Den allra sista dagen

Idag har min pappa till sist tagit sitt sista andetag. Jag trodde att jag var förberedd men så var det inte. Min pappa finns inte mer och kommer att fattas mig under resten av mitt liv. Aldrig mer är ett svindlande begrepp att förhålla sig till. Aldrig mer kan jag ringa honom eller hälsa på, aldrig mer har jag min pappa kvar.

Julen i Hult

Juldagarna är över och vilka härliga dagar det har varit. Lugnt och skönt med gott om tid att ungås med varandra. Barnen var till en början besvikna över att vi sedan en dryg vecka varken har internet, telefon eller TV men nu tror jag knapp de har tänkt på det. Vi har ätit god mat, pratat, spelat brädspel och umgåtts med varandra och det har varit riktigt mysigt.

Lite klappar har även öppnats och i år hade vi ambitionen att det skulle bli betydligt färre julklappar. Våra barn har det mesta de kan behöva så vad skulle vi ge dem mer? Resultatet blev färre men mer genomtänkta paket.

Min roligaste julklapp kom från far och kommer gr oss mycket nöje framöver. Som barn älskade jag Cluedo och det var lika roligt att spela spelet tjugo år senare. Kort och gott har julen i Hult varit riktigt härlig. Det dom dock varit svårt är att det firats utan far som är dålig och ligger på sjukhus. Med åren har vi lärt oss att livet trots allt måste fortsätta även om det kan vara svårt. Vi kan inte påverka vad som sker utan bara avvakta och hoppas på bättring.

Julpynt

För varje dag blir det lite mer jul i vårt hus. Hallen pyntades redan till första advent och igår kom julgranen på plats. Senare idag skall den och även granen i lekrummet kläs. Efter två år av renoveringar har vi äntligen ett lekrum igen. Nu har båda de yngsta barnen fått flytta in i sina rum. Minsta tösens rym var klart redan för ett år sedan och nu äntligen är även nästa rym klart. På sikt skall även lekrummet göras i ordning men nu tar vi lite renoveringspaus.

Eftersom vi har fortsatt strul med tekniken hemma får ni hålla tillgodo med bilder från första advent. Jag gillar det här med att julpynta lite i omgångar. Vår byrå i hallen som vid kalas får rymma alla paket blir nu plats för julpynt och ljus.

Normalt sett brukar vi pynta ganska lite men i år blir det mer än vanligt. Jag blev så otroligt inspirerad när vi var i Dublin för en tid sedan. Hela Dublin är vackert pyntat precis som på Liseberg. Varenda liten smågata har belysning och är pyntad. Helt rätt stad att åka till för att få maximal julkänsla. Även vårt hotell var ordentligt pyntat och vart vi än gick spelades julmusik.

Bästa julpyntet är dock i mm mening tända ljus. Vackert, stämningsfullt och enkelt. Om vintern lyser vi ofta upp vardagsrummet med levande ljus och låter det elektriska vara. Det blir ett mjukare och mysigare ljus som får ett rum att kännas mer ombonat.

Granen ovan skall egentligen ha ljus i sig men vi brukar låta den vara som den är. Den består av två skivor som sätts ihop. Vi hittade den fastkilad i ett förrådsutrymme när vi började riva för många år sedan. Eftersom den hör till huset känns det fint att den får komma fram varje år.

Den där tekniken

I förra veckan blev huset i Hult äntligen anslutet till fiber. Nu skulle dagarna med dålig uppkoppling vara över. Fast det blir inte alltid som en har tänkt sig och nu står vi åter helt utan internetuppkoppling och dessutom utan TV och telefon. Barnens stora fasa är att det inte skall rätta till sig innan jul. Deras oro är onekligen befogad även om vi givetvis får en trevlig jul ändå. Att få en teknikpaus kan dessutom vara lite skönt ibland. I somras när vi var utan internetuppkoppling i över en månad då kände jag mig rejält trött på att pausa. Nåväl i avsaknad av teknik blir det lite fika på stan och dessutom skall granarna in i huset och julbakningen göras. Att fylla vår tid är inte något problem just nu!

Saffranskladdkaka

Till första advent hade vi vårt traditionsenliga glöggmys här hemma i Hult. Ett nytt tillskott bland allt gott att äta var saffranskladdkaka. Jag älskar saffran och även kladdkaka så det kändes givet att det skulle bli en riktigt bra kombination. Den stora fördelen med kladdkaka är att den är snabb och enkel att göra. Så är även saffranskladdkakan även om den innehåller några extra moment som att smälta choklad. Inte särskilt svårt eller tidskrävande och dessutom så gott att det egentligen är bäst att göra två.

I mitten av november hittade jag fina juldekorationer för bakverk och kunde inte låta bli att köpa. Det går liksom inte att motstå glitter och snöflingor i min mening. Egentligen borde alla kakor prydas med glitter oavsett årstid.

Saffranskladdkaka med grädde

100 g smör

1 pkt saffran

150 g vit choklad

2 ägg

2 dl socker

2 dl vetemjöl

3 dl grädde

Vaniljsocker

Strössel till dekoration

Gör så här:

Smält smöret och bryt chokladen i bitar och låt den smälta i det varma smöret. Rör sedan ner saffranen i smörsmeten. Blanda socker och ägg i en skål och tillsätt sedan smörsmeten och därefter mjölet. Smöra och bröa en form med avtagbar kant och häll sedan i smeten i formen. Grädda i ugnen på 175 grader i  20 minuter. Vispa grädden, smaksätt med lite vaniljsocker och bred på kakan när den fått svalna. Dekorera med strössel. Här går det verkligen att vara ordentligt kreativ! Det här är en kaka som går alldeles utmärkt att göra både utan gluten och laktos. Tänk då på att använda glutenfritt ströbröd till formen. Det går även bra att bröa formen med kokosflingor.

Virka med sytråd

När jag var nio eller kanske tio år när jag fick en virkad duk i födelsedagspresent av min farmor. Den var inte det enda jag fick av henne den gången men det är den jag minns och har kvar. Just precis på den där födelsedagen tyckte jag inte att det var en särskilt rolig present. Idag är jag däremot oerhört tacksam över duken eftersom jag nu förstår att uppskatta allt arbete och det hantverk som den representerar. Ibland tänker jag att jag skall lära mig virka ordentligt och sätter igång med ett projekt. Jag har dock inte tillräckligt tålamod för att lägga den tid det tar att virka något som en duk. Farmor hade däremot ett oändligt tålamod när det gällde virkning och såg det som avkoppling. Detta trots att hon virkade med ett garn tunt som sytråd!

Det krävs inte bara tålamod att virka en duk som denna. Att stryka den så kanterna blir jämna och fina är lite av en vetenskap. Har fått tipset att den bör strykas fuktig för bästa resultat. Får helt testa nästa gång och se om det är enklare. Nåväl må så vara att det är en duk som krävt tålamod på många sätt men så är den också den allra tjusigaste jag har.

Just nu ligger duken på mangeln i hallen i husets absoluta mittpunkt. Blir glad varje gång jag passerar min fina duk och även tacksam att genom minnessaker som den känna min farmors närvaro i vardagen. Hon är saknad men onekligen inte glömd.

Granna granar

För knappt en månad sedan tog jag in en liten adventsgran och ställde på mageln i hallen. Det visade sig att jag glömt att tala om för övriga familjen hur mycket vatten den behövde så när jag kom hem hade den åkt ut eftersom den barrade så. Det är förvånande hur mycket vatten även en liten gran behöver för att må gott. Det får mig att fundera på om det varit helt klokt att ta ner så många granar i trädgården. Tänk om vi istället för gräsmatta får en lermatta nu? Nåväl det blir ett senare problem om det skulle bli så. Igår gick jag ut i trädgården för att hämta in en ny adventsgran och insåg att vi har väldigt många små minigranar i utkanten av trädgården. Eftersom det inte är tänkt att växa gran där då passade det ju bra att dra upp ett gäng små granar och ta med in.

Den nya adventsgranen är inte längre den minsta granen i Hult

Först visste jag inte riktigt hur jag skulle plantera alla minigranarna. Så kom jag att tänka på att jag förra året satte hyacinter i konservburkar och sedan slog in dem i papper och satte snöre runt. Även i år har jag samlat på mig konservburkar för att kunna göra fina hyacintkrukor. Några burkar användes till det ändamålet medan resten fick bli grankrukor.

Enkelt och fint!

Några av krukorna slogs in i presentpapper. Just detta köpte jag till dotterns student och jag gillar vintagestilen på pappret. Att använda konservburkar är ju återbruk vilket jag gillar. Om en vill återbruka än mer kan burkarna även slås in i tidningspapper. När vi gjorde klart ena tösens rum nu i helgen då fick vi lite tapetrester som även det visade sig bli riktigt fint att slå in burkarna i. Nackdelen med att komma på något som är enkelt och roligt är att en riskerar att göra många. Nu har vi nog minst en minigran i varje rum här i huset i Hult. Dessutom har jag fler på lager att ge bort som present.

Kisar i solen

Sol har onekligen varit något av en bristvara hemma i Sverige den senaste tiden. Regn, regn och åter regn samt lite uppehåll för grått dis. Solsemester är kanske inte något en förknippar med Irland men märkligt nog har det blivit så. När vi landade i söndags möttes vi av strålande sol. Förvisso följt av en isande kall vind men det som spelade inte någon roll när solen sken och himlen var blå. Tänk vilken lycka att vara tvungen att kisa mot solen och behöva bli lite irriterad över att en inte har några solglasögon med sig. Visst är det så att de enkla sakerna i livet oftast är det allra största!

Glöggmys i Hult

Första advent bjuder vi alltid in till glöggmys i Hult och så även i år. Alltid en blandad kompott av gäster och alltid lika trevligt. Glöggmyset här hemma har blivit vår markering för att nu är det snart jul. Veckan innan advent brukar vi feja och pynta och under själva adventshelgen blir det bakning för att ha något gott att bjuda. Ett kalas är enligt mig alltid en möjlighet att pröva nya recept. Säkra kort och beprövade recept är bra som grund men jag gillar att komplettera med det som är nytt och oprövat.

Förutom glögg bjöd vi i år på rocky road fudge, saffranskladdkaka, saffranssnitt, pepparkakor, ädeloströra med granatäpple och givetvis vörtbröd. I vanliga fall brukar marshmallows vara det säkraste kortet att bjuda på. I år ville dock inte smeten stelna ordentligt i kylen över natten. Den fick såldes stå kvar ytterligare ett dygn innan den delades i bitar och frystes ner. Nu har vi marshmallows så vi klarar oss över julen och troligen ända fram till påsk! Saffranskladdkakan blev en ny favorit och även fudgen. Recept till dessa kommer inom kort.

Första ljuset är tänt och nedräkningen till julen har börjat. Barnen räknar ner med chokladkalendrar och paket från tomtenissarna varje morgon fram till julafton. Själv räknar jag ner dagarna till den nära förestående resan till Dublin. Det jag ser fram emot allra mest är juleljusen på Grafton street som jag verkligen älskar. Dublin är en perfekt julstad och det skall verkligen bli trevligt att resa iväg på söndag och få lite semester.

En dag som denna

En sådan här dag är det svårt att undvika det politiska. Idag har det ofattbara skett att ett parti som bara representerar tretton procent av väljarna lyckats fälla regeringens budget. Den enda fördelen som jag ser det med Sverigedemokraternas besked igår att detta var deras plan är att nu visar de sitt rätta jag. De kan i den kommande valrörelsen hävda att de står på pensionärernas sida eller att de vill ha en bättre skola. Fast det är inte sant, allt de gör handlar om att minska invandringen och nu döljer de inte längre sin agenda. De har klivit fram och visar upp sig som det främlingsfientliga parti de faktiskt är.

Nu blir det ett nytt val och en ny valrörelse. Sverigedemokraterna hurrar över att de har fått regeringen på fall och tror sig nå än större framgångar i valet som komma skall. Hjälp mig visa att de har fel. Hjälp mig visa att medmänsklighet, solidaritet och demokrati är viktigare än att avvisa människor som i nöd vänder sig till vårt land som en tillflykt. Har du någon gång funderat över att göra en insats, att engagera dig politiskt då är det nu du skall ta den möjligheten. Alla goda krafter behövs för att visa att mångfald är större än enfald!

Vinter i Hult

Med december kom också frost och vinter till Hult. Jag gillar den där lite kalla luften som biter tag i kinderna och skapar en ordentlig kontrast mellan ute och inne. Även om vintern inte är min favorit årstid är jag trots allt glad att den kom till slut. För att våren skall komma åter krävs det först en vinter.

Prydnadskålen är nästan som vackrast när den är skrudad i frost.

I rosenträdgården finns det fortfarande rosenblad kvar på flera av rosorna. 

Däremot är det bara New Dawn som fortsatt blommar.

Kärleksört med frost

De japanska lyktorna blir så vackra när de förvandlas från orange lyktor till tunna bollar av nät.

New Dawn blommar som sagt envist vidare men jag tänker att nu är det nog slut för i år. Egentligen är det något mycket märkligt att rosenträdgården har blommat hela november ut.

Ida är som alltid min trogna följeslagare i trädgården. Till skillnad från mig älskar hon kylan och allra helst när det är snö. Hennes lycka är total när det finns snö att rusa runt i och rulla sig i. Märkligt det där med hur någon annans glädje kan förändra de egna känslorna. Ida älskar vintern och får mig att tycka att den är nog ganska acceptabel trots allt.

Tack för alla fina krya på mig hälsningar. Är fortsatt sjuk och låter mig för en gångs skull dra ner på tempot lite. Är dock på bättringsvägen och känner mig inte lika ynklig längre.

Vila och dagdrömmar

Hett kaffe och varma filtar i kombination med Netflix är alldeles nödvändigt när en inte mår bra. Så typiskt att inte vara helt kry när det till slut blev lite kallare. Vill helst inte kliva ut genom dörren just nu. Där ute är det ju så kallt och under mina filtar är det varmt och gott. Passar på att titta på filmer som jag länge velat se men inte haft tid. Varvar mellan kaffe och te och har det egentligen oförskämt bra förutom den där lilla detaljen att jag är sjuk. Förutom detta ägnar jag mig åt att drömma mig iväg till Dublin igen. Om knappt två veckor är det äntligen dags för att åka dit igen. Denna gång tillsammans med dottern Anna och min syster Rebecka. Listan över saker som vi bara måste hinna med är lång. Det trevliga med att resa är inte bara resan i sig utan också planeringen och förväntan innan. Alltid härligt att ha något att längta efter och ägna sig åt lite dagdrömmeri.

En stilla stund på en trappa...

Tiden är märklig som jag ser det. Somligt känns som om det hände alldeles nyss när det i själva verket var länge sedan. Annat kan kännas långt borta fast det egentligen var alldeles nyss. Sen är det den där känslan när tiden passerar märkligt fort, när en inte riktigt hinner med. Idag är det ett år sedan jag stod på Spanska trappan i Rom. Det var strålande sol och arton grader varmt och jag var där med mannen som jag älskar. Ett år har passerat sedan dess. Ett år som varit fyllt med mycket märkligt. Somligt riktigt bra och annat riktigt svårt. Det känns som om dagarna passerat snabbare än andra år och att de stilla stunderna varit alldeles för få.

Den där förmiddagen då vi besökte Spanska trappan är en av de stilla stunderna. Det trots att vi där var omgivna av mängder av människor som i likhet med oss ville uppleva den historiska platsen. Vi tog oss tiden att gå nedför trappan i lugn och ro. Jag tror att mängden stilla stunder är avgörande för upplevelsen av hur snabbt ett år går. För mig känns det som om det var alldeles nyss vi var i Rom och i själva verket är det precis ett år sedan. Alltså har de stilla stunderna under året som gått varit alldeles för få.

Min målsättning är att det nästa år skall kännas som om en evighet passerat sedan jag stod i den där trappan. Om den känslan infinner sig då har året som kommer varit fyllt av stilla stunder.

Novemberträdgård

Även idag skiner solen i Hult vilket uppmuntrar till tid i trädgården. Just nu är trädgården i Hult ovanligt stökig eftersom den är belamrad med fällda träd. Vi tar hand om dem ett efter ett och kapar till ved men det är ett tidsödande arbete. Just nu är det dock maken som helt ansvarar för att ta hand om veden eftersom jag inte är riktigt kurant. Jag  går istället runt och tittar i trädgården och planerar för nästa säsong.

Trots att vi är i novembers slut finns det fortfarande en hel del som fortfarande är fint i trädgården. Kärleksörten har vissnat men är fortsatt vacker. Det är en blomma jag verkligen tycker om. Den är bland de första växterna som tittar upp om våren men väntar ända fram till sensommaren med att blomma. Jag har planer på nya planteringar till våren och kärleksört finns med i planerna för dem. Förra året gjorde vi i ordning en del av trädgården som tidigare varit täckt med den förhatliga rönnspirean. Spirean täcke ju tidigare större delen av trädgården men sedan förra året är den under kontroll. Sedan även den sista delen av trädgården gjordes i ordning har vi njutit av att där ha en gräsmatta helt fri från rönnspirea. Fast gräsmattor är i längden inte så spännande och därför stundar nya planer. En del av tomten skall användas till praktisk nytta genom ett rejält potatisland. Sen skall ännu en rosenplantering anläggas. Rosor tycks ju verkligen trivas här hemma i Hult och då känns det klokt att satsa på ett vinnande koncept.

Den nya rosenplanteringen kommer inte att bli lika omfattande som vår rosenträdgård. Istället tänker jag mig en port som leder in i trädgården från skogen.

New Dawn blommar fortsatt i vår rosenträdgård trots att det nu är mindre än en månad kvar till julafton. Fast nu är det nog bara en tidsfråga innan även New Dawn ger upp för i år. I morse var trädgården täckt av frost och det märkts att en kyligare temperatur är i antågande.

Hult i solens sken

Det hände något mycket märkligt strax efter lunch här hemma i Hult idag. Plötsligt sken solen! Tänk så mycket lättare en känner sig i sinnet av att titta ut och se sol istället för grått, grått och åter grått. Vi valde att utnyttja solskenet och gav oss ut på promenad i skogen. Allt annat kändes mindre viktigt i jämförelse med att tillbringa en stund i solen.

Mitt älskade Hult är alltid vackert men än vackrare blir det när solen skiner!

Vi har en runda som vi oftast går eftersom den är alldeles lagom lång. En fin liten slinga i skogen med bra stigar och möjlighet att låta Ida springa fritt. Trots att vi går där ofta är det en väg jag aldrig tröttnar på.

Ida trivs som allra bäst när hon får springa fritt på promenaden. 

Att promenera i vår skog ger mig kraft och energi. Har i stort sett alltid med mig kameran ut på promenaden. Ofta ser jag något som jag inte lagt märke till tidigare trots att jag trampat samma stigar i tio år. När jag är ute och reser är det just de där stigarna jag längtar efter.

Vårt hem i solens sken och inbäddat i skogen. Det enda jag ibland kan önska mig är att vi hade lite mer fria vidder runt huset. Skulle gärna haft lite mer utsikt. Om jag någon gång skulle köpa mig ett annat hus står fria vidder högt på önskelistan. Det och att huset skulle vara i perfekt skick och inte behöva något arbete alls! Fast efter att ha ägnat tio år åt att renovera huset och att arbeta och röja i trädgården så har vi inte bara investerat tid och pengar i vårt hem utan även själ och hjärta. Det i sin tur gör att jag har svårt att tro att vi någonsin skulle välja ett annat hem.

TV istället för pyssel

Det är inte alltid en dag blir så som en har tänkt sig. Istället för pysselstuga fick det bli sjukstuga här hemma i Hult idag. Minstingen är förkyld och Anna är konvalescent efter att ha opererat käkarna tidigare i veckan. Alltså byttes pyssel mot en lugn dag i soffan med mycket tittande på TV. Även sådant är viktigt att få plats med i livet och att acceptera att allt inte alltid blir så som en har tänkt sig. Det blev en bra dag även om den inte blev som jag hade tänkt mig. Pyssel och julmusik kan vänta, det som är allra viktigast är att stanna upp och ta hand om varandra. Anna har varit så tapper med sin operation och tiden efter. Hon har väntat på den i flera år och nu äntligen är det över, nu återstår bara själva läkningen och sedan kan hon lägga det bakom sig. Det är lite märkligt med sådana där saker som en vet om under lång tid. När tiden väl är inne känns det nästan lite overkligt trots att en haft lång tid att vänja sig vid tanken. Så var det för mig när jag gjorde min gastric bypass operation för drygt två år sedan. Väntan hade varit så lång och det var nog först när jag rullades in till operationen som jag verkligen förstod att det var allvar. Nu när över två år har passerat har delar av minnet bleknat. Idag är det svårt att föreställa sig att livet någonsin har varit på något annat sätt. Minnet kan förvisso spela oss spratt men många gånger skonar det oss genom att låta oss minnas mer av det som varit bra än det som varit jobbigt. Känns betryggande att veta att det fungerar så.

Lite julpynt har fått komma upp även idag och nu är huset i Hult redo för advent!

Tid för pyssel

Förra året när Sophie och jag var på julmarknad på Hagalund trädgård såg jag en otroligt fin julkrans. Jag blev otroligt inspirerad och ville göra en egen med en gång men lyckades inte få till tiden innan jul. I år är jag ute i god tid och har börjat klura på hur kransen kan vara gjord. Tidningspapper, pärlor på tråd och en halmkrans har jag gissat mig till så nu återstår bara att komma på hur de skall fogas samman. Tänker också att det kan vara fint att "måla" tidningspappret med te innan det används. Då får pappret en fin gulaktig färg som gör att tidningspappret ser ut att vara gammalt fast det är alldeles nytt. Morgondagens projekt blir att lista ut om pappret bör rivas i remsor och sättas på kransen eller om de helt enkelt skall knycklas ihop och sättas på plats. Det här är faktiskt ett projekt som jag har sett fram emot ända sedan förra året. Känns skönt och bra att äntligen ha så pass mycket utrymme i livet att det åter finns tid för sådant som är roligt. Viktigt det där att inte bara ha tid för måsten utan också ha tid för sådant som egentligen är alldeles onödigt men just därför helt nödvändigt att ta sig tid till.

Idag har jag därför sett till att stöka undan sådant där tråkigt som att dammsuga, tvätta, damma och att stryka gardiner. Att stryka har tidigare hört till en av de uppgifter som jag avskytt allra mest. Numer tycker jag att det faktiskt är en avkopplande sysselsättning, vart skall detta sluta? Kanske blir jag till slut som farmor som strök allt. Känns fint att stryka och sätta upp julgardinerna och att hemmet genom det signalerar att nu närmar sig julen. Särskilt roligt är att jag i år hittade användning för ett par julgardiner som jag sydde för mer än tio år sedan. De har inte använts på flera år och många gånger har jag tänkt göra mig av med dem av just den anledningen. Idag kändes de dock helt rätt i ena tösens rum och de kunde åter hängas upp efter åren i lådan. Nu när alla tråkuppgifter är klara väntar morgondagen med pyssel och dessutom skall det bakas både pepparkakor och lussekatter. Imorgon blir det dessutom premiär för julmusiken. Kanske blir det till och med tid för glögg och knäck imorgon!

Den fina kransen som inspirerar mig!

Förvaring i köket

Tänk så många fula förpackningar som vi omger oss med i vardagen. I stort sett all mat vi köpet kommer i någon form av förpackning. Är så inte fallet skall de trots allt förvaras tills dess de skall ätas. Jag har under många år samlat på mig burkar i olika storlekar och former där jag förvarar mjöl, socker, havregryn, quinoa och allt annat smått och gott. I somras kom även vår fina köksreda på plats som onekligen är en fin förvaring och rymmer mycket. Det som används ofta vill jag ha nära till hands vilket gör att det mesta står framme i köket. Något som används ofta i matlagningen här hemma i Hult är vitlök. Dessvärre har vi inte haft någon bra förvaring för vitlöken utan den har istället fått ligga i en skål i skafferiet. Så hittade jag en dag en vitlöksburk i emalj som det dessutom står Vintage Home på. Emalj och även glas är material som jag verkligen tycker om. Hållbara och vackra.

Träning och livspussel

Sedan två år tillbaka har träning blivit något naturligt i min vardag. Tiderna på gymmet planeras noga in för att familjens livspussel skall fungera. Så som vi bor krävs det alltid en hel del planering för att en inte skall behöva ägna dagarna åt bilkörning. Sedan i våras när jag skadade min fot har det varit lite av en kamp med träningen trots allt. Jag hade ju upptäckt att jag älskade att springa och plötsligt funkade inte det längre så vad göra. Efter en tids träningsfrånvaro fick jag fin hjälp av Camilla, som är min personliga tränare, med att börja styrketräna. Märkligt nog visade det sig att även detta var något som jag verkligen älskar. Gillar att det är en utmaning och när en vikt är bemästrad då är det bara att testa sig själv och pröva lite tyngre. Trivs även med känslan av att kroppen blir helt slut efter ett träningspass. För mig som oftast sköter mitt arbete vid datorn blir det ju mycket stillasittande och då känns det än viktigare att bli riktigt trött ibland. Idag ser jag mig själv som en tränande människa även om det har varit svårt att ta till mig att det faktiskt är så. Att träningen är det som gör att jag mår bra och får tillvaron att fungera. Det är lätt hänt att träningen får stryka på foten när kalendern är fulltecknad. Märkligt nog tycks det vara så att jag hinner mer om jag ser till att prioritera tiden för träning. Att inte kunna träna gör mig därför frustrerad men samtidigt motiverad. Just nu kan jag inte springa och inte heller styrketräna på grund av en skadad hand. Förra gången jag inte kunde träna som vanligt fick jag ju lära mig något nytt.Undrar vad jag blir tvungen att lära mig nu som jag kommer att inse att jag gillar även det!

Inser att vår hund Ida och jag är lite lika. Vi älskar båda två att springa, gärna fort!

Längtan och saknad

November närmar sig sitt slut och det känns lite som om det ständigt är gryning eller skymning. Däremellan råder ett grått dis. Det är egentligen inte kallt men regnet och blåsten skapar en fuktig kyla som går in under huden och gör att en fryser mer än om det vore många minusgrader. Kommer på mig själv med att längta efter just minusgrader. Även om jag inte är så förtjust i kyla så är det något särskilt med den friska luften som minusgrader för med sig. Just det där med att frysa är ganska enkelt avhjälpt genom att leta upp mina vinterkappor istället för de tunna som jag envisas med att använda just nu. Normalt sett har jag vid den här tiden på året bytt för länge sedan men den här hösten är ju lite märklig. Säsongen för vår och höst kan ju bli märkligt kort och plaggen inte särskilt mycket använda. Ibland är det isande kallt redan i september och somliga år känns det nästan som sommar i mars. I år har dock ytterplaggen blivit väl använda och jag har kommit att sakna vinterkapporna. Det är något bra med det växlande årstiderna att de gör att en måste både längta och sakna. Var säsong har sina kläder och sina vanor vilket jag tycker om. Tror att längtan och saknad kan göra att vi uppskattar något än mer. Mitt i sommaren kan jag komma på mig själv att längta efter höstrusk eftersom det innebär tända ljus, varma filtar och lugna stunder i fåtöljen med en bra bok. När det höstruskar som mest och promenaderna med hunden är allt annat än mysiga då längtar jag efter de där sena sommarkvällarna när vinden är ljum och det aldrig riktigt blir mörkt. En skulle kunna se det här med längtan som att inte leva i nuet men jag ser det som tvärtom. När den där första kvällen men tända ljus och höstrusk väl infaller då kommer alltid tanken: som jag har längtat! Just den där längtan gör det enklare att säga farväl till sommaren och välkomna hösten.

Nästa projekt?

Vårt hem är ett ständigt pågående renoveringsprojekt vilket på många sätt är en utmaning. Efter tio år skulle en önska att vi vore klara och kunde vila lite mellan projekten men än är det långt kvar innan vi är där. Helst skulle vi vilja avsätta några veckor och ta ett rum i taget. Troligen skulle vi komma ganska långt då. På den tiden när vi bara bodde i huset på helger och lov då kunde vi arbeta mer fokuserat. När vi var i huset då arbetade vi och fick våra projekt avklarade. När vi flyttade hit på heltid visade det sig inte vara helt enkelt att balansera liv och renovering på ett bra sätt. Ibland står därför arbetet helt stilla i flera månader. Med jämna mellanrum försöker vi se över vår renoveringsstrategi. Vad skall göras härnäst och på vilket sätt? När vi nu äntligen närmar oss slutet på ombyggnationen av övervåningen så är det dags att börja fundera över nästa steg. Vad skall vi ta tag i sen? Vårt stora önskemål är att äntligen kunna fokusera på köket. Det är dock ett stort projekt som kommer att ta lång tid. Rent spontant känns det klokare att vänta till någon gång framme i vår när det är varmare. Känns som ett smart drag med tanke på att kökets fönster skall bytas ut. Alltså behövs ett lagom stort projekt att sätta igång efter jul och avsluta i god tid för köksrenoveringen.

Trappan till övervåningen känns som att den kan vara ett lämpligt nästa projekt. Allt som är träfärgat skall målas vitt och själva trappstegen skall målas grå som resten av golven i huset. Det som ger en extra utmaning till projektet är att tapeten i vid trappan skall behållas. Den är från när huset renoverades i mitten på 50-talet och är fortfarande i gott skick. Lite nött här och var men mönstret är förlåtande på så vis att det inte syns om en inte letar.

Trädgårdsarbete och pepparkakor

Jag tänkte mig en lugn dag hemma då jag skulle göra absolut ingenting. Att göra ingenting hör dock inte till mina starkaste egenskaper men jag har i alla fall varit hemma. Har tänkt i några dagar att jag skulle ut och hämta in en adventsgran. Vi har ett gäng smågranar som växer i trädgården som vi ännu inte gallrat bort. Två drogs upp och planterades i krukor. En får stå på farstutrappen och den andra på mangeln i vardagsrummet. När jag ändå var ute i trädgården passade jag på att äntligen så vitlöken till nästa år. Det har varit en sådan där sak som jag länge tänkt göra men det har ändå inte blivit av. De enklaste små sakerna är oftast de svåraste att få gjort känns det som. Jag fixade med lite smått och gott i trädgården och när jag gick in kände jag mig färdig med den här trädgårdssäsongen. Nu kan det få vara vinter även om jag inte trivs med kyla och mörker så tycker jag om avslut. Allt måste avslutas för att något nytt skall kunna starta.

Adventsgranar på plats och lådan med adventspynt framplockad. Alltid lika mysigt att packa upp sakerna som får pryda vårt hem från år till år. Vissa år pyntar vi mer och andra år pyntar vi mindre. Varför det är så kan jag inte förklara men det känns mer eller mindre rätt att julpynta.

I morse gjorde maken pepparkaksdeg och vi kunde inte låta bli att provbaka lite lagom till lördagsmyset. Huset doftar fortfarande av nybakta pepparkakor och det dröjer nog inte länge innan vi också spelar julmusik! Även om vi inte pyntar på samma sätt varje år eller bakar exakt samma saker så finns det ändå något fint med att ha sina egna traditioner. Varje familj firar på sitt sätt och inget firande är precis som något annat även om de påminner om varandra.

Julstök i november

Med två veckor kvar till advent känns det tillåtet att börja frossa i allt som hör julen till. Jag är lite konservativ av mig och tycker inte om att julpyntet dyker upp i butikerna redan i början av oktober men nu älskar jag det. Idag skall första satsen pepparkaksdeg sättas och vi har så smått börjat planera vad som skall ätas under julen. Tycker om det där med planering så att allt kan vara klart i god tid eftersom vi då slipper stå på julafton och laga mat. Det där har hänt alldeles för många gånger och så vill jag inte ha det. Julafton skall vara en sådan där perfekt dag när allt är färdigt och vi bara behöver njuta av att det är jul. Förr önskade jag mig alltid att vi skulle ha ett hus fullt med gäster om julen. Så där som det alltid är i alla filmer. Fast det krävs att en har en stor släkt och att alla dessutom vill fira jul med varandra. Vi har inte särskilt många släktingar och med åren har jag insett att jag trivs som allra bäst med att fira jul hemma i Hult  med familjen.

Redan när jag var barn älskade jag julen och allt som hör julen till. En högtid med fokus på att fika, äta god mat, ge varandra presenter och lyssna på trallvänlig musik och dessutom sträcker ut sig över flera veckor är en högtid som bara måste älskas! Förutom att göra pepparkaksdeg skall den här dagen ägnas att gå igenom alla adventssaker.  Normalt sett brukar jag packa upp dem först på lördagen innan advent. Då visar det sig alltid att det saknas någon sladd och även någon lampa vilket innebär att pyntandet inte blir klart förrän i veckan efter första advent. Det har egentligen inte så stor betydelse men nog är det skönt att bli klar i tid.

Katten Saga håller med om att det är dags att börja julpynta!

Rom i Hult

Har de senaste dagarna sett vackra bilder från Rom och andra platser i Italien i min flöde på Facebook eftersom en bekant är ute och reser. Tänker på när Raimo och jag åkte till Rom förra året. Vi hann se otroligt mycket på några få dagar och det är nog först nu jag har hunnit bearbeta alla upplevelser.

Rom är en fantastisk stad på så många sätt. Det som gjorde störst intryck på mig var dock känslan av att resa i tiden och komma tillbaka till sommaren. I slutet av november är sommaren definitivt slut och Sverige består av grått dis och regn på dagarna och mörkret kommer allt tidigare. Att då få komma till en stad med solsken, inget regn och arton plusgrader var helt fantastiskt. Vi spenderade mycket tid i en park där rosorna fortfarande blommorna.

Tänk vilken skillnad lite sol kan göra för ett sinne som är trött på gråtunga skyar. Att få vistas lite i solen gjorde att det egentligen inte spelade så stor roll vart vi befann oss så länge som det var i solens sken. Fast det är klart att det skadade så klart inte att den soliga platsen var just Rom.

Tänk att i november känna att det är för varmt för jacka. Helt ljuvligt och fantastiskt härligt att få pausa höstrusket en liten stund. På senare år har jag blivit mer känslig för det här med mörker och kyla. Förr var jag inte så brydd om årstidernas växlingar men nu tycker jag att vintern faktiskt är ganska tung. Att komma iväg en stund och få pausa lite gör det dock lite lättare att invänta att ljuset och värmen skall komma åter.

Parken i Rom bjöd förutom på sol även på en stor mängd statyer. Raimo hittade en som han tyckte särskilt mycket om. Han hävdar dock bestämt att namnet slutar efter Raimo och att han inte håller för fler bokstäver!

Rom var förra året och i år befinner vi oss i Hult. Eller kanske är det så att Rom är i Hult eftersom det fortfarande blommar i vår rosenträdgård och dessutom blåser ljumma vindar. Förvisso blir det mörkt tidigare på eftermiddagen men det känns inte riktigt som november. Jag har kunnat njuta av min trädgård längre än vad jag trodde var möjligt och nu längtar jag till nästa säsong. Jag har förmånen att fortfarande har rosor som blommar i min trädgård och behövde inte åka till Rom i år för att pausa höstrusket.