En ständig längtan!

Märkligt nog tänker jag alltid på Namibia när jag är i Skottland. Det verkar kanske lite tokigt men landskapet i Namibia och landskapet i Skottland påminner märkligt nog om varandra. Tror att mitt resesällskap kan ha tröttnat lite på alla meningar som inleddes med: när jag var i Namibia nu när vi besökte Skottland.

Kanske är landskapen inte alls lika, kanske är det bara jag som är drabbad av en så pass stark längtan att min hjärna försöker att återskapa Namibia för mig. Tanken var att jag skulle ha åkt tillbaka i höstas men tiden räckte inte till. Det och att jag insåg att jag inte skulle klara den långa flygresan på egen hand. Märkligt egentligen att vara rädd för något som jag har gjort förut. Fast då sist när jag flög till och från Namibia då var jag ännu inte rädd. Nu har jag en ny plan för att hantera min flygrädsla och en tänkt resa till hösten efter bröllopsfesten börjar att ta form.

Här är jag i Swakopmunde i Namibia för sex år sedan, känns nästan som i ett annat liv. Om inte annat så är det ett annorlunda jag!

Sedan jag kom hem för sex år sedan har jag längtat tillbaka till Namibia. 

Till det oändligt vackra landskapet...

Fast främst har jag längtat efter alla de människor jag mötte under min tid där, 

människor som för alltid gjort intryck på mig

 Till vänster i bild ligger University of Namibia där jag var utbytesstudent

Det är en märklig känsla det här med längtan. När jag var borta hade jag hemlängtan och sedan jag kom hem har jag längtat bort. Eller egentligen inte bort, det känns som om jag har två platser på jorden som är mitt hemma. Synd att de ligger så långt från varandra!