Advent i mitt hus

Advent är för mig den ordentliga starten på julen. Då får en lov att julpynta, spela julmusik och äta pepparkakor hur mycket som helst. För några år sedan såg jag till att sortera alla julsaker och göra en egen låda för adventspynt. Var sak har sin plats sedan flera år tillbaka vilket innebär att adentspyntandet knappt tar någon tid alls. Det som tar allra längst tid är att stryka och byta gardiner. Just att stryka har varit en sådan där uppgift som jag har avskytt medan jag numera nästan ser det som meditativt. Tycker om att stryka och lyssna på en ljudbok, det är rogivande och riktigt trevligt.

Nu är huset i Hult pyntat och fint och med det kom även julkänslan smygande.

Levande ljus ger ett mjukt ljus. Dessutom döljer de alla små skavanker i huset!

I hallen hänger alltid julkorten på rad. I år har det inte hunnit komma några men jag hänger alltid upp sådana som är extra fina som vi fått genom åren.

Andra år har jag tagit en liten gran från trädgården. I år har jag istället satsat på en rumsgran.

I farstun står en riktigt stor och fin julstjärna. Hoppas den får vara ifred för katten Selmer. Han gillar nämligen att äta julstjärnor. De skall tydligen inte vara så bra för katter men han verkar inte förstå detta!

Med juleljus skulle jag också önska lite julefrid. Fast den biten får vänta tills det verkligen är jul. Innan dess skall mycket jobb och resande hinnas med. Å andra sidan kommer det då bli riktigt härlig när det väl är jul och jag är ledig.

En alldeles galen klänning!

Jag älskar verkligen vintage! Det är något alldeles särskilt med de vackra kläderna och de tjusiga frisyrerna. Med lite lockar och pincurls i håret är det svårt att inte känna sig tjusig. Barnen hävdar att jag ser ut som en filmstjärna från förr och det är verkligen så det känns. Vackra kläder och frisyrer gör mig glad och därför är vintage en del av min vardag. Jag tror inte på att spara på det som är fint bara till festliga tillfällen. Då skulle en ju få vara tjusig alldeles för sällan!

Allra bäst tycker jag om klänningar som är äkta gamla så att säga men själva stilen är nog egentligen viktigast. I somras var Sophie, Regina och jag i Ljungskile där vi fikade och shoppade en heldag. I en av affärerna hittade jag en klänning som på galgen såg ganska galen ut. Jag hängde tillbaka den och undrade hur de alls tänkt när de tillverkat den. Fast jag kunde inte låta bli att undra hur den skulle se ut på. Alltså testade jag den galna klänningen och blev tämligen förvånad över att den såg helt fantastisk ut på. En riktig klassisk klänning med fantastisk kvalitet. Det gjorde ju inte saken sämre att den dessutom var på rea och därmed bara kostade en bråkdel av det annars tämligen tilltagna priset.

Är särskilt nöjd med skorna som matchar klänningen perfekt. Fick dem i present för en tid sedan men har inte haft möjlighet att använda dem förrän idag. Även de är nya men i gammal stil.

Tänk första gången jag gjorde den här frisyren då tog det över en timme. Nu klarar jag av den på sju minuter. Det som fortfarande är lite svårt att få till är loopen i luggen. 

Tänk att en klänning som såg alldeles galen ut skulle visa sig vara en riktig favorit!

Innan jag for...

Innan jag for iväg på min långresa var det fortfarande trädgårdssäsong. Förvisso precis i slutet men ändå fortfarande säsong. Jag skördade det sista som gick att skörda och började att städa undan det här året. Vet att jag ofta återkommer till att den här säsongen inte riktigt blev som förväntat. Potatisen blev det inte något med, vi fick svåra angrepp av sniglar och mycket annat blev tokigt. Samtidigt är det min första riktiga säsong med större odling och med växthus. Det har varit oerhört lärorikt även om alla motgångar har varit ordentligt frustrerande.

Jag gillar normalt sett att ha ett ordentligt högt tempo i allt jag gör. I trädgårdsarbetet är ett högt tempo inte riktigt möjligt. Där är det inte jag som styr och märkligt nog gillar jag det. När det gäller trädgården är det mycket jag inte kan varken styra eller ha kontroll över och det är en del av själva tjusningen.

Här är då mitt eget lilla rike, mitt hörn av trädgården där jag trivs som allra bäst. Förvisso älskar jag rosenträdgården men om jag måste välja är det här min absoluta favoritplats i hela världen.

Inlagd skörd

Innan jag for iväg i slutet av oktober såg jag till att skörda och ta hand om de sista rödbetorna. Det har varit en märklig odlingssäsong, men rödbetor har vi i alla fall haft gott om. Under tiden de växte till sig gallrade jag bland de späda plantorna och använde detta sedan i sallad eller till att göra pesto. När rödbetorna växt sig större har vi sedan använt både stjälkar och beta. Stjälkarna är goda att koka kort i lite lättsaltat vatten. Passar som tillbehör till det mesta. Rödbetorna har jag oftast gjort biffar av men få smaker slår den av späda kokta rödbetor med lite smör. Eftersom jag inte skulle hinna äta upp alla rödbetor innan jag for beslutade jag mig för att testa att lägga in dem. Testade tidigare under hösten att lägga in gurkor och önskar så att gurkskörden blivit större. Attans så gott! Därför har jag haft höga förväntningar på de inlagda rödbetorna. Så idag passade det bra att testa dem och nu ångrar jag att jag inte lagt in mer även av rödbetsskörden. Hemodlade inlagda rödbetor är något helt annat än det en köper i affären.

Adventsstök

Idag står det bakning och adventspyntning på schemat. Känns både märkligt och fel. Har som glömt bort det här med jul när jag har varit borta. I mitt huvud känns det som att det fortfarande bara är oktober. Nåväl kommer en väl igång med pyntandet kanske julkänslan kommer av bara farten. Är fortfarande lite märkligt att vara hemma i sin egen vardag igen. Tror att det är bra att ibland komma iväg och med det få perspektiv på tillvaron. Det är som inte hela världen att jag har ett hus som ibland är tämligen stökigt. Jag har ju faktiskt ett hus att bo i och det är inte alla förunnat och det är lätt att glömma bort. Julen är min absoluta favorithögtid om en bortser från all hets kring julklappar. Jag gillar det där med glöggmingel, med julpyssel och att umgås med familj och vänner. Det där är det som utgör själva kärnan i julen för mig.

Får lite hjälp i köket

Ännu en vintageväska

Vintageväskor är något av en passion för mig. De där väskorna som inte bara är fina utan också bär på en historia. Vem har burit runt på väskan innan mig? Vilka äventyr har den varit med om som jag inte alls vet om? Ibland är det riktigt roligt att fundera över väskornas okända historier. Precis innan jag for i slutet av oktober hittade jag en söt liten väska på en loppis. Nu var det riktigt länge sedan sist eftersom fler än jag numera uppskattar vintageväskor.

Är det något som är riktigt användbart så är det en mindre svart väska. Den här är dessutom tillräckligt liten för att vara lagom till när en skall gå ut. Den rymmer även gott och väl allt som behövs i vardagen. Om jag inte skall på möte vill säga men då finns det andra väskor att tillgå.

Något som jag verkligen tycker om på just den här väskan är att knäppningen är arbetad och blir som ett smycke för väskan. De där små detaljerna gör verkligen hela skillnaden. Sen är det också helt fantastiskt att en väska som är betydligt äldre än vad jag själv är ändå är i helt perfekt skick. Den ser nästan ny ut fast den ändå bär spår av att ha varit använd. Det där är onekligen kvalitet och en anledning till att jag föredrar att handla vintage istället för nytt.

Jag skulle önska...

Något som varit utmärkande för min resa både till Sydafrika och till Namibia är att där är ett slående vackert landskap. Ett sådant där landskap där en faktiskt måste stanna upp och bara stå still för att helt kunna ta in vyernas skönhet. Om jag hade rest som turist då tror jag att de där vyerna varit det största intrycket jag hade haft med mig hem. Då hade mina tankar vilat i vackra bilder.

 Som här där vi stannade till en stund på vägen utanför Kapstaden på vår väg till Godahoppsudden.

Eller kanske den ändlöst långa stranden i Swakopmund. En strand där öken och hav möter varandra. Den där öknen har jag förälskat mig i, finns nog få landskap som är vackrare än just ett ökenlandskap.

Fast de intrycken jag har starkast med mig är de som handlar om fattigdomen i kåkstaden Langa. Att se hur människors vardag ser ut där är allt annat än enkelt. Samtidigt finns det otroligt mycket bra arbete som görs av olika organisationer som ger hopp om framtiden.

Den informella bostättningen i Swakopmund finns också med i mina tankar. Har tänkt mycket på människorna där särskilt sedan det blåste upp till storm i lördags. En storm i öknen gör att det är sand överallt. Även för den som har ett ordentligt byggt hus tampas med all den där sanden som letar sig in överallt. För den som bor i ett kartongskjul är det dock helt omöjligt att värja sig.

Så en del av mig skulle önska att det varit möjligt att bara ta in det vackra och ha med de fina bilderna hem. Samtidigt är det de svåra intrycken som jag är mest tacksam över. Allt det där svåra är själva grejen med att ha varit iväg. Det ger perspektiv på den egna tillvaron men också på hur viktigt det är att engagera sig och vara delaktig i att skapa förändring i världen.

I've still got sand in my shoes...

För tio år sedan när jag var i Namibia lyssnade jag mycket på Dido och efter det förknippar jag alltid henne med den delen av världen. Kanske är det därför jag alltid återkommer till just Sand in my shoes. Att ha varit iväg och att sedan komma hem är en omställning. Den där sanden i skorna finns kvar. Sen handlar det om att ta med sig sina upplevelser och erfarenheter med i vardagen. Mina väskor står ouppackade i hallen, imorgon väntar möten och vanlig vardag. Livet fortsätter men det är svårt att släppa tanken på där en har varit.

"Two weeks away feels like the whole world should've changed. But I'm home now and things still look the same. I think I'll leave it till tomorrow to unpack. Try to forget for one more night that I'm back in my flat on the road where the cars never stop going through the night. To a life where I can't watch the sun set. I don't have time. I've still got sand in my shoes and I can't shake the thought of you"

Språk och förtjusning

Jag befinner mig i en flerspråkig tillvaro som är mycket spännande. Här pratas engelska, tyska, afrikaans men framförallt damara nama. Det är märkligt att befinna sig i en tillvaro där jag inte behärskar språket, där det pågår samtal i rummet som jag inte kan följa. Det innebär att min egen möjlighet att interagera är annorlunda mot vad jag är van vid. Samtidigt är det också intressant hur mycket det ändå är möjligt att fånga upp av ett samtal på ett språk jag inte förstår. Satt igår och lyssnade till en gammal man som berättade för mig om livet här för i tiden. En skicklig storyteller som berättat sin historia många gånger förr. Trots att berättelsen berättades på damara nama var det för mig fullt möjligt att följa med i känsloväxlingarna. Även i vardagslivet märker jag att jag förstår mycket av det som sägs fast jag inte förstår orden, det handlar om hur de sägs. Har en liten systerdotter här på dryga fyra år som talar tyska med mig. Lite av en utmaning då tyska inte helt är ett språk jag behärskar till skillnad från henne. Ibland tittar hon så frågande på mig och kan inte alls förstå att jag inte förstår. Fast ibland behövs inte några ord eller något språk. Vi tillbringade stor del av dagen igår vid havet. På stranden, vid havet och sanden behövs bara glädje och förtjusning. Att vänta på nästa våg och veta om att vattnet är isande kallt. Ändå står vi kvar med skräckblandad förtjusning och glädje.

Att leva ett annat liv

Sedan några dagar tillbaka lever jag vardagsliv i Namibia. jag hade inte förväntat mig att det skulle vara någon större omställning. Jag har ju bott sammantaget ett halvår i Namibia tidigare och känner mig hemma i landet. Fast när jag varit här tidigare då har jag bott på egen hand och inte med en familj. Inser att jag inte har vetat något alls om hur det är att bo i ett vanligt bostadsområde och leva vardagsliv. Tidigare har jag kunnat hålla mina vanliga tider och vanor fast i ett annat land, nu är jag istället en del av en familj och anpassar mig till deras liv och deras rutiner. Kanske den största skillnaden är den att vi äter tidigt om morgonen och sedan sent om kvällen. Det är snart val här vilket innebär att vid middagen är nyheterna på och de politiska diskussionerna är omfattande. Otroligt intressant och spännande och jag får med mig många perspektiv hem. Lite lustigt att jag först nu förstår vilken omställning det måste ha varit de gånger Maggy varit och bott hos oss. Kanske är det så att tålamod inte är den viktigaste lärdomen den här resan utan istället ödmjukhet och förståelse.

Igår var vi ute på äventyr i öknen vilket var smått spektakulärt. Ökenlandskapet är något av det vackraste jag någonsin har sett. Det kommer onekligen ta tid att sortera och bearbeta alla upplevelser under den här resan.

Genom öken och ödeland

Att åka buss i Namibia är lite av ett äventyr. Redan när jag köpte biljetten på internet stod det att det är en resa där det kristna budskapet kommer att proklameras. Nu är det inte så att jag åker på en kristen resa utan har köpt bussbiljett på motsvarande Swebus. Så när vi välkomnades ombord på bussen med en bön kändes detta trots allt lite märkligt. Under den fortsatta resan visas uppbygglig kristen film. Konstaterar att jag aldrig mer ska klaga på vägstandarden hemma igen efter att ha skumpat på vägen mellan Windhoek och Swakopmunde. Det är en väg genom ödeland och öken där det inte finns mycket alls. Här och var sitter en babian under ett träd eller så går ett vildsvin och bökar. Har också sett vattenbuffel och någon sorts antilop. Försökte  sova under resan men det visade sig vara helt omöjligt på grund av skumpigheten. Samtidigt behöver jag bara göra om den här resan igen i slutet av veckan. Tänker på busschauffören som kör den här sträckan varje dag. Pratade lite med honom när vi pausade första gången  och det visade sig att han kört den här sträckan sex dagar i veckan de senaste sju åren. Inte särskilt bra arbetsmiljö att tala om. Långa timmar bakom ratten på en skumpig väg i ett ödeland kan nog bli ganska tärande till sist.

Konstaterar som så många gånger den här resan att Afrika är ett bra tillfälle för mig att träna på tålamod. Istället för att effektivt utnyttja restiden för sömn eller arbete så har jag fått flera timmar i ensamhet med mina egna tankar. Inte ofta det sker men jag konstaterar att det borde ske oftare. Reflektion och eftertanke är något jag lite ofta missar i det tempo jag lever. Det krävs visst extrema omständigheter för att jag ska ta mig den tiden. 

Vid resans andra paus har ödelandet förvandlats till öken. Undrar hur det alls kommer sig att det faktiskt finns några samhällen i ett så ogästvänligt landskap. Kliver ur bussen för att sträcka på benen och röra lite på mig. Efter tre timmar på bussen var jag tämligen mör. Så helt plötsligt står hon bara där, min namibiska syster och orsaken till att jag åter befinner mig i landet. Hon och hennes man hade bestämt sig för att överraska mig och hämta mig där det var en timme kvar att resa. Väskorna packades istället in i bil och vi susade iväg genom öknen. Har nu landat i ett township utanför Swakopmunde och har ännu en dag med omtumlande erfarenheter med mig. Har haft två intensiva veckor då jag bott på ett ganska stillsamt hotell. Nu har detta istället bytts ut mot ett myllrande liv i townshipet och med det har tempot åter växlats upp.

Omtumlande upplevelser

Jag har påbörjat nästa steg på min afrikanska resa och nu är jag ensam. Har nog aldrig kännts så märkligt att vara just ensam. I mer än två veckor har jag umgåtts tillsammans med de övriga deltagarna på YGAP. Det har varit två mycket omtumlande veckor, kanske de mest omtumlande någonsin. Svårast har det varit att hantera kontrasterna i tillvaron. Dagtid har vi haft program och träffat olika organisationer som berättat om sin verksamhet. Det görs otroligt mycket bra och inspirerande arbete men Sydafrika är ett land med sådan enorm fattigdom och problematik att en undrar hur det alls skall vara möjligt att få till en förbättring. Jag har varit i kåkstäder och sett en fattigdom som jag innan inte ens kunde föreställa mig innan. Jag vet ju rent logiskt att människor lever under fruktansvärda omständigheter men att ha sett det på riktigt har som skakat om mig. Under den lediga tiden har det varit gott om upplevelser. Jag har stått på Taffelberget och blickat ut över Kapstaden och befunnit mig ovan molnen, har rest i timmar för att få se vithajar och har vistats i nuet. Har strosat runt i staden och fotograferat men haft svårt att hantera överflödet där i kontrast till misären i kåkstäderna. Fast det största intrycket jag har med mig är inte av Kapstaden utan istället av de människor jag rest med. Starka inspirerande folkbildare med fantastiskt mycket glöd och engagemang. De får mig att känna att det är möjligt att skapa förändring och att jag är en del av det.

Det vackra och det svåra

Jag befinner mig sedan några dagar tillbaka i Kapstaden i Sydafrika. Har knappt hunnit pausa alls sedan vi kom eftersom det händer något hela tiden. Vi har ett intensivt program och upplevelserna är många. Idag har vi besökt två kåkstäder och det har kännts riktigt jobbigt på flera sätt. Dels är det alltid svårt att ställas inför fattigdom. Här är människor fattiga på ett sätt som det nästan är svårt att föreställa sig Jag har ju mött det förut i Namibia men tror att jag delvis har förträngt hur det verkligen var. En vill som inte ta in att människor faktiskt har det så svårt. Den andra biten som känns svår är sättet vi besökte kåkstäderna på. Eller kanske inte just vi egentligen. Jag upplever att vi alla visade respekt och höll bra på gränserna. Fast det blir märkligt att visas in där människor bor och även i en skola. Människorna där möts av turistgrupper flera gånger om dagen, Barnen sjunger sina inövade sånger för ännu en grupp vita turister och det blir på hela taget en obehaglig känsla i kroppen. Det här är ett land med många kontraster och mycket som kommer att ta lång tid att bearbeta. Lika svårt som de mänskliga mötena varit idag lika hänförande är landskapet. Här är verkligen otroligt vackert och det går som inte att få nog av hur här ser ut. Skönt att det vackra får balansera upp det svåra tänker jag.

Det här med renovering

Ibland läser jag artiklar om människor som köpt renoveringsobjekt och som ett år senare är helt klara. Detta trots att de har fått renovera precis allt i huset. Vi köpte huset i Hult i augusti 2004 och insåg inte då vad vi gav oss in på. Ett renoveringsobjekt från tidigt 1900-tal är kanske inte helt enkelt att ge sig in på om en helt saknar kunskaper om vad det egentligen innebär att renovera. Vi inser idag att om vi vetat om vad vi vet nu då hade vi aldrig köpt det här huset. Å andra sidan hade vi inte haft denna kunskap och erfarenhet utan huset i Hult. Det är en märklig relation jag har till vårt renoveringsobjekt, vårt hus och hem. Ibland är jag så innerligt trött på att det aldrig blir färdigt, att det ständigt finns något att göra och att vi har ägnat oss åt detta i över tio år. Samtidigt är det en frihet i att ha ett hus i ständig förändring. Jag är inte rädd för att ändra och inte heller för att riva en vägg eller att flytta en dörr. Allt har vi prövat på. Ibland blir det mindre bra och andra gånger blir det fantastiskt bra. Vårt renoveringsobjekt har gjort att jag har blivit tvungen att acceptera att saker inte måste vara perfekta, bra nog är just bra nog. Även om jag själv ser sådant vi missat så är också jag den skarpaste kritikern av vårt hem. Just det där tog riktigt lång tid för mig att lära mig. Perfekt är inte nödvändigt och kanske inte ens önskvärt. Vi har flera spännande projekt framför oss och kanske blir vi en dag helt klara med vårt hem men jag tvivlar på detta. Trädgården här i Hult är egentligen beviset för att vi alltid kommer att ha projekt på gång. Även om jag ibland är alldeles trött på renoverandet så är det ju också fantastiskt roligt. Det är något alldeles särskilt när ett projekt är klart och en kan titta på vad en själv har åstadkommit. De där stunderna gör mig riktigt glad och stolt över att vara ägare till ett renoveringsobjekt.