Idag saknar jag min far

Min pappa och jag hade en allt annat än enkel relation. Under många år pratade vi knappt med varandra vilket idag känns mycket märkligt. Den sista tiden av min pappas liv tillbringade han med min familj. Under en tid bodde han hemma hos oss och även efter att han skaffat en egen lägenhet så var han mer hos oss än där. Efter många år av frånvaro hade jag vant mig vid att ha honom här, att han var en del av mitt liv och en del av min vardag. Vi byggde upp en ny relation till varandra och lärde känna varandra på nytt. Jag är innerligt tacksam över att vi fick den möjligheten och de tiden tillsammans. Fast ibland tänker jag att livet just nu hade varit enklare om vi aldrig försonats och aldrig fått en relation. Om det varit så då hade jag inte saknat honom och känt en sådan sorg varje dag sedan han dog i december. Just nu känns det mest orättvist att när jag äntligen fick tillbaka min pappa så var det bara tillfälligt. Vissa dagar glömmer jag nästan bort honom men vissa dagar, som idag saknar jag honom enormt. Hör hans röst när han kommenterar det som händer i familjen och hur dagen såg ut. Jag kallar vår hund Ebba för råttan eftersom det är vad pappa hade kallat henne. Jag vet det fast han aldrig träffade henne. Sorg är inte enkel och när en minst anar då är den där igen. Just idag känner jag mig liten och saknar min pappa enormt. Försöker att inte tänka på de där åren som var allt annat än enkla och fokuserar på de senare åren men det är inte alltid lätt. Önskar helt enkelt att vi fått mer tid tillsammans. Samtidigt är jag innerligt tacksam över att vi hann reda ut allt som blivit fel och kunde bygga upp en ny relation. Är otroligt tacksam över att min pappa fick möjlighet att vara morfar till mina barn och är tacksam över att han är saknad.

Pappa när han trivdes som bäst