Ridå för 2015

Att summera året som har gått känns inte helt enkelt. 2015 har nog varit det svåraste året hittills i mitt liv. Sorg, motgångar och svårigheter har kantat hela året och jag tänkte att kanske var det bäst att helt lägga året till handlingarna utan en summering. Fast när en då tänker lite till är det också lätt att se allt det där fina som har hänt under året. De där händelserna som jag kommer att bära med mig som varma minnen och som gör att 2015 trots alla svårigheter faktiskt varit ett riktigt bra år. Det är så lätt att fokusera på det negativa och låta det överskugga allt annat. Istället väljer jag att fokusera på det positiva. 2015 har således inte varit ett enkelt år men det har varit ett år med helt fantastiska händelser!

Saltkällan

En föresats jag haft under året har varit att göra mer utflykter och komma ut i naturen mer. Detta har lett till att nya platser har upptäckts och gamla platser återupptäckts

Under året som gått har jag genomfört och avslutat ett antal projekt. Sådana där grejer som blivit liggande och blivit till ett dåligt samvete. De där kuddarna på bilden ovan låg så länge i mitt arbetsrum att jag till slut nästan inte ville gå in där. Så en dag tog jag tag i projektet och blev attans nöjd. Så nöjd att det blivit än fler trots att jag efter den första kudden svor att aldrig mer komma på något så dumt som att sy kuddar!

Solnedgång i Zadar i Kroatien

2015 har varit de fantastiska solnedgångarnas år. Aldrig förr har jag sett så vackra solnedgångar runt om i världen. Tror nästan att det i sig förtjänar ett alldeles eget inlägg. Just det här att ta sig tiden att se solen gå ner är nog viktigare än vad jag tidigare har förstått.

Under våren utökades familjen med huden Ebba.

Min basgrupp samt Carina Persson som är rektor för Bommersviksakademien

Jag hade under året förmånen att gå den fantastiska ledarskapsutbildningen Bommersviksakademien. Det var en otrolig upplevelse på många plan. Dels för att jag utvecklades som både politiker och ledare och fick med mig verktyg för att kunna fortsätta växa i mina roller. Utbildningen var verkligen otroligt bra men det starkaste jag bär med mig från den är de människor jag träffade under utbildningens gång. Starka, ambitiösa och inspirerande människor. Några av dem har dessutom kommit att bli riktigt nära vänner, sådana som en kan både skratta och gråta tillsammans med och dela sitt liv med. Vänner som kommer att finnas där oavsett vilka stormar som blåser i livet.

Det har varit ett år med mycket politik. Det politiska är sällan enkelt men ofta roligt. Något som var fantastiskt roligt var att åka på Socialdemokraternas partikongress och kongressfest. Otroligt inspirerande att under några dagar få lyssna på människor som drivs av viljan att förändra världen.

Midsommarfirande på Kaserna

Kalas och roliga utflykter har präglat mycket av året. Det finns alltid en bra anledning att ställa till med kalas och en utflykt gör den mest tråkiga dag lite mer spännande. Det handlar bara om att ställa om från negativt till positivt!

Sophie och Regina. Mina närmaste vänner och två av de viktigaste människorna i mitt liv

En av de starkaste insikterna under året är vänskapens betydelse. Att vara vänner när allting är lätt och roligt är inte så svårt. När livet däremot är allt annat än enkelt sätts vänskapen på prov. Att kunna finnas där för varandra genom åren och dela sorg och glädje är onekligen något att värdesätta och vara tacksam över!

Växthuset sett från rosenträdgården

 Min trädgård har kommit att bli ett av mina riktigt stora intressen. Att se hur den varje år vaknar till liv och hur mitt arbete bokstavligen blomstrar är en härlig känsla. Märkligt nog är det i trädgården svårt att ens se motgångarna som något negativt. Mina odlingar blev inte som jag tänkt mig i år. Istället för att ta detta som något negativt ser jag det som en lärdom. Nu vet jag till nästa säsong vad jag skall kunna göra annorlunda för att få ett bättre resultat. Trädgårdsinsikter borde onekligen vara något att ta med sig i övriga livet.

Bilder från Livåleva och utmaningen Four Fit Challenge

Under en vecka i höstas antog Regina och jag utmaningen att under en vecka bara använda fyra plagg. Detta som ett sätt att sätta fokus på ohållbar konsumtion och väcka diskussion kring medveten konsumtion och hur kläder tillverkas. Det var onekligen en utmanande vecka men också mycket lärorikt. Min konsumtion har förändrats genom dessa insikter och även min medvetenhet kring vilket betydelse våra livsval har inte bara för miljön utan också för sådan som arbetsvillkor och livsförutsättningar.

En dag i höstas klev jag upp på ett berg och blickade ner över Gamlestaden i Göteborg. Syftet med att befinna mig där var att ta en omslagsbild till boken Berättelser från Gamlestaden. Boken har skrivits av Aldir Kulturkooperativ och ges ut av Rio Natur och kulturkooperativ. För två dagar sedan levererades boken från tryckeriet och snart kommer den att finnas till försäljning. Det känns verkligen helt fantastiskt att ha fått vara med om processen att skriva en bok och att den nu blivit utgiven.

Fast det som trots allt har varit störst under året som gått var den resa jag gjorde till Kapstaden i November. Det var verkligen helt fantastiskt att se landskapet kring Kapstaden. Andlöst vackert och förtrollande. Egentligen skulle jag velat stanna i flera månader för att verkligen ha tiden att se och uppleva allt det vackra som där fanns att se.

På besök i en skola i kåkstaden Khayelitsha. En kåkstad där mer än en miljon människor bor!

Trots det vackra vyerna är det dock inte det som är mitt starkaste intryck från Kapstaden. Utbildningen YGAP som arrangeras av ABF var intensiv och mycket lärorik. Vi hade ett digert seminarieprogram med otroligt bra föreläsningar och fick möta intressanta och inspirerande människor. Kapstaden är en stad med stor fattigdom, där människor lever i misär. Att ha sett detta på nära håll var svårt. Trots det ser jag den upplevelsen som positiv. Att ha fått se hur svårt livet kan vara sätter press på mig att fortsatt arbeta för att skapa förändring. Att fortsätta att arbeta politiskt och helt enkelt fortsätta vilja förändra världen

Utsikt från Taffelberget

När jag tänker tillbaka på upplevelserna i Kapstaden tänker jag att de vackra vyerna gjorde det lättare att möta det svåra. Att det fanns någonstans där en kunde låta tankarna vila och bara vara.

Sen var det ju också alla de där fantastiska människorna som jag delar upplevelsen i Kapstaden med. Vet att jag redan använt ord som inspirerande och ambitiösa men det är bra ord och beskriver även den här gruppen människor. Folkbildare från Sverige, Norge, Finland och Sydafrika som gör ett otroligt arbete och genom det faktiskt gör världen lite bättre!

Maggy, hon som blivit min syster och varit en del av mitt liv i tio år

Efter Kapstaden fortsatte jag min resa till Namibia och till Swakopmund. Under en dryg vecka bodde jag hemma hos Maggy och hennes familj i kåkstaden Mondesa. En stark upplevelse och även den något som kommer att följa mig i mitt politiska engagemang.

Stranden i Swakopmund

I Swakopmund möter havet öknen och få vyer är vackrare. Jag förälskade mig i ökenlandskapet vilket förvånade mig. Trodde inte jag skulle tycka om ett landskap som helt saknar grönska.

Kan en känna träningskärlek? Träningsglädje finns ju så varför inte kärlek. Träningen har blivit till en av de mest positiva sakerna i mitt liv under åren som gått och särskilt i år. Genom löpning och styrketräning är det möjligt att pausa tankarna en stund och helt enkelt bara låta kroppen jobba. De där tankarna har ofta alldeles för mycket utrymme. Samtidigt har jag insett hur fantastiskt roligt det är med träning. Den där känslan när en lyckas springa lite fortare eller lyfter lite tyngre. När jag lär mig en ny övning som blir till en favorit då känner jag lycka rakt igenom.

Mitt vintagejag! Det här har dessutom varit ett år med ovanligt många fina vintagefynd

Så när året är summerat är det lätt att konstatera att 2015 har varit ett år med många alldeles fantastiska och underbara händelser. Jag har mött människor som inspirerar och engagerar mig. Har fått möjligheten att se nya platser och uppleva sådant som jag alltid kommer att bära med mig. Det svåra finns där givetvis också och har varit en stor del av året som gått men den delen väljer jag att lägga till handlingarna och blickar med tillförsikt fram mot 2016 som jag tror kommer bli ett synnerligen spännande år i livet.

En hyllning till min far

Idag är det precis ett år sedan min pappa gick bort. Det känns inte som att ett år har hunnit passera, det känns snarare som om det hände alldeles nyss. Jag har fortfarande inte vant mig vid att han fattas mig. Det i sig är inte särskilt konstigt med tanke på att av de 36 år jag har levt har han funnits här i 35 av de åren. Genom åren har jag förlorat människor jag har älskat och som har stått mig riktigt nära. Att inte ha dem hos mig har och är svårt men den förlusten skiljer sig från den att förlora en förälder. Genom att förlora min far har jag också förlorat en del av min egen historia.

Pappa och jag 1979

En av mina starkaste minnesbilder av min pappa är hans tatueringar. När jag var barn i början av 80-talet var det fortfarande inte helt vanligt med tatueringar. Min pappa hade tidigare varit sjöman och var den ende jag visste som var tatuerad. Tatueringarna gjordes under hans många resor i världen och som barn kunde jag inte få nog av alla hans berättelser om dessa resor. Tror att det är en av anledningarna till min egen starka önskan om att se och uppleva världen. För mig har resten av världen alltid varit en del av min egen vardag genom pappas historier.

Idag när det gått ett år sedan pappa gått bort kändes det därför alldeles naturligt att göra en av pappas tatueringar till hyllning av min far som fattas mig. Blomman på pappas vänstra arm har alltid varit min favorit, kanske för att den var den enklaste och mest anspråkslösa av dem. Idag har tatueringen dessutom fått en dubbel symbolik för mig eftersom han gjorde den i Kapstaden på 60-talet. Min dotter Anna och jag gjorde båda en hyllningstatuering. Pappas blomma från Kapstaden som grund men med vår egen färgsättning. Min går i starkt rött medan dotterns har lite svagare färger men med en markering i lila. Samma tatuering men den ser helt annorlunda ut på grund av de olika färgsättningarna. Jag hyllar min far och dottern hyllar sin morfar. Dessutom har vi genom detta något som blir en hyllning oss emellan. 

Även om jag idag saknar min pappa känner jag ändå en stor tacksamhet över att jag först förlorade honom för ett år sedan. Redan när jag föddes var han sjuk och sannolikheten att han skulle leva tills dess jag var vuxen var obefintligt. Fast sällan är något omöjligt och det går att förändra även det som kan tyckas vara oföränderligt. Istället för att lämna livet när min syster och jag var barn så fick han leva länge nog att se oss bli vuxna, han fick dessutom fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Det är onekligen något att vara tacksam över.

Några av mina vintagefavoriter

Det är onekligen lätt att skaffa sig favoriter, särskilt när det gäller sådant som är vintage. Fast vad som är en favorit har en tendens att växla lite beroende på årstid och tillfälle.

Min favorit bland vintageväskorna används tämligen sällan trots att jag verkligen tycker om den. Den är inte helt praktisk vilket gör att jag ofta väljer bort den. Däremot så är det ju med den här väskan som allt började. Det är min första egenloppade väska när jag var si så där tre eller fyra år.

Tidigare klädde jag mig ofta i kavaj men numera är det inte lika ofta. När det sker är favoriten min kavaj från 40-talet. Jag tänker ibland att den har självförtroende insytt i fodret. Det är nämligen helt omöjligt att inte känna sig stark och självsäker i den här kavajen!

Förr hade jag svårt för det här med färg och valde helst svart, grått eller plommonlila. Rött var däremot helt otänkbart både på kläder och läppstift. Märkligt hur sådant kan komma att ändra sig. Den här klänningen är nog egentligen en sommarklänning men fungerar väl även om vintern tillsammans med en kofta. Egentligen är det nog så att Regina och jag har delad vårdnad om just denna klänning. Hittills har den dock fått bo i min garderob och jag klagar inte!

Ännu en väska som är en riktig favorit. Fördelen med denna är att den faktiskt rymmer Ipaden och således är en bra väska för möten. Det där kan annars vara ett bekymmer med just vintageväskor att de inte rymmer allt som en behöver ha med sig.

Den här klänningen från 60-talet är smått fantastisk. Den fungerar nämligen till både vardag och fest. Med klackar, festfrisyr och rätt accessoarer är jag klädd till fest. Väljer jag istället en mer blygsam klack och en knäppt kofta till då passar klänningen alldeles utmärkt till vardagen.

Vissa favoriter råkar en glömma bort i sina gömmor. Som den här sammetsjackan från 50-talet. Den saknade några knappar och blev därför liggande länge. Hur länge skall jag låta vara osagt... Nåväl till sist fick jag köpt fina knappar på en loppis och ägnade en av årets många tågresor till att sy i knappar.

Nu är sammetsjackan en ofta använd favorit i min garderob.

Somliga favoriter är alldeles nya, som den här klänningen som jag hittills bara hunnit använda en enda gång. Däremot vet jag att det är en klänning som kommer att användas riktigt ofta.

 En favoritväska fyndad för tolv kronor på en loppis och dessutom mina älskade vantar som jag stickat själv för dryga tjugo år sedan. Ger jag dem lite mer tid så är även de vintagefavoriter.

Både halsbandet och klänningen är riktiga sommarfavoriter. Hatten är förvisso inte vintage men passar in i stilen. Har allt oftare börjat använda hatt och känner mig alltid så elegant i just hatt.

Farmors älskade ullkofta från 60-talet värmer bättre än alla andra koftor. Även klänningen och skorna är från 60-talet. Kappan är däremot nutida.

Den här sommarklänningen från 50-talet älskar jag nog lite mer än alla andra klänningar. Den är enkel men ändå så fin. Skorna köpte jag för tjugo år sedan så även de hör till garderobens inventarier.

Aftonväskor hör till mina svagheter! Tycker om möjligheten att kunna matcha skor och väska eller väska och smycken. Hävdar med bestämdhet att varje garderob därför bör innehålla många aftonväskor. Till skillnad från andra väskor är det en fördel om aftonväskorna är små. Det skall vara enkelt att ha den med sig. Samtidigt måste den ju rymma sådant som mobil och smink. Den här väskan uppfyller precis de kraven och är dessutom särskilt tjusig.

Renoveringsprojekt

Så vad göra när en märkligt nog är ledig i nästan två veckor? Starta ett renoveringsprojekt såklart! När dottern Anna flyttade ut i början av året förvandlades hennes rum sakta men säkert till ett skräprum  Ni vet ett sådant där rum där det ställs in saker så länge, saker som en inte riktigt orkar ta tag i men egentligen borde sortera ut eftersom de faktiskt inte används längre. Dessutom är rummet fullt med alla de saker som dottern skall ha i framtiden när hon har en egen riktig lägenhet. När rummet väl var tömt fyller dess tidigare innehåll hela lekrummet och även delar av hallen en våning ner. Blir smått tokig över det kaos som råder här hemma och försöker att inte tänka på det faktum att vi skall ha födelsedagskalas för familjens 11-åring på lördag. Nåväl det är långt till lördag och tills dess hinner mycket göras. Tanken är att rummet skall förvandlas från tonårsrum till ett funktionellt rum till mig. Ett rum där det är möjligt att ha flera projekt igång samtidigt och inte behöver städa upp när det är dags att bryta. Just att plocka fram och tillbaka tar mycket tid när en är uppe i något och då kan det vara skönt att ha möjligheten att faktiskt bara stänga dörren tills dess det åter är dags att arbeta.

Förra gången rummet renoverades var vi lata och fyllde inte i springorna i golvet vilket vi ångrar sedan dess. Det blir som betydligt svårare att städa och det samlas mycket damm i springorna. Just nu ångrar jag dock valet att täta springorna eftersom det är mördade tråkigt och tar väldigt mycket tid. Jag vet att resultatet kommer att bli bra men jag är av en otålig natur och saker som går långsamt ser jag som synnerligen frustrerande.

Färgskala i rummet skiljer sig inte så mycket från den som är där idag. Var till en början lite orolig över att tapeten skulle bli lite mycket men känner mig nu nöjd med valet. Den kommer dessutom att kompletteras med en blekgrön tapet i rummets lilla sovalkov. Även om golvet tar lång tid att få färdigt så har mycket arbete redan klarats av. Murstocken, dörr och dörrlister är nymålade och fina. Taket är spacklat och väntar på målning och sedan är det dags att måla golvet. När tapeterna väl är på plats återstår endast det roliga, nämligen att inreda rummet. Har letat i husets olika gömmor och konstaterar nöjt att ingenting behöver köpas för att möblera och inreda rummet. 

Varför en till?

Idag har jag startat upp en ny blogg. Varför då kan en ju undra, hur många bloggar kan egentligen behövas? Så många som behövs är kanske det allra enklaste svaret. Jag har under en längre tid känt att jag vill skriva mer politiskt. Det naturliga skulle ju då vara att helt enkelt bli mer politisk på VisaLiza. Samtidigt så är inte det här en politisk blogg. Det här är en blogg om stort och smått i livet och så mycket som möjligt om allt som rör vintage. Det är dock inte en politisk blogg! Sen är det ju egentligen svårt att dra gränsen för vad som är politik och inte. Skall en vara riktigt ärlig så är allt i livet egentligen politik.

Hur vi bor är i allra högsta grad en politisk fråga. Hur får en bostad se ut för att anses vara tillräckligt bra för att människor ska kunna bo där?  Byggs det tillräckligt med bostäder och har människor råd med de bostäder som byggs. Finns det bostad och arbete på samma ort?

Att välja att odla sin egen mat är onekligen en politisk fråga. Att välja att odla själv och att dessutom odla ekologiskt blir ett sätt att slippa köpa grönsaker. Det blir också en möjlighet att veta precis hur mycket arbete som krävs från frö till borg.

 Vintage är även det synnerlige politiskt. Dels är det en livsstil och med det ett uttryckssätt. Det fungerar nämligen alldeles utmärkt att vara både feminist och ha en passion för vackra klänningar, skor och handväskor. Fast främst handlar vintage enligt mig om kläders hållbarhet. Att det är något särskilt bra med kläder som tillverkats för femtio år sedan och fortfarande håller att användas. Det är en fin motvikt till dagens fast fashion. Att handla både kläder och saker på loppis är klimatsmart. Genom att dessutom skänka bort det jag själv inte har användning för bidrar jag till att skapa ett kretslopp för både saker och kläder. Bra för mig och riktigt bra för miljön.

Att fika är även det politik! När en väljer att gå ut och fika är det alltid klokt att fundera över hur de anställda har det. Får de avtalsenlig lön och bra arbetsvillkor? Det är enkelt att kolla upp om de helt enkelt har Schysta villkor och om så inte är fallet helt enkelt välja ett annat café. Mat som helhet är otroligt politiskt intressant. Hur har den tillverkats? Hur har den transporterats och vem har möjlighet att köpa maten? 

Hur vi mår är även det en politisk fråga. Träning och hälsa är något jag brinner för och jag är otroligt tacksam för att det är så. Däremot är det mycket som pekar på att vi svenskar mår sämre, att vi stressar, äter och sover dåligt. Detta trots att tillgången till kunskap är större än någonsin!

 Vem jag älskar är även det politiskt. I Sverige har jag möjligheten att gifta mig oavsett om den jag älskar är kvinna eller man. Jag har även möjlighet att bilda familj i en samkönad relation vilket även det är riktigt bra.

Det jag skriver om här på VisaLiza är således politiskt. Fast samtidigt är det en del av min vardag och det som jag tycker gör livet intressant och roligt. I den nya bloggen, den andra bloggen kommer det inte att handla varken om vardag eller om vintage. Den kommer istället att bara vara politisk.

Vintertid

Det har blivit något kallare här hemma i Hult även om det för årstiden är tämligen milt. Trädgården här hemma tycks tro att det redan är vår eftersom snödropparna tittar upp och spirean börjar grönska. Förvisso går vi mot ljusare tider sedan några dagar tillbaka men det är fortfarande väl tidigt för våren att komma. På samma sätt som vardagen behövs för att uppskatta semestern behövs nog en kall vinter för att en verkligen skall uppskatta och längta efter våren. Just när en bor på landet är vinter och snö lite av en utmaning. Jag brukar alltid komma på mig själv i januari med att titta efter andra hus som inte ligger långt ut på landet. Fast så kommer den där efterlängtade våren och plötsligt känns det inte längre som om Hult ligger särskilt långt borta från resten av världen. Märkligt hur årstidernas växlingar kan påverka hur en uppfattar avstånd. Just i år när vintervädret ännu inte har infunnit sig känns avståndet ovanligt kort för årstiden. Fast kanske känslan av ett kortare avstånd beror på hur pass mycket jag själv är ute och far just nu. Platser som tidigare låg långt borta hör idag till vardagen och till en vana. På så vis blir Hult inte bara en del av världen, världen blir också en del av Hult.

Huset i Hult om vintern, ett år då det verkligen var vinterväder

Jul i Hult

Juldagen är min favoritdag på hela året! Det finns inte några måsten, maten är redan lagad och bara att plocka fram och dessutom har barnens julklappsförväntan lagt sig. En dag då en kan sova länge om en vill och sedan gå runt i pyjamas hela dagen om en skulle ha lust till det. Normalt sett brukar just det där med pyjamas hela dagen på juldagen vara min grej men i år valde jag märkligt nog att åka till gymmet och spendera några timmar där. Märkligt nog var jag alldeles ensam!

Må så vara att juldagen är favoritdagen men julafton är även det en synnerligen trevlig dag. I år var huset i Hult fyllt med folk eftersom alla våra barn kom hem till jul. Dessutom hade dottern Anna med sig sin pojkvän och äldsta dottern Sofia hade med sig älskade barnbarnet Amanda. Jag trivs som allra bäst när huset i Hult är till bredden fyllt med folk så det här var i min mening en synnerligen bra jul. Det är verkligen något alldeles särskilt att få vara med när en fyraåring blir alldeles salig av lycka över att få en pyjamas i julklapp eller när en faktiskt lyckas få tolvåringen nöjd över sin julklapp. Då är det märkligt svårt att hålla fast vid att vara Grinchen och istället blir julen precis så där fantastisk som jag alltid har tyckt att den är.

Tror att det som har varit allra bäst den här julen har varit att jag har släppt alla måsten och lyckats med målsättningen att bara var. Det är ju trots allt så att det blir jul oavsett om en har gjort allt en har tänkt sig eller ej. Tidigare år har jag lagt ambitionsnivån mycket högt vad gäller mat, aktiviteter, julpynt och julklappar. Allt har förvisso blivit både bra och trevligt men jag har nog aldrig känt mig så tillfreds som den här julen.

Ett måste har jag dock varit noga med att hålla fast vid! Nämligen de traditionella julörhängena i form av julgranar. De är gräsligt mycket kitsch och nästan sanslöst hemska men jag älskar dem.

Saffranssnitt

Som jag nämnt tidigare har jag den här julen lite förvandlats till Grinchen. I normala fall brukar jag baka stora mängder pepparkakor och lussekatter redan i november och sedan lite annat smått och gott under december. I år har det inte blivit så och nu är det redan dagen innan julafton och jag längtar efter sådant som smakar saffran. Tur då att det finns ett recept som är busenkelt och dessutom smakar gott av saffran!

Saffranssnitt

100 g smör

1 dl socker

1 msk vaniljsocker

0,5 g stött saffran

1 msk ljus sirap

2.5 del vetemjöl

1 tsk bakpulver

Gör så här:

Låt smöret bli rumsvarmt och rör sedan sedan ihop det med sockret. Tillsätt därefter övriga ingredienser till en deg. Kavla ut degen i tre längder på en plåt. Grädda sedan i ugnen i tio minuter på 175 grader. Skär längderna i bitar medan kakan fortfarande är varm.

Kommentar

I grunden är det här ett recept för kolasnitt vilket är världens bästa recept. För den som är sugen på pepparkakor men inte orkar lägga den tid det tar att baka dem är det bara att byta ut saffran mot pepparkakskryddor. Det går också alldeles utmärkt att byta ut sirapen mot tre matskedar jordnötssmör och sedan lägga på hackade jordnötter innan kakorna gräddas. Vaniljsockret kan bytas ut mot ingefära för ytterligare en smakvariation. En perfekt kaka helt enkelt eftersom den kan varieras i oändlighet och bara fantasin sätter gränserna.

Mina vuxna barn

Det är en märklig fas i livet när ens barn har blivit vuxna. När de är självständiga individer som inte längre bor under samma tak som en själv. Å ena sidan måste en då som förälder släppa taget och acceptera att ens barn kommer att göra sina egna val. Det är dessutom alldeles nödvändigt att de får göra de där valen och att jag lär mig att bita mig i tungan och vara tyst även om jag tror att de kanske gör ett felaktigt val. Som förälder vill en ju sina barns bästa och vill inget hellre än att allt skall gå bra för dem. Samtidigt om jag tittar bakåt kan jag också konstatera att det är genom de felaktiga valen och de många misstagen som jag har gjort viktiga livslärdomar.

Alltså är det bara att konstatera att mitt jobb med att uppfostra dem är klart, nu handlar det istället om att finnas och stötta när det behövs. Fast främst handlar det om att skapa en ny relation med barnen, en där vi alla tre är vuxna. Spännande och lite skrämmande på en och samma gång. Samtidigt har jag ju gjort den här resan förut, fast då var jag barnet som blivit vuxet och skulle skapa mig en ny relation till mina föräldrar. Det har ju hunnit gå ett antal år sedan dess och jag konstaterar att det trots allt ligger något trösterikt i att för ens föräldrar är en alltid liten. När jag var yngre gjorde detta mig mycket frustrerad och irriterad. Tänk att de aldrig kunde förstå att jag var gammal nog att fatta mina egna beslut! Idag när jag själv har vuxna barn känns det där snarare som en omtanke och en trygghet. Att trots att jag är vuxen ville mina föräldrar vara delaktiga i mitt liv och mina beslut. Alltså försöker jag att vara en närvarande mamma som biter mig i tungan för att inte för ofta protestera mot barnens beslut. Tänk dessutom så många gånger som de redan har motbevisat mig genom att beslut jag inte trott på har visat sig vara riktigt kloka! Dessutom sträcker jag på mig ordentligt och tänker att om jag någon gång har en dålig dag och tvivlar på mig själv då är våra flickor ett kvitto på något som vi har gjort riktigt bra. Onekligen en bra självförtroendeboost!

Inser att jag den senaste tiden har funderat mycket kring just det här med föräldraskap och relationen mellan barn och föräldrar. Nästa vecka har det gått ett år sedan min egen pappa gick bort och en sådan förlust gör en liten och vilsen. Jag tycker att det fortfarande är svårt att förstå och acceptera att han faktiskt är borta. Samtidigt som jag förlorade den relationen har jag idag två vuxna barn som jag har fått en förändrad relation till. Tänk dessutom att dessa tjejer är så starka och självständiga på ett sätt jag inte var i deras ålder. De får mig att vilja utmana mig själv och pröva nya vägar i livet!

Mina äldsta döttrar och jag

Grinchen på Liseberg

Normalt sett älskar jag julen. Älskar att pyssla, greja och baka och börjar med detta så snart halloween har passerat. När november är slut är jag normalt sett klar med att slå in klappar, pyssla och ha förberett allt som hör julen till. I min mening skall december sedan bara ägnas åt att gå på mysiga julmarknader, fika med vänner och helt enkelt bara njuta av julen. I normala fall brukar det vara så men i år har jag märkligt nog förvandlats till Grinchen! Kanske beror det på att de normala rutinerna har rubbats i och med att jag var bortrest hela november eller kanske är det vädret. Många i min närhet hävdar att det milda vädret gör att känslan av jul helt uteblir. Jag har dock svårt att se att frånvaron av minusgrader skulle påverka. Det känns som att det snarare är en regel än ett undantag att det är milt och regnigt i Hult så här års. Nej jag kan nog inte skylla på vädret vad gäller min förvandling till Grinchen. Snarare är det förändrade livsperspektiv och ett högt arbetstempo som har bidragit. Fast inte ens Grinchen kan motstå jul på Liseberg. Det är något särskilt med alla juleljusen, men dofterna av kanderade nötter och julmusiken som verkligen inte går att motstå! Om en dessutom har med sig både barn och barnbarn då är det helt omöjligt att fortsätta vara Grinchen, julkänslan kommer att fullkomligt övermanna en och jag säger ÄNTLIGEN!

Juleljus och älskade barnbarnet Manda

Även i livets Bottenvik...

De senaste veckorna har varit lite märkliga på så vis att jag har jobbat i ett högre tempo än någonsin samtidigt som jag har varit sjuk. Dessutom har jag ställts inför flera livsomvälvande händelser som kommer att påverka hur livet ser ut framåt. Just att vara sjuk är något jag har som svårt att acceptera, blir nästan förolämpad över att inte kunna göra det jag vill. Nu får jag dock inse att jag kommer att vara sjuk under ganska lång tid framöver och förhålla mig till det oavsett om jag vill eller ej. Samtidigt är det skönt att veta vad jag har att förhålla mig till. Har börjat att sortera i de senaste veckornas intryck och händelser och konstaterar att förändring är utveckling och att det i sin tur är något synnerligen positivt.

Tänker mig livet lite som i Sjöväderrapporten med ett väder som istället för att vara klart till halvklart består av dåligt sikt och dimma. Fast även i livets Bottenvik skingras dimman och drar förbi...

Det är ju så att precis som att dimman skingras och vädret åter blir klart kommer även det som känns svårt i livet att förändras. Det som idag känns svårt kommer imorgon att te sig enkelt och när en tittar tillbaka kanske en inte ens minns det som en svårighet. Min inställning är och har alltid varit att ingenting är omöjligt att lösa och att varje problem också representerar minst en ny möjlighet. Det är lätt att tänka sig att livet alltid ska se ut så som det alltid har sett ut. Samtidigt tänker jag att det skulle vara synnerligen tråkigt. Hur skulle en då utmanas och utvecklas? Nu väntar istället många nya spännande utmaningar och jag ser fram emot att ta mig an dem!

När dimman skingrats är vädret åter klart!