The Ballad of Lucy Jordan

At the age of 37 she realized she'd never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair...

Ett av mina livsmål var att komma till Namibia. Bilden är från förra hösten då jag var där för tredje gången.
Kanske en dröm att återvinna!

Minns den där sången från min barndom, the Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithfull från skivan Broken English. Tyckte mycket om den men förstod inte som barn vad den egentligen handlade om. Att Lucy Jordan i sångens slut väljer att ta sitt liv eftersom hon är så pass olycklig i sin tillvaro. Det där kan jag inte alls relatera till, däremot har den där sången ofta fått mig att tänka på hur det skulle kännas att bli just 37 år. I slutet av den här månaden är det ju just 37 år jag fyller och helt ärligt hade jag nog tänkt mig att det skulle kännas annorlunda. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en plan och ett mål. Just nu befinner jag mig i det märkliga läget att jag helt saknar en plan. För första gången i mitt liv har jag inte en aning om vad som väntar i livet vilket helt ärligt känns lite skrämmande. Jag saknar inte valmöjligheter, tvärtom finns det många olika möjligheter att välja mellan. Fast så var det ju det där med att veta vad jag vill och veta vad jag ska välja. För Lucy Jordan var drömmen om att åka sportbil genom Paris så stark att allt annat bleknade i jämförelse. För henne var den drömmen så pass stark att när hon insåg att den inte var möjlig att genomföra då ville hon inte något annat heller.

Jag tror att det är viktigt att drömma och att sätta upp livsmål att det fungerar som en drivkraft. Särskilt i de stunder då livet är tufft, i de stunderna tycker jag att det är en trygghet att veta vad jag strävar efter. Däremot tror jag att det är farligt att att inte kunna ändra sig. Att om en inser att något faktiskt är helt omöjligt att lösa kunna acceptera det. Annars är risken tror jag att allt annat bleknar precis som för Lucy Jordan. När jag gick genom mina fertilitetsbehandlingar hade jag aldrig med mig tanken att vad händer om det inte lyckas. Det fanns inte utrymme för den typen av tankar när jag befann mig mitt i processen. Nu när jag befinner mig på andra sidan efter tio års kamp för att bli med barn är det inte enkelt att gå vidare. Alla mina planer har ju varit i relation till att tanken var att jag skulle få barn. Den dörren är stängd och jag måste gå vidare, kan inte sitta och sörja resten av mitt liv för att jag inte får några biologiska barn. Det finns ju så mycket som är gott i livet och jag vill kunna njuta av det. Alltså behöver jag nya drömmar och nya mål, men vad?

Att leva fullt ut trots motgångar är en av mina absoluta ambitioner

Pratade med en av mina fina kloka väninnor om att jag inte vet vad jag vill. Hon påpekade: Du vet ju vad du inte vill! Så är det ju, jag vet många saker som jag definitivt inte vill med mitt liv. Kanske är det helt enkelt där jag skall börja för att hitta fram till vad jag vill. Jag vet med säkerhet att jag inte vill vara bitter och gräma mig över att livet passerade utan att jag tog några chanser. Jag vill leva, dansa och kanske till och med sjunga. Vill springa långt och fort, vill inte bara se världen utan också vara med och förändra den. Så då återstår bara att drömma nya drömmar, sätta nya mål och komma på vad som blir nästa steg. Just nu har jag verkligen ingen aning!