig hos. Det gäller att tänka till när jag ska klippa mig så mina kläder matchar de tjusiga vintagefrisyrer som hon skapar. Jag menar hur skulle det se ut att inte vara lika tjusigt klädd som sin frisyr? Intill den retroinspirerade frisörsalongen ligger en liten butik med mycket fint.

Blir smått nostalgisk över de fina sparbössorna och försöker få barnen att förstå att de vill ha sådana. Det finns onekligen mycket att titta på inne i Nostalgitrippen så se till att ha gott om tid. En perfekt butik för presenter och sådana där småsaker som en bara inte kan låta bli.

Känns verkligen roligt att det i Munkedals kommun finns flera små mysiga butiker vilket inte är något självklart idag. För den som har långt till Dingle så finns det även en nätbutik. Kanske är det just försäljningen via nätet som gör det möjligt att ha små butiker på landsbygden. Istället för att bara ha tillgång till de kunder som finns i närområdet så öppnar sig hela världen som möjlighet.

Tankar om kläder och Four Fit Challenge

Idag skriver Regina och jag på Livåleva Bloggasin om vår upplevelse från veckan med Four Fit Challenge. Mer än en vecka har passerat sedan vi avslutade vår utmaning men jag njuter fortfarande av att ha tillgång till hela min garderob. Det var en intressant vecka på många sätt och jag har funderat mycket under tiden och efteråt. Hur ser mina konsumtionsvanor ut? Hur mycket kläder behöver jag egentligen? Jag har en tämligen välfylld klädkammare och konstaterar nöjt att det mesta är genomtänkta köp. Det allra mesta används ofta, undantagen är specialkläder som aftonklänningar och liknande. Inte helt enkelt att hitta tillfällen för en aftonklänning i vardagen. Jag är annars en varm förespråkare för att använda alla vackra kläder även till vardags. Varför låta tjusiga klänningar och klackskor hänga i garderoben och bara användas ibland? Som jag ser det är vardagen en tillräcklig anledning för att vara tjusigt klädd eller att använda det fina porslinet. Fast just aftonklänningar är lite opraktiskt till vardags men kanske skulle det gå att ordna även det. Nåväl se nu till och läsa vår artikel och titta på alla bilder från veckan.

Kalashelg

Igår fyllde vår Anna tjugo år och vi firade med middag här hemma i Hult med familj och en god vän på besök. Fast middagen igår var bara en liten försmak till idag då det egentliga firandet skedde. Vi har haft huset i Hult full med folk nästan hela dagen vilket har varit otroligt roligt. Äldsta dottern överraskade genom att komma redan på förmiddagen vilket onekligen var trevligt. Annars är ju nackdelen med kalas att en inte riktigt hinner umgås med alla. Idag hann vi dock umgås ordentligt när vi förberedde kalaset vilket jag tycker om.

Längst upp till vänster i bild ser ni vår tjugoåring. Den tjusiga mössan var en av födelsedagspresenterna och dessutom sydd av Regina. Blir så otroligt sugen på att lära mig att sy när jag ser alla hennes fina projekt. Fast jag får kämpa på med min stickning tills jag behärskar den och se sömnad som ett projekt för framtiden. Det har varit ett riktigt härligt kalas här hemma i Hult idag även om det kändes lite vemodigt att det nog var sista gången som vi ordnade kalas för Anna. En del av mig önskar att jag kunde ha pausat och haft henne liten ett tag till. 

Något som blev riktigt lyckat var dagens kakor och tårtor. Jag testar allt mer att baka utan socker vilket är både spännande och utmanande. Ibland blir det inte bra alls och ibland blir det som idag, alldeles perfekt. Riktigt kul att gästerna inte riktigt trodde på att det mesta faktiskt var sockerfritt och dessutom innehöll massor av nyttigheter.

Tjugo år idag

Tänk precis idag fyller min dotter Anna tjugo år! Nu är hon vuxen, hon har flyttat hemifrån och har skapat sig ett eget liv och står stadigt på egna ben. Är så stolt över den kloka vuxna kvinna hon har blivit. Som förälder är det lätt att oroa sig för hur det ska bli när barnen blir vuxna men jag känner inte någon oro. Jag vet att min Anna är stark och kommer att klara livets utmaningar. Vet också att hon vet om att hon alltid har vårt stöd vad som än skulle hända. Det är onekligen lite skrämmande när barnen blir så stora att de skall klara sig själva i den stora världen. Två av våra fyra flickor är nu vuxna men som tur är dröjer det många år innan det är dags för nästa barn att lämna hemmet. Idag och imorgon firar vi vår Anna och är glada över att det var en självklarhet för henne att hålla kalas hemma i Hult.

Vår Anna som fyller 20 år idag!

Ljusens tid

Jag trivs med rutiner, det ligger något tryggt i att ha återkommande vanor. För vår del finns det några sådana hållpunkter i veckan som återkommer varje vecka. Fredagsträning är en sådan. Yngsta barnet har boxningsträning på fredagskvällen och då passar även vi på att träna. Efter träningen hinner vi med en stund vid TVn innan det är dags för barnen att sova. Nu är det mörkt när vi kommer hem efter träningen och jag längtar verkligen efter att tända ljus och krypa upp i soffan med en filt. Har skrivit tidigare om att jag i år bestämt mig för att trivas med vinter, mörker och kyla vilket är lite av en utmaning. Försöker att fokusera på de saker som är positiva med denna del av året. Att släcka de elektriska ljusen och istället tända levande ljus hör till något av det mysigaste när det blivit mörkt om kvällen. Då spelar det inte någon roll om huset är städat eller ej. Med levande ljus blir allt fint och mysigt oavsett hur rörigt det kan tänkas vara. Det behöver inte vara så svårt. Tänd ett ljus och ta ledig helg och njut av livet.

Oktoberträdgård

Det är oktober sedan drygt en vecka tillbaka och nu börjar hösten bli allt kyligare. Enligt prognosen får vi minusgrader om natten till helgen. Får därför passa på att njuta av att trädgården fortsatt blommar så fint. Innan jag blev trädgårdsintresserad hade jag inte riktigt koll på hur lång trädgårdssäsongen faktiskt är. Det kan ju faktiskt blomma från februari till november om det vill sig riktigt väl. Den gamla säsongen hinner knappt ta slut innan den nya tar vid.

Det känns roligt att vi äntligen har många planteringar och att det blommar för fullt i dem. Kommer på mig själv att tänka att nästa höst kommer det vara än bättre eftersom vi till våren skall anlägga en större plantering som rymmer massor av blommor.

Fast själva grejen med trädgård är egentligen att stanna upp och njuta här och nu. Imorgon kan en blomma ha blommat över och då har jag missat den. Jag behöver därför passa på att stanna upp precis nu och inte vänta till senare. Trädgården är bra för tålamodet tänker jag. Det går inte att skynda på en trädgård. Den växer så fort som den växer och jag kan helt enkelt bara vänta.

Det är verkligen otroligt att så mycket blommar även nu i oktober. När jag köper nya plantor försöker jag att tänka på när de blommar. Det finaste är ju om en rabatt kan blomma från tidig vår till sen höst. Det kräver lite planering men är väl värt arbetet.

  Vår vackra Flammentanz som blommar otroligt vackert mitt på sommaren har plötsligt fått för sig att blomma igen. Mycket märkligt eftersom den inte är remonterande utan bara blommar en gång om säsongen. Jag ser det verkligen som en extra höstbonus.

Katharina Zeimet brukar blomma sent men nu har hon bara en enda blomma kvar för i år.

Nya rosen Leonardo da Vinci blommar fortsatt vackert och är helt översållad av knoppar. Hoppas att de flesta av dem hinner att slå ut innan det blir för kallt.

New Dawn blommar som alltid. Onekligen en pålitlig ros i trädgården.

Vår nya hortensia blommar också vidare och ser ut att trivas där vi planterat den.

Må så vara att vädret blir mer grått och trist och att löven är på väg att falla. Trädgården i Hult blommar fortsatt och ger oss mycket glädje. Nästan så att jag blir mer glad för det som blommar nu än under sommaren. Om sommaren då förväntar jag mig ju att det ska blomma. Nu är förväntningarna inte lika höga och allt som blommar blir ett välkommet tillskott i vår oktoberträdgård.

På resa bland matproducenter i Munkedal

Att vara politiker är ibland särskilt roligt och intressant. Idag har varit en sådan dag som känts som en förmån att få vara med om vilket onekligen är roligt. Idag har nämligen kommunstyrelsen varit på studieresa i vår egen kommun. Med hjälp av tre bönder i Munkedal har vi lotsats mellan olika gårdar och fått se en del av den livsmedelsproduktion som sker i vår egen kommun. Verkligen intressant att få se en del av allt det arbete som görs för att maten skall komma från jord till bord. En reflektion från dagen är att det krävs hängivenhet för att vara bonde. De allra flesta bönder har även ett annat arbete vid sidan om sitt jordbruk för att de skall ha möjlighet att försörja sig. Vilken annan industri kräver att den som tillverkar något även måste ha ett annat jobb för att ekonomin skall gå ihop. Kan vara värt att tänka på när en står i affären och funderar över vad en skall välja för varor och vad dessa får lov att kosta. Mat som produceras här hemma bidrar dessutom till att hålla kulturlandskapet öppet eftersom djuren betar och håller undan sly.

Dagens första besök var hos en potatisbonde och idag har jag fått lära mig otroligt mycket om potatis. Maskinen ovan sorterar potatisen men där behöver bonden stå och plocka bort alla de som är gröna, skadade eller för små. När vi var där var maskinen tyst och stilla men jag kan tänka mig att den inte är direkt tyst och att det kan vara en tuff arbetsmiljö.

Ett gäng ton potatis förvaras här. Själva förvaringen är visst inte helt enkelt eftersom potatisen behöver ha rätt temperatur men också rätt luftfuktighet. Tänk så mycket som jag inte visste om potatis!

Dagens andra besök var på en gård i närheten av Hult. Helt otroligt att en maskin kan hantera något så skört som ägg och packa dem på ett sätt så de inte går sönder. Verkligen spännande att få se en ekologisk gård som har sextusen höns. Jag har ju vänner med höns men då rör det sig om några tiotal och det här är verkligen något annat. Tänk att ha ansvar för så många djurs välbefinnande, det är verkligen ett stort ansvar. Härligt också hur bondens kärlek till det hon gör lyste igenom när hon berättade om verksamheten för oss. Det märktes att det är en del av hennes liv och så mycket mer än bara ett arbete.

Dagens sista besök var på en mjölkgård. Det har ju varit mycket fokus på mjölkpriset de senaste åren och ingen kan nog ha missat att det är en tuff bransch att befinna sig i. Många bönder har därför valt att sluta med mjölken till förmån för sådant som kan inbringa bättre inkomst. Mjölkbonden berättade hur de tidigare i stort sett fått betala för sin produktion men att det blivit lite bättre. Inte för att mjölkpriset förbättrats utan på grund av förändringar de gjort på den egna gården.

På mjölkgården fick vi träffa små kalvar som onekligen är söta men framförallt såg ut att må gott och ha det bra. Det gör mig glad att se djur som trivs och människor som tydligt månar om sina djur.

Från en väninna som en bonde har jag fått lära mig att kor är egna individer med synnerligen egen vilja. När vi fick möjlighet att titta på robotmjölkningen var det en ko som blev nyfiken på oss och nog undrade vad vi hade i hennes ladugård att göra. Det var verkligen intressant att se robotmjölkningen eftersom jag aldrig sett det förut. Helt fantastiskt vad teknik kan användas till och så mycket den kan underlätta arbetet. Det är trots allt inte så länge sedan som bönder var tvungna att mjölka för hand. Känns dessutom som att robotmjölkningen är mer på kornas villkor eftersom de själva kan välja när de vill gå och mjölkas. Fint med valfrihet även för en ko. Även om tekniken underlättar och det finns många driftsformer som idag är riktigt bra är det nog bra att tänka på vad det kostar. Robotarna som mjölkar är en stor investering för en bonde, en hall för lösdrift eller en anläggning som håller rätt luftfuktighet för potatis likaså. Min egen erfarenhet av att odla är ju i tämligen liten skala och har inte gett så mycket resultat. Däremot har den gett mig fördjupad insikt i att det krävs mycket arbete att ta maten från jord till bord. Som jag svurit över allt som gått fel med mina odlingar i år. Min fördel har varit att jag inte försörjer mig på min skörd. Jag har förvisso lagt mycket pengar på odlingarna i år men när det inte blev som jag tänkt mig har jag möjligheten att köpa nya grönsaker för familjen att äta till middag. Dagens studieresa har varit riktigt intressant och bra. Dagens stora misstag visade sig vara att jag trots allt inte tog min varma höstkappa trots att jag hängt fram den. Det har blåst en isande vind hela dagen och jag har fortfarande inte tinat upp helt tror jag. 

Välkomnar mörker och kyla

Efter två dagar i Karlstad är jag åter hemma. Redan på vägen hem bestämde jag mig för att nu var det dags. Nu måste den varma kappan fram och även vantarna. Förvisso är det fortfarande ganska varmt på dagarna men idag frös jag faktiskt utan vantar. Om några månader kommer jag beklaga mig över att det är kallt och mörkt och hur jag önskar att det alltid vore vår och sommar. Fast just nu tycker jag om årstidernas växlingar. Det är mysigt att ta fram den varma kappan, de stickade sjalarna och vantarna. Tycker om när luften är så där kall om morgonen att kinden blir kall. Morgonens första kopp kaffe smakar alltid lite bättre efter en promenad i kall luft. I år har jag lovat mig själv att välkomna kylan, mörkret och vintern. Istället för att avsky en hel årstid skall jag lära mig att tycka om den. Vissa saker kan jag inte påverka, som det där med mörker och kyla. Det jag däremot kan styra är min egen inställning till dessa. Jag kan faktiskt välja att trivas med livet även under vintern. Jag behöver helt enkelt bara hitta sådant som jag tycker om med årstiden. Då räknas inte sådant som att jag tycker om när vintern är slut. Istället tänker jag på den där kalla luften som gör det så trevligt när en väl kommer in igen. Jag tänker på frost. Skulle kunna ägna en hel dag till att fotografera frost, är inte mycket som är vackrare. Något som inte bör glömmas bort i sammanhanget är att jag älskar julen. För varje år pyntar jag lite tidigare har jag märkt. Tror att det beror på att jag vill ha mer tid att njuta av min favorithögtid. Det finns mycket som är härligt med vintern och i år tänker jag se till att verkligen uppskatta och njuta av detta.