En gång om året

Måste säga att det är riktigt trevligt att en gång om året väckas av sång, blommor och frukost på sängen. Om nu solen bestämmer sig för att titta fram idag och regnet slutar då kommer den här dagen att bli helt perfekt. Vi skall ju nämligen ha Afternoon Tea Party i rosenträdgården idag och då går det ju inte att det regnar. Jag har dock beställt sol och enligt prognosen skall det klarna upp vid tolv så nu håller jag tummarna för att det blir så.

En dags semester

Egen tid tillsammans är något av en bristvara för maken och mig. Den här sommaren valde vi att vara lediga tillsammans med barnen hela sommarlovet. Det var tio helt fantastiska veckor och vi är båda nöjda med att ha haft den möjligheten. Däremot innebär all tid med familjen att vi inte riktigt haft tid att umgås med varandra. Att ses varje dag är inte samma sak som att umgås själva. Samtalen blir annorlunda när det är bara vi och ibland är det skönt att inte bara vara i sin föräldraroll.

Alltså bestämde vi oss för att idag skulle vi vara helt lediga och bara umgås med varandra. Trots att vädret var ostadigt valde i att åka ut till kusten och promenera. Det är onekligen något särskilt med de bohuslänska klipporna.

Överallt utmed kusten i norra Bohuslän finns spåren av stenhuggarindustrin. Det går liksom inte att missa ens om man skulle försöka. Det är lite märkligt med dessa av människan huggna stenar som har raka linjer i ett landskap där klipporna slipats till rundade former av vågor och vindar.

Allt som är rostigt tycker jag är vackert! Kan inte riktigt förklara varför, det bara är så helt enkelt.

När så regnet kom hittade vi oss en plats att äta god mat med utsikt över havet och regnet. Även om jag älskar kusten på sommaren när allt badar i sol så är det något särskilt med ett regnigt kustlandskap. Fiskgryta följt av rykande hett kaffe känns även det helt rätt när det regnar utanför.

Det är lätt hänt att man glömmer bort att prioritera tiden tillsammans. I vardagen finns det onekligen många måsten och många gånger känns livet som ett tusenbitarspussel där inga bitar tycks passa ihop. Det är då tror jag som man måste fundera över vilka av alla bitar som är de riktigt viktiga. Tid tillsammans är en viktig pusselbit till att livet skall fungera och kännas bra. Tror dessutom att om den biten prioriteras då funkar mycket av det andra av bara farten.

När blev jag till jag?

Jag undrar vad det egentligen är som gör att jag har en förkärlek till allt som är lite gammalt? Redan när jag var barn älskade jag att se gamla svartvita matinéfilmer och försökte sedan klä mig lika tjusigt när jag lekte med mina utklädningskläder. Idag är det ju inte så särskilt ovanligt att tänka vintage, loppis och återbruk vilket jag tycker är mycket positivt. Inser också att för egen del är det där inte något nytt utan något som har hängt med sedan tidig barndom. Viss skuld kan nog läggas på mamma som tidigt tog med mig på både loppisar och auktioner, men det mesta är nog faktiskt en del av den egna personligheten. Det är ändå ganska spännande att grundläggande drag i personligheten redan finns där när man börjar skolan. Även om jag givetvis har växt och utvecklats en hel del sedan jag var sju kan jag ändå se att de grundläggande dragen i mitt jag fanns där redan då. Läser mina dagböcker från den tiden och konstaterar att anteckningarna där faktiskt inte är helt olika de jag skriver här på VisaLiza.

 Tonårsdottern som snart fyller arton var som sjuåring ett mycket nyfiket barn som ställde ungefär tvåtusen frågor i timmen och gärna följde med mig på politiska möten. Hon satt tyst och snällt och målade under tiden mötet pågick och verkade inte särskilt intresserad av det som pågick runtomkring henne. På väg hem från mötet kom alltid en strid ström av frågor om vad olika saker betytt och vem som sagt vad och varför. När som femtonåring kom att engagera sig politiskt då var jag inte särskilt förvånad, intresset hade ju funnits där länge. Hon är ju precis samma nyfikna tjej nu som då fast nu har hon drygt tio år mer i livserfarenhet. Kanske är det inte alltid lika tydligt, men jag tror att mycket bär vi med oss genom livet. Vad gäller de yngsta barnen så skulle min gissning vara att tjugo år från nu kommer musik fortsatt ha ett stort utrymme i deras liv. Kanske har jag fel, men det är bara att vänta och se!

När barnen får bestämma...

När barnen får bestämma då förvandlas jag till en discodiva på höga klackar. Glitter, glitter och lite mera glitter är det som gäller. Maken påpekar att jag skulle kunna få jobb som discokula på närmaste dansinträttning och kanske är det så. Tonårsdottern påpekade att barnen bara valde på det som fanns i klädkammaren och det har hon förvisso rätt i. När utstyrseln är klar är det två bestämda fotografer som talar om hur det skall poseras. Onekligen två barn som vet vad de vill och kan tala om vad de tycker, det är bra!

Synbar skillnad!

I slutet av juni gjorde jag ett inlägg som visade hur trädgården i Hult såg ut när vi precis börjat att röja och hur det såg ut då i juni. Alltid roligt att titta på förändringen och titta på bilder före och efter förändringen. Det är en enorm förändring från de första bilderna från 2004 till de från 2013. Fast när det gäller trädgården i Hult så behöver man inte gå så lång tillbaka i tiden för att förändringen skall vara stor.

Det är lite svårt att ta bilder i samma vinklar tycker jag. När en plats gjorts om kan det faktiskt vara lite svårt att orientera sig. Bilden till vänster är från 2011. Då hade vi röjt en stor del av trädgården men inte gjort så mycket mer. Intill vår vackra plymspirea hade vi anlagt en liten plantering. Platsen där det gröna trädgårdsbordet står har vi skapat själva. Där var innan en märklig slänt och vi fyllde upp den med taktegel och gjorde gräsmattan till samma nivå som resten av gräsmattan i den delen av trädgården. Bortanför bord och soffa syns vår djungel av den förhatliga rönnspirean som vi har kämpat mot i nio år. Den högra bilden är från idag. Trädäcket byggdes till midsommar men det är tänkt att det så småningom skall bli ett uterum ovan på trägolvet. Konstruktionen till höger i bild är pergolan i vår rosenträdgård. Än så länge ser den lite naken ut eftersom rosorna ännu inte växt till sig så pass att de klänger i pergolan. Även på den högra bilden finns plymspirean med i bild men nu är den överblommad för i år. Fortfarande är den vacker, men den har inte riktigt samma skönhet som när den står i blom i juni.

Den vänstra bilden är tagen i början på september 2004 och då har vi precis röjt undan två meter hög rönnspirea. Idag finns där en grusad gårdsplan och märkligt nog gör den att tomten känns större. Till nästa år skall ett högt plank sättas från förrådet utmed vägen för att skapa en lite mer ombonad känsla i trädgården. Nu känns det väldigt öppet och inte så mysigt just vid grusplanen. Jag har en liten tanke om inte ha plank hela vägen utan istället dela av det med några sektioner spaljé där det kan klänga lite trevliga växter. Murgröna är ju trevligt, undrar om det skulle funka? Kaprifol är inte så dumt det heller. 

Att ha en ordentligt gårdsplan känns onekligen fantastiskt bra. Nu kan vi parkera många bilar utan att någon av våra gäster behöver ställa sig utmed vägen och på så vis riskera att reta upp passerande trafikanter. Det skall också bli skönt till vintern när vi parkerar på grus istället för på lera. Tänk så mycket tid vi kommer att ha över när vi inte konstant behöver skura leriga golv i höst och vinter!

Kettilska kollektivet i Hult!

I början av året trodde vi att min far var nära slutet på sitt livs resa. Fast jag borde ha lärt mig att min far likt katten har minst nio liv och att ingenting tycks rå på honom. Nu är han piggare och friskare än på många år och har tillbringat stor det av sommaren hemma hos oss. Kul tycker vi att ha pappa på besök och han trivs med att kunna hjälpa till med att greja med det lilla han orkar. Här får han en funktion att fylla och det tror jag är viktigt för att man skall känna livsglädje. Kunskapen är det ju inte något fel på även om kroppen blivit skraltigare. För oss har hans kunnande varit till stor hjälp när vi har grejat här hemma i sommar.

Igår fick vi ännu ett tillskott här i Hult då min syster flyttade hem till Sverige igen. Hon mellanlandar hos oss tills hon vet vart i världen hon tänker sig. Vi förespråkar givetvis Munkedal men märkligt nog tycks systrar ha en egen vilja så vi får se vart hon till slut landar. Just nu är hon är och det är allt tur att huset i Hult är stort så det finns gott om plats för alla människor. Det här är faktiskt anledningen till att vi drömde om ett stort hus, att det skulle vara en plats där familjen rymdes gott och väl.

New Dawn är en av klätterrosorna som planteras i rosenträdgården. Undrar om den hinner slå ut lagom till lördagens kalas?

Mer trädgårdsarkeologi i Hult

Rosenträdgården är i det närmaste färdig och på lördag skall den invigas officiellt med ett Afternoon Tea Party. Väderleken har kontrollerats noga inför lördag och om ingenting förändras så ser vi ut att få strålande sol på augustis sista dag och då passar det ju onekligen bra med kalas i trädgården.

Vad gäller trädgården  är tanken den att rosenträdgården skall kompletteras med en gång ner i den nedre delen av trädgården och nu har Raimo börjat röja för att det skall kunna bli verklighet. Att gräva i trädgården i Hult är ett spännande företag, man vet aldrig var som döljer sig i marken. Vid det här laget borde min man kunna validera sina kunskaper i samtidsarkeologi till en kandidatexamen minst!

Genom åren har vi i trädgården hittat husets gamla vedpanna, åtskilliga mängder flaskor, ett helt kristallglas, plastpryttlar, hagelpatroner, närmare en halv bil (i alla fall bilens ena dörr!), en guldring och nu en knallert. En cykel med motor. Det hade onekligen varit intressant att fråga den tidigare ägaren hur han tänkte när han grävde ner knallerten eller för den delen bildörren i trädgården. Med tanke på att mannen i fråga sedan länge gått ur tiden får nog frågan aldrig sitt svar, men jag kan inte låta bli att undra.

Sådant döljer sig i jorden i Hult. Undrar vad vi hittar härnäst?

Otillgänglig

På hösten 1997 köpte jag min första mobil och sedan dess har en mobil alltid varit ett måste. Hur funkade ens livet innan jag hade en mobil? Förra torsdagen åkte jag från min syster i Dublin vid fem på morgonen. Tre resväskor skulle med och det var lite stressigt på morgonen. Jag var dessutom nervös eftersom jag visste att handbagaget vägde för mycket. Inte bra att lägga på lite extra nervositet på någon som har en enorm flygrädsla. Kollade klockan på mobilen och kontrollerade sedan att pass och flygbiljett låg i handväskan. Tog på mig kappan och tog med mig två av resväskorna och handväskan. Ena väskan överlämnades till syrran och sedan gick vi. Kvar i lägenheten låg min mobil! Imorgon skall jag hämta min syster vid flyget och då har hon med sig min mobil så jag behövde inte vara utan den i mer än en och en halv vecka. Under den här tiden har jag insett några saker! Utan mobil måste allt planeras lite mer noga, det går inte bara att säga att vi ses sen utan klockslag och plats måste vara noga överenskommet. Jag använder ofta allt tråkig körning till att prata i mobil. Givetvis med handsfree och ja jag vet att det inte är helt optimalt. Alla tråkiga stunder i kassaköer eller liknande då åker mobilen fram och jag läser bloggar, kollar Facebook eller läser tidningar. Allt som intresserar mig fotograferas med mobilen och det där har nog varit den svåraste biten, att inte alltid ha en kamera med mig. I det övriga så har det gått ganska bra. Jag har åter en pocketbok i handväskan, det var ett måste innan jag skaffade mig en så kallad smart telefon. Alla kan inte nå mig i alla lägen just nu och det har fått mig lite mindre stressad. Sätter istället på P1 på radion i bilen och konstaterar att det inte är så dumt att bara lyssna ibland.

Mina små svin

Våra marsvin här i Hult är charmiga små varelser. Just nu är de tre till antalet men när som helst väntar vi tillökning. Mamman heter Greta och pappan är vår lille Kurre som tyvärr gick bort för en tid sedan. Nu går vi och väntar och väntar på att Gretas ungar skall komma. Själv verkar hon inte så bekymrad om saken trots att hon nästan dubblat sitt omfång.

Här har vi den blivande modern som gärna poserar och undrar nyfiket vad jag gör.

Med tanke på Gretas numera stora omfång är vi förvånade över att hon rör sig lika smidigt som vanligt. En höggravid kvinna kan ju inte direkt springa och göra allt som vanligt.

Nöjda kompisar i den stora uteburen. Till vänster Wilma som är mamma till Lowa som är marsvinet till höger i bild.

Onekligen charmiga små varelser som är otroligt sociala om man tar sig tiden att lära känna dem.

Strävsamhet

I början av säsongen konstaterade jag att en hel del av mina tomatplantor som jag drivit upp var alldeles för små och klena. En orsak till detta var troligen att jag kom igång för sent med att driva upp dem. Det får bli en lärdom till nästa år tänker jag. Nåväl tomatplantorna som kasserades lades i komposten och sedan tänkte jag inte så mycket mer på det. Så för ungefär en månad sedan såg jag något som växte ut ur komposten och onekligen hade en helt fantastisk växtkraft! Det var ju en av mina kasserade tomatplantor. Lustigt nog var den mer vital och växte bättre än de som jag sparat. Fast den hade ju onekligen riktigt bra gödning. Alltså fick jag gräva fram plantan ur komposten och lirka ur den ur gallret för att sedan plantera den på nytt.

Den är aningens senare än de andra tomaterna men jag väntar med spänning på att de första tomaterna skall mogna så vi får provsmaka.

Våra busktomater har gett en riklig skörd under stor del av sommaren, men just nu verkar det vara lite paus vilket innebär att det för närvarande inte finns några mogna tomater alls i Hult! Hur skall vi klara oss? Man vänjer sig ju så snabbt vid dessa fantastiskt goda tomater som plockas och en stund senare används till sallad eller som pålägg. Färskare kan det inte bli!

Makten att härska

Idag är det nitton år sedan jag beslutade mig för att börja engagera mig politiskt. Då skulle jag precis fylla 15 år och det var valår. jag hade länge känt att jag på något sätt ville engagera mig och göra skillnad och när ungdomsförbunden kom på besök i min skola så valde jag att ta chansen att bli medlem i ett av dem. Nitton år är en ofattbart lång tid och samtidigt känns det som om det var alldeles nyss. Det som i sammanhanget kan göra mig frustrerad är att jag ibland fortfarande ses som ung och oerfaren. visst låter det galet, men är helt sant. Vid 34 års ålder och med ett engagemang som har pågått i mer än halva mitt liv så kan jag fortfarande avfärdas som ung och oerfaren. Lägg dessutom till att jag har flera barn så har jag ju egentligen erfarenhet som räcker att bli statsminister!

Det där med makt är en viktig fråga! För att någon skall ges makt krävs det som regel att någon kan tänka sig att släppa ifrån sig makt. Makt låter otrevligt och fult men det behöver det inte vara. Makt är ju egentligen bara ett verktyg till att kunna påverka och förändra. För att kunna ta bra beslut krävs många röster och olika erfarenheter. Visst är det så att min dotter som snart fyller 18 år inte har lika mycket livserfarenhet som jag men det gör inte hennes erfarenheter mindre värda. Hon är formad av den tid hon växt upp i och jag av min, tillsammans tror jag att vi kan fatta riktigt kloka beslut. För egen del har jag inte några problem med att släppa ifrån mig makt för att släppa in henne eller andra unga människor så de får möjligheten att påverka på riktigt. Mycket av mitt engagemang handlar om att hon när hon är 34 år skall ses som en tillgång och inte som någon man kan avfärda!

Tidigare i veckan skrev jag artikeln Härskartekniker för Livåleva som tar upp det här och andra mindre smickrande sätt man kan behålla sin makt. Det finns många strategier för att motverka dessa härskartekniker och jag tror att något av det viktigaste är att dela på makten och att ge fler tillgång och möjlighet att vara med och påverka på riktigt!

Anna och Alexandra är två tjejer jag beundrar. De är båda starka tjejer som vet vad de vill, de är politiskt engagerade och dessutom skribenter på Livåleva. Anna är min dotter och Alexandra dotter till min goda vän Magdalena.

Ta tillvara

För många år sedan när jag fortfarande bara drömde om att ha ett eget hus visste jag med säkerhet att jag ville ha en stor trädgård. Det skulle vara en stor, lummig trädgård med fruktträd, vackra blommor och givetvis ett stort växthus. När jag drömde om den där trädgården med tillhörande hus då missade jag en viktig faktor. Nämligen att en stor trädgård kräver mycket arbete! När den väl är anlagd minskar arbetet visserligen men det är fortfarande ogräs som måste rensas och gräs som måste klippas.

När vi först köpte huset i Hult kändes det fantastiskt roligt att röja och ta fram trädgården efter åratal av vanvård. Efter några år kändes uppgiften övermäktig och jag konstaterade att jag nog inte hade det intresse som krävs för att ha en stor trädgård. Tack vare vår goda vän Magdalena som hjälpte oss att inte bara skaffa en plan för trädgården utan också har hjälpt till rent praktiskt så känns trädgården inte längre övermäktig. Det börjar se riktigt fint ut och jag är stolt över det arbete vi har gjort. Jag har ännu inte förvandlats till en total trädgårdsentusiast men jag börjar kunna se tjusningen i trädgårdsarbetet på ett annat sätt än tidigare. Känner hur jag blir nästan bubblande glad av att gå och dra upp lite morötter som skall användas till dagens middag. Morotsblasten tar jag sedan med till våra kaniner och marsvin som kvittrar av glädje när så god mat serveras.

Det var förra våren som vi på allvar började ta tag i trädgården i Hult. Då var det inte en trädgård utan bara en vildvuxen skogstomt om man skall vara ärlig. Nu när vi har uppnått normalitet det vill säga en trädgård som har lite planteringar och där ogräset inte härjar fritt så gillar jag även jobbet som kommer på köpet. Det är lite småmysigt att sitta och rensa ogräs ur en plantering eller att som idag klippa bort fröstänglar och på så vis förbereda för nästa säsong. Frön från lejongap, krasse och akleja har tagits om hand och lagts till förvaring till nästa vår då det är dags för sådd. Ännu en ny erfarenhet som trädgårdsarbetet bjuder på.

Prioritering, gentrifiering och skymning

Det är tyst och stilla i huset i Hult om dagarna sedan barnen börjat skolan. Idag rår jag huset för mig själv och har tagit fram allt material till min mastersuppsats. I sommarens början kändes det tungt att inte vara klar, men samtidigt hade det varit fel att prioritera uppsatsen främst just då. Nu känner jag inte längre någon stress över den. I sinom tid kommer den att bli färdig och jag kommer att vara nöjd och stolt över resultatet. Läser just nu om begreppet gentrifiering som kan förklaras som fintfolkiering. Det vill säga när medelklassen flyttar in i områden som tidigare varit arbetarklass och området på så vis förändras. De som tidigare bott i området passar inte riktigt in längre och behöver hitta någon annanstans att bo. Hus- och lägenhetspriser är ett effektivt verktyg i att gentrifiera ett område eller genom att omvandla hyresrätter till bostadsrätter. På så vis är det bara den som har råd som har möjlighet att bo i ett visst område. När vårt mastersprogram skrev boken om Gamlestaden i Göteborg var det tydligt hur där pågår en stadsomvandlingsprocess och det var en tydlig ambition från fastighetsägarna i stadsdelen att rätt sorts människor skulle flytta dit. Visst förstår jag också att man vill ha lugn och trygghet i sitt bostadsområde men vart går gränsen. Nu i sommar har boende i ett område protesterat för att där skall byggas ett gruppboende. Man förfasar sig över dessa andra människor och menar att de inte passar in. Jag känner tydligt igen argumenten från när jag bodde i Stenungsund och kommunen planerade att bygga ett gruppboende i ett bostadsområde. Kanske är det så att det man inte känner till är skrämmande?

Ämnet är spännande och bjuder på många tankar och öppningar till diskussion. Fast trots ett intressant ämne är det svårt att till fullo koncentrera sig när man sitter hemma och arbetar. Det finns alltid mycket som behöver göras i ett hus. Är det inte saker som måste göras då finns det saker som känns roliga att göra. Allt konkurrerar om uppmärksamheten och det gäller att vara disciplinerad. På så vis är det faktiskt lite skönt att det åter börjar bli mörkt om kvällen. Det blir en tydligare markering mellan dag och natt. När kvällen kommer kan man tända ljus och varva ner eller kanske ta en promenad medan det skymmer. Det är nog trots allt vackrast när det skymmer

Kärnsjön i skymning

Alla olika val!

Att kunna välja bland alla blommor på plantskolan är inte det enklaste. Många gånger kommer jag därifrån med oförrättat ärende eftersom alla möjligheter blivit för mycket. Har därför lärt mig att det är klokt att ha en plan innan jag kliver in på en plantskola eller handelsträdgård. Planen sistgång var att jag skulle köpa tre rosor. En honungsros som är en klätterros och sedan skulle jag även ha två buskrosor. Då tog det bara någon timme att bestämma sig! Helst hade jag nog velat ha med mig en av varje sort till rosenträdgården hemma i Hult.

Har inte tidigare varit så intresserad av rosor och inte heller förstått vilken otrolig variation det finns. Skall jag ha en klätterros, buskros eller kanske en krypros? När det valet är gjort återstår att besluta vilken sort. Vill jag ha en som doftar eller en som inte doftar? Valen är nästan oändliga!

Sen är det lätt att förlora sig i allt annat som finns att titta på!

Till slut kom jag ifrån plantskolan med en honungsros, klätterrosen Sympatie och buskrosen Louise Odier. Lyckades även bestämma mig för två sorter till som dessvärre var slut för säsongen. Det är något lite speciellt med en blå ros känns det som. Tror att den kommer att bryta av lite i rosenträdgården som hittills går i rosa och rött med lite inslag av gult. Kanske borde vi också ha en vit klätterros i vår pergola för att bryta av lite till färgmässigt? Anar att vi får ta oss en tur till plantskolan idag för att överväga även den möjligheten!

Sommarutflykt

Även om skolan har börjat och vinden onekligen är lite kyligare än tidigare så är det sommar ett tag till. Jag hoppas på fina helger framöver för möjligheten att genomföra fler sommarutflykter. Har i flera år tänkt mig till Läckö slott utan att det har blivit av, kanske kan det hinnas med innan säsongen är slut. Två veckor den här sommaren spenderades i Grebbestad utmed den bohuslänska kusten. Grebbestad är ett mycket charmigt litet samhälle som jag gärna besöker. Nu när semestrarna är över är det kanske än bättre med ett besök eftersom där inte är lika mycket folk.

Det finn små trevliga butiker och vackra vyer. Caféerna Sjögrens i backen och Kap Nord är båda värda ett besök och har öppet året om. I Grebbestad finns även en biograf som kan locka under vinterhalvåret.

Själva stranden i Grebbestad är helt full med folk men det går att hitta fina stränder med mindre folk alldeles nära centrum. Man får ge sig av ut på upptäcktsfärd helt enkelt!

Glass hör sommaren till och om man ändå är ute och åker längs bohuskusten så kan det vara värt att åka några mil söder om Grebbestad till Hamburgsund och besöka Pipersglace. De har helt fantastisk ekologisk glass som dessutom kan avnjutas med härlig utsikt! De flesta förknippar orter som Grebbestad och Hamburgsund med sommaren. Visst är det härligt att vara där om sommaren, men det är riktigt fina utflyktsmål året om. Tänk en promenad på Hamburgö en solig septemberdag när luften är kylig och klar. Färgerna skiftar från grönt till gult, rött och orange och havet är som alltid blått.

Imorgon vardag!

Sista sommarlovshelgen är till ända och imorgon väntar åter vardagen. För oss här i Hult innebär det nya rutiner då barnen får ny skola eftersom den gamla var tvungen att läggas ner. Känns lite sorgligt men jag tror ändå att detta kommer att bli riktigt bra. De nya rutinerna ligger i att barnens skolbuss kommer angöra Hult femtio minuter tidigare än förut så nu blir det tidig morgon som gäller.

Vi hade egentligen tänkt ha en helg då vi gjorde just ingenting. Tänkte det kunde vara bra så här innan skolstart. Fast sen insåg vi att det passar inte oss att vara sysslolösa och dessutom har det varit kalas tre dagar på raken.

Sen är ju frågan vad som innefattas i att göra just ingenting. Räknas en tur i skogen med hela familjen och vovven?

Vi hade tänkt oss bär- och svampplockning men dessvärre hade både lingon- och blåbärsris tagit mycket skada av årets seglivade vinter.

Knappt en handfull bär hittades och det kändes nästan lite sorgligt att se de döda risen och även all ljungen. Nåväl till nästa år är de tillbaka igen, men i år blir det inte många bär plockade i Hult. Undrar hur det ser ut på andra håll i landet. Kanske skulle vi åka iväg på bärplockarresa? Det känns ju fasligt tråkigt att inte kunna koka egen lingonsylt tycker jag.

En tur i skogen är dock alltid härlig oavsett om man hittar något att plocka eller ej. Ibland får jag för mig att jag innerst inne är en storstadstjej, men det räcker att kliva ut i skogen för att inse att så är det inte. Storskogen i Hult är den rätta platsen att bo på. Däremot är det trevligt att det inte är allt för långt när jag vill få lite storstadsliv. På promenad finns det utrymme för samtal som man inte hinner med annars. När det inte finns så mycket som distraherar då får tanken möjlighet att flyga fritt och spännande diskussioner kan uppstå.

Förutom att vi lagt tid på skogspromenad så har detta varit en förberedelsehelg. Det har tvättats, bakats och städats och nu är vi rustade inför vardagen. Vad gäller bakningen så har vi inte bakat på nästan hela sommaren så det kändes skönt att äta hembakat bröd igen. Med en så härlig sommar som vi har haft med strålande sol och värme så har det inte känts som läge att ställa sig i köket och baka. Fast hade jag haft det där uteköket jag drömmer om då kanske bakningen hade känts mer lockande!

Iveagh Gardens

Parken Iveagh Gardens i Dublin är inte lätt att hitta och inte heller lätt att besöka. Utanför parken finns inte några plakat som talar om att man har kommit rätt och där finns inte heller några öppettider angivna. Fast det är värt att göra sig omaket att hitta dit eftersom det verkligen är en förtjusande park mitt i staden. Jag tycker om att promenera i St. Stephens Green som ligger alldeles nära, men där kan man lätt få lite panik eftersom alla andra människor i Dublin också tycker att det är trevligt att promenera där. I Iveagh Gardens är det jag och en handfull människor som promenerar runt och där är märkligt tyst med tanke på att precis utanför murarna går spårvagnsspår och trafikerade gator.

Parken är från 1865 och var från början en privat park. Sedan början av 1900-talet har den dock varit öppen för allmänheten. Parken kombinerar den franska strikta stilen med den engelska landskapsträdgården vilket är en riktigt god kombination. Här finns de franska räta linjerna men de suddas ut av att de blandas med växtlighet som förefaller helt spontan och oordnad. Resultatet blir till en riktig sagopark.

1995 påbörjades en restaurering av parken som då hade förfallit mycket. Än är man inte helt klara och många av statyerna och fontänerna är i dåligt skick. Fler restaureringar är att vänta så förhoppningsvis kommer även dessa att återställas.

Den vackra stenväggen längst upp till vänster i bilden ovan är egentligen ett vattenfall. Dessvärre var vattnet avstängt när jag var där så jag får komma åter en annan gång för att se det. Har sett bilder på det och det verkar onekligen vara något som jag vill se i verkligheten.

I ena hörnet på trädgården finns en formell rosenträdgård. Den delen lyckades vi se redan i juni eftersom inte riktigt hela parken var avstängd för festival.

Strax intill rosenträdgården finns också en labyrint. Nu har den blivit lite mer vildvuxen än vad som är tänkt men riktigt fin ändå. Praktiskt med en labyrint som inte är högre än knähöjd, blir svårt att gå vilse då!

Stockros och rosenstav

I Dublin har jag passat på att besöka vackra trädgårdar och njutit av mycket grönska och härliga blommor. Trädgården här hemma i Hult är dock inte så tokig den heller! Två favoriter i trädgården blommar just nu nämligen stockrosen och rosenstaven. Båda är nya för den här säsongen och jag måste säga att de verkligen pryder sin plats.

Stockrosorna blommar så överdådigt att de har fått bindas upp eftersom de inte klarar sin egen vikt. Varje blomma är som ett perfekt litet konstverk.

Två stockrosor har vi i trädgården och de lyser verkligen upp i allt det gröna. Egentligen skulle de kanske stå mot en vägg, men jag har valt att sätta mina i en plantering med rosenhallon som bakgrund.

Rosenstaven är jag särskilt glad över och älskar verkligen dess lila färg. Tycker om blommor med lite höjd eftersom det skapar spännande dynamik i planteringen. Planteringen som både rosenstav och stockrosor står i gjordes i slutet av förra trädgårdssäsongen och jag var orolig att den inte skulle bli bra. Att det skulle vara för glest mellan plantorna och helt enkelt inte bli fint. Jag hade inte behövt oroa mig. Får istället vara nöjd att jag inte satte plantorna tätare eftersom jag fått flytta plantor till andra planteringar.

Omställning

Resdagar är märkliga dagar. Man börjar sin dag på en plats men avslutar den någon helt annanstans. För egen del vaknade jag i ett Dublin där morgontrafiken ännu inte kommit igång och till kvällen kommer jag somna i min egen säng i huset i Hult. Däremellan kommer jag ha landat på Rygge i Norge, varit på möte i Uddevalla och sedan efter det möte med kommunfullmäktige i Munkedal. Det frestar på med sådana dagar eftersom varken kropp eller tanke vet riktigt vart de är. Samtidigt så blir jag alldeles bubblande glad över allt positivt som sker omkring mig. Att resa är roligt och att driva politik är en fantastiskt spännande utmaning. Med mig från Dublin har jag dessutom en av min systers väskor eftersom hon nu byter land och kommer hem. Hem till oss för att vara exakt. Skall bli spännande att se hur det går att bo tillsammans när vi båda är vuxna. Det var ju några år sedan vi bodde tillsammans sist.

Att komma bort ett slag är riktigt nyttigt eftersom man då hinner sakna det man har omkring sig. Jag älskar att vistas i storstadens mitt och springa på intressanta utställningar, sitta och plugga på något café eller gå i intressanta butiker. När jag går på mina grusvägar hemma i Hult då kan jag verkligen längta efter allt det där. Nu har jag haft några härliga dagar med allt det där och lite till och saknar grusvägen hemma i Hult eller möjligheten att kliva ut i skogen och plocka bär. Förut längtade jag lite bort och nu är jag glad över förmånen att kunna längta hem också!

Min egen lilla grusväg i Hult

Hemlig park

Igår gav Becka och jag oss ut på jakt efter en park i Dublin son skall vara särskilt vacker. I beskrivningarna om den står det att det är få som känner till den och att den skall vara en riktig pärla. När vi var i Dublin i juni försökte vi oss på ett besök men då var den avstängd till största delen på grund av en festival. Igår när vi äntligen hittat rätt så var den stängd. Tydligen stänger de parken lite när som på eftermiddagen och det är säkrast att göra ett besök om morgonen. Jag börjar förstå varför inte så många känner till parken!

Nåväl då fick jag börja den här dagen tidigt med en tur till en park. Ganska nära ligger den populära st.Stephens Green där det var så mycket folk att det nästan var lite jobbigt. I den hemliga parken var det nog bara jag och tre personer till och en söt hund vid namn Molly.

Det var vackert och onekligen värt ett besök. Kändes lite ledsamt dock att statyerna i parken var i stort behov av restaurering och en del bortom all räddning.

Morgon i staden

Måndagsmorgon och jag vaknar märkligt tidigt. Är inte van vid att sova i en stad, med trafik som passerar förbi i en aldrig sinande ström. Vi har haft en härlig helg även om det känns som att den passerade märkligt fort. Idag är min syster tillbaka på jobbet och jag skall ägna dagen åt uppsatsskrivande. Har dessutom gjort en lista över museum och annat som jag ännu inte hunnit se i Dublin. Tänker att ägna eftermiddagarna åt kultur och förmiddagarna åt studier.

Söndagen spenderades på stranden i Malahide. Det är nog en av de vackraste stränder jag någonsin har varit på och det var verkligen trevligt att komma tillbaka dit. Lagom med sol och inget regn gjorde det till en riktigt lyckad utflykt.

På plats i Dublin

Det är söndag och solen skiner i Dublin. En tur till stranden i Mslahide planeras om solen stannar kvar, annars blir det nog museum idag. Eftersom jag var trött efter flygningen igår tog vi det lugnt min syster och jag och ägnade eftermiddagen åt shopping, obligatorisk middag på Nandos och sedan bio. Filmen vi såg var the Heat och jag har sällan skrattat så mycket. Riktigt uppfriskande med en film med två starka kvinnor i huvudrollerna och som vågar driva med normerna.

När man är på shoppingtur kan man hitta de mest underliga saker. Vad sägs om en klänning med hål för brösten?! Undrar verkligen hur klädskaparen tänkte där. Handlar det om att ventilera plagget sp att bäraren inte ska bli för varm kanske? Kvalar nog in som ett av de märkligaste plagg jag har sett någonsin!