Om jag var tvungen att fly!

Jag tänker ofta på hur det skulle kännas att vara en flykting. Att behöva lämna allt man håller kärt bakom sig för att söka trygghet i ett annat land. Hur skulle det kännas att lämna huset i Hult och inte veta om jag någonsin skulle se mitt älskade hem igen. Hur skulle kännas att bara packa med mig de tillhörigheter jag kunde bära och sedan tvingas lämna allt annat bakom mig? Kanske skulle jag få med mig hela min familj men resten av mitt liv behöva leva i en ovisshet kring vad som hade hänt mina vänner och släktingar. Kanske skulle jag se nyhetsbilder från min barndomsstad och se brinnande ruiner och människor på flykt. Jag blir så illa berörd när jag hör människor som på fullt allvar menar att vi inte skall ta emot människor på flykt. Tror någon på allvar att det är ett lätt beslut att bryta upp och lämna allt bakom sig? Varje gång jag ser nyhetsbilder från krigszoner känner jag en så stark tacksamhet över att jag lever med mina barn på en plats som är trygg och säker. Det borde vara varje förälder förunnat att kunna känna så! Genom att ha förmånen att vara född i ett land med fungerande välfärdssystem behöver jag inte oroa mig när mina barn blir sjuka, jag vet att jag kan ta dem till en läkare utan att familjen ruineras. Jag vet att mina barn får tillgång till en bra skola och att de om de vill kan läsa vidare på högskola och universitet. Just eftersom jag kan känna den tryggheten inför mina barns framtid vill jag också att det skall vara en möjlighet för alla föräldrar.
Att välkomna människor som flyr sitt hem känns inte bara självklart utan också som en medmänsklig plikt. Även om jag själv inte är kristen så känns den gyllene regeln som en bra princip att leva efter! Det vill säga att: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem!

Det vill säga att om jag ger gott kommer jag också att lönas gott! Många angriper mitt resonemang med att vi måste se till våra egna först. Att se till sina egna är ett begrepp som inte är helt enkelt utan behöver problematiseras. Som jag ser det är mänskligheten våra egna. Att öppna upp vårt hem för människor i nöd är således att se till våra egna. Vad de som säger en sådan sak menar är nog att vi skall  i första hand se till dem som bor inom nationalstaten Sveriges gränser innan vi hjälper någon annan. Jag blundar inte för att det finns stora svårigheter i Sverige och att människor även här lever i social utsatthet och misär. Däremot är Sverige ett land där det råder fred och frihet och där det finns sociala skyddsnät. Sedan ser jag inte någon motsats i att hjälpa människor i andra länder samtidigt som vi hjälper människor som råkar bo i Sverige.

Här kan jag känna mig trygg och vet att samma gäller för hela min familj och släkt.
Det är onekligen en förmån och en ynnest ha ha det så i livet!