Så här års infinner sig alltid en intensiv längtan efter våren. Efter ljus och grönska och möjligheten att dricka kaffe i trädgården. I januari kommer jag alltid på mig själv med att börja titta på bostadsannonser och fundera över hur det skulle vara att inte bo mitt i skogen och långt ut på landet. Kanske skulle vi istället köpa oss ett annat hus, ett hus med kortare avstånd till allt och allra helst ett färdigt hus. Så tittar jag på de där annonserna och tittar även utanför kommunen där vi bor. Fast ganska snart begränsar jag sökandet igen eftersom jag trivs så bra i kommunen jag bor. Här har vi vårt liv sedan sju år tillbaka och har hunnit få djupa rötter.
Även om jag begränsar sökningarna så finns det gott om hus att titta på. Fast om jag hittar ett som ligger på vad som skulle vara rätt plats så är huset aldrig rätt och hittar jag ett hus som stämmer med mina önskningar då är platsen fel. En blir lite bortskämd av att vara van vid ett hus med generösa ytor och då känns det svårt med ett som är mindre än det vi har. Sen var det ju det där med hur det önskade huset bör ligga. Ett villaområde känns inte aktuellt och då begränsas sökningen allt mer. När jag tittat runt en stund brukar jag som alltid komma fram till att jag egentligen inte är trött på vårt hem. Istället är det vintern som gör att jag tycker att avståndet till resten av världen känns lite väl långt. Alltså är det inte rätt sak att ge sig ut på husvisningar och leta efter ett nytt hem. Betydligt enklare är att se tiden an och vänta på att ljuset skall komma åter. Så snart vårens första blommor börjar titta upp och luften blivit något ljummare då kommer jag undra hur jag alls kunde tänka att jag ville bo någon annanstans. Visst är det märkligt hur mycket årstidernas växlingar kan påverka ens känslor.
 |
| Ida och jag i somras |
Huset i Hult är mitt hemma och har varit det sedan första gången jag klev in genom dörren. Hur den där känslan av att ha kommit hem kunde infinna sig då är egentligen mycket märkligt. Huset i Hult hade då varit tomt i femton år och trädgården var en enda djungel. Jag kunde inte se allt som behövda göras utan kände bara den där känslan att nu äntligen hade jag kommit hem. Maken kände samma sak och det dröjde inte länge innan vi var stolta men förskräckta ägare till ett renoveringsobjekt för den händige. Sedan dess har jag lärt mig att det är alldeles livsfarligt att bara gå på känslan när en köper hus. Känslan är varken logiskt eller förnuftig. Samtidigt har jag också lärt mig att den där känslan är en viktig faktor i förmågan att lyckas med sådant som kan kännas omöjligt. Just nu känns det tungt att bo på landet men jag avvaktar och tänker att om en månad är den känslan förändrad.
5 kommentarer:
Det går i perioder.
Jag kan längta tillbaka som en tok till huset jag bodde i, fast inte på vintern=))
Då är det skönt att bo i stan.
Härligt att ni är så hemma, det är viktigt.
Kram Hannis
Men tänkt ändå så skönt att ni hade känslan av att hitta hem. Många människor får aldrig uppleva den där känslan. Jag hade inte den när vi köpte vårt hus utan jag har fått kämpa till att få den känslan. Jag tror att fler kanske borde köpa hus efter känsla och inte förnuft för frågan är vad som är viktigast.
Fin dag önskar jag dig
Kram
Annie
Vi bodde 20 år i vårt andra hus och vi trivdes så bra men det vi saknade var att kunna ha mer djur och den möjligheten fanns inte där.
Helt plötsligt dök denna lilla gården upp och nu har vi bott här i 4 månader och från första början har vi trivts hur bra som helst. Men vi har ju bara några km ner till samhället och bara en mil till staden så det är inga avstånd. Älskar att bo såhär även på vintern faktiskt.
Ha en bra dag!
Åh jag förstår! Även fast jag tycker mycket om vårt hus, även fast vi har världens mest värdelösa tomt, finns det saker som skulle kunnat vara bättre. Vi har ju lång vinter och nån meter snö (fast än så länge otroligt lite, bara nån 40 cm eller så) och jag tycker alltid vintern är värst. Jag vill ha vinter men inte så här länge som vi har. Ja det är nog vintern som är värst.. Flera tak måste skottas ibland flera gånger. Blir så trött när snön vräker ner och det är jobbigt att ta sig till och från jobbet. Och så vet man att det är flera månader kvar innan vår. Då funderar jag verkligen på varför vi bor här :))
Så kommer våren då till sist och vägen blir en enda lervälling. Gummistövlar och hundar leriga upp till ryggen.. Fast då känner man ju ändå hopp för våren är ju här.
Till sist kommer sommaren som ofta är kall och regnig. Förra sommaren var toppen! Vi har miljoners mygg, knott och brännmygg, vi kallar dom "sviarn". Vi kan inte vara ute annat än en kort stund på dagen.
Då helt plötsligt är det höst. Vi har väldigt kort sommar. Har man tur är den fin.
Ja. Sen är det ju den här evighetsvintern igen.
Haha visst låter det positivt? :)) Man undrar så klart varför vi bor kvar. Men det är ju underbart här också. Mitt hem. Mina fjäll. Och nu är snart januari slut. Och det är otroligt vackert ute. Så vi stannar och gör det bästa av det. Vill inte vara utan det här.
Och det finns faktiskt mycket positivt. Övervägande bra saker. Annars skulle vi flytta. När vintern är över känns det lättare ändå.
Men jag skulle gärna ha en bättre tomt att kunna plantera och odla som jag vill.
Kram Ann-Louise
Härligt med ett hus som känns hemma! Själv funderar jag varje år såhär års på att flytta söderöver... men det förblir nog säkert bara en dröm!
Skicka en kommentar