November

Den elfte av årets månader är nu till ända och bara december återstår innan ett nytt år väntar. Känns som att jag gärna lägger det här året till handlingarna och hoppas att mycket gott väntar under nästa år. Det har onekligen varit en allt annat än enkel tid. Inte bara just november utan egentligen de senaste två åren. När livet är tungt är det lätt att fokusera på hur svårt allt är och missa allt det där fina som också finns. Det är ju sällan så att allt är nattsvart men ibland kan det vara svårare att se det som är bra när en är upptagen med att hantera sådant som är mindre enkelt. Det är därför jag tycker om mina sammanfattningar av varje månad som går eftersom de på ett fint sätt visar varje månad från sin bästa sida.

Vintagemässa i Trollhättan med fina fynd

November inleddes med att Sophie och jag åkte till Trollhättan på Vintagemässa. Den dagen hittade jag tre alldeles fantastiska klänningar och dessutom en riktigt fin gammal väckarklocka. Förutom att vi hittade fina fynd hann vi också med att strosa i solen och att fika. Onekligen en smått perfekt lördag i min mening.

Halloweenpynt, soffmys och trädgårdsarbete i Hult

November inleddes med höstlov och med fint väder och några sista timmar i trädgården innan årets första snön kom. Trappan pyntades fint med både ljung och pumpa och för första gången någonsin kändes november som en välkommen månad.

Oväntat mycket snö och framgång i köksrenoveringen

När årets första snö kom då kom den onekligen med besked och bäddade in hela Hult. Över en natt förvandlades höst till vinter och jag började längta efter julen. Funderade en stund på hur tidigt en kunde börja julpynta men valde sedan att fokusera på att bli klar med det nya köket. Det har tagit ganska många månader men nu är köket nästan klart. Det är några lister och handtag som saknas samt en köksö. Fast den där köksön skall jag inte bygga förrän efter jul har jag lovat mig själv.

Träning, bokprat och ett riktigt fint loppisfynd

November har varit en månad då jag haft förmånen att hålla flera föredrag om Berättelser från Gamlestaden vilket är otroligt roligt. Känner mig lika stolt varje gång jag har möjligheten att prata om den fina boken jag har varit med och skrivit. Att prata böcker är något jag tycker om och då inte bara om min egen bok utan även om andra. I Den röda bokcirkeln läste vi den här månaden boken Modeslavar vilket ledde till mitt beslut att under 2017 inte köpa nytillverkade kläder. Det enda undantaget från detta får vara träningskläder.

Familjetid, advent och skogspromenader

Månaden avslutas med ett hus som är både städat och pyntat och inväntar julen. Jag har hunnit med att umgås med både barn och barnbarn och göra viktiga saker som att julfika. Tänker att just det där med julfika måste vara det absolut bästa med att november nu skiftar i december. Julmånaden måste ju vara en tämligen bra anledning till julfika varje dag!

Det där får du allt tåla!

I hela mitt vuxna liv har jag varit politiker. Jag var inte ens 20 år när jag för första gången blev vald till ett kommunalt förtroendeuppdrag. Att vara politiker i en kommun innebär att det är något jag gör på min fritid. En del spelar fotboll, andra sysslar med orientering men jag ägnar mig åt politik och det är fantastiskt roligt. Det är verkligen både spännande och utvecklande att få vara med och påverka hur kommunen ser ut. Däremot upplever jag att något har förändrats de senaste åren. Dels är min upplevelse att de flesta jag möter tror att jag som politiker arbetar heltid med detta och även har en hög heltidslön. Så är det alltså inte! I den kommun där jag bor är det bara en enda politiker som arbetar med politik på heltid och det är kommunalrådet. Som politiker bestämmer jag vad som skall göras i en kommun men hur det skall göras är en fråga för förvaltningen. Det vill säga kommunens personal. Det innebär att jag har inflytande över mycket men verkligen inte allt.

Det som är den största förändringen på de här åren jag har varit politiker är bemötandet. I en Facebookgrupp gick människor till angrepp på en av mina bästa vänner som även hon är politiker.  Hon hade gjort precis det som många frågade efter. Svarat på varför hon valt att fatta ett beslut i en fråga. Hon var tydlig och saklig och förklarade i en öppen status på Facebook. Hon förklarade vad hon som politiker kan bestämma över och vad förvaltningen bestämmer. De kallade henne för riktigt otrevliga saker i gruppen och skrev dem även till henne på Facebook. Någon skrev Tvi för politiker som dig! De var sedan helt oförstående när hon efter flera riktigt otrevliga kommentarer valde att ändra inställningarna på sitt inlägg så bara de som är vänner kunde se vad hon skrivit. Diskussionerna i gruppen fortsatte och flera menade att hon var lättstött. De kritiserade ju henne som politiker inte som privatperson menade en annan. "Att vara en politiker innebär ju att man får räkna med personangrepp i denna form..." Här håller jag inte med! Det ingår inte i mitt uppdrag att bli hånad och att ta personangrepp. Dessvärre börjar även jag bli van vid detta vilket känns helt galet. Det som däremot ingår i uppdraget är att lyssna till människor, att stå för de beslut jag fattar och att kunna förklara varför jag valt att agera som jag gör. Att lyssna innebär däremot inte att jag alltid kommer att hålla med den jag talar med. Däremot respekterar jag den som uttrycker en åsikt som inte stämmer överens med min egen. Respekt är som jag ser det grunden för alla samtal oavsett om det är ett samtal öga mot öga, via sociala medier, från en talarstol eller i telefon. Jag är sällan lättstött men jag reagerar på att bemötas med otrevligheter enbart för att jag är politiker.

Vad gäller min väninna var det just på grund av att hon ville vara tydlig och tillgänglig i en fråga som berör många som gjorde att hon blev till en måltavla för människors hat. Jag tror att det är lätt att glömma bort att det en skriver faktiskt påverkar en riktig människa, för det är precis vad vi är de där politikerna. Vi är inte något diffust långt borta istället är det så att politikerna i en kommun bor och lever på samma sätt som resten av invånarna i kommunen. Vi hämtar och lämnar barn på förskolan, åker bil eller kollektivt till arbetet, är ibland sjuka och behöver gå till vårdcentralen, vi arbetar inom kommunen, på företag eller är kanske företagare. Enda skillnaden är egentligen den där lilla faktorn att vi lägger vår fritid på att engagera oss politiskt. Jag räknar inte med att det ska generera några hyllningar men jag skulle verkligen önska att det inte skulle innebära att utsättas för näthat och förakt. Det som gör mig mest frustrerad är att den här typen av påhopp är ett direkt hot mot demokratin. Vem kommer att våga engagera sig politiskt om engagemanget innebär att du ska räkna med personangrepp? Alla har möjlighet att engagera sig politiskt, det är inte ens särskilt svårt. Det gäller bara att välja ett parti, bli medlem och sedan börja gå på partiets verksamhet. Det är egentligen något alldeles fantastiskt att alla har möjlighet till detta. Det är inte alltid enkelt eller ens roligt att vara politiskt engagerad däremot är det alltid givande. Jag vet att det jag gör har betydelse för andra människor och det känns onekligen gott.

Personangrepp och otrevligheter är alltså inte något som jag anser att någon bör utsättas för. Däremot välkomnar jag diskussion och frågor eftersom det är något som främjar demokratin.

Liza Kettil, en alldeles vanlig människa som råkar ha politik som fritidsintresse

Hagalund trädgård om julen

Av en slump hittade min väninna Sophie och jag till Hagalund trädgård för tre år sedan. En lycklig slump som har lett fram till en älskad tradition. Ett besök på julmarknaden på Hagalund är numera ett absolut måste bland mina jultraditioner. Det är nämligen få platser som är så otroligt mysiga och trevliga att besöka. Allt är verkligen genomtänkt och trevligt. Det enda jag skulle kunna klaga på är att det är ibland lite väl många som i likhet med mig vill dit och fika och julmysa. Onekligen ett kärt bekymmer för dem och en uppmaning från oss besökare att ha öppet oftare.

Bara själva platsen i sig är verkligen värd ett besök. Alltså det där huset och den trädgården hade jag verkligen kunnat tänka mig. Läget vid havet är dessutom alldeles fantastiskt vackert.

Jag tror att en av de främsta anledningarna till att jag trivs så gott på Hagalund är att det är både småskaligt och genuint. Det finns en charmig liten butik men för mig är målet alltid fikat. Att sitta och fika i lugn och ro med en brasa som sprakar i sällskap med goda vänner och familj. Det blir som inte bättre än så!

Jag tycker så mycket om platser där jag känner mig inspirerad när jag åker hem. Den där inspirationen som väcker en önskan om att själv skapa är onekligen något alldeles särskilt.

Efter att ha fikat, barnen testat gungorna och vi tittat oss mätta på den fantastiska utsikten var det så dags att fara hemåt igen. Hem för att adventsstäda och pynta huset i Hult. Skulle nog våga påstå att huset i Hult nu är minst lika julfint som det i Hagalund.

Det galna med kläder

Idag har jag fattat ett beslut för det kommande året! För en tid sedan läste jag ut boken Modeslavar vilket fick mig att åter titta på dokumentären the True Cost och konstaterar åter att modebranschen är alldeles fruktansvärd. Kläder har aldrig varit så billiga som idag, de har inte heller varit av så dålig kvalitet tidigare. Däremot har textilindustrin nästan alltid varit fysiskt tung och dessutom präglad av kemikalier. När Sverige stiftade lagar för att förbättra både miljön och arbetet för dem som arbeta i fabrikerna dröjde det inte länge innan industrin flyttade utomlands. På så vis försvann en smutsig industri från Sverige. Däremot slutade inte industrin att vara smutsig och tung. Det som har förändrats sedan 70-talet då den svenska textilindustrin flyttade är vårt förhållningssätt till kläder. Vi konsumerar allt mer samtidigt som vi slänger allt mer kläder. Kläder har blivit en förbrukningsvara som kan slängas efter en eller två gånger. Det där är nog en av anledningarna till att jag älskar vintage. Det är något särskilt med en klänning som varit använd och älskad längre än vad jag har levt.

Även miljömärkningarna inom modeindustrin är problematiska och det är svårt att veta vad en kan lita på. Givetvis finns det en hel del alldeles fantastiska initiativ och klädmärken som faktiskt strävar efter att göra kläder som är hållbara vad gäller miljö och människor och även över tid när det gäller själva plagget. Det som är allra bäst ur miljösynpunkt är dock att köpa sådant som redan är tillverkat och se till att kläder fortsätter att användas istället för att slängas. En behöver inte älska vintage för att handla kläder på second hand. Det som är så praktiskt är ju att precis allt finns. Det som är mindre praktiskt är att en behöver ha lite mer tålamod än när en handlar i vanliga affärer eftersom det du söker kanske inte finns just nu.

För egen del konstaterar jag att jag har en klädkammare som är välfylld och att jag troligen aldrig mer skulle behöva köpa ett enda klädesplagg. Fast så var det ju den där lilla men ack så betydelsefulla detaljen att jag verkligen älskar kläder. Så vad göra? Jag tänker helt enkelt utmana mig själv som ett steg i att förändra min egen konsumtion och under 2017 inte köpa några nytillverkade kläder. Steget är egentligen inte så stort eftersom jag till stor del redan handlar på loppis men det känns som ett viktigt steg att ta trots allt.

En av mina fina vintageklänningar som jag köpt under året

Den perfekta julen!

Om precis en månad är det julafton vilket jag verkligen ser fram emot. Julen är min absoluta favorithögtid. Jag älskar allt med julen, allt utom stressen som så lätt infinner sig. Det är så lätt att tänka att det här skall bli den perfekta julen och börja göra listor för vad som måste göras för att julen skall bli perfekt. Jag har kastat ut tanken om att julen måste bli perfekt, istället fokuserar jag på allt det där som gör att jag älskar julen. Jag vill ha en härlig jul med möjlighet att välja det jag tycker om och helt enkelt strunta i resten.

Normalt sett brukar det alltid vara glöggmys i Hult till första advent med massor av gott att äta. I år ersätts glöggmyset med en invigningsfest för det nya köket. Fast om jag skall vara ärlig är det bara en ursäkt att ställa till med ett ordentligt julkalas. Min tanke är att fylla hela köket med mat och att gästerna sedan får ta vad de vill ha och sätta sig vart de vill. Ett organiserat kaos helt enkelt.

Vissa år har jag köpt pepparkakor men oftast brukar jag baka egna. Det är dock inte ett måste utan något jag gör om tiden räcker till och lusten faller på. Jag försöker undvika måsten som skapar stress. Att baka pepparkakor skall vara roligt och inte något som görs bara för att.

Jag älskar att dekorera pepparkakshus men är helt hopplös på att baka dem. Alltså har jag insett att min grej är själva dekoren och därför köper jag numera alltid en färdig hussats. Det blir riktigt fint det med och jag kan fokusera på det jag gillar.

Något som däremot är ett absolut måste är hyacinter. Massor av hyacinter! Helt ärligt tror jag inte att det blir jul om det inte finns doftande hyacinter i huset.

Det som gör att jag älskar jul ligger mycket i upplevelserna och själva bilden av julen. För mig handlar det om tid att umgås och uppleva tillsammans och väldigt lite om julklappar. Att gå på mysiga julmarknader hör till de aktiviteter jag prioriterar. Jag har ju förmånen att ha mysiga Hagalund trädgård alldeles i närheten och ett besök där står högst på min önskelista.

Även jul på Liseberg är något jag gärna planerar in. Det är så vackert med alla ljusen och jag går så gärna och strosar sakta och tittar på allt fint, känner dofterna av glögg och julkakor.

 Egentligen är det inte ens nödvändigt att julpynta alls. Det räcker att släcka alla lampor och tända levande ljus. I skenet från lågorna blir allt både vackert och mjukt.

Fast jag älskar julpynt och ser fram emot att börja pynta. Längtar hela året efter att få använda mina absolut mest kitschiga örhängen. De är egentligen alldeles gräsliga men jag älskar dem.

Får en önska då skulle jag givetvis önska ett vackert vinterlandskap till jul. Fast inte ens snön är ett måste, det blir ju jul oavsett om det snöar eller regnar. Kommer snön lagom till jul blir det en fin överraskning, men julen i sig är smått fantastiskt oavsett väder om en hunnit med allt en tänkt sig eller ej. Så länge en är där en vill vara då blir det en fin jul!

Längtan efter ljus

En stund idag satt jag i solen på en bänk vid en spårvagnshållplats. Det var inte kallt och solen tycktes faktiskt värma. Blundade en stund och insåg i den stunden hur mycket jag saknar ljuset. Inte en helt oväntad insikt precis så här i slutet av november. Där i solen tidigare idag när jag slöt mina ögon kom jag att tänka på tre platser med helt fantastiskt ljus.

Den första av dem är Skanör i Skåne som jag besökte i somras. Tittar ofta på bilderna från den där dagen Regina, Sophie och jag spenderade på stranden i Skanör. Det där ljuset var verkligen något alldeles särskilt.

Tanken på den skånska stranden fick mig så att tänka på Skagen och ljuset där. I min mening inte lika spektakulärt men onekligen omtalat. Molnen till trots var det en varm och skön dag då jag promenerade längs stranden i Skagen förra sommaren.

Båda de där stränderna och ljuset påminde mig om Namibia. Mitt älskade Namibia där havet möter öknen. Egentligen inte särskilt märkligt att tankarna vandrade även dit eftersom det idag är precis ett år sedan jag senast for därifrån. Undrar om det hör till den ökade mängden år i mitt liv att jag börjar tänka mer och mer på årsdagar. Ju äldre en blir desto mer finns det att minnas. Både det en gläds över, det en saknar och det en ångrar.

Måndagsfunderingar

Det är måndag och en ny vecka väntar. Känner som lite barnslig förväntan inför det faktum att veckan avslutas med den första dagen av jul. I min mening är det från första advent fritt fram att helt gå in i julfirande. Varför spara in på krutet när det är något av det bästa som händer på året. Varför spara på julfirandet till att bara vara några dagar när det istället kan vara något som pågår under nästan en månad. På lördag väntar dessutom årets första julmarknad för min del och innan dess ska hemmet pyntas och bli fint. Köket är i det närmaste färdigt vilket innebär att det inte längre finns pågår något renoveringskaos i huset. Sedan renoveringen av mitt arbetsrum påbörjades i mellandagarna förra året har huset befunnit sig i ett ständigt renoveringsläge vilket frestar på tålamodet. Svårt att hitta de saker en behöver och helt omöjligt att hålla rent och snyggt när huset som sagt befinner sig i kaos. Steg för steg blir renoveringsobjektet för den händige till ett färdigt hus men än är det en del kvar att göra. Nu får det dock vänta till en bit in i januari innan nästa projekt sätts igång. Börjar bli lite trött på att leva med dessa ständiga renoveringar som huset i Hult kräver. Å andra sidan längtar jag efter att bli klar och köket var ett stort steg i rätt riktning. Något år till av arbete så bör huset vara helt färdigt och då skall jag enbart fokusera på min underbara trädgård. Jag har projekt och idéer för trädgården som nog kommer att hålla mig sysselsatt de kommande åren och det är något jag verkligen ser fram emot. Jag är helt enkelt den typen av människa som gillar att hålla mig sysselsatt. Nu väntar en ny vecka med högt tempo och som sagt det där adventspyntandes ska också pusslas in. En sak är jag helt säker på och det är att jul och renoveringar inte hör ihop på samma sätt som jul och stress inte heller gör det. Jag vill njuta jul helt enkelt!

Fångade en ekorre på bild i Edinburgh. Hen ser lite filosofiskt funderade ut.
Känns som om det representerar mina tankar denna måndag också.

Rosendrömmar

Till advent brukar vi sätta upp ett ljustnät i taket i rosenträdgården. Dessvärre höll inte det senaste nätet för en av stormarna som passerade Hult förra vintern vilket innebar att jag var tvungen att köpa ett nytt. Det är ju första advent om en vecka och då skall trädgården lysa upp som vanligt. Om sommaren har vi en rosenträdgård i Hult men om vintern blir det till en ljusgård istället. När  behagliett nytt ljusnät var inhandlat stannade tanken kvar i rosenträdgården och jag kände viss längtan till sommaren. Sommaren som gick ägnades till att bygga om köket vilket gjorde att det blev inte mycket tid över till trädgården. Sommaren som kommer då utgår jag från att det kommer att råda behaglig sommarvärme och jag flyttar ut i trädgården.

Alla dessa fantastiska rosor finns i min rosenträdgård redan idag men jag drömmer om fler. Jag har gjort en lång lista över vilka rosor jag vill ha och börjat läsa in mig på deras egenskaper. Planen för nästa år är att förtäta rosenträdgården samt att förlänga säsongen. Jag vill ha ett överflöd av blommor under så lång tid som det bara går. Både honungsrosen och rosen Flammentanz har växt till sig riktigt fint på några få år och blommar dessutom alldeles överdådigt. Dessvärre blommar de bara under en period vilket gör att jag nu söker efter en ros med samma egenskap, det vill säga att verkligen vräka ut sig, att blomma helt fantastiskt och dessutom hela sommaren. Skulle det dessutom vara en doftande ros då är det helt perfekt.

Det är smått fantastiskt ändå att när sommaren åter är här då kommer också alla dessa vackra rosor åter. Det är både en trygghet och en tröst när novembermörker och kyla råder.

Min rosenträdgård var verkligen ett oväntat intresse för mig. Idag har jag svårt att föreställa mig trädgården här i Hult utan alla mina rosor. Har så smått börjat inse att det som idag är en avgränsad rosenträdgård troligen inte kommer att räcka till. Med tiden tror jag att det kommer att växa rosor över hela trädgården och att trädgården som helhet blir till en rosenträdgård. Fast just nu råder november och rosenträdgården skall förvandlas till en fantasifull ljusträdgård.

Så som du brukar vara

November nu känner jag åter igen dig! Nu när du bjuder på regn och grått väder. Du lyckades en stund att lura mig till att tro att du var januari. Du vet den där tiden på andra sidan jul då det åter är lite ljusare, inte mycket men tillräckligt för att göra skillnad. Januari är lite kyligare än november förvisso men bjuder ofta på kombinationen av gnistrande snö, isande kyla och ett alldeles fantastiskt ljus. Inte konstigt att jag en stund blev förvillad då du november plötsligt uppvisade allt detta som januari brukar erbjuda. Nu är ordningen återställd och du är åter ditt vanliga grå och regniga jag. Den som istället är förändrad är jag! Märkligt nog längtar jag nu efter både kyla och snö. Längtar efter att bylta på mig ordentligt med kläder och ge mig ut i snön tillsammans med Ida. Längtar efter att känna hur den kalla luften biter i kinderna och gör min näsa alldeles kall.

Där öken och hav möts finns en bit av mitt hjärta

Idag för ett år sedan vaknade jag tidigt om morgonen på ett hotell i Windhoek i Namibia. Kände mig lite omtumlad av alla upplevelser från de två veckor jag tillbringat i Kapstaden och av känslan att vara ensam. I över två veckor hade jag i stort sett inte varit ensam alls. Dagarna tillbringades på kurs och sedan delade jag boende med mina kurskamrater. Därför var det en märklig känsla att helt ensam fara till flygplatsen i Kapstaden och sedan ta ett plan på egen hand till Namibia. Den där måndagsmorgonen för ett år sedan vaknade jag tidigt på samma sätt som jag gjort hittills under resan. Skillnaden var att jag åt frukost ensam istället för tillsammans med Malin som även hon var morgonpigg. Efter frukosten packade jag ihop mina tillhörigheter och tog en buss genom öknen med Swakopmund som destination. Det var en resa på flera timmar på den skumpigaste av vägar. Vid sista stoppet såg jag plötsligt någon jag kände igen. Där var hon, Maggy min namibiska syster! Hon och hennes familj kom och mötte mig dryga timmen från Swakopmund. Är nog ett av de finaste välkomnande jag fått i mitt liv.

Så kom jag till sist till staden där havet möter öknen. En plats där jag varit förut men då inte haft tillräckligt med tid för att verkligen känna in platsen.

Det blev långsamma dagar med mycket familjetid, strosande längs havet och gott om tid att njuta av tillvaron. En total kontrast mot det tempo som mitt liv annars präglas av. Alldeles nödvändigt eftersom jag var sjuk under hela vistelsen. Att vara just där var precis vad jag behövde där och då för att processa allt jag varit med om och att få tid att verkligen umgås och ta igen förlorad tid. Inte helt enkelt det här med att bo i olika världsdelar.

Att tempot var lägre var alldeles nödvändigt efter den tidigare delen på resan. Det betyder däremot inte att upplevelserna var färre. Att tillbringa en dag på stranden och se vågorna slå mot sanden är en upplevelse och lite av en konst. Att känna hur du andas i takt med havet och hur sanden är varm mot huden.

Att vara en del av en familj och ett annat vardagsliv är svårare än vad en kan tro. Samtidigt är det smått fantastiskt att få vara med om. Att få möta upp vid förskolan vid dagens slut, att ta en promenad längs stranden och sedan handla lite till kvällens middag. Äta tillsammans och titta på TV och diskutera nyheterna tillsammans. Se hur väderprognosen bjuder på regn över hela södra Afrika utom just där vi var. Hos oss hade det inte regnat på två år och ämnet både oroade och engagerade.

Viktigast av allt var förmånen att hålla handen och vinna tilliten hos en femåring som inte träffat mig på flera år. Hon, hennes föräldrar, vardagen, ökensanden och havet allt det där sammantaget gör att en bit av mitt hjärta lämnades kvar. För att hjärtat skall vara helt måste jag helt enkelt ständigt återvända!

Jullängtan redan nu!

Snön regnar bort just nu men dess närvaro fick mig att vilja julpynta redan nu. Har redan i helgen som gick fikat med pepparkakor och lussekatter samt både glögg och julmust och dessutom spelat julmusik. Känns som jag tar igen från förra året då jag varken hade tid eller ork att ta tag i julpyntandet. I år vill jag fullkomligt frossa i allt vad julen innebär!

De första hyacinterna är redan på plats i ena köksfönstret. Längtar efter att de skall börja blomma och fylla mitt kök med doften av jul. Få dofter är i min mening lika förknippade med julen som just doften från hyacinter.

Funderar på hur tidigt en egentligen kan ta in granen. Nästa vecka? Nåväl det får nog bli både första och andra advent först men till tredje advent kan det ju vara dags. Vill kunna njuta av granen riktigt länge och vet med mig att så snart det varit nyår är jag innerligt less på den. Alltså känns det klokt att ta in den i god tid och sprida julkänslan ordentligt. Varför nöja sig med en enda? I Hult brukar vi ha en gran uppe och en nere och dessutom ett helt gäng adventsgranar.

Adventsgranar var en vanlig tradition vid förra sekelskiftet men som försvunnit med tiden. Jag tycker det är en riktigt fin tradition och brukar ta in ett gäng smågranar till advent. Sätter dem i krukor av konservburkar och klär dem med papper. Vi har fördelen att ha massor av smågranar som växer på tomten och jag har därför god tillgång till adventsgranar varje år. Förutom att adventsgranen är en fin dekoration är den dessutom en riktigt bra present att ha med när en ska på kalas i juletid.

Den gamla mangeln i Hult har stått på samma plats sedan innan vi flyttade in i huset. Från början var det tänkt att den skulle ha flyttats på och kanske inte ens vara kvar men jag insåg att den hörde hemma precis på den plats där den stod första gången jag klev in i huset i Hult. Den är en del av huset och om jag någon gång flyttar då får den nog stå kvar på sin plats. Beroende på årstiden pryds den av olika dekorationer. Nu när julen närmar sig kommer den åter att prydas av julblommor och juleljus.

Mitt emot mangeln står min fina vita byrå som faktiskt är orsaken till att jag startade upp min blogg en gång i tiden. En blogg som jag då trodde skulle handla om att renovera möbler men som kom att bli så mycket mer. Året om rymmer byrån ljusstakarna av glas och tavlan på Audrey Hepburn. Till advent kompletteras dessa med en adventsljusstake, hyacinter och och en fin trägran. Trägranen hör även den till huset här i Hult. Den låg i två delar i en av krypvindarna och får representera forna jular i Hult. Det är ju lite speciellt med huset här i Hult eftersom det var övergivet i femton år. Det är onekligen en lång tid för ett hus att vara utan liv och rörelse. Nu har det gått tolv år sedan dess och idag är vi en viktig del av husets historia. Utan oss hade huset fortsatt förfalla och dess historia varit en annan.

Jag har funderat mycket på det här med belysning i trädgården. Det är så fint med belysning och det går att göra det på så många olika sätt. Bilden ovan kommer från Hagalund trädgård och jag tycker det är så fint. Är lite rädd att det ska se för mycket ut här hemma, gränsen mellan fint och för mycket kan vara hårfin. Stämningsfullt är läget jag söker och då krävs lite planering för att till det helt rätt. Hittills har jag flyttat runt ljusslingorna i trädgården lite planlöst men i år tänker jag mig något helt nytt. Vad vet jag inte ännu men jag känner mig inspirerad!

Helgens loppisfynd

I helgen som gick for barnen, Sophie och jag på loppis. Alltid lika spännande och alltid lika oförutsägbart. Hittade ett otroligt fint vardagsrumsbord och kunde inte släppa tanken på det där bordet. Konstaterade att det skulle få plats i bilen och höll tummarna för att det skulle vara rätt storlek hemma. Har nämligen känt en tid att vardagsrumsbordet som jag renoverade för några år sedan inte längre var helt rätt. Mitt loppisfynd visade sig dock vara alldeles perfekt. Fantastiskt att kunna köpa ett nytt vardagsrumsbord för 90 kronor.

Förutom bordet hittade jag också en riktigt fin och rejält lång trasmatta. Tänk så många timmar det tagit att väva den fina mattan som är nästan tre meter lång. Nu har den hamnat i ett hem där den är mycket uppskattad och där det sätts stort värde på hantverket. Trodde nästan inte det skulle vara möjligt att hitta en matta som var så lång som jag önskade så jag är verkligen nöjd med mitt fina fynd. Jag är ju svag för kläder och då är verkligen loppis helt perfekt. Drömmen är alltid att göra riktigt fina vintagefynd men det är svårare och svårare. Att göra fina fynd är nästan alltid möjligt. Barnen hittade ordentligt med kläder för att ersätta det som de växt ur. För min del hittade jag en fin klassisk blå klänning och en riktigt fin kavaj. En snygg kavaj är alltid rätt och gärna en som inte är svart. Förvisso är det både snyggt och klassiskt, en svart kavaj är ett måste i varje garderob.

Han fattas mig!

Fars dag idag och för andra gången passerar den här dagen utan att min egen far finns med. Förra året reflekterade jag inte ens över dagen. Då befann jag mig i Kapstaden och skulle fortsätta till Namibia och var helt uppfylld av den upplevelsen. I år är jag hemma och konstaterar att den här dagen som egentligen aldrig varit viktig för mig plötsligt känns vemodig. Min far och jag hade inte en enkel relation till varandra. Det främsta skälet är nog egentligen att vi var alldeles för lika. Det där gjorde att vi ständigt blev ovänner när jag växte upp, särskilt under tonårstiden. Vår relation var också präglad av att min far valde att ta ett steg åt sidan och inte vara aktivt närvarande under lång tid. Under flera år hade jag en förälder som jag sällan talade med och knappt kände att jag egentligen visste vem han var som människa.

Det finns de som hävdar att människor inte kan ändras och att en helt enkelt får gilla läget och acceptera det för vad det är. Min pappa och jag fick en chans att förändra vår relation och lärde känna varandra på nytt. Det var inte enkelt, särskilt inte som det var alldeles nödvändigt att prata om allt det svåra och hur sviken och övergiven jag känt mig under lång tid. Det var inte enkelt men det var helt rätt och ledde fram till nya insikter för både mig och för min far. Vi var båda förändrade och från det kunde vi bygga en ny relation. På så vis fick vi några riktigt fina år tillsammans och mina barn fick lära känna sin morfar. Känns också fint att skicka med som erfarenhet till barnen att även det som kan tyckas omöjligt att förändra faktiskt kan vara möjligt. Är innerligt tacksam över att vi gav oss själva chansen att börja om. Genom det är min far en människas närvaro som jag sörjer varje dag. Han fattas mig och min familj

Pappa och Ida sommaren 2013

En som älskar och en som hatar

Sedan en vecka tillbaka råder vinter i Hult. Onekligen en märklig november eftersom vi har snö och sol istället för regn och grått. Hunden Ida fullkomligt älskar vintern, då är hon i sitt rätta element. Ju mer snö desto lyckligare hund.

Snön är i Idas tycke alldeles fantastisk. Du kan inte ha tråkigt i snön enligt Ida och hon är nästintill omöjlig att få med sig in i huset. Jag är själv inte särskilt förtjust i snö men det är som omöjligt att inte känna förtjusning när en ser Idas totala lycka.

Det går som inte att ta miste på hennes totala lycka!

Ebba är mer lik sin matte och är skeptisk till snön. Så här års vill hon helst vara inomhus och då med sin blå tröja som min mamma stickat till henne. Fast den räcker inte riktigt till, får hon bestämma ligger hon även nerbäddad under en varm filt.

Två hundar och två helt olika individer. En som älskar snö och kyla och en som fullkomligt hatar vintern. Det är nästan så att hon vägrar att gå ut så här års. Om sommaren däremot då ligger hon gärna mitt i solen och njuter, ju varmare dag desto bättre i hennes tycke.

Lite trolleri...

Innan jag började blogga kunde jag egentligen ingenting alls om fotografering. Bloggandet och främst läsandet av andras fina bloggar fick mig att vilja bli en bättre fotograf. Det tekniska är fortfarande inte min grej, jag går mest på känsla och hoppas på det bästa. Har lärt mig en del om placering och ljus men önskar mig tålamod att helt lära mig det tekniska och hur en i detalj kan styra hur en bild blir. Nåväl tids nog finns det utrymme även för det. Så när blir istället redigeringen min trogna hjälp. Det är egentligen smått fantastiskt vilken skillnad det kan göra att förändra en bild genom beskärning och genom att ljusa upp eller kanske öka kontrasten.

Vissa bilder blir perfekta från början och behöver i stort sett inte någon redigering alls. Pioner och rosor är i min mening de bästa av motiv. De är stilla, alltid vackra och i stort sett omöjligt att misslyckas med så länge som det är bra ljus.

Människor är betydligt svårare tycker jag. De står sällan stilla och att få till ljuset kan onekligen vara lite trixigt. Bilder där människor står stilla och poserar är oftast inte de som är mest intressanta. De bästa bilderna är de som innehåller en berättelse. En rörelse och där människorna på bilden är upptagna med vad de gör och inte lägger märke till kameran. Med min kamera fångar jag barns lek vid vattnet. Ett fint motiv men inte helt lyckat att kapa ena barnet på hälften. Ser bildredigering nästan som en form av återbruk, det ger en andra chans till en bild som inte blev perfekt med en gång. Med lite trolleri kan den bli så som en skulle önska.

Genom att beskära hamnar min lilla kompis istället i centrum av bilden. Hon blir dess huvudperson och fokus. Genom att ljusa upp bilden fångas vattnets reflektioner bättre.

Minns när jag tog den här bilden i den informella bosättningen utanför Swakopmund. Minns det starka ljuset och de intensiva färgerna. Kontrasten mellan ökensanden och den intensivt blå himmeln. När jag tittade på bilden i datorn blev jag uppriktigt förvånad över den bleka kopia av verkligheten som bilden blivit. Här märks det att jag har mer att lära när det gäller inställningar och med det förmågan att fånga ögonblicket.

Med lite redigering var det dock möjligt att förstärka färgerna och genom det återskapa lite av de kontraster som miljön bjöd på. Nu stämmer bilden bättre överens med hur jag minns färgerna den dagen. Det där ljuset i kombination med hettan var smått överväldigande men syntes inte alls på den bleka bild som blev resultatet från fotograferingen.