Oväntade platser

Det är ofta som det inte är de mest uppenbara platser som blir kvar i minnet efter en resa. Eftersom Dublin är en plats jag varit på många gånger har jag kunnat unna mig själv att strosa runt lite planlöst. Egentligen är det där något en alltid borde unna sig när en reser men så är det ju så mycket som bara måste ses.

När jag var i Dublin senast i augusti då hoppade jag av spårvagnen några hållplatser innan jag brukar och promenerade in till centrum. Längs vägen hittade jag flera intressanta butiker som jag inte sett innan och dessutom en hel saluhall. Ärligt talat trodde jag att det var en öde byggnad eftersom skicket var riktigt dåligt. Så såg jag att det rörde sig människor i byggnaden och kunde inte låta bli att ta mig en titt.

Märkligt nog pågick där handel trots att ingenting såg ut att vara helt.

Mötte en kvinna som gjorde stort intryck på mig. Hon hade haft sitt grönsaksstånd i över femtio år och hade nu passerat åttio. Grönsaksståndet hade varit hennes fars och han drev det tillsammans med hennes man. Så omkom båda i en bilolycka och hon blev lämnad ensam med sju barn. Hon hade motvilligt börjat ta sig an rörelsen tills hon kunde sälja den men insåg dels att det skulle bli svårt och att hon faktiskt älskade att arbeta. Hennes barn har försökt förmå henne att sluta arbeta, men vad skulle hon göra utan sitt jobb undrar hon och vem skulle då sälja frukten och grönsakerna. Pension och vila menar hon är för gamla människor.

Jag gör mig inte några illusioner om att hennes tillvaro har varit helt enkel men att inte se sig som gammal när en passerat åttio är ju alldeles fantastiskt. Tänk så viktigt att ha en sysselsättning och få göra något en trivs med. Jag menar givetvis inte att pensionsåldern borde höjas dramatiskt men tänker att det är en viktig påminnelse. Jag arbetade under några år i hemtjänsten och det som slog mig ofta var hur ensamma många människor var. Barnen bodde kanske långt borta, vännerna var döda och de enda människor de träffade var oss i hemtjänsten. Många var kanske egentligen inte så sjuka utan snarare ensamma och olyckliga vilket är något som kan rättas till. Det finns en verksamhet i Munkedal som är en social träffpunkt för äldre som är en smått fantastisk plats. Min man är där och spelar och sjunger ibland och barnen har lussat där. Det är en plats dit äldre kan komma och träffas, fika och umgås och dessutom har de med jämna mellanrum aktiviteter. Det där är riktigt viktigt!

Mitt bland alla grönsaker och förfall hittade jag också en blomsterhandlare med fantastiskt vackra buketter. Han band dem själv varje morgon och ingen var den andre lik. Priset var märkligt lågt med tanke på allt arbete och buketternas storlek.

Apropå storlek, detta var den minsta storleken för den som ville köpa lite lök med sig hem!