För ganska många år sedan hittade jag en kanin i trädgården i Hult. Det var en mager, smutsig och tämligen eländig liten krake jag hittat. Hon var så pass trött och utmattad att jag med lätthet kunde fånga henne och ta med henne in. Under månaderna innan hade vi sett flera kaniner som inte haft samma tur som kaninen som skuttade in i trädgården i Hult. Vi gav henne namnet Betty och efter några veckor hade hon hämtat sig och var en stark och välmående kanin. Däremot var hon fortsatt skygg och litade inte på människor. Hon markerade tydligt att hon inte ville bli klappad och var mest nöjd om hon fick skutta runt på egen hand och upptäcka saker. Några som hon däremot älskade var marsvinen som hon delade bur med. De blev till hennes ungar som hon både vårdade och tucktade. Allt efter att åren gick blev Betty en stark och självsäker kanin men fortsatt skygg. Ibland när hon var riktigt nöjd böjde hon fram sitt huvud och ville att jag skulle klia henne en gång mellan öronen. Försökte jag klia mer då bet hon mig helt enkelt. En bestämd liten dam med tydliga gränser helt enkelt.
Det har gått en vecka sedan hon lämnade oss och hon är onekligen saknad. Samtidigt tänker jag att vilket fint litet liv hon fick ändå. Istället för att möta döden i skogen för alla de där år sedan tillbringade hon sitt liv tillsammans med våra marsvin. De där marsvinen blev noga ompysslade av Betty varje dag. Inte dumt att ha en kaninkompis som pysslar om en och tar hand om en.
Det är lite ledsamt varje gång en måste ta farväl av sina husdjur. De gör livet lite rikare bara genom att finnas. Jag hade inte planerat att skaffa en kanin till den där dagen då jag hittade Betty. Hon hade däremot bestämt sig för att hitta ett hem och så blev det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar