Det här med att vara feminist

Det är som lite märkligt hur mycket känslor ordet feminist väcker upp. Det är som nästa omöjligt att säga ordet högt utan att någon genast kommer med mothugg. Nästan alltid kommer frågan upp om varför jag är feminist, det måste ju vara bättre med humanism! Senaste avsnittet av podden heter Vi hatar män! Där diskuterar Camilla och jag det här med feminism och om det verkligen är så att alla feminister hatar män. För mig är ju det här med feminismen en så självklar del av mig själv att jag egentligen inte funderar så mycket över den, jag bara är! Fast ibland är det viktigt att stanna upp och fundera. Att vrida och vända på sina egna åsikter. Testa dem dem, ompröva dem och stå upp för dem. Håller de för testet eller finns det argument som slår hål på mina föreställningar? Så vad handlar feminismen om?

"Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter."

Det handlar alltså inte om att hata utan istället att skapa lika möjligheter. Däremot kommer det innebära att män lämnar ifrån sig makt för att kvinnor ska kunna få makt i samma utsträckning. Känns rimligt tycker jag. Särskilt som alla vinner på konceptet. Det innebär att vi delar på både fördelarna och nackdelarna med allt i livet. Det är fortfarande så att trots att kvinnor idag arbetar i samma utsträckning som män tar de fortfarande ut merparten av föräldraledighet och VAB. Det är också kvinnor som står för merparten av det oavlönade arbetet i hemmet. Att vara hemma med barnen när de är små och när de är sjuka är givetvis jätteviktigt och att prioritera barnen först är givetvis alltid rätt. Det som en familj kanske inte tänker på är att trettio år senare kommer detta att påverka kvinnans pension och hennes möjligheter att leva ett bra liv som pensionär. Förvisso kommer hon troligen att ha en fin relation till sina barn men ingen ska behöva vara beroende av sina barn för att leva ett gott liv som gammal. Jag vårdade min pappa hans sista tid i livet vilket var något av det svåraste jag har gjort. Det kändes helt rätt att öppna upp mitt hem för honom. Genom att han bodde här fick vi möjligheten att säga varandra allt vi ville säga. Vi pratade om det riktigt svåra, om hur besviken jag varit på honom under en stor del av mitt liv och hur sviken jag känt mig. Vi pratade om allt det där och byggde upp en ny relation till varandra. En relation som gjorde att jag verkligen sörjde honom den dagen han lämnade oss. Det som dock var riktigt svårt var hur beroende han var av mig. Han var ju min pappa som skulle ta hand om mig och inte tvärtom. Det där hör ju till föräldrarollen att den förändras genom livet. Fast det fick mig att så tydligt känna att hur mycket jag än älskar mina barn vill jag inte bli helt utlämnad till dem. Jag vill alltid vara i kontroll i mitt eget liv och vara den som sätter förutsättningarna. Det gör jag bäst genom att redan nu fundera över hur jag vill ha det sen. Som jag ser det är feminismen ett av verktygen som gör mig självständig livet igenom.

Jag är feminist, vill förändra världen och se till att mina döttrar aldrig behöver backa på grund av deras kön!