En vit fläck på min karta

Vissa platser förblir märkligt nog en vit fläck på kartan trots att de egentligen känns välbekanta. Insåg igår att Fjällbacka är en sådan plats för mig. Att jag kört igenom samhället flera gånger men aldrig stannat och faktiskt besökt platsen. Känns lite som att jag fortfarande håller på och upptäcker den här delen av Bohuslän fast jag bott här så länge. Älskar att ge mig ut och åka längs slingriga landsvägar och på så vis upptäcka nya platser. Fast helt ärligt var jag själv lite förvånad när jag insåg att Fjällbacka faktiskt var en i stort sett okänd plats för mig.

Fjällbacka

Ibland saknar jag verkligen att bo nära havet. Det är något särskilt med havet och klipporna som jag tycker om oavsett årstid. En promenad längs havet ger mig alltid ett lugn inombords oavsett hur mycket kaos som än råder i övrigt.

Kungsklyftan

Jag har egentligen haft tanken i flera år på att åka till Fjällbacka och gå genom Kungsklyftan. Ni vet den som är med i filmen om Ronja Rövardotter. Igår var det en bitvis spännande promenad eftersom det fortfarande var gott om is på sina ställen. Det blev att klättra lite och se noga vart en satte sina fötter. Men en så imponerande plats! Titta på stenblocken som sitter fastkilade. De är gigantiskt stora men sitter ordentligt fast.

När en passerat Kungsklyftan finns det en trappa som leder upp på berget. Den är rejält brant vilket gör att det blir ett motionspass att ta sig upp. Det är dock helt värt ansträngningen eftersom utsikten är helt fantastisk. Hav och klippor så långt ögat kan nå. Dessutom var det vindstilla och solen värmde. Svårt att inte bli lätt om sinnet när våren och solen äntligen har kommit!

Uttrycket en lisa för själen kändes verkligen passande när jag stod och tittade på utsikten igår. Promenader i solen med en vacker utsikt är sådant som jag verkligen borde prioritera mer i vardagen.

14091 dagar

Idag har det gått precis 14091 dagar sedan jag föddes och påbörjade mitt liv, alltså lite drygt 38 år sedan. Fast plötsligt kändes mitt liv så oändligt mycket längre när jag ser det fördelat på alla mitt livs dagar. Hur har jag egentligen spenderat alla de där dagarna som jag hittills haft till mitt förfogande? De första si så där tusen dagarna minns jag inte särskilt mycket av utan får helt förlita mig till mammas minne och till alla mammas fotografier från den tiden. Några små fragment minns jag på egen hand och har frågat mamma genom åren om de där fragmenten verkligen kan vara minnen. Har några få minnesbilder av glittrande vatten, en arg svan som försöker bita mig i tårna och att det samtidigt åker förbi en hjulångare. Har alltid tänkt att det där kan inte vara ett minne men pratade med mamma om det för något år sedan och bekräftade lite förvånat att det där faktiskt hänt. Att vi en sommardag när jag skulle fylla tre år varit på utflykt, suttit på en brygga och tittat på en hjulångare samtidigt som det kom en arg svan. Märkliga små fragment som plötsligt kändes väldigt värdefulla, kanske är det där mina allra första minnen!

Ibland kan jag förvånas över hur jag helt kan glömma saker jag gjort. Att vissa saker är helt borta ur minnet innan jag tittar i ett fotoalbum, eller bland foton på datorn eller kanske rensar bland gamla saker. Då är det som att fotografiet eller saken fungerar som en nyckel och helt plötsligt är minnet tillgängligt igen. Jag har en låda i ett av mina förråd med saker från när jag var liten. Saker som inte passar in någonstans här hemma och som jag vet aldrig mer kommer att packas upp. Samtidigt är den där lådan riktigt viktig för mig eftersom det egentligen är en låda full med minnen. Några bokmärken, en naggad favoritmugg från barndomen, en neonrosa penna med glitter som en gång i tiden hade rosa bläck, en nästan utsliten frottékanin och liknande saker. Den lilla kaninen är faktiskt min första egna sak som jag äger. Den var en ständig följeslagare under mina första dagar, de som jag själv inte minns. Så trots att sakerna aldrig kommer att packas upp och användas igen är de viktiga, de innehåller ju minnet av många av mina dagar.

Något som följer mig som en röd tråd genom mina dagar, genom mitt liv är att jag har svårt att bara vara. Jag har svårt att känna att en dag varit värdefull om jag inte varit produktiv. Konstaterar att jag är en otroligt prestationsorienterad människa som faktiskt mår lite dåligt om jag slarvar med min tid. Det där är därför min prioritering varje dag, att kunna njuta av att inte göra något och inte se en dag som förspilld bara för att jag inte presterat något. Så för de tusentals dagar som väntar så hoppas jag att många av dem tillbringas med att bara vara och att jag lyckas göra det utan att få dåligt samvete.

En ögonblicksbild från en stund då jag stannade upp och njöt av solen och fångades på bild

Från sommar till vinter

Dag efter dag passerar i ett märkligt snabbt tempo just nu. Blir lika förvånad varje gång jag sammanställer månaden som har gått över hur mycket som går att hinnas med på en enda månad. Februari har verkligen inte varit något undantag när det gäller att hinna med märkligt mycket. Jag har hunnit fara kors och tvärs i landet och även en tur ut i världen.

Strandhäng tillsammans med Jeanine

Den där turen ut i världen gjorde verkligen gott på så många sätt. Rent själsligt var det gott att får komma iväg till Namibia och njuta av lite sol och värme när våren helt tycks ha glömt bort att komma i år. Sen är det ju dessutom en fantastisk förmån att få möjligheten att krama om den delen av familjen som bor i en annan del av världen.

Från intensiva planeringsdagar i Windhoek till några dagars ledighet i Swakopmund

Själva syftet med resan till Namibia var inte att varken njuta av solen eller att kramas, det där var bara en bonus av att ändå vara på plats. Själva syftet var att planera och stämma av det projekt Unga Örnar Väst driver tillsammans med Childrens Movement i Namibia. Det var några intensiva planeringsdagar och dessutom besök på en av skolorna vi arbetar med samt en tur till ett barnhem i Katutura. Att jag sedan hade möjlighet att stanna några dagar till kändes skönt eftersom det gav mig möjligheten att komplettera alla intryck och känslor efter dagarna i Windhoek.

En kort tur till Varberg och sedan äntligen hem till familjen igen

Väl hemma i Sverige igen for jag raka vägen till Varberg för att hålla en kurs. Det var en tämligen frusen Liza som anlände Varberg eftersom kontrasten mellan Namibias sommar och Sveriges vinter var stor. Trots flera lager kläder kändes det som om ingenting kunde få mig varm igen! Även om kroppen var frusen fick jag ett varmt välkomnande när jag äntligen kom hem till familjen igen. Det fina med att resa bort är ju att få välkomnas hem och vara saknad.

Fika, träning och lite lugn och ro

Något jag försöker att planera in i livsschemat är att fika, träning och att bara vara. När livet går i ett snabbt tempo är de där tre punkterna särskilt viktiga. Fika och att bara vara står för en typ av välbefinnande och träningen en annan. Det är verkligen en lyckokick att få utmana kroppen och springa en mil eller lyfta tungt. Det är lätt hänt att prioritera bort dessa tre när det är fullt upp, men är det någon gång som de måste finnas med så är det då. Jag fikar ju gärna fint även till vardags och använder finporslinet så ofta jag kan. Jag skrev ju tidigare i år om hur jag av en tillfällighet lyckades komplettera mina assietter till finservisen min mormor börjat samla till mig. Att gå på loppisar öppnar ju alltid upp möjligheten att göra kompletteringar. Jag har i många år letat efter min servis på olika loppisar utan resultat och var därför så glad när jag trots allt kunde komplettera lite. På en loppistur i februari hittade jag åtta koppar och fat vilket gör att jag nu känner mig mer än nöjd över antalet delar i min servis.

Valkonferens i Stockholm tillsammans med drygt 500 socialdemokrater

Månadens sista helg spenderades i Stockholm på valkonferens med Socialdemokrater från hela landet. Fint och peppande när vi samlas så många människor på en och samma gång. Valrörelse är alltid något lite spännande att ge sig in i. Jobbigt, nervöst och attans roligt! Förutom att det givetvis var givande och intressant på alla sätt att tillbringa en helg med fokus på valet var det en fin möjlighet att också få träffa kamrater från hela landet. Så många kloka, engagerade människor som jag genom rörelsen fått möjlighet att lära känna!

Vabruari, blommor och middag med kidsen

De sista dagarna i februari blev det tydligt att det verkligen råder vinter alltså gäller det att fylla upp hemmet med blommor. Ju mer det grönskar och blommar inomhus desto lättare blir det att uthärda snön och kylan på utsidan. Jag fick dessutom möjligheten att testa på lite vabruari några timmar och ha min femåriga lilla kompis på besök. Film och prat om My little pony samt fika verkade funka bra för att distrahera en liten sjukling. På månadens allra sista dag överraskade jag kidsen med middag på restaurang fast det var mitt i veckan. För egen del är jag rätt trött på att äta ute eftersom det händer så ofta, jag längtar istället efter gott om tid att laga mat hemma i lugn och ro. Fast för kidsen är det fortfarande speciellt att gå ut och äta och få välja och då får det bli så!

Galet vad mycket som kan hinnas med på en enda månad som sagt! Särskilt fint att ha fått möjligheten att uppleva både sommar och vinter på samma månad. Nu längtar jag dock efter våren och känner att det räcker med vinter!