Kladdkaka med daimgrädde

Livsfarligt gott är nog en bra beskrivning på kladdkaka med daimgrädde. Det är dock en så pass mastig kaka att man bara klarar en bit. Passar utmärkt med en kopp kaffe och trevligt sällskap. Kladdkaka lämpar sig riktigt bra att göra glutenfri. Vissa bakverk kan vara svåra att få till riktigt bra med glutenfri mjölmix men kladdkakan tror jag nästan inte det går att misslyckas med.

Recept

Kladdkaka

2 ägg

3 dl socker

1.5 tsk vanlijsocker

6 msk kakao

1.5 dl mjöl

100 g smör

Topping

Grädde

2 dubbla daim

Kakao

Gör så här:

Blanda alla ingredienser till kakan. Häll smeten i en smord och bröad form. Grädda i ugnen i 25 minuter på 175 grader.

Vispa önskad mängd grädde och smaksätt med kakao. Hacka daimen och rör i kakaogrädden. Bred ut grädden på kladdkakan och servera.

Att smaksätta grädden med kakao gör det där lilla extra. Vill man pröva att variera kakan kan man smaksätta kladdkakan med rivet apelsinskal och utesluta daimen ur grädden. Vill man ha en lite juligare variant på apelsinkladdkakan kan grädden smaksättas med kakao, kanel och kardemumma.

Helg med guldkant

Det här är en synnerligen bra helg eftersom vi har förmånen att rå om vårt barnbarn Manda hela helgen. Fantastiskt roligt att ha ett yrväder på två och ett halvt i huset. Kul också för henne att ha sina mostrar att leka med samt alla katter och hunden Ida. Det är en bestämd liten dam vår lilla Manda som vet vad hon vill. Äta grönsaker hör inte till de saker som hon vill äta. När hon ser att alla mostrarna äter grönsaker då ber hon också om grönsaker och äter samma som det. Bra att ha goda förebilder att lära sig av.

När helgen kommer till Hult då är det allt som oftast full fart som gäller. Imorgon skall det hinnas med en loppistur, dansuppvisning, kalas och förberedelser för söndagens glöggmys. Att ha glöggmys i hemma i Hult börjar bli till en tradition vilket onekligen känns kul. En av orsakerna till att vi köpte detta stora hus var att vi drömde om ytor som gav möjligheten att ofta ha kalas. Så har det blivit och det känns verkligen härligt när allt hårt arbete vi har lagt genom åren har resulterat i uppfyllda drömmar. Även om jag gillar att ha ett högt tempo så ser jag verkligen fram emot julledigheten. Inga möten och nästan inte något jobb. Som egen är man ju egentligen aldrig ledig och vi publicerar artiklar på Livåleva varje dag. Förvisso är det inte Regina och jag som skriver varje dag, men allt material som publiceras är det vi som redigerar och lägger upp. Det är ett roligt jobb men innebär också att man aldrig är helt ledig. Nåväl bortsett från tidningen kommer vi att vara helt lediga hela jullovet och som jag längtar!

Fläckvis ordning

Vårt hus här i Hult är ju som bekant ett renoveringsobjekt. Det innebär att huset är fläckvis färdigt och ordnat. Just nu känns det som om de där fläckarna är få, men de finns där trots allt. Övervåningen har varit ett enda kaos sedan i början av året när vi påbörjade vår ombyggnation. Det vi har lärt oss av detta är att allt tar alltid mycket längre tid än vad man har tänkt sig. Sen valde vi dessutom att låta bygget stå stilla under sommaren och bara njuta av ledigheten. Fast även på övervåningen börjar det att bli lite mer ordning. Min klädkammare är klar, ena tösen har flyttat in i sitt rum vilket innebär att det bara är ett barn som bor i lekrummet. I början av januari hoppas vi att även hennes rum skall vara klart att flytta in i. Nu vill vi ha lite julefrid här i Hult och då får renoveringen stå stilla ett tag till. Att göra så är dock helt livsfarligt. För två år sedan var vi till advent nästan färdiga med vardagsrummet, sen skulle vi bara ha lite julefrid innan vi gjorde klart det sista. Två år senare är det ännu inte klart och vi har vant oss vid hur det ser ut. När tösens rum är klart står dock vardagsrummet på tur och sedan hoppas jag att vi skall kunna påbörja köket. Som jag längtar efter ett funktionellt kök med ordentliga ytor och förvaring.

När man bor i ett renoveringsobjekt måste man lära sig att ha ett selektivt seende. Om man väljer att se allt det där som inte är klart istället för det som faktiskt är fint så kommer man gå runt och må dåligt hemma hela tiden och det kan knappast vara bra. Bilden ovan är från en av väggarna i lekrummet. Det är en fläck av ordning och jag väljer att inte se listen som saknas i taket. Istället ser jag de fina tavlorna på mina favoriter Marilyn och Audrey.

Jag väljer också att se vår sovrumsdörr som jag har målat och skrivit på. I hyllan förvaras barnens pysselsaker och det tycks vara en ordning som faktiskt funkar eftersom sakerna efter varje användning hamnar tillbaka i sina backar.

Ovanpå hyllan står lite blandade minnessaker. Den fina resväskan har jag fått i julklapp av barnen. De har koll på min förkärlek för väskor. Denna tycker jag särskilt mycket om eftersom den pryds av motiv från den härliga staden Paris. Har bara tillbringat en enda dag i Paris men det var tillräckligt länge för att bli fullkomligt förälskad. Detta trots att det duggregnade och var grått och kallt hela dagen. Den ryska dockan är ett minne från barndomen. En släkting köpte den till mig på en resa till Sovjet när jag var barn och den har följt mig allt sedan dess. Den lilla vita prydnaden föreställer Piazza dei Miracoli i Pisa. Ni vet där tornet lutar. På sommaren efter studenten åkte jag till Italien och det var en oförglömlig upplevelse.

Ännu en väska, ännu en fin julklapp från make och barn. Skorna ovanpå skulle man kunna tro är mina men det är faktiskt Raimos. Eller snarare hans mammas. Skorna kommer från Finland och det är ett fantastiskt hantverk. Sulorna är pluggade med små små tränubb och gjorda med mycket omsorg. Min svärmor föddes 1921 och träffade min svärfar när han var frivillig svensk i kriget i Finland i början på 1940-talet. Maken som är född 1970 blev en oväntad men välkommen sladdis.

Glädje i det enkla

Går med en oro just nu då kylan som var på besök gjorde att vår katt Elvis börjat hosta. Han lever ju på lånad tid och borde enligt veterinären inte vara frisk och välmående som han är. Så skönt att vi har bra och förstående veterinärer att vända oss till som tar min oro på allvar oavsett om det gällt katt, hund, kanin eller marsvin. Elvis har problem med både hjärta och lungor och just kylan gör att han fått det kämpigare än vanligt. Fast veterinären lugnar mig när jag berättar att han hostar en till två gånger om dagen och i övrigt är sitt friska pigga jag. Nu när plusgraderna kom åter försvann hostan helt och vi andas ut ett tag. Många djur så som vi har innebär mycket glädje men också mycket jobb och oro. Just nu upptar pälsvård mycket av min tid då vi har en lurvig hund, en fluffig kanin och ett korthårigt marsvin som visade sig bli ordentligt långhårigt! Mat är också något som upptar tiden och planeringen. Av våra fem katter äter tre samma mat medan två av katterna behöver specialkost och då inte samma sort. Fast man löser det och man vänjer sig och det blir till slut rutiner som är en del av vardagen.

Vi har ju valt att skaffa oss de djur vi har och med det kommer både det roliga och det svåra. Även om det ibland kan kännas tungt och som att det kanske är lite för mycket så är det ett ansvar vi har tagit på oss som sträcker sig hela deras levnad. Just nu passar det oss bra att ha många djur och vi planerar för att förhoppningsvis kunna skaffa höns under nästa år. Genom djuren upplever jag att det är lättare att se det enkla i livet och glädjas åt det lilla. Tänk marsvinen som varje dag blir helt överlyckliga när vi lägger in hö i buren eller hunden Ida som blir lycklig av att få gå ut på promenad. Viktigt att tänka på, att det finns glädje i det enkla.

Pyssel med hyacinter

Att vara ensam hemma i Hult tycks vara riktigt bra, sällan hinner jag så mycket som när jag grejar hemma i min egen takt. Många dåliga samveten har sorterats undan och det känns alltid bra. Jag har lovat mig själv att bli bättre på att prioritera sådant som jag tycker är roligt. Av samma anledning har jag därför passat på att göra lite adventspyssel.

Jag samlar på alla möjliga bra-att-ha-saker vilket tenderar att skapa kaos i mitt arbetsrum men är väldigt bra när jag blir sugen på att pyssla.

De senaste åren har jag arrangerat julens hyacinter på samma sätt och kände i år att jag vill ha något annat. I mina gömmor hade jag konservburkar, presentpapper, kanel, snören och någon form av dekorationsbös. Dekorationsböset är det där vita i bild som spretar åt alla håll. Har inte en aning om vad det kallas och då är bös ett bra ord! Böset inköptes för några år sedan till att pryda just arrangemang med hyacinter och det sparas sedan i en låda under resten av året för att kunna användas igen.

 När hyacinterna gjort sitt sparar jag dem till våren och planterar ut dem i trädgården. De tittar snällt upp år efter år och för varje år som går blir det fler hyacinter i min trädgård.

Hemma!

Tänk så skönt att åka bort så man kan få komma hem! Vi har haft några helt underbara dagar i Rom, men än bättre är att komma hem till lilla Hult. Jag gillar att komma iväg och känna lite storstadspuls men som bäst trivs jag i stillheten i mitt eget hus. Fast kanske behöver man ibland komma bort för att verkligen uppskatta det man har. Vår resa till Rom har varit omtumlande på många sätt. Att befinna sig på så historisk mark är något alldeles särskilt. En som jobbade på hotellet sa det att huset hotellet låg i var nytt för att vara Rom, det var byggt på 1700-talet! Intrycken är många, vyerna spektakulära och maten riktigt bra. Men det har också varit en resa där vi på ett tydligt sätt har sett stadens baksida, alla de människor som lever i utanförskap som tältar under broar eller sover i portarna till Roma termini. Människor som har förlorat all livsgnista och stirrar med tom blick och inte ens hoppas att någon skall ge dem någon peng i den framsträckta handen. Intrycken och känslorna är många. Jag kommer hem med en stark känsla av tacksamhet. Jag är tacksam över det liv vi lever och även de upplevelser vi gjort på vår resa.

Maken och jag vid Colosseum i söndags

Frukost och nödproviant

Det är morgon i Rom och vi gör oss redo för en ny dag med nya intryck. Tror att det kommer att ta tid att sortera bland alla intryck och verkligen ta in vad vi hunnit se på den här korta tiden. Vi äter frukost i lugn och ro på hotellet. Trots att vi befinner oss i centrala Rom med en stor trafikerad gata precis utanför så hörs inte några ljud in på hotellet. Här är märkligt tyst och stilla. Det är också svårt att avgöra vilken tid på dygnet det är. För alla fönster hänger tunga gardiner och frukostmatsalen saknar helt fönster. Italiensk frukost skiljer sig från svensk frukost och det känns mer som att det är uppdukat till fika. Små läckra kakor och bakverk serveras till frukosten och det är svårt att hitta något som inte är sött och luftigt. Hittar grova skorpor som är riktigt bra. Lite lättare för maken som äter kött eftersom det finns många sorters pålägg att välja mellan. Idag när vi ger oss av ut i stora staden är vi bättre rustade än igår. Då missade vi det där med att ha med nödproviant med oss. Även om det finns gott om små mysiga caféer så är det färre av dem runt de historiska sevärdigheterna. Där finns istället små vagnar som säljer snacks men det är svårt att hålla igång en kropp på snacks. Alltså ägnade vi oss igår åt en av mina favoritsysselsättningar när jag är utomlands. Vi besökte en mataffär! Vet inte varför jag fullkomligt älskar att gå i mataffärer när jag är ute och reser. Kanske är det för att det vardagliga som vad man köper hem säger mer om ett lands kultur än alla monument?

Dagens frukost!

Söndag i Rom

Dagen igår var onekligen lite märklig. Den började som de flesta andra dagar hemma, vi åt frukost, grejade lite, umgicks med familjen och sådant som vi brukar göra om helgen. Sedan satte vi oss i bilen och körde mot flygplatsen Rygge med Rom som destination. Vi ankom Rom betydligt senare än planerat vilket resulterat i att det mesta var stängt när vi väl hittat till vårt hotell och installerat oss. Ett säkert kort tänkte vi borde ju vara den amerikanska hamburgerkedjan precis utanför hotellet. Det brukar vara ett säkert kort så till vida att man vet vad man får men icke i Rom. Har nog aldrig ätit så dålig mat någonsin! Nåväl maten igår har vägts upp av fantastiskt god mat idag. Den här dagen har verkligen varit omtumlande och med tusen intryck. Känner just nu hur allt bara snurrar i huvudet. Vi har sett så många uråldriga ruiner, mött spännande människor, varit på 5D bio och ätit fantastiskt god mat i Trastevere. Rom är en spännande stad och jag är glad över att ha kommit tillbaka hit. Förra gången var jag ju som sagt bara här i fyra timmar men det har jag ju tagit igen nu!

Hade tänkt dela med mig av lite bilder från dagen men tekniken vill inte riktigt vara med mig. Enligt min mobil finns det inte några nätverk att hitta! Alltså får ni nöja er med en karta över Rom med dagens utflyktsmål inringade. Vi har gått hela dagen idag och tanken när vi kom tillbaka till hotellet var att vi skulle byta om och sedan ge oss av ut och ta ett glas vin. Kanske börjar vi bli gamla men just nu lockar sömnen betydligt mer! Imorgon väntar ännu en spännande dag i Rom. Bland annat skall vi titta på en port som rests till svenska drottning Kristinas ära. Dessutom skall vi bege oss till ett annat land till fots, nämligen Vatikanstaten. Undrar just om de släpper in ateister där?

Det har varit en alldeles underbar dag i Rom. Dagens alla upplevelser till trots var dagens höjdpunkt när barnen ringde. Även om det är skönt att ibland vara iväg på egen hand så saknar vi dem redan. Känns som om någonting saknas när inte barnen är med. Nåväl snart är vi tillbaka i Hult igen!

Ur mina gömmor

Vi håller på och röjer här hemma i Hult. Under tiden som vi byggt ena tösens rum har den andra tösens rum fått fungera lite som förråd. Nu måste allt rymmas i det nya förråd som byggts i ena barnets rum samt ute i förrådet på gården. I gömmorna hittar jag mycket spännande och kan konstatera att vi på egen hand kan klä ett helt luciatåg från storlek 110 till storlek M. Kanske skulle vi införa Hults lucia! Förutom luciakläder hittade jag också en gammal favorit. En vintagekappa som inhandlades till en släkting i Paris på 60-talet men som inte passade henne. Efter lite turer hamnade den hemma hos mamma och blev hängande i en klädkammare tills jag hittade den 1997 och konstaterade att den passade ju perfekt! Kappan som aldrig var använd blev under några år en av mina stora favoriter.

Jag hade aldrig kunnat tro att den skulle passa igen men det gör den! Den behöver lite omvårdnad och kärlek innan den kan användas igen. Någon söm var sprucken och även fodret behöver lagas.

Jag sparar verkligen inte på allt men vissa saker är jag glad att jag inte har kunnat skiljas ifrån och min fina kappa hör verkligen till de sakerna. Det är dessutom en kappa som representerar många minnen. En av de första gångerna jag hade den på mig var när jag reste till Bryssel första gången vilket onekligen var spännande. Vi reste buss till Bryssel och chauffören hade behövt en karta eftersom han inte riktigt hade koll på vägen. Smått galet när man tänker på det så här i efterhand. Vi lämnade Göteborg en eftermiddag och tidigt morgonen därpå var vi i en liten håla i Tyskland och tankade bussen och vi passagerare passade på att köpa något att äta. När jag stod där på bensinstationen tyckte jag att jag såg någon jag kände. Avfärdade det eftersom jag just befann mig ute på tyska landsbygden. Några veckor senare träffade jag personen i fråga och passade på att lite på skoj fråga om personen befunnit sig i en håla i Tyskland för en tid sedan. Tänk så förvånad jag blev när svaret blev ja!

Idag skall jag åter ut i världen men den här gången får det bli en annan kappa som följer med. Tänker att det är lite spännande att börja dagen hemma i Hult och sedan avsluta den i Rom!

Ett farväl

Kyla och snö har vi fått i Hult idag. Inte så mycket men det märks ändå att nu är det vinter och inte längre höst. Det har varit en sorglig dag här i Hult eftersom vårt lilla marsvin Wilma lämnat oss. Tänk att en så pass liten varelse kan lämna ett så stort tomrum efter sig. Jag tänker att det borde bli enklare med tiden och att man skulle vänja sig, men det går inte att vänja sig vid att förlora någon man älskar. Även om man inte vänjer sig så blir man trots allt bättre på att hantera sorg. Genom de av våra djur som lämnat oss har barnen fått hantera att livet en dag tar slut. Det gör att de mött även den fasen av livet och även om man aldrig är förberedd när det sker kan det kännas skönt att veta att man överlever även livets svåraste förlust.

Raimo förberedde tidigare idag med att gräva i vår lilla minneslund. När vi kom hem nu ikväll gick vi tillsammans ut och begravde Wilma. Ena barnet hade skrivit en egen text till Halleluja som handlade om Wilma och det var mycket fint och stämningsfullt.

Vi ägnade en stund åt att prata om hur vi mindes vårt marsvin och konstaterade att allra bäst trivdes hon i den stora uteburen. Hon gillade att sitta på övervåningen och kunna spana på allt som hände i buren. Det är onekligen sorgligt när de små lämnar oss. Ibland tänker jag att vi kanske inte skulle ha djur med tanke på hur svårt det är den dag de lämnar oss. Samtidigt kan jag inte föreställa mig en tillvaro utan djuren. Den livsglädje de tillför är onekligen tillräckligt för att man skall klara även det svåra!

Howth vid havet

På lördag åker maken och jag till Rom för några dagar och det är något vi båda ser fram emot. För maken är det första gången han besöker Rom och för min del andra gången. Jag var där i fyra timmar sommaren 1999. Jag var i Livorno på ett seminarium och ena dagen när det inte var några intressanta föreläsningar valde två kamrater och jag att istället åka till Rom. Fyra timmar på tåg för att komma dit, fyra timmar på plats och sedan fyra timmars tågresa hem igen. Ett intensivt besök som gjort att jag sedan dess har längtat att se staden lite mer ordentligt. Fast nu när vi då är på väg till Rom kommer jag på mig själv att istället tänka på Dublin. Genom att besöka en plats ofta skulle man kunna tro att man blir mätt på staden och vill se något annat men icke. Ju mer jag ser av Dublin desto mer vill jag se. Dessutom har jag skaffat mig favoriter som jag gärna besöker om och om igen. Min syster reser till Dublin i nästa vecka och det är nästan så att jag skulle vilja överge vårt årliga glöggmys här i Hult och istället packa ner mig i hennes resväska.

En plats som har kommit att bli en favorit är Howth som ligger nära Dublin. det tar ungefär en halvtimme med tåg från centrala Dublin ut till det charmiga lilla kustsamhället och det är verkligen väl värt att åka dit. Helst skall man åka dit en söndag då det är farmers market. På två platser precis intill tågstationen finns marknadsstånd med ett brokigt utbud. Störst fokus ligger på maten med det finns också fina hantverk.

Maten kan ätas på uteserveringarna, längs strandpromenaden eller köpas med hem. Här finns alla möjligheter. Man håller farmers market året om och jag kan tänka mig att det verkligen är uppskattat med rykande hett kaffe så här års! När vi senast besökte Howth i juni i år blåste det så vi trodde det skulle vara svårt att äta ute. Vi lyckades dock hitta en plats med lä för vinden och kunde äta vår lunch i lugn och ro.

Förutom all god mat finns det även ett överflöd av bakverk. Cupcakes med smak av choklad var inte dumt alls!

Det som lockar besökare till Howth är dock inte främst den mysiga marknaden utan istället det fantastiska landskapet. Howth ligger utmed kusten och har ett både dramatiskt och spännande landskap.

Många väljer även att åka till Howth för att fiska. I hamnen angör fortfarande fiskebåtar och det finns fortfarande plats för arbete all turism till trots!

Har du vägarna förbi Dublin så passa på att spendera en dag vid kusten. Bra när havet ligger nära staden och det inte tar så lång tid att ta sig dit. Tänker att farmers market egentligen är något riktigt trevligt och skulle passa bra här i Munkedal. Munkedal är ju en landsbygdskommun med många jordbruk och mycket gott som produceras lokalt. Tror att en sådan marknad hade kunnat locka nya besökare och dessutom visa upp allt som finns att handla hemmavid. Även om det är vackert i Howth så väljer jag ju att åka dit en söndag för att inte missa den härliga marknaden. Utan marknaden är det ju bara en vacker plats vid havet!

Gör om och gör rätt!

De senaste veckorna har livet susat på i ovanligt hög fart och jag har känt att det inte har varit ett helt behagligt tempo. För att hinna med allt som skall hinnas med har träningen fått prioriteras bort, den har helt enkelt inte hunnits med. Tänk när skall jag egentligen lära mig, det är ju träningen som gör att jag orkar med ett högt tempo och mår bra. Märkligt ändå hur lätt det är när man är mitt uppe i livet att glömma bort det där som är nödvändigt för att både kropp och själ skall må bra. Jag har de senaste dagarna faktiskt börjat fundera över om något varit fel eftersom jag känt mig så trött och sliten. Nu har jag sett över mina prioriteringar, planerat in träning i kalendern igen och dessutom sett till att ha hunnit med alla dagens möten och att dansa zumba. Jag gör om och gör rätt helt enkelt!

Det är lite mycket nu!

Livet är sedan en tid tillbaka märkligt intensivt och jag längtar efter pauser i livet. Tittade i mitt bloggarkiv från förra året och insåg att även då var november en ovanligt hektisk månad. Kanske är det så att allt skall hinnas avslutas innan året tar slut. Det är ju trots allt bara 42 dagar kvar av 2013! Jag brukar inte ge nyårslöften men i år funderar jag mycket på det här med målsättningar inför året som kommer. Min ambition för det nya året är att prioritera om och skapa fler pauser i livet. att ge mig själv tid att bara vara och tid att göra sådant som jag tycker om. Idag när folk frågar hur det är svarar jag att det är lite mycket nu. Kommer på mig själv och tar bort det där nu eftersom det är lite mycket jämt.

Fast det där med prioriteringar är inte helt lätt när man vill göra allt på en och samma gång. Sen finns det förvisso en mycket tydlig prioriteringsordning i vårt liv. Barnen kommer alltid först, sedan kommer allt annat. Vi gör mycket tillsammans som familj vilket jag tycker är helt rätt. Många gånger när vi går på möten om kvällarna följer tjejerna med. De sitter och ritar och pysslar men lyssnar också på det som sägs i rummet. Dagarna efter kan det komma frågor vid middagsbordet om vad olika saker betydde som sades på mötet. Varför gillar inte alla vindkraft? Vad är demokrati eller kanske viktigast: varför hade de inte ekologiskt kaffe på mötet? Barn lär sig i sin egen takt tänker jag och lyssnar på det som intresserar dem. Genom att ibland vistas i den vuxna arenan får de tillgång till samtalsämnen som inte kommer upp i skolan vilket vidgar deras horisonter. De kan välja att lyssna och de kan välja rita och pyssla. Idag blir det dock skola för barnen och möten på egen hand för mig. Dessutom skall jag göra en intervju till min mastersuppsats idag. Arbetet går långsamt framåt, men det går lite fram varje vecka och det börjar kännas som att jag inom överskådlig tid kommer att ro det iland.

Förvaring för det viktigaste

Väskor av äldre datum hör som bekant till mina passioner här i livet. Skor och väskor hör till de saker som man aldrig kan få för många av anser jag. Med det sagt kan det dock vara klokt att påpeka att jag trots detta inte tycker att konsumtion är livets främsta uppgift. För min del som gärna vill ha både skor och väskor som är vintage så handlar det om att titta på loppisar och köpa saker som så att säga redan är en del av kretsloppet.

Aftonväskor är riktigt fiffiga tycker jag. De rymmer precis lagom mycket när man skall på fest eller annan tillställning. Att ha en väska som rymmer allt för mycket kan bli ett problem eftersom den då blir tung. Det är ju lätt hänt att man packar med sig för många saker när de ändå ryms i väskan.

Den här lilla skönheten rymmer absolut bara det nödvändigaste såsom plånbok, mobil, läppstift och kam. För egen del blir jag lite nervös av att åka iväg utan min kalender som rymmer hela mitt liv. Jag har funderat på det här med kalender i mobilen men känner mig fortfarande mest trygg med min gammaldags helt analoga kalender. Dock ryms den inte i aftonväskan och kanske är det lika bra. När man skall ut och roa sig kan det vara klokt att lämna kalendern hemma.

Även denna väska är ett av fynden jag gjorde på Saltkällans marknad i september och den kostade mig hela tio kronor. Har hittills hunnit använda den två gånger vilket än så länge ger ett PPT (pris per tillfälle) på fem kronor. Undrar vad varje användning kommer att ha kostat mig om tio år?

My darling clementine

Jag fullkomligt älskar clementiner och anser att det är just clementiner som gör november möjlig att uthärda trots allt. Nu har jag dessutom upptäckt något som är godare än att äta dem bara precis som de är. för en tid sedan skrev jag om glass gjord på banan som verkligen är något jag kan rekommendera. Nästa nya glasshöjdare här hemma är glass gjord på clementiner.

Det är en både nyttig och enkel glass att göra. Bästa kombinationen helt enkelt. Skala och frys in lämplig mängd clementiner. En clementin per person är ganska lagom. Viktigt att clementinerna är hela när man fryser in dem. Annars blir nästa steg nämligen lite svårt att genomföra. När frukterna är ordentligt frysta tar man upp dem och river dem fint på ett rivjärn. Prövade att göra detta med en köksmaskin men det blev inte alls lika bra som att riva för hand. Har ett litet handtag som jag fått som present på ett plastparty någon gång och nu kom det till användning som hållare för clementinerna. Klokt att ha något att hålla i eftersom man annars riskerar frostskador på händerna!

Den rivna clementinen blir som en läskande sorbet och smakar alldeles ljuvligt. Servera gärna med en klick kardemummagrädde. Har också prövat att göra samma sak med frysta jordgubbar och även det blev riktigt bra även om clementinsorbeten var godast!

Spegel, spegel

I förra veckan var vi och hämtade lite arvegods och idag har vi äntligen sett till att de har hamnat där de ska. Arvegodset som vi hämtat är en stor förgylld spegel med tillhörande bord som har varit min farmors. Det känns både märkligt och bra att ha farmors fina spegel här hemma. Var så nervös när vi körde hem den och tänkte att tänk om den skadas under transporten. En sådan sak få verkligen inte hända när man kör ömtåligt gods. Även om själva spegeln är vacker så får den sin betydelse för mig från de minnen den representerar. I alla år hängde spegeln på väggen i farmors hall mellan dörren till gästrummet och hennes eget sovrum.

Vart spegeln skulle hängas här hemma i Hult var inte självklart men det slutade i att vi flyttade spegeln vi redan hade till en ny plats. På bilden ovan syns spegeln till höger i bild och det känns som om den balanserar upp tavlorna på ett fint sätt. Som vanligt när jag fotograferar här hemma vill katten Elvis vara med på bild.

Här har vi då farmors spegel. Känns lite ovant med allt guld, inte riktigt min stil egentligen. Hade jag hittat spegeln och bordet på loppis då hade jag antagligen valt att måla dem vita eller ljust grå istället. Att måla om farmors spegel känns dock inte riktigt bra, det känns som att den skall vara som den är och alltid har varit.

Tids nog vänjer jag mig nog vid guldet också tänker jag. Tänk så många gånger jag har stått framför den här spegeln när den hängde hemma hos farmor. Bordet gjorde att den var perfekt när man skulle sminka sig. Bara att lägga fram allt som skulle användas. Det var uppskattat av farmor att inte låsa in sig för sminkning på den enda toaletten. Inte för att hon misstyckte till smink utan för på den tiden tog det eoner av tid bara att lägga på maskara. När jag gick på gymnasiet bodde jag mycket hemma hos farmor eftersom hon bodde i centrala Kungälv och vi ute på landet. När man gick på gymnasiet i Göteborg underlättade det onekligen att ha kortare väg att åka och fler bussar att välja mellan.

Ärvda saker är onekligen speciella eftersom de bär på minnen från personen man har ärvt dem ifrån. Jag vet att farmor ärvt spegeln och bordet från sina föräldrar och jag önskar att jag hade frågat mer om dem medan jag hade chansen. Nu är minnena av dem förlorade när den som mindes dem inte längre finns kvar. Min farmor var en viktig person i mitt liv från det jag föddes till dagen då hon dog. Av den anledningen pratar jag ofta om henne med mina barn. Vill att de skall minnas mina minnen av henne även om de aldrig fick möjligheten att träffa henne. När någon så ärver farmors spegel efter mig så finns inte bara mina minnen knutna till den utan även minnet av min farmor.

Träffas på en tisdag

Igår träffade vi vårt barnbarn eftersom vi var och hälsade på dottern som fyllde år. När man bor långt ifrån varandra blir det lyx att träffas mitt i veckan. Tio mil är visserligen inte ett enormt avstånd men det är tillräckligt långt för att man inte bara skall kunna ses lite kort i vardagen. Det innebär att det ibland kan gå veckor utan att man ses och att lilla fröken hunnit lära sig nya saker mellan gångerna. När Manda var mindre kändes det där riktigt jobbigt men nu när hon är lite större är det enklare. Tidigare var jag faktiskt orolig att hon inte skulle minnas oss mellan gångerna. Just därför har det varit viktigt för oss att ha henne hos oss över helgerna med jämna mellanrum. Dels för att hennes föräldrar skall få lite barnledig tid men främst är motiven helt själviska för vi vill få rå om henne själva. Att få barnbarn är givetvis speciellt när det än händer i livet. För vår del har första barnbarnet kommit medan vi själva har barn hemma. De barnbarn som kommer senare i livet kommer ha en annan tillgång till mormor och morfar om vi den dagen har utflugna barn. Samtidigt är det en ynnest att vara ung när man blir morförälder eftersom vi kommer kunna finnas där när hon får barn och det är onekligen ett trevligt att tänka sig barnbarnsbarn i framtiden. Det känns fint att veta att vi har möjlighet att finnas med under stor del av hennes liv tycker jag.

När Manda kommer hem till oss är vi i första läget inte så intressanta. Den hon alltid frågar efter först är vår hund Ida. De där två har älskat varandra från första stund! När Manda var en liten bebis släppte Ida inte henne med blicken och så snart tösen blev något större har de varit oskiljaktiga lekkamrater. Blir stolt över vovven som är så duktig med barn och känner sådan tacksamhet över att vi har henne. Känns som ett bra läge att börja dagen med tacksamhet!

Här är Manda i somras när hon hjälper mormor att vattna blommorna.

Förväntan

Vi är en bit in i november och nu börjar jag känna att det känns helt okej att börja tänka jul och att affärerna har julpyntat. Helst skulle jag dock önska att det var som när jag var barn hemma i Kungälv. Dagen innan första advent täcktes affärernas fönster längs Västra gatan. Jag brukade åka och hälsa på min farmor som bodde på just Västra gatan och sen brukade vi promenera längs gatan och titta. I affärerna kunde man se att det var tänkt och att man arbetade med julskyltningen. Det var alltid lite spännande att gissa hur det skulle bli tyckte jag. På söndagen klockan tio visade affärerna sedan upp sina julskyltningar och det var fullt med aktiviteter längs hela gatan. På den tiden var ju affärerna normalt sett inte öppna på söndagarna vilket gjorde det särskilt speciellt med just skyltsöndagen.

Även om jag högst motvilligt accepterar julens intåg redan nu så hör jag till dem som fullkomligt frossar i jul. Har alltid älskat julen och det har inte minskat med åren. Däremot har min uppfattning om vad julen skall innehålla varierat genom åren. Sedan jag fick barn är det givetvis mycket fokus på att det skall vara en jul som de trivs med. De senaste åren har vi inlett julen med glöggmys på första advent. Huset har varit fullt av gäster, det har spelats julmusik och doftat av både pepparkakor och glögg. Bättre kan det knappast bli! Barnens favorit är istället det årliga besöket på Liseberg. För egen del så tycker jag att det är lite för mycket folk och en aktivitet som inte är ett måste varje år. Fast för barnen är det helt magiskt att åka karuseller när det är mörkt och se isshowen och att dricka varm choklad för att tina efter att ha gått runt och sett allt spännande. Deras glädje gör det helt klart värt att besöka jul på Liseberg varje år. Egentligen gillar jag julmarknader men den på Liseberg är som sagt lite väl stor. Alltså har jag gjort lite efterforskningar och konstaterar att det finns gott om lokala julmarknader nära där vi bor. Två söndagar i december kommer därför att ägnas åt julmarknader och nu är jag nästan lika förväntansfull som barnen!

Liseberg

Det kan alltid vara värre!

Något jag skulle behöva göra är att ta tag i den fullkomliga kaos som råder i mitt arbetsrum. Ytan är liten och trots fiffiga förvaringslösningar så råder där aldrig annat än just kaos. Kan förvisso förstå att det blir så eftersom allt familjen inte vet vart det skall vara ställs in på mitt rum. Allt som är ömtåligt ställs in på mitt rum och dessutom förvaras alltid alla julklappar och presenter där inne. Men även om där är stökigt så finns det de som har det värre och det är ju något att trösta sig med!

När jag var i Dublin senast besökte jag Hugh Lane Gallery. Verkligen något jag kan rekommendera och jag förstår inte att jag inte hittat dit tidigare. Det är ett lagom stort galleri och med det menar jag att man kan studera alla tavlor i lugn och ro utan att börja bli uttråkad. Hur trevligt och mysigt det än är att gå och titta på konst så har jag lite svårt för när gallerierna är för stora. Då riskerar jag att missa sådant som är intressant eftersom det helt enkelt blir för mycket.

Redan utanför möts besökaren av konst, modern sådan!

När jag skulle gå upptäckte jag att det var fotoförbud på galleriet. Brukar ju ofta vara det, men den här gången hade jag tittat och helt enkelt inte sett någon skylt. Nåväl korten var ju redan tagna och då kan de lika gärna visas upp! Bilden ovan visar den pampiga insidan av galleriet. Då var ju frågan hur ett galleri och mitt stökiga arbetsrum hänger ihop. Svaret heter Francis Bacon! På galleriet har de nämligen en stor utställning av Bacon. Dessutom har man plockat ner hans ateljé och byggt upp den igen på galleriet. Kan säga att den uppgiften måste ha tagit tid och kan knappast varit enkel heller!

Enligt Bacon så stördes hans kreativitet av ordning!

Så när jag säger att det råder fullkomligt kaos i mitt arbetsrum så är det kanske en sanning med modifikation. Det ser ju inte ut som i Bacons ateljé!

För egen del känner jag att oordning och kaos dödar min kreativitet. Många gånger när jag skall sätta igång ett projekt behöver jag först storstäda hemma. Jag behöver känna att det är ordning för att kunna skapa. Eller kanske är det så att jag får dåligt samvete för att göra något roligt istället för att göra nytta när det är stökigt? I vilket fall behöver jag bli bättre på att strunta i städningen eftersom det många gånger inte finns tid över till kreativitet när allt är städat!

Alltså konstaterar jag att i jämförelse med Bacons ateljé är mitt arbetsrum nästan städat och prydligt och det projektet kan vänta ett tag till. Den här dagen skall istället handla om stilcoachning, skoskola och mingel. Det är Reginas och min första föreläsning på temat stil och det skall bli riktigt roligt!

Att driva en egen tidning

Igår var det precis ett år sedan Regina och jag publicerade den första artikeln på vårt livsstilsmagasin Livåleva. Känns som om tiden gått sanslöst fort på samma gång som det känns märkligt att det bara gått ett år. Ibland har vi fått frågan varför vi inte bara kallar det för blogg när nu Livåleva ändå finns på nätet i ett bloggliknande format. Vi funderade mycket kring just den frågan innan vi startade upp och efter många diskussioner kände vi att innehållet gör att det är ett livsstilsmagasin snarare än en blogg.

Genom att skriva artiklar inom olika ämnen har jag lärt mig massor under året som gått. Vissa artiklar har krävt omfattande arbete medan andra nästan har skrivit sig själva. Vi hade en artikelserie inför studenten i våras som krävde otroligt mycket arbete. Dels skulle vi fotografera både studentkläder och balkläder och sedan göra efterforskningar kring vad själva studenten kostar med mera. I slutändan blev det några riktigt bra artiklar som lästes av många och var uppskattade och då känns det verkligen som att allt arbete var värt det.

 Jag är oftast den som fotograferar till artiklarna i Livåleva och jag har verkligen lärt mig otroligt mycket under året som har gått. Visserligen har jag fotat till VisaLiza tidigare men i Livåleva kändes det som att jag ville att bilderna skulle ha en högre kvalitet än tidigare. Alltså har jag läst in mig på fotografering, övat och även lärt mig redigera. Det jag kan konstatera är att jag idag är väldigt medveten om hur lite jag egentligen kan. Det i sin tur sporrar mig till att lära mig mer!

Jag är otroligt tacksam över familj och fina vänner som gärna ställer upp som fotomodeller. Ibland har det varit isande kallt när vi fotograferat men de har ändå varit positiva och glada. Utan dem hade det inte blivit några tjusiga modefotograferingar! 

 På bilden ovan ser Magda nöjd ut med tillvaron, klädd i en tunn klänning. Det som inte syns på bilden är att det bara är några få plusgrader ute. Bilden är förvisso tagen i början av maj, men maj i år bjöd ju inte på några normala temperaturer.

 Den här bilden är tagen samma dag och här kan man ana att Anna och Magda faktiskt fryser. Tycker de är så himla fina på den här bilden. Klänningen som Anna har på sig kommer från Magdas mamma och användes på 60-talet. Den gula klänningen som Magda har på sig är faktiskt min klänning och ett av mina bästa loppisfynd. Vi lånade den till en modevisning förra våren och när vi lämnade tillbaka den kunde jag inte sluta tänka på den. Min dröm var att kunna ha den på vår tioåriga bröllopsfest i september 2014. Då innan min operation kändes det som en omöjlighet och jag köpte aldrig klänningen. Så i våras besökte jag samma loppis för att låna kläder till en fotografering och upptäckte att klänningen fanns kvar. Den hade hängts undan året innan och aldrig kommit ut i butiken igen. Den här gången tvekade jag inte, trots att klänningen fortfarande inte passade. Numera sitter klänningen nästan bra och till bröllopsfesten nästa år då kommer den att sitta perfekt, gör den inte det då får vi helt enkelt sy om den lite!

Lätt att komma från ämnet när man börjar tänka på tjusiga klänningar! Att starta en tidning verkade lite galet när vi började tänka på det, men idag undrar vi båda varför vi inte startade tidigare. Så här i efterhand inser vi att vi kunde ha gjort saker annorlunda i början men det är kunskap som vi plockat upp längs vägen och inte hade då. Det jag vet är att Livåleva är ett riktigt roligt projekt som jag är mycket stolt över!