Ett långväga samtal

Vi har fullt upp med alla förberedelser inför lördagens fest och börjar bli ganska trötta. Kanske inte så konstigt med tanke på all tid valrörelsen har tagit fram tills denna veckan. Märkligt dock hur något ganska enkelt kan få all trötthet att bara försvinna. Ett samtal från min älskade familj i Namibia gör att jag känner mig så otroligt glad. Dessa underbara människor som har funnits i mitt hjärta i nio år nu. Kan inte tänka mig tillvaron utan dem trots att avståndet oss emellan är så långt. Tanken var egentligen att jag skulle åkt till dem nu i november, men ännu en gång har jag av olika skäl fått skjuta resan på framtiden. Förhoppningsvis kommer jag iväg i början av nästa år och som jag längtar. Det är dock helt otroligt hur bra tekniken fungerar och gör avstånden betydligt kortare. Det gör det möjligt att på ett annat sätt vara närvarande i varandras vardag och se hur barnen växer och hur det ser ut hemma. Jag tittar åter på biljetter och tänker att januari eller februari i Namibia egentligen är helt perfekt. Då är det sensommar och den värsta värmen är över. Samtidigt är det då jag tycker det är som svårast att klara både mörkret och kylan här hemma. Förutom att jag saknar människorna som står mitt hjärta nära så längtar jag efter att åter få ha vardag där borta. En vardag som jag älskade trots att den håller ett mycket lägre tempo än vardagen här i Hult. Jag trivs oftast som bäst när det är full fart som gäller men fick jag välja helt fritt vart jag skulle vara just nu då är det där i Namibia i ett lugnare tempo.

Namibias huvudstad Windhoek på lite avstånd i april 2008