Eftertanke

Ny vecka och utan tvekan ny årstid. Temperaturen är något kallare och landskapet skiftar i färg. Kanske är det ändå som vackrast just nu! Det är också en vecka som inleds med eftertanke och sorg då en av mina politikerkollegor hastigt gått bort under helgen. En kvinna mitt i livet med barn och som borde funnits kvar under många decennier framöver. Känns ändå som bra att veckan inleds med möte i välfärdsutskottet och en möjlighet att samlas. En kort minnescermoni hölls på kommunhuset och det hela kändes mycket märkligt. Det kändes inte verkligt och jag förväntade mig nästan att någon skulle säga att vi missuppfattat det hela och att det inte stämde. Det blir till en påminnelse om att livet trots allt är skört och hur snabbt en verklighet kan förändras. Känner idag en otrolig tacksamhet över den egna tillvaron och en oändlig sorg för den familj som nu saknar en familjemedlem. 

Att människor går bort är alltid svårt att hantera även om det kan vara lättare att acceptera när någon är äldre och fått möjligheten att leva ett långt liv. Att det ens är möjligt att går bort när man befinner sig mitt i livet känns helt omöjligt att förstå. Skrev en artikel om detta på Livåleva tidigare i sommar och hur en sådan förlust kommit att omdefiniera mitt sätt att leva. 

I ett litet samhälle är det omöjligt att inte beröras i en sådan här situation även om man bara är ytligt bekanta. I den större staden kanske personen i fråga bara är ett namn men på den lilla orten blir det helt annorlunda. Tror att på den lilla platsen blir sorgen mer kollektiv än annars.