Även mars har nått sitt slut

Även mars har nått sitt slut och nu väntar april och förhoppningsvis många dagar med härligt vårväder. Mars slutade med både härligt solsken och en stunds snöande. Mars har på många sätt varit en riktigt spännande och ordentligt intensiv månad.

Seminarium på ABF i Göteborg och en krossad bilruta

Månaden inleddes med ett besök på ABF i Göteborg som arrangerade ett samtalsseminarium med Håkan Juholt, Daniel Suhonen och med Kerstin Alnebratt som samtalsledare. Otroligt bra och inspirerande. Hemvägen blev dock väl dramatisk för Regina, Else-Marie och jag. När jag körde över Uddevallabron fick jag ett fallande isblock rakt i rutan på min bil. Allt gick bra med oss, rutan krossades helt men vi kunde ta oss hem trots allt. Kommer nog aldrig att åka över Uddevallabron igen om det är risk för isbildning tänker jag.

Loppis, årsstämma för Aldir, utgång samt lite väl mycket snö!

Precis i början av mars var våren fortfarande långt borta och vi hade ordentligt med snö i Hult. Kompenserade kylan med roliga aktiviteter så som loppistur och utgång med goda vänner. Dessutom hade Aldir kulturkooperativ årsmöte vilket alltid brukar vara riktigt trevligt.

Lunch med Sophie, internationella kvinnodagen, kurs i sociala medier och fika i solen

Det har varit några hektiska veckor med mycket att göra. Trots det har jag lyckats hinna med att luncha med goda vänner och dessutom att fika i solen hos Helena på Gadderöd gård. Sånt där som sätter guldkant på tillvaron! I mitten av mars hade jag förmånen att få hålla kurs i sociala medier för ABF. Onekligen roligt att få ägna en hel dag åt att prata om något som jag verkligen är intresserad av.

Styrelseutveckling, bokcirkelträff, premiär för Smartare än en 5:e klassare samt uppsatsskrivande

Månadens viktigaste händelse är tveklöst premiären av Smartare än en 5:e klassare. Yngsta barnet är med i årets säsong och givetvis hade vi premiärfest i Hult när det var premiär på TV. Lätt märkligt att se henne både hemma och på TV. Kunskap känns lite som ett tema för mars som helhet. Det händer så otroligt roliga saker just nu. Vi hade andra träffen på Den röda bokcirkeln och diskuterade Meningen med hela skiten. Har skrivit om det förut men det är en bok jag gärna tipsar om många gånger. Tror även att det är en bok jag kommer att läsa många gånger. Den kommande tiden kommer jag dock få ägna mig åt annan läsning eftersom jag nu skriver mastersuppsats i etnologi.

Trädgård, träning och vår

Det främsta tecknet på att det har varit en vår fylld med aktiviteter är att julen i år varade ända till påska. Först på skärtorsdagen byttes julgardinerna ut mot de vanliga gardinerna. Har aldrig hänt förut, men vi tycks ha överlevt även detta. Tänker att det finns värre saker att råka ut för även om en del av mig fotfarande tycker att det är lite pinsamt. Fast å andra sidan bryr jag mig knappt om husets insida när trädgårdssäsongen äntligen har börjat. Som jag har saknat min trädgård! När det är full fart i livet är det främst två saker jag behöver för att hålla balans. Det ena är min trädgård och det andra är träningen. I mars lyckades jag äntligen med målet att springa en mil vilket jag är otroligt stolt över. Just löpning är ett fantastiskt bra sätt att sortera tankar och hitta fokus.

Påsk, vår, odling och årsmöte

Påsken blev en riktigt fin avslutning på mars. Riktigt härligt att ha möjligheten att möta våren i Helsinborg. Känner mig lite lätt besatt vid våren men det är bara att konstatera att jag inte är någon vintermänniska. För min del skulle jag gärna snabbspola vintern helt. Innan månaden var helt slut hanns det även med ett årsmöte för Socialdemokraterna i Munkedal. Jag hade äran att vara mötets kulturinslag och visade en film om Kapstaden som min kamrat Eveliina och jag gjort. Kändes fint att få dela med mig av min upplevelse. Av mötet med människor i absolut fattigdom men också mötet med människor med brinnande engagemang och vilja att förändra världen.

Hålla handen

Sedan i höstas är jag inne i processen att hantera min ofrivilliga barnlöshet på allvar. I höstas, ganska kort efter mitt andra missfall kände jag en märklig befrielse. Kan låta märkligt men det var verkligen befriande att veta att det för min del inte kommer att bli några biologiska barn. Att det inte finns något att hoppas på och att jag nu var fri att gå vidare. Hur smärtsamt det än är att veta känns vetskapen betryggande och lättare att hantera än att leva i ovisshet. Själva begreppet ofrivillig barnlöshet blir även det lite märkligt för mig eftersom jag ju faktiskt har barn, jag har bara inte några biologiska barn. Jag har följt mina fyra flickor genom livet så här långt och de två äldsta är ju redan vuxna. De första åren har jag dock missat. De där småbarnsåren som förvisso innehåller mycket jobbigt men också tycks vara en fantastisk tid. Får lite glimtar av den världen när jag besöker bästa kompisen och hennes treåriga dotter. Treåringen berättade sist vi sågs att hon har känt mig länge. Det har hon helt rätt i eftersom jag har känt henne i hela hennes liv. Det är verkligen en förmån att få följa hennes utveckling och höra om allt hon har att berätta. En treårings perspektiv på världen är aldrig tråkiga att lyssna till! Tänker att jag ändå är lyckligt lottad som har förmånen att ha en treårig kompis som kan dela med sig av sina tankar och funderingar. Då tänker jag att de där missade åren inte spelar så stor roll ändå. Att jag får uppleva delar av dem och det dessutom utan vakna nätter och VAB.

Sen kommer de där dagarna då det är betydligt svårare att hantera det där lilla begreppet aldrig. Jag kommer aldrig att få några biologiska barn och den självklarheten som det föräldraskapet innebär. Att ta in den tanken kan vissa dagar vara helt okej och helt överväldigande andra dagar. Som den där dagen på stranden vid öknen när min fyraåriga systerdotter sträckte sig efter min hand och vi strosade längs stranden. Plötsligt stannade hon upp för att rita i sanden det saknades nämligen ett hus precis där menade hon. När huset var färdigt släppte hon min hand och sprang den sista biten fram till vattnet. Jag var alldeles för långsam och hon ropade åt mig att skynda mig. Väl framme tog hon min hand igen och vi tog steget ut i det kalla vattnet. Så där hissnande kallt men ändå härligt. I den stunden kände jag en oerhörd saknad över barnen som inte blev och upplevelserna som vi aldrig kommer att dela. Jag är innerligt tacksam över de barn jag har och alla våra minnen, men de där upplevelserna som aldrig blev kommer jag nog alltid att sörja över. Tänker att det som inte blev påminner på många sätt om sorgen efter de människor en har älskat. Att sorgen kommer alltid att finnas där. Stark och överväldigande i början men med åren lättare att hantera och något som en vänjer sig vid. Det är märkliga är ju att en vänjer sig även vid saknad!

Odlingssäsongen har börjat

Den här våren har varit en av de märkligaste någonsin. Har nog aldrig haft så fullt upp som nu! Detta har resulterat i att jag drog igång årets odlingssäsong betydligt senare än planerat. Ett tag tänkte jag att det kanske var lika bra att strunta i odlingarna i år eftersom jag har svårt att hinna med nu. Fast det är ju bara just nu det är lite fullt upp. Till sommaren skall jag vara ledig i många veckor, nästan lika länge som barnen har sommarlov. Skulle jag då inte ha mina odlingar att pyssla med skulle det nog inte kännas som sommar tänker jag. Alltså tog jag mig i kragen för drygt två veckor sedan och sådde allt som behövde förkultiveras. Nu grönskar det för fullt i biblioteket där jag förvarar alla plantor. Det gör mig smått lycklig att se hur det växer från dag till dag. Igår fanns det inte ett enda tecken på att den physalis jag sått var på väg upp. Idag fanns där en antydan till grönt även i lådan där jag sått physalis. I år sådde jag extra mycket aubergine eftersom det blev få plantor förra året. Många av fröna jag sådde tycktes inte gro och därför sådde jag fler i år. Detta har i sin tur resulterat i att jag har mycket gott om aubergine. Tänk vilket trevligt problem att ha lite väl gott om aubergineplantor. Längtar redan efter allt gott jag skall tillaga av skörden.

Årets odlingar så här långt

Härliga påskdagar

Påsken har nått sitt slut för den här gången och vilka härliga dagar det har varit. Jag älskar verkligen påsken. Inte så mycket för själva påsken i sig men för att den är lite som ett oskrivet blad varje år. Jag har inte med mig någon särskild tradition för hur påsken skall firas. Det har i sin tur lett till att den firas olika varje gång. Det är en härlig ledighet utan några krav och som helt enkelt uppfinns på nytt varje år. Ibland blir påsken fylld av aktiviteter och andra år har det blivit härliga lediga dagar hemma.

Årets påsk inleddes på långfredagen med besök på härliga Hagalund trädgård. Jag missade deras julmarknad i julas och var därför glad över att lyckas hinna med ett besök på påsken. Alltid lika mysigt att besöka deras fina butik. Den är förvisso ganska liten men fylld med massor av sådant som en helt enkelt inte kan åka hem utan. Jag har länge letat efter en doftpelargon, en Dr Westerlunds. Har letat under lång tid men det har visat sig vara en blomma som inte är helt enkelt att hitta. Nu står det dock en riktigt fin blomma i köket och jag skall se till att ta sticklingar av den så jag får fler.

Efter Hagalund begav vi oss till Gamla bruket i Munkedal för fika. Om sommaren har de våffelstuga med servering i trädgården. Långfredagens väder tillät inte fika i trädgården och då var det mysigt att istället sitta inne och fika.

Långfredagen blev just en riktigt lång fredag och avslutades med kalas för lillsyster som fyllde år. Dessutom han yngsta barnet och jag med en tur till Johannas Rockabilly i Göteborg som har blivit min nya favoritaffär. Riktigt trevligt med kalas och trevligt sällskap. Det bjöds dessutom på god mat och fika, samtlig ingredienser i ett trevligt kalas.

På påskaftons morgon packade yngsta barnet och jag in oss i min bil och begav oss ut på resa med Helsingborg som destination. När vi passerat Hallandsåsen blev vi båda nästan fånigt glada över att fälten där var gröna. Tänk hur märkligt något sådant kan vara innan en vant sig vid att det åter är en grönskande årstid. Väl framme i Helsingborg väntade två härliga dagar tillsammans med min kusin och hennes familj. Vi promenerade, åt god mat, njöt av våren, pratade massor, blev halvt bortblåsta på stranden och hade det riktigt fint. Påsken blev en märklig kombination av aktivitet men ändå lugn och ro. Lite motsägelsefullt möjligen men en ytterst trevlig ledighet.

Vintage och planering

Jag har tämligen många intressen och passioner här i livet. Vintage, väskor, skor, böcker, fotografering... listan kan göras lång. Samtidigt finns det en tydlig röd tråd, jag tycker om sådant som är vackert helt enkelt. Många gånger är det dock inte det uppenbart vackra som tilltalar mig. Det ligger ett gistet gammalt skjul i närheten av huset här i Hult. Färgen har flagat och blekts, gångjärnen är rostiga och takpannorna delvis mossklädda. Fult skulle någon kanske tycka, vackert säger jag! Särskilt i kombination med vackra vintagekläder eftersom det skapar en spännande kontrast. Just kontraster är något jag tycker särskilt mycket om när jag fotograferar eller faktiskt i det mesta. I trädgården kombinerar jag gärna det som är gammalt och rostigt tillsammans med vackra blommor. I inredningen i mitt hem tycker jag också om kontraster. Tänker att just kontraster är det som lyfter det vackra.

Älskar den här bilden just för att den inte är perfekt. Den innehåller så mycket glädje och liv!

Fast vintagekläder är vackert oavsett och något jag älskar att fotografera. Nu var det länge sedan jag hade möjligheten att genomföra en riktig vintagefotografering vilket känns lite tråkigt. Det är ju så attans roligt att plocka fram och förbereda kläderna, att kombinera med skor och övriga accessoarer och sedan ordna smink och hår. Att tänka ut platsen för fotograferingen, hålla tummarna för att det inte skall regna eller blåsa och sedan till sist fotografera. Anledningen till att det var länge sedan sist är just att det är tidsödade. Dessutom en aktivitet som inte lämpar sig särskilt väl vintertid eftersom jag ännu inte riktigt har lärt mig det här med ljussättning. Alltså får jag hålla tillgodo med naturligt ljus och fotografera utomhus.

Nu är det åter vår och jag konstaterar att jag har massor av vintageoutfits som ännu inte har fotograferats. När dottern Anna bodde hemma hade jag alltid någon som tålmodigt ställde upp på mina fotograferingar. Nu krävs istället lite mer planering utöver att fånga en dag med rätt väder. Tänk vilken tur att just planering även det hör till de saker som jag tycker om!

Det låter och doftar vår

Den största fördelen med att arbeta hemifrån är att i samma stund som jag vill ta rast eller vara ledig då är jag hemma. När vovvarna tycker att jag är hemskt tråkig som sitter vid min dator hela dagen då kan jag välja att pausa och istället gå på långpromenad med dem. Det är en mulen och lite kylig dag här hemma i Hult, men det gör inte något eftersom våren nu är här på riktigt. Den där punkten har passerats då det fortfarande är osäkert om det är vår eller ej. Den vetskapen gör mig lätt om hjärtat och förväntansfull.

Det är inte bara jag som blir gladare till sinnes av att det nu är vår. Ebba och Ida nosar och kollar och nosar lite till. Svansarna viftar ständigt och det är verkligen roligt att vara på promenad med så glada kamrater. Även om jag som människa inte är utrustad med lika känslig nos som hundarna så känner också jag av vårens dofter. Känner hur det luktar av jorden från gärdet intill och att luften i sig tycks ha en doft. Fåglarna kvittrar och det blåser lätt i träden. Har aldrig funderat så mycket över att detta är en av skillnaderna mellan vinter och vår. Våren är inte bara en tid då grönskan kommer åter, det är också en tid för doft och ljud. Vintern har sin tjusning med vita vidder, isande kall luft och den totala tystnaden som infinner sig. I alla fall när en bor på landet. Fast jag är nog sådan att jag tycker om årstiderna med både doft och ljud. Älskar att vända på jorden i trädgården och känna lukten av jord. Eller som på sommaren när en rensar ogräs i rabatterna och känner hur gräs och blommor luktar. Som allra bäst trivs jag om kvällen vid mitt växthus. När odlingarna är vattnade brukar jag dröja mig kvar och lyssna till fåglarna och bara vara en stund.

En stunds promenad tillsammans med Ebba och Ida ger kraft och energi. Det där jag skrev på som kändes så svårt innan pausen känns plötsligt inte svårt att greppa. Återvänder således till datorn ännu en stund innan det är dags att ta lite påskledigt.

Avklarade små projekt

Just nu är jag inne i en synnerligen effektiv period. Jag tar tag i saker som blivit liggande under lång tid och ser till att få saker avslutade. En del stora saker som att ta tag i min mastersuppsats och andra lite mindre som att stryka gardiner eller att sy i knappar. För två år sedan köpte jag en kappa på loppis. Redan då när jag provade den kände jag att den var alldeles för lång i ärmarna. Ett ganska vanligt problem för mig som är kort. Eftersom kappan passade bra i övrigt köpte jag den trots allt och tänkte att jag kan ju lägga upp ärmarna. Kom hem med kappan, hängde in den i garderoben och har sedan inte använt den alls eftersom den inte passade.

Så idag när jag hängde undan mina vinterkappor hittade jag min fina lila kappa och tänkte att nu får det vara nog. Jag kan ju inte ha en kappa hängandes i garderoben och aldrig använda den. Alltså bestämde jag mig för att helt enkelt ta tag i att sy upp ärmarna. Det var betydligt enklare än vad jag väntat mig och nu har jag plötsligt en härlig vårkappa att använda.

När jag ändå plockat fram nål och tråd passade jag på att åtgärda lite fler plagg som blivit liggande. En av dem en riktig favorit. En klänning med söta små fåglar som under lång tid har saknat en knapp och där flera suttit löst. Inte heller det tog särskilt lång tid och en kan ju verkligen fundera över varför det skall vara så svårt att ta tag i den där projekten. När kappa och klänning var ordnade fortsatte jag att laga kläder för barnen, sy i knappar i en kofta och kände mig synnerligen nöjd när allt var klart. Bockar av punkten laga kläder på min lista och tar tag i nästa. Så otroligt skönt att få gjort allt det där som blivit liggande och som känts jobbigt just för att jag inte tagit tag i det!

Trädgården lockar...

Egentligen skall jag just nu lägga all ledig tid på att arbeta med min mastersuppsats, men våren distraherar mig. Även om ämnet för min uppsats är spännande så är det svårt att inte lockas av trädgården just nu. Det börjar ju åter grönska och vakna till liv där ute. Helt fantastiskt egentligen hur trädgården vaknar till liv år efter år oavsett hur tuff en vinter har varit.

Lite snö finns det fortfarande kvar, men jag skulle tro att den är borta om någon dag. Bilden är tagen från trappan i den nya delen av rosenträdgården. Än så länge ser där tämligen tråkigt ut, men snart kommer mina rosor åter att blomma. Genom att utöka rosenträdgården kommer jag i år att kunna plantera nästan dubbelt så många rosor som redan växer i Hult. Ser det som en fantastisk möjlighet att verkligen kunna frossa i rosor. Ju mer jag lär mig desto fler rosor känner jag att jag absolut måste ha. Det är ju i stort sett omöjligt att välja när det finns en oändlig mängd att välja mellan.

Växthuset och odlingslådorna runt om är än så länge tomt. Fast inte så länge till! I mitt bibliotek växer det så det knakar i mitt lilla innomhusväxthus för plantor. Tomater, paprika, chili, physalis, gurka och pumpor är snart redo för en första omskolning.

I väntan på mina älskade rosor finns det annat att glädjas åt. Kärleksörten är bland det första som tittar upp i planteringarna trots att den är bland det sista att blomma. Den är med hela säsongen och säger sedan farväl genom att blomma i sprakande färg. Har sett att det börjar titta upp grönt i den nya planteringen där jag satte en stor mängd lökar i höstas. Skall bli så spännande att se om resultatet blir var jag föreställt mig.

Inspekterar mina odlingslådor och tänker att det är dags att gräva i dem och fylla på med jord och kompost. Hårt jobb tänker jag och plötsligt känns uppsatsarbetet åter lockande. Bra att spara på uppgifterna och ha lite trädgårdsarbete att göra under en ledig dag. Eller kanske snarare bra att ha trädgården som pausarbete när en jobbar med annat. Även om det är arbete även att arbeta i trädgården så är det en annan typ av arbete. Jag är nog aldrig så tillfreds med livet som när jag är i min trädgård. De oavsett om jag sitter med en kopp kaffe eller om jag gräver i jorden. Min trädgård är onekligen en lisa för själen.

Jag är sällan ensam i trädgården eftersom katten Elvis gärna gör mig sällskap. Alltid nyfiken på vad jag gör och vill vara med och titta. Fotograferar jag närbilder på blommor vill han också vara med och titta. Just därför har jag oräkneliga bilder som innehåller en kattass, nos eller morrhår fast det egentligen inte var tänkt så.

Även mobilen är spännande enligt Elvis! Varför ger matte den där grejen så mycket uppmärksamhet när hon skulle kunna klappa mig? Han har ett fantastiskt tålamod Elvis som är med i trädgården även om jag är ute i timmar. Så länge som han får vara med är han nöjd och jag trivs med sällskapet. Hade aldrig kunnat föreställa mig att vi fortfarande skulle ha honom hos oss. Nu har det gått nästan tre år sedan vi fick besked om att han är svårt sjuk och inte hade långt kvar att leva. Tre år senare är han fortsatt lika sjuk, men verkar inte alls vara medveten om det. Veterinären menar att det borde inte vara möjligt varken att han lever eller att han mår bra. Jag konstaterar att han är fortsatt är här och är tacksam över det.

Livsmål

Jag har ett antal livsmål, det vill säga saker som känns viktigt att genomföra i livet. En del av dem tämligen stora och andra lite mindre. Ett av mina mål satte jag upp för snart tre år sedan, att springa en mil. Jag började med löpning för lite mer än tre år sedan och upptäckte till min stora förvåning att det är något jag verkligen älskar. För två år sedan var jag på god väg och ökade distansen för nästan varje pass. Sedan skadade jag min fot och ett tag såg det ut som att jag kanske inte alls skulle kunna springa mer. Hårt arbete och envishet krävdes för att kunna fortsätta springa och nu i vår har det verkligen fungerat väl. Under morgonens löpning konstaterade jag att jag faktiskt inte var trött efter den sträckan jag tänkt mig. Funderade en stund på hur svårt det egentligen kunde vara att springa en mil. Det var ju bara att fortsätta i fyra kilometer till! Märklig känsla när jag insåg att jag lyckades med något som jag trodde låg flera månader bort. Ser verkligen fram emot att göra om det och se om det går att korta tiden något. Tävlingsmänniskan i mig har vaknat och vill gärna ha utmaningar.

Hur är det då med andra livsmål? Har inte alla nedskrivna men några av dem har jag skrivit ner. De som är enkla att definiera. Den dagen jag är gammal vill jag kunna titta tillbaka och se att jag har gjort saker i livet samtidigt som jag hoppas att jag då har nya mål att uppnå.

Springa en mil
Idag var dagen som jag lyckades genomföra målet om att springa en mil. Har sällan känt mig så nöjd och stolt!

Tidigare idag när jag precis sprungit en mil!

Ge ut min första bok
Att vara författare och att skriva böcker är något jag drömt om så länge som jag kan minnas. Den första boken kom ut i januari och två nya projekt är på gång.

Min första bok!

Uppfostra mina barn och följa dem ut i vuxenlivet
Det här är givetvis det som är det viktigaste av livsmålen. Att hålla barnens hand från barndom till vuxenliv. Att ge dem de verktyg de behöver för att bli kloka och ansvarstagande vuxna människor. Två av våra tjejer har hunnit bli vuxna så här långt och jag är otroligt stolt över dem båda. Två kvar hemma och fick jag bestämma skulle jag låta tiden gå mer långsamt. Att de skulle vara små lite längre tid helt enkelt.

Besöka alla världsdelar
Två världsdelar har jag hittills hunnit med och konstaterar att det finns mycket av världen kvar att upptäcka. Sydamerika står högt upp på min lista och verkar vara en spännande kontinent.

Godahoppsudden i november förra året

Avsluta mina mastersstudier
För tre år sedan skulle jag ägna våren till att skriva mastersuppsats. Istället ville livet annorlunda och det fanns inte utrymme och möjlighet att skriva klart. Det där har sedan dess gnagt mig och varit en ständig källa till irritation. Nu är jag dock på väg att uppfylla mitt mål. Jag har påbörjat min uppsats igen. Har bytt ämne och inriktning helt vilket var nödvändigt för att komma vidare. Nu har jag utgångspunkten i folkbildning som immateriellt kulturarv och har möjlighet att använda mig av mina egna erfarenheter från höstens resa till Kapstaden.

Kåkstaden Langa i Kapstaden i november 2015

Förändra världen
Vad menas egentligen med att förändra världen? För min del handlar det om att vilja skapa något bra för andra människor. Att ständigt se till kollektivets bästa och att inte låta medmänskligheten begränsas av något märkligt som nationsgränser. Ett mål som jag hoppas att jag aldrig ser som avslutat.

Göra min inre 85-åring nöjd med livet
Kort och gott är det den detaljen som är meningen med hela skiten. Att Liza 85 år kan titta tillbaka på sitt liv och känna sig nöjd och tillfreds med de val hon har gjort. Vi har haft en del samtal den senaste tiden och för att göra henne nöjd behöver jag göra mer av sådant som gör mig lycklig. Som att klara av att springa en mil, att lägga en eftermiddag på att sitta i vårsolen och bara njuta, att resa, att helt enkelt leva!

Min 85-åring har varit tillbaka i Namibia många gånger och hävdar att det är en plats på jorden där hon är som lyckligast!

Rosenlängtan

Två dagar av fantastiskt vårväder följdes av en dag med dimma och kyla. Märkligt ändå hur snabbt en vänjer sig vid sol och värme. De senaste dagarnas värme har nästan smält bort all snön men än finns det vitt kvar i trädgården. Jag har spanat runt i mina rabatter för att se vad som kan tänkas vara på väg upp men än så länge är det snö i dem. I höstas satte jag flera hundra lökar vilket gör att jag är mycket förväntansfull inför hur det kommer att se ut när de tittar upp. Min förhoppning är ett färgsprakande överflöd som får längtan efter rosorna att mildras något. Har inspekterat rosenträdgården idag och känner lite oro för hur mina älskade rosor egentligen mår. De är ju min stora stolthet i trädgården och det är dem jag längtar som mest efter. Den där oron jag känner efter dagens inspektion har jag känt varje vår sedan rosenträdgården anlades. Det ligger många timmars arbete och mycket tanke bakom varje planterad ros. Jag har verkligen blivit en riktig rosentok som pratar med mina rosor, pysslar om dem och månar om dem. Alltså är jag lika orolig varje vår att de inte skall ha klarat sig genom vintern. En oro som hittills varit obefogad.

Honungsrosen hör till de första jag planterade i rosenträdgården och är en riktig favorit. Den har hunnit breda ut sig ordentligt under den senaste säsongen och än mer lär det blir. Älskar att sitta på stentrappan i rosenträdgården och känna lukten av hundratals blommor på honungsrosen. Allra bäst är det om kvällen när trädgården i Hult är stilla och jag sitter ensam med mina tankar.

Grand award är den tjusigaste av alla mina rosor. Det har hunnit bli ett trettiotal rosor och alla är utvalda just för att det är något särskilt med dem. Fast just Grand award är nog ändå rosornas ros. Helt fantastiskt vacker och doftar himmelskt. Jag flyttade den förra året eftersom dess första placering inte gjorde den rättvisa. Nu har den en central placering i rosenträdgården med möjlighet att breda ut sig ordentligt.

Rhapsody in blue heter rosen ovan fast jag skulle nog hävda att den är lila. Tänk att det faktiskt finns en ros precis i min favoritnyans av min favoritfärg!

New Dawn är rosenträdgårdens första ros och även den som blommar längst. I regel är den både först och sist att blomma under säsongen. Nu har min New Dawn blivit så pass stor att jag kan unna mig att plocka in rosor och göra buketter. Trodde aldrig att jag skulle bli en sådan människa som ständigt har rosor i vas i mitt hem. Fast det går som inte att motstå att plocka in det vackra, jag vill ju ständigt omge mig med det som är vackert!

Meningen med hela skiten

Jag har precis läst ut boken Meningen med hela skiten som är månadens bok i Den röda bokcirkeln som jag leder just nu. Förra boken vi läste var Egalias döttrar vilket är en bok jag läste för första gången redan när jag gick i sjuan. Den boken kom att på många sätt forma mig som människa, som feminist och väckte mitt politiska jag. En otroligt viktig bok för mig personligen. När jag tittar bakåt om ytterligare tjugo år tror jag att boken vi nu har läst kommer att ha haft än större betydelse för mig. Boken handlar kort och gott om vad som är viktigt i livet, hur du kan välja väg och prioritera sådant som du ser som viktigt. En av övningarna i boken handlar om att ha ett samtal med sin inre 85-åring. Att helt enkelt diskutera sina livsval och sitt liv med sitt framtida jag. Hur ser Liza 85 år på sitt liv när hon ser tillbaka. Vad har hon gjort, vad ångrar hon och vad känner hon var rätt prioriteringar? En otroligt intressant övning som ger mycket perspektiv på tillvaron.

Alltså bestämde jag mig för att ta ett samtal med min 85-åring och kom fram till att vi trivdes gott tillsammans och att hon besitter en trygghet i sina val som jag känner att jag många gånger saknar. Genom henne insåg jag också att jag under ganska lång tid har låtit ett annat jag välja väg. I höstas när jag var ute och reste hittade jag mitt 17-åriga jag längs vägen vilket var ett kärt återseende. Hon påminde mig om sådant som jag glömt bort. Att jag ville förändra världen, att jag ville se hela världen och att ingenting är omöjligt. Att går att genomföra om en bara bestämmer sig för det. Hon kände en del besvikelse över de val som mitt nutida jag har gjort och kunde inte alls förstå hur en stadstjej som hon kunde bo långt ut på landet. Det blev ett intressant möte mellan mina tre jag. Den unga, den äldre och klokare och den nutida förvirrade. Mitt äldre jag konstaterar att det förvisso var trevligt att resa iväg och träffa mitt 17-åriga jag men att hon kanske inte är den bästa av oss på att fatta kloka beslut. Hon har både mod och ambition men saknar en del erfarenhet och ansvarskänsla. Det kändes som lite fint att inse att en del av mina spretiga val och önskemål den sista tiden helt enkelt har styrts av mitt något yngre jag. Samtidigt har hon gett mig lite mer jävlar anamma som jag tappat bort längs vägen.

Det är en intressant tanke att föra ett samtal med sitt äldre jag men även med sitt yngre. Under en ganska lång tid har jag känt att jag har behövt hantera mitt unga jags besvikelse över mina val, har känt det som att jag har varit tvungen att försvara och förklara för henne varför jag valt annat än det hon drömde om. I ett samtal med mitt äldre jag vill jag höra att jag inte ångrar de val jag gjort i livet. Tror att en av mina största rädslor är att ångra mina val och att bli bitter över livet. Jag frågar henne om hon är nöjd med det liv hon levt och får svaret tillbaka att hon är inte bara nöjd hon är tillfreds. Hon säger att vi behövde lyssna till vårt 17-åriga jag för att ta ut en ny kompassriktning men att livsbesluten var något som överläts till den vuxna.  Jag skulle önska att hon säger att jag aldrig gav upp tanken och viljan om att förändra världen. Att jag vågade vara modig och ta stora beslut även om de innebar en annan färdriktning i livet. Min 85-åring säger till mig att det var bra att hitta tillbaka till mitt 17-åriga jag och påminna mig om saker jag glömt att jag drömt om. Däremot är hon inte den som skall fatta besluten i vårt liv. Hon saknar den livserfarenheten som både jag och min 85-åring har fått. Saker kan te sig lite enklare att förändra när en är just 17 år och en ännu inte har valt väg i livet. Min 17-åring har fått mig att känna mig gammal och som om jag har missat många av mina chanser. Just därför känns det verkligen skönt att prata med min 85-åring som påpekar att jag inte är särskilt gammal och att jag inte alls har missat chanser, jag har valt annorlunda. Hon säger till mig att jag skall göra det jag tycker om och att jag skall följa mina drömmar. Att de där drömmarna varit helt avgörande för att jag som 85-åring skall leva ett gott liv. Just det där med att leva ett gott liv där en inte ångrar sina val menar hon är meningen med hela skiten!

Liza 17 år! Riktigt trevligt att hitta tillbaka till henne för ett tag men nu får mitt lite äldre jag bestämma!

Äntligen sol och värme!

Det allra bästa med att arbeta hemifrån är att jag en solig dag kan äta lunch i min trädgård. Dessutom kan jag styra min tid och välja att stanna kvar ute i trädgården någon timme eller två. Idag kom äntligen den där dagen med strålande sol och så pass många plusgrader att det gick att sitta ute i trädgården både för att dricka kaffe och att äta lunch. Den dagen är alltid min favoritdag på året. Alltså har den här dagen varit min favoritdag i år men jag hoppas på många lika härliga dagar.

Solen värmde gott vid växthuset och det var till och med möjligt att sitta utan jacka. Kändes som lite konstigt att sitta i t-shirt när större delen av trädgården fortfarande är täckt med snö. Några dagar till med sol bör se till att den där snön försvinner.

Efter lunchen valde jag att städa växthuset istället för att sätta mig vid datorn igen. Egentligen skulle jag ha städat ur det redan i höstas men då räckte tiden inte till. Alltså blev det den här dagens arbetsuppgift istället. Inne i växthuset rådde härlig sommartemperatur och det där är något som gör mig lycklig rakt igenom. Insåg medan jag röjde att jag inte utnyttjade utrymmet på bästa sätt och beslutade mig därför att möblera om. Plötsligt kändes växthuset dubbelt så stort och nu finns dessutom plats att ställa in en stol. Några timmars arbete och kaffe i växthuset och sedan kallade datorn åter.

Klädkoden på jobbet hemma är lite annorlunda än den jag normalt sett har. Jag älskar verkligen kläder och att klä upp mig, men hemma är det skönt att skrota runt i jeans och t-shirt helt utan smink. Förvisso har jag haft Skypemöte på förmiddagen idag men som sagt hemma är klädkoden den bekväma. Ibland händer det till och med att jag tar den tidiga morgonpromenaden med hundarna utan att byta om från pyjamasen.

Det är en märkligt hektisk period just nu och planering är min bästa vän just nu. Planering och min nya anteckningsbok. Normalt sett gillar jag digitala lösningar men när det gäller att skriva kom-ihåg-listor och när det gäller min kalender då är jag hopplöst gammaldags och analog. För att ha en bra struktur och inte råka missa något hamnar just nu allt i min lilla bok. Så snart något är avklarat är det bara att stryka. Onekligen skönt att se hur uppgift efter uppgift stryks, att både tydligt och konkret se att arbetet blir gjort. Noterar också att några timmar i solen gjorde gott både för humör och effektiviteten!

Vardagsplanering

Jag är en planeringsmänniska! Älskar att planera, skriva listor och sedan kunna stryka och bocka av. Vi är en aktiv familj som ofta är på språng och då är planering och struktur alldeles nödvändigt för att vardagen skall fungera. Bästa hjälpen för en fungerande vardag är som jag ser det vår matplanering. Jag sätter mig ungefär varannan månad och planerar middagarna för de kommande två månaderna. Från början planerade jag två veckor i taget, men eftersom det tar tid att sitta och gå igenom recept och få till bra matveckor så var det lika bra att ta ett lite större grepp. Jag återanvänder ofta de gamla planeringarna och lägger in familjens favoriter i den nya planeringen. Samtidigt älskar jag att testa nya recept och pröva ny mat vilket gör att det blir mycket omväxling också.

Under en tid i början av året orkade jag inte ta tag i att göra en ny planering, det var så mycket annat som pockade på både tid och uppmärksamhet. Alltså stod jag varje eftermiddag och konstaterade att jag hade inte en aning om vad det skulle bli till middag och visste knappt ens vad vi hade hemma. Utan planering blev det tråkig mat, utan variation eller inspiration. Alltså var det bara att ta sig tiden att sätta sig ner med kokböckerna, några dessutom alldeles nya för lite extra inspiration och sen kunde planerandet börja. Jag gillar ordning och reda helt enkelt och nu är allt i sin ordning när min matplanering åter är på plats. Jag vet vad som skall lagas och med det också vad jag behöver handla. Praktiskt, smidigt och skönt. Dessutom en anledning till att med jämna mellanrum se det som alldeles nödvändigt att investera i nya kokböcker.

Helgens loppor

I lördags lyckades jag vara riktigt effektiv och hann med en loppisrunda innan det var dags för årsstämma med Aldir kulturkooperativ. Eftersom året inleddes med att vi publicerade vår bok Berättelser från Gamlestaden kändes det som en synnerligen rolig årsstämma. Kan också vara så att jag var på gott humör efter min loppisshopping med mor och syster tidigare på dagen.

En ny handväska, två koftor och en tunika till den totala kostnaden 160 kronor! Onekligen bra fyndat särskilt som jag länge varit på jakt efter en bra vardagsväska. Just i vardagen när jag går mellan olika möten behöver jag ofta ha en rymlig väska. Samtidigt vill jag att den skall vara snygg och smidig. Inte helt enkla krav att uppfylla har det visat sig!

Invigde en av koftorna idag tillsammans med nya favoritkjolen. Tänk att jag en gång i tiden inte kände mig bekväm med färg! Helst skulle det vara svart eller grått. Möjligen kunde plommonlila fungera men det var inte alltid självklart. Mamma får agera fotograf idag men är inte helt bekväm i rollen. Konstaterar att barnarbete är bättre eftersom kidsen har full koll på det här med att ta snygga bilder! 

Får ju även passa på att ta med en bild från i lördags. För första gången någonsin har Aldirs styrelse fastnat på bild! Jag har fått förtroendet att fortsätta som ordförande vilket jag är både glad och stolt över. Nu väntar vårt nya bokprojekt och det kommer att bli ett spännande år!

Säg inte grattis idag!

Idag är det internationella kvinnodagen, en på många sätt viktig dag. Under dagen har jag sett flera hyllningar till kvinnor i olika sociala medier. Hyllningar som säger sådant som: Grattis alla fantastiska kvinnor på er dag! Avsändarens syfte är givetvis gott, att uppmärksamma kvinnor på just kvinnodagen. Fast det skaver ändå det där grattis. Jag vill inte ha ett grattis idag, det är inte min födelsedag. Istället är kvinnodagen en på alla sätt en politisk dag, en dag då frågan om kvinnors rätt särskilt skall belysas. Imorgon är en ny dag och då fortsätter arbetet med att mänskliga rättigheter även skall omfatta kvinnor. Att kvinnor världen över skall ges rätten till utbildning, till hälsa, rätten till den egna kroppen, rätt till säkerhet. Listan kan göras lång eftersom det fortfarande är lång väg att gå innan kvinnor och män har lika rättigheter. Fast påpekar många då att i Sverige är det inte så! Vi lever i ett av världens mest jämställda land. Ett land där jämställdheten kanske till och med har gått för långt! Åsikten är vanlig, men jag blir lika förvånad varje gång jag hör den. Kan det verkligen ha undgått någon att kvinnor som grupp tjänar mindre än män som grupp? Att kvinnor fortfarande tar ut merparten av föräldraledigheten och är de som i högst utsträckning tar ut VAB! Det är fortfarande så att i Sverige 2016 blir våldtagna kvinnor ifrågasatta. Hade hon inte en väl kort kjol? Var hon inte lite väl berusad? Det finns inte någon längd på en kjol som ursäktar våldtäkt och inte heller onykterhet!

Jag vill inte höra grattis idag, jag vill höra att nu arbetar vi gemensamt för att förändra världen! Tillsammans är det faktiskt möjligt att just förändra världen. Titta på historien, så mycket som människor trodde var omöjligt ses idag som självklarheter. För mig som förälder skulle jag vilja att mina flickor aldrig behöver känna att de behandlas annorlunda på grund av deras kön. Tyvärr vet jag att de redan tidigt fått uppleva vad som passar sig för flickor och vad som inte passar sig. Jag är feminist och ser det som en av mina viktigaste uppgifter att bana väg för mina barn och för alla andra flickor. Att vara en del av förändringen och ta ansvar varje dag, inte bara den dagen som råkar kallas internationella kvinnodagen!

Jag är feminist och socialist och kommer aldrig sluta att kämpa för kvinnors rättigheter! 

Sälsafari

I november när jag var i Sydafrika gjorde vi några fina utflykter. Den mesta tiden spenderades i Community House med föreläsningar och det gör att de utflykter som gjordes blev särskilt minnesvärda. Den där första dagen när vi landade i Kapstaden for vi raka vägen till hotellet, lämnade våra väskor och gav oss sedan av igen. Vi hade flugit hela natten och jag var både trött och mör. Landskapet vi färdades genom var dock så vackert att en glömde bort att vara trött.

Första stoppet på vår utflyktsdag var i Hout Bay för att åka på sälsafari.

Det är något alldeles särskilt med att vistas till havs på en båt. Har alltid älskat havet och blir nästan barnsligt glad av att åka båt.

Vet att jag den där första lördagen i Kapstaden önskade att det skulle ha varit soligt. Förvisso var det ganska varmt, men jag saknade solen. När jag gick igenom bilderna från båtresan i Hout Bay konstaterar jag att landskapet kommer mer till sin rätt med det väder som var. Det är något riktigt fängslande med molnen som sveper ner över bergstopparna.

Målet för båtresa var att få se sälar och detta lyckades vi med. Redan innan vi kom fram till platsen där sälkolonin höll till kunde en känna lukten av dem. Har aldrig tidigare funderat över hur en säl luktar men konstaterar att många sälar i grupp luktar mycket och inte helt angenämt!

Som förr och uppväxt i Bohuslän är sälar inte något särskilt exotiskt egentligen. Ändå blir jag lika glad varje gång jag ser en. Den här gången var det dessutom fler än jag hade möjlighet att räkna!

Det är något särskilt med sälar ändå. Ett mycket märkligt djur egentligen. Klumpigt på land men smidigt och graciöst när de är i vattnet.

Livet som säl ser ut att vara ett ganska gott liv. Att ligga på en klippa och njuta av tillvaron är onekligen inte särskilt dumt!

När en tröttnar på att vila är det bara att kasta sig i havet!

Även om det var en upplevelse att se sälarna är det ändå landskapet som gjorde störst intryck. Kombinationen av klippor, hav och moln var både dramatisk och vacker.

Fördelen med att alltid ta många bilder är att det blir möjligt att upptäcka detaljer som en kanske missade där och då. Det finns dock en risk med att alltid betrakta världen genom kameran eftersom en då inte blir så social. Behöver bli lite bättre på att hitta en balans mellan fotograferandet och det sociala. Samtidigt är det ju så otroligt roligt att fotografera och tänk, hemska tanke om en skulle missa någon detalj och sedan gräma sig över det!

Samma klippa fast från ett annat perspektiv. På väg till nästa stopp stannade vi en stund för att titta på utsikten. Samma vyer fast ur olika perspektiv. Andlöst vackert och något som jag alltid kommer att bära med mig.