En hyllning till min far

Idag är det precis ett år sedan min pappa gick bort. Det känns inte som att ett år har hunnit passera, det känns snarare som om det hände alldeles nyss. Jag har fortfarande inte vant mig vid att han fattas mig. Det i sig är inte särskilt konstigt med tanke på att av de 36 år jag har levt har han funnits här i 35 av de åren. Genom åren har jag förlorat människor jag har älskat och som har stått mig riktigt nära. Att inte ha dem hos mig har och är svårt men den förlusten skiljer sig från den att förlora en förälder. Genom att förlora min far har jag också förlorat en del av min egen historia.

Pappa och jag 1979

En av mina starkaste minnesbilder av min pappa är hans tatueringar. När jag var barn i början av 80-talet var det fortfarande inte helt vanligt med tatueringar. Min pappa hade tidigare varit sjöman och var den ende jag visste som var tatuerad. Tatueringarna gjordes under hans många resor i världen och som barn kunde jag inte få nog av alla hans berättelser om dessa resor. Tror att det är en av anledningarna till min egen starka önskan om att se och uppleva världen. För mig har resten av världen alltid varit en del av min egen vardag genom pappas historier.

Idag när det gått ett år sedan pappa gått bort kändes det därför alldeles naturligt att göra en av pappas tatueringar till hyllning av min far som fattas mig. Blomman på pappas vänstra arm har alltid varit min favorit, kanske för att den var den enklaste och mest anspråkslösa av dem. Idag har tatueringen dessutom fått en dubbel symbolik för mig eftersom han gjorde den i Kapstaden på 60-talet. Min dotter Anna och jag gjorde båda en hyllningstatuering. Pappas blomma från Kapstaden som grund men med vår egen färgsättning. Min går i starkt rött medan dotterns har lite svagare färger men med en markering i lila. Samma tatuering men den ser helt annorlunda ut på grund av de olika färgsättningarna. Jag hyllar min far och dottern hyllar sin morfar. Dessutom har vi genom detta något som blir en hyllning oss emellan. 

Även om jag idag saknar min pappa känner jag ändå en stor tacksamhet över att jag först förlorade honom för ett år sedan. Redan när jag föddes var han sjuk och sannolikheten att han skulle leva tills dess jag var vuxen var obefintligt. Fast sällan är något omöjligt och det går att förändra även det som kan tyckas vara oföränderligt. Istället för att lämna livet när min syster och jag var barn så fick han leva länge nog att se oss bli vuxna, han fick dessutom fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn. Det är onekligen något att vara tacksam över.