Åldersnoja?

Den senaste tiden har jag funderat allt mer på det här med ålder. Det sägs ju att ålder bara är en siffra men nog är det betydligt mer än så. Jag hamnar allt oftare i situationer som gör mig påmind om min ålder. Det får mig att känna mig gammal och som den där siffran 37 är lite av ett problem. I stort sett varje gång jag handlar på systemet får jag visa legitimation. När frågan kommer så ler jag alltid och säger: Så gärna! Fast varför gör jag det egentligen? Varför förväntas jag bli glad över att se yngre ut än vad jag är? Hur kan någon ens komma på tanken att jag skulle vara för ung för att handla på systemet? Som kvinna förväntas jag bli glad när någon tror att jag är yngre än vad jag är. Varför är det egentligen så, att kvinnor ska bli glada över detta? På senare tid har frågorna om legitimationen börjat att irritera mig. När ska jag egentligen få bli vuxen tänker jag? När kommer jag att se ut som att jag är tillräckligt gammal för att vara vuxen? Då handlar det plötsligt inte längre om att få köpa alkohol utan det handlar om livet i stort och politiken i synnerhet där det är enkelt att avfärda en ung kvinna.

Så kommer de där sällsynta tillfällena när jag inte får frågan om legitimation. De där tillfällena får mig att leta efter nya linjer i ansiktet och titta noga efter grå hårstrån. Träffar kloka unga människor med livet framför sig och känner mig lastgammal. Som om jag står och knackar på dörren till pensionärslivet. När jag gjorde min första tatuering för ett och ett halvt år sedan hävdade 21-åriga dottern att jag fått en medelålderskris. Att känna sig gammal är det en medelålderskris? Fast när det gällde just tatueringen så var det rätt att göra den precis när jag gjorde den. Innan dess var jag för osäker.

Kanske beror min åldersnoja helt enkelt på det där ständigt pågående samtalet jag har med min inre 85-åring och min inre 17-åring. Jag har fortsatt att göra det sedan jag läste Meningen med hela skiten förra våren och konstaterar att det verkligen är givande. De där samtalen får mig att kliva utanför min komfortzon och våga sådant som jag annars inte skulle våga. Mitt yngre jag får mig att känna mig lastgammal medan mitt äldre jag hävdar att jag är härligt ung och mitt i livet. Väljer att lyssna på mitt äldre jag och konstaterar att jag befinner mig i en intressant tid i livet!

Min första tatuering är en ständig påminnelse till mig själv om min egen styrka!