VisaLiza 5 år

Idag är det precis fem år sedan jag startade VisaLiza. Hade läst bloggar i några månader och kände att jag också ville testa att ha en egen blogg. Då i början kändes det nästan lite nervöst att lägga upp inlägg. Vad skulle jag skriva om? Behövde det vara bilder med i inläggen och skulle någon läsa? Den där sommaren för fem år sedan då höll jag på att måla möbler. De flesta av möblerna i Hult blev vita i ett rasande tempo. Mitt allra första målningsprojekt blev också vad mitt första blogginlägg kom att handla om.

Sedan det där första inlägget har jag lärt mig otroligt mycket när det gäller att blogga och om sociala medier. Jag har lärt mig att fotografera och blivit en bättre skribent genom bloggen. Det jag inte hade väntat mig var alla otroligt inspirerande människor jag skulle möta genom bloggen. Bloggvännerna som lämnar kommentarer och läser. Bloggvännerna som inspirerar mig genom sina bloggar och får mig att upptäcka nya utflyktsmål, nya växter till trädgården och nya recept som jag vill pröva.

I augusti för fem år sedan hade vi märkligt nog inte någon hund. Istället hade vi fyra busiga kattungar vilket innebar att under tolv veckor hade vi galet många katter i Hult. Kattungarna flyttade så småningom till sina egna hem och vi konstaterade att fem katter är fullt tillräckligt och att vi inte behövde fler.

Däremot längtade vi efter en hund. Vår gamle hund dog i december 2009 och under sommaren 2010 längtade vi otroligt mycket efter en hund i vårt liv igen. Genom bekanta fick vi kontakt med en uppfödare som hade valpar och en av dem var vår älskade Ida. Bilden ovan är från första gången vi träffade Ida.

För fem år sedan hade jag mörkt hår precis som nu. Däremot hade jag ännu inte gjort min gastric bypass operation. Det har snart gått tre år sedan operationen och livet innan känns märkligt främmande. Idag är det svårt att förstå hur jag inte alltid varit som jag är nu.

Jag var inte en särskilt flitig bloggare den där första hösten. Det kunde gå någon vecka mellan inläggen och varje inlägg tog en halv evighet att skriva. Kändes som att det var svårt att veta vad jag skulle skriva om jag inte hade något projekt på gång här hemma. Ett projekt som jag ägnade mig åt under hösten var att måla våra dörrar på övervåningen. Att måla dörrarna tog betydligt mer tid och tålamod än vad jag hade räknat med. Fast jag tror nog att det tog än längre tid att skriva inlägget om dörrarna än vad det tog att måla dem.

I september 2010 fick vi äntligen hem vår hund Ida. Det vi inte visste då var att hon skulle visa sig vara den mest fantastiska hund vi någonsin träffat. De flesta hundar är trevliga varelser men Ida är en klass för sig. Hon är snäll och fungerar bra i alla lägen. När min pappa var sjuk och vistades på korttidsboende då var Ida den bästa medicinen han kunde få. Dagar då Ida varit på besök då mådde han alltid bättre än andra dagar.

På hösten 2010 blev vår katt Elvis ett år. Förutom att han var ovanligt social var han som alla andra katter. Sedan dess har det visat sig att Elvis är lite av ett mirakel. För drygt två år sedan fick vi veta att han har lungödem och förstorat hjärta och var döende. I bästa fall skulle han leva någon månad till. Elvis verkar dock inte veta om att han är svårt sjuk. Det enda som stör honom är medicinen han får varje dag, men i övrigt är han en katt som njuter av livet.

Då när jag precis börjat blogga längtade jag efter en trädgård och efter att odla. Den sommaren hade vi fått sniglar i Hult och det var inte längre möjligt att odla sallad i friland. Istället odlade jag i balkonglådor för att få ha min sallad ifred. I övrigt hade jag resignerat när det gällde trädgården och konstaterade att vi aldrig skulle få ordning på den. Tänk så fel jag hade.

För fem år sedan gjorde jag världshistoriens fulaste tårta. I alla fall enligt barnen. Den smakade förvisso gott vilket är viktigast men jag får hålla med barnen om att den var allt annat än vacker. Under våren som följde började jag följa ett antal bakbloggar och lärde mig att baka tårtor som både smakade gott och var vackra att titta på. Det skulle dröja lite till innan jag lärde mig att fotografera och presentera dem på ett tilltalande sätt. Idag har jag svårt att tänka mig en tillvaro där kameran inte är min ständige följeslagare. Märker hur jag faktiskt många gånger tänker i bilder. När det gäller planeringen av vår trädgård har detta varit tydligt. Jag tror faktiskt att fotograferandet har gjort att jag blivit bättre på att se hur saker kan bli. Nu när jag planterar eller bygger i trädgården ser jag den färdiga bilden framför mig vilket jag inte gjorde tidigare.

För fem år sedan höll vi på att renovera huset i Hult. Då hade vi ägnat nästan sex år till att röja och renovera och började undra när det skulle bli klart. Nu kan vi lägga till ytterligare fem år av renoveringar och är fortfarande inte klara. Börjar tro att huset i Hult är ett livsprojekt och att vi nog aldrig kommer att bli klara. När vi väl har renoverat och gjort i ordning allt då är det dags att börja om med det vi gjorde allra först. Tidigare gav det mig panik att vi aldrig blir klara. Nu konstaterar jag istället att det är ett sätt att leva. Ibland blir jag fasligt trött på vårt renoveringsprojekt och önskar mig ett alldeles nytt hus istället. Fast oftast trivs jag med huset i Hult och vårt liv även om varken livet eller huset är som alla andras. Det livet vi lever är ju det liv som passar oss allra bäst och så ska det ju vara.